#så klart andra med men

[jayaii]

Small comic

#hetalia #aph #aph hetalia #art #hetalia fanart #hws #hws sweden #hws finland #hws sufin #sufin #aph sufin #hetalia ship #ostbacke #svennar förstår #så klart andra med men #jaja

[sophiebernadotte]

H.R.H. The Crown Princess's speech at the jubilee banquet

Eders Majestät, Kära pappa!

I femtio år har du varit Sveriges kung.

Nästan lika länge har du varit min far. Och alltid, min förebild.

Du är en konstant. En trygghet. För mig, och för många andra. Och jag är så glad att få fira detta historiska jubileum tillsammans med dig och hela Sverige.

På just den här platsen, i Rikssalen på Stockholms slott, tillträdde du tronen i september 1973, bara 27 år gammal.

Men när jag står här ikväll, ett halvt sekel senare, och funderar på hur jag ska beskriva din gärning – då går mina tankar till en helt annan plats.

Jag tänker på fjället. På våra vandringar och skidturer där, när mina syskon och jag var små.

Ingenstans rör du dig så lätt som där – i den storslagna svenska naturen med sina vidder och sin tystnad.

Pappa. Jag minns så väl hur det var att ta rygg på dig – i skidspåret och på vandringsleden. Jag minns hur tryggt det kändes för mig som barn.

Samma trygghet känner jag i dag som vuxen, när jag följer dig i din gärning som Sveriges kung.

Att gå med dig, genom slottets korridorer och salar, på väg till en konselj eller en utrikesnämnd. Eller att följa med dig när du utför dina plikter runt om i Sverige. Det är inte helt olikt en tur på fjället. Man får lyssna och lära, ta rygg och haka på. Ibland går det fort! Då får man öka takten

Oavsett väder och vind, humör eller dagsform: du stretar alltid på framåt. Du och mamma tillsammans. Tempot, det är högt. Att ställa in kommer inte på fråga. Den starka pliktkänslan som driver dig – den är säkert lite gammeldags. Men också helt nödvändig, för att klara den uppgift som du fick axla vid så unga år.

Var kommer den pliktkänslan ifrån? Det är klart att det handlar om personlighet, om din karaktär. Men jag tror också att det handlar om en djupare insikt, om att vara del av något som är större än en själv. Om att vara en länk i en lång kedja.

Ute på fjället lärde du oss att följa allemansrättens huvudregel: ”inte störa, inte förstöra”. Naturen är en gåva – en gåva som vi har ett ansvar att vårda åt kommande generationer. Här på slottet visar du varje dag hur du månar om det kulturarv som du är satt att förvalta. Och då pratar vi ner på detaljnivå – inte en färgflaga eller ett skrapmärke undgår din blick! Det kan nog alla som arbetar med dig intyga …

Kära pappa. Du har en stark inre kompass, som vägleder dig. Du vet att landskapet förändras med tiden: Att gamla kartor inte alltid gäller. Då får man välja en annan väg – det viktiga är att man håller en stadig kurs.

Under det halva sekel som du varit kung har vårt land utvecklats, vårt samhälle har genomgått stora förändringar. Du har varit mån om att följa med, samtidigt som du värnat traditionen. För Sverige – i tiden.

Ers Majestät, kära pappa.

Med dig vandrar man tryggt i alla väder. Ofta i solsken. Men även i regn, blåst och snö. Oavsett väderlek, har du riktningen klar för dig.

Du vägleds av en respekt för det sammanhang som du är en del av, och som du vet är större än dig själv. Din blick är alltid riktad framåt. På fjället – och i ämbetet.

Jag är stolt och tacksam över att gå i dina fotspår. Ikväll vill jag säga tack. Tack för allt du har gjort, och för allt du gör.

För ditt land. För din familj. Och för mig.

SKÅL!

Speech held by H.R.H. Crown Princess Victoria in the Hall of State, Royal Palace in Stockholm on Sep. 15, 2023.

#swedish royal family #party like a gustaf #crown princess victoria #speeches #230915

[mediocrelanguagelearner]

29.12.2023

Jag reser norrut för att stanna hos släktingar och försöker läsa. Jag fick för mig att försöka läsa klart boken och läste så mycket jag kunde, men vid 2 dagar innan nyår är det kanske inte möjligt - jag har fortfarande mycket kvar att läsa och borde umgås med andra folk. Men jag ger inte upp och fortsätter att läsa.

Hoppas ni har det bra!

#langblr #swedish #my swedish journey

[weirdthoughtsandideas]

TOP 25 LÅTAR FRÅN SUPERHJÄLTEJUL (julkalendern 2009)

25. Bort med alla skärande skratt. Idk inte så minnesbar lyrics eller så bra helt enkelt

24. Django Fricadello. Väldigt kort. Hade potential att komma högre om den var längre

23. Förstöra kalasen. Den första meningen var memorable men sen blev den jätte-förglömlig.

22. Stålhenriks Fasalåt. Nja, lite tråkig ba.

21. Vårt lyckliga slut. Helt ok, men "vårt (nästan) lyckliga slut" är ironiskt mer minnesbar.

20. Ture Tvestjärts Sång. Den är lite hoppig och skumpig, rätt ok, men de andra skurk-låtarna är bättre.

19. Flemings Sångarglädje. Helt ok mysig låt <3 Men gillar andra mer

18. Hymn till den sista sången. Ärligt talat, detta handlar mer om trillingarna i julkalendern, de påminde mig om Siv och Viv (om nån mindes det skumma barnprogrammet på Lattjo Lajban), så när de började sjunga i denna låt tänkte jag bara på Siv och Viv

17. Vi lussar lite hit och vi lussar lite dit. Mysig ba.

16. Nåt du inte vet. Det roligaste med detta är när han sjungit klart säger hon bara "Jag förstod inget av det du sa"

15. Kör på skrik hallå. Power song!

14. Frigolite Fragiles sång. DET ÄR KUL ATT *stönar* VÄCKA BARN

13. Nått mystiskt på G. Barnen sjunger lite falskt, men ~här är allting som det ska, vi har jul varenda dag~ gör upp för det

12. God jul igen. Perfekt introduktionslåt till hela julkalendern!

11. Vårt (nästan) lyckliga slut. Jag kan inte hela låten, men i 13 års tid har jag random delar från denna i huvudet. "VÅÅRT ÄÄÄÄVENTYR ÄR ÖVER NUUU", "Men vaaaad ska hända nu med Fleming???", "Han kan ju iiiiinte baaaara sitta häääär?"

10. Anna Flabets sång. Älskar Anna och hennes omskaknings-maskin <3 Bryter sig in i barns rum och skakar om böcker <3

9. Nu ger jag skrattet sparken. Klante Volante <3

8. Dum Dum Dum. Jag vibear så mycket till en roast-låt

7. Superskurk. Jag blir så sugen på att bli en superskurk nu.

6. Vaggsång för liten skurk. Kan lyssna på denna som vaggsång varje natt asså <3

5. Oj Voj Oj. Vad är det för trauma Stålhenrik har med gråsparvarna-

4. Samma lika. Det kan vara helt tyst och i min hjärna ekas "SAMMA LIKA SAMMA LIKA INGEN ÄR UNIK"

3. Samla Samla. UNIVERSUM ÄR FULLA AV GREJOR SOM JAAAAAAG TAR VÄÄÄÄÄL HAND OOOOOOOM~

2. Supersurasunksaras Avreaktorlåt. Ja, kanske av nostalgi, men om den är med på listan så är den <3

Lilla Nova. Är nån förvånad? Kolla spotify och se hur mycket fler visningar denna låt har jämfört med de andra. Den är populärast av en anledning. Power budskap, relaterbart... jag menar, personligen gillade jag Vega mer för att hon kunde flyga, men Novas låt är <33 It resonates with u <333

Vilka är dina favoritlåtar från denna julkalender?

#julkalendern #julkalender #swedish #svenska #all makt åt tengil vår befriare #sa du sten

[lagomarbast]

I Sverige...

Halloween firas alltid den 31 oktober i USA och runtom i världen i samband med All Hallows Eve, vilket är dagen före allhelgonadagen, 1 november.

I Sverige firar man Halloween den 31 oktober, men alla helgons dag firas den första lördagen från 31 oktober och framåt, vilket innebär att en del blir osäkra på när man faktiskt ska fira Halloween i Sverige.

Att fira Halloween är ett relativt nytt fenomen i Sverige och tidigare har man endast firat alla helgons dag, vilket är en kyrklig högtid. Halloween å andra sidan har importerats från USA till Sverige och har växt i populäritet sedan 50-talet.

På senare år har Halloween i Sverige blivit en etablerad högtid med maskeradpartyn, bus eller godis och halloweendekorationer. Svenska Halloweenfester inträffar inte alltid just den 31 oktober, utan beror också på vilken veckodag det är, eftersom att Halloween inte är en röd dag.

Det råder ofta en förvirring bland svenska föräldrar när barnen ska gå bus eller godis. Svaret är heller inte lika klart som man kan hoppas på, utan i Sverige är det generellt accepterat att gå bus eller godis vid flera tillfällen.

Dels när Amerikanska Halloween den 31 Oktober och i samband med att alla helgons afton inträffar samt dagarna emellan. 

Halloweens ursprung anses gå tillbaka till Kelterna och festivalen Samhain, som firades på Irland och i Skottland. Även om dagens halloweenfirande har blivit amerikaniserat och kommersiellt, så dröjde det lång tid innan Halloween kom till Amerika. 

Halloweenfirandet tros ha kommit efter att miljontals Europeer migrerat till Amerika på 1800-talet. 

Det är bara julen som folk spenderar mer pengar på när det kommer till kommersiella högtider.

Bara i USA spenderar man över 9 miljarder varje år på dekorationer, presenter, halloweenkostymer och annat som tillhör firandet, vilket är ytterligare en intressant fakta om Halloween.

Den klassiska pumpalyktan, även känd som “Jack-o-Lantern” på engelska är en klassisk symbol för Halloween, men faktum är att ursprungligen gjorde man dessa av kålrot, potatis eller andra slags rotfrukter.

En tradition som går tillbaka till Samhainfestivalen och högtidens ursprung.

Kelterna klädde ofta upp sig i diverse djurskinn och djurhuvuden för att skrämma bort onda andar.

Denna tradition har fortsatt sedan dess i olika former. Kelterna trodde att de döda och levande kunde möta varandra under denna dag på året, så därför behövde man klä ut sig och mixa sig med de onda andarna för att undvika dem och andra spöken.

Bus eller Godis tror ha uppstått från en tradition som heter “Souling” där fattiga människor gick från dörr till dörr och knackade på hos rika personer för att be om så kallade “Soul Cakes” eller själkakor på svenska.

Detta är inget man gjort i Sverige, utan gjordes främst i Storbritannien. Denna tradition fortsatte sedan med barn som gick dörr till dörr för att be om mat, pengar, eller andra godsaker. 

På Irland och i Skottland hade man även en tradition att man skulle göra ett trick för personerna som öppnade dörren. Tricket kunde vara alltifrån dans, sång, eller citerande av en känd dikt. Efter tricket så delade man ut en liten belöning, varifrån namnet “Trick or Treat” kommer ifrån. 

Idag går barn bus eller godis uppklädda i Halloweenkostymer och frågar efter godis.

Orange är en vanlig färg under hösten så det är ganska logiskt att man inkluderat färgen när man ska fira Halloween. Den svarta färgen representerar ofta mörkret och onda krafter, vilket också är ett viktigt inslag under högtiden.

Om du är rädd för Halloween så är det möjligt att du lider av det som kallas för Samhainofobi.

Bål och ljus

Förr i tiden så brände man både grödor och ben från djur i stora eldar som offer till gudarna. Stora brinnande bål ansågs också ha kraften att hålla borta onda andar samtidigt som eldarna var ett sätt för att guida goda andar.

Halloweenfirande idag inkluderar sällan stora eldar, men det är vanligt att man tänder upp ljus och brinnande marschaller. 

Djurskinn och huvud bars av personer som deltog i de första firanden av Samhain enligt romerska återberättelser

Man tror att barriären mellan de döda och levande är som minst och till och med suddas ut under All Hallow’s Eve

Studier har visat att personer som deltar i Halloweenfiranden faktiskt blir en smula elakare. I samband med att man tar på sig Halloweenkostymer så blir det vanligare med dåligt uppförande eftersom att man blir mer anonym. Detsamma gäller för barn som i studierna påvisat att man uppvisat ett busigare beteende i samband med att man klätt ut sig för högtiden

Halloween är en förkortning av All Hallow’s Eve

Svarta katter, fladdermöss och spindlar är några av de vanligaste Halloweensymbolerna

Häxor sägs hålla viktiga möten under Halloween

Den största pumpan i världen vägde hela 693 kilo

Historiker uppskattar att uppkomsten av Halloween och det första firandet går tillbaka till cirka 4000 år före Kristus, vilket betyder att traditionen pågått i cirka 6000 år under olika former.

I Sverige började man dock inte fira Halloween förrän någon gång på 50-talet. Däremot har man firat alla helgons dag och alla själars dag sedan 1 november 1198. 

Halloween anses ha sitt ursprung ur den Keltiska festivalen Samhain i Irland och Skottland. Samhain firas den 31 oktober och markerar slutet på skördesäsongen och början på vintern.

Från början ansågs detta vara en hednisk festival och därför tog man tillfället i akt att föra hedningar och kristna närmre varandra. Inom Kristendomen firar man alla helgons dag, vilket inträffar dagen efter Halloween, som är samma dag som All Hallows Eve, även kallad All Saint’s Eve.

 I USA dekorerar så många som 86% av alla Amerikaner sina hem med halloweendekorationer i form av pumpor, spöken, spindelnät, häxor och andra symboler för halloween och ljus som tänds upp i samband med firandet.

Traditionen har spritt sig över hela världen idag, även om USA är känt för att ha det största Halloweenfirandet med flest dekorationer. Det är också populärt att gå på halloweenfester

[maxwallin]

Skrev att jag gick baklänges upp för en trappa, här är den, syns i ljusstrimman som blev då jag lämnade dörren på glänt. Brukar gå ut i trädgården och fundera, även mitt i natten, den här bilden är från i höstas (2022). Det sitter några glesa löv kvar på lindhäcken och en gatlykta belyser bladen så att det mönstrar huset. Häcken är enormt hög nu, har blivit en trädhäck på 6-7 meter? Lika hög som gatlyktorna. Hade det varit en mer låt säga "skötsam" villaägare (hade ju kunnat skriva själlös, opoetisk eller fascistisk) som bott här då hade det ansetts att den har fått växa fritt 15 år för länge, speciellt då det är inne i ett samhälle så här! Men jag gillar det aparta/magiska i en vildvuxen trädgård.. åtminstone delvis,, det är inte så att jag är lat eller koko, jag tänker att det är bäst så, intressantast så, att få se hur naturen ter sig.. och så hade det ju inte blivit dom här myskusliga skuggorna på fasaden då heller, blir mer underhållande upplevelser om man låter det vara lite vilt,, så, så här ska det se ut om jag bor här, vilket jag ju gör. Att jag inte vill ha någon insyn är ju en viktig anledning också, huset ligger vid den mest trafikerade gatan på denna lilla ort. Skulle ha filmat, då skuggorna av bladen rörde på sig men jag tänkte mest på att fånga ljusstrimman som gick ut från huset.

Det där med att gå baklänges det skrev jag på twitter någonting om.. Vet inte var på nätet jag för min ”dagbok” ,lite här och där, och där man minst anar det.. . Det mesta stannar så klart i min fysiska dagbok och i laptopen. Jag har ett väldigt kluvet förhållande till att dela med mig av det jag gör egentligen, för jag tycker det är jobbigt med eventuella reaktioner, alla får såklart läsa men på ett sätt vill jag inte ha några likes, kommentarer eller ens följare, vill bara kravlöst, från båda håll, alltså att någon eller jag själv inte måste/behöver reagera på det som läggs ut , bara lufta mina tankar då och då.. . ˙ å själv följer jag många tätt som deras egen skugga utan att jag ger mig tillkänna, utan att "likea" hela tiden, vill på ett sätt ändå att cyberrymden skall vara just en rymd, rymlig och inte att det blir tätt, krävande, kvävande och påträngande en måste ha lite `cyberhygien´ faktiskt. Uttrycket cyber känns daterat, en benämner internet mest nätet & webben nu, att säga Cyberspace är att ta det lite från början.. . börja om. / // ///Det går ju på många indirekta subtila sätt att meddela sig på också, som att exempelvis: spela en låt (på en öppen musikstreamingtjänst som ens vänner kan se) vars låttitel "svarar" på någons inlägg någonstans, eller att någon gör en teckning som innehåller svaret på någon annans "tillrop" , eller att någon klär sig i samma färger som inlägget innehåller osv. osv. Typ som att kommunicera med speglar, reflektera solljus, alltså ibland hamnar svaret/reflektionen på den ursprungliga energin från källan(inlägget) någon helt annanstans.. etc. etc. Tycker om den där komplexiteten att kommunicera på nätet. Ganska romantiskt. Människan har utvecklats litegrann i sitt sätt att tala/mötas på.. eller pja, det har väl människor gjort i alla tider, talat i kodspråk på olika kamouflerade vis men det har blivit enklare och snabbare nu än på 40-talet & medeltiden och... Nu är det bara steget över till telepati/klärvoajans som kommer att tas framöver.. . . Då vi kommer vidare i evolutionen ≈ uppstigningen till 5:e dimensionen , 6, 7, 8 and Beyond!! ! ! >>>>

Menja, således, jag tycker om själva plattformarna och naturligtvis >> att alla människor delar med sig,, nu är vi på tumblr, här är det inte lika stelt & hysteriskt som på andra ställen, (det här med att jaga likes och vänner) utan det är ganska lugnt & meditativt här;-)

https://twitter.com/MaxWallin <<gå baklänges, är befriande att göra, from time to time. Innanför dörren i kapprummet hänger det faktiskt en klocka på väggen som går baklänges också, tyckte den var lite kul så jag köpte den.. Pappa tyckte också om den "Det är nog bra för hjärnan det där." sa han angående om att man liksom fick träna hjärnan/tänka till lite extra då man skall tyda klockan då visare och siffror går o är bak o fram (men den visar alltså tiden korrekt ändå, mmh).

. ..Men ja, huset, det är mycket med det nu, som tar tid. Även att bara hålla trädgården i ett lagom vildvuxet bohemiskt skick tar mycket tid och energi. Fasaden, fönsterkarmar, dörrar m.m. måste ju hela tiden hållas efter också,, och allt inomhus, ~ interiören ~, så många detaljer att fastna i, så tid det tar, tar ifrån musikskapandet och det sociala livet på nätet bl.a. Men det är väldigt passande med fristående hus då man håller på med musik, så klart, och dom närmsta grannarna är bara här på sommarhalvåret, så inte stör jag någon! Bra. Fick överta huset sommaren 2020 i och med fars bortgång.. men har ju varit här mycket, far & mor köpte det som sommarhus 1986, tror jag det var?

Jag har huset som bakgrundsbild på min mobil.. Gjorde en skärmdump då jag tyckte det blev som ett 1:a aprilskämt, mobilen hann med ett i sista sekunden skämt medans det fortfarande var 1:a april >> då den påminde mig om att det var dags att sova. -Ska jaG sova?! HAHAHA! (Eller det är ju jag själv som ställt in larmet iofs, jag skämtar med mig själv då?) Nämen måste verkligen börja gå och lägga mig i tid, på rätt sida av dygnet s.a.s. Det är allvarligt, man förstör faktiskt sin fysiska & psykiska hälsa tillslut, inget att skämta om! Pappa brukade försöka skrämma mig till sängs genom att säga "-Du åldras i förtid om du sitter uppe för sent." Vilket faktiskt lite fungerade på mig då jag också möjligen, eventuellt, kanhända är lite lite (lite) aningens fåfäng + att jag har ju så enormt mycket jag vill hinna med att göra så en livstid räcker faktiskt inte, så det är ju inte då så smart att förkorta den livslängden med nattvak! Möjligen 4 livstider på raken skulle räcka, då skulle man nog kanske tycka att det var "fullbordat".// / / Orsaken till att man behöver så mycket tid är väl bl.a. för att.. Ja, dom brukar säga att "tid är pengar" / pengar är tid.. A§å Pengar snabbar ju på processen, så har man ingen budget så går det ju långsammare att genomföra saker, om man måste köpa ett hjul vart femte år för att få ett fordon att fungera, då tar det ju 20 år innan det rullar igång,, du det måste vara väldigt dyra hjul det?! (du förstår vad jag menar) Och har man en introvert läggning där man inte gärna vill be om hjälp med saker och ting direkt, då tar det ju ytterligare längre tid. JA då är det nästan kört! Och sedan det absolut största "problemet" är ju sökande efter mening och innehåll, djup, nyskapande i det man företar sig då tar det ju en evighet om man måste läsa igenom hela Stockholms Stadsbibliotek, alla artiklar på Wikipedia och se alla filmer som producerats och lyssna på varenda symfoni som komponerats o försöka höra vad alla upplysta gurus och mystiker,filosofer,psykiatriker och patienter sitter och mumlar för klarsynta tankar i alla grottor världen över.. . Och √ilka & √arför √ann Nobelprisen?! osv. osv. sov! Då blir det jobbigt. Och sömnlöst. Och om igen! >> Vakna vaknA!! Det finns nya dagsaktuella Vloggar o Poddar o Bloggar "DU inte VILL missa"!!!!..... + ALLA tidsslukande `LIVEstreamare ⋆ ୭˙◞ Det är sorgligt att man inte hinner med, allt. • Har försökt att bara genom att lägga handen på en bokrygg i bokhyllan för att tillgodogöra mig innehållet i boken, det sägs att det kan gå.. . via klärvoajans, att "läsa med förbundna ögon". ˙ En får ta till Alla Medel för att få det här livet med sin ~eteriska~esoteriska~livsuppgift~ att fungera, säg! Save.

Summa Summarum: N får lita på sin intuitioN (istället)

Vad handlade det här inlägget om? Att gå baklänges upp för en trappa?

.

•

[whitewaterpaper]

Satans Fotspår (Margit Sandemo).

Serie: Sagan om Isfolket #13.

Författare: Margit Sandemo.

Publicerad: 2019.

Medium: eBok/Jentas.

Läses tillsamans med @kulturdasset i vår läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 1-3).

En inledning som ger en bra start på storyn. Redan nu blir man nyfiken på vad det är för person/varelse som har börjat röra på sig. Gillar hintarna vi får på att detta kan höra ihop med en ”ny” gren av isfolket eller rentutav Kolgrim. Det här är ju något som Tengel en gång förutsåg och försökte hjälpa till med från sin sida. Hoppas bara det inte blir en massa tjat om Sol nu igen bara.

Första kapitlet rensar dessutom ut bland karaktärena, många av de äldre skickas vidare och somliga familjegrenas framtid är rentutav hotade. Själv börjar jag känna att det kanske är dags för ett besök hos ättlingarna i Danmark.

Lite hoppade jag till vid ordvalet ”fnask” som kändes direkt okarakteristiskt för Sandemo, och längre fram används ”gatflicka” som kändes mer hennes stil. Scenerna med Haltepinken kändes i hjärterötterna, och jag hoppas vi får följa honom ytterligare.

Nu är Domenic och Villermo på väg mot Niklas. Jag ser fram emot att se vad det är Som de tillsammans skall göra.

Delmål 2 (Kapitel 4-7).

Inte helt oväntat så hamnar Haltepinken på Gråstensholm, han räddas undan en säker död av Dominic och Villermo, där den senare är den första som faktiskt förstår honom. Han kommer med all säkerhet hitta ett tryggt hem på Gråstensholm, som ju alltid vurmat för samhällets utsatta. Haltepinkens roll känns nu rätt klar? Men vi får säkert en uppdatering till när de 4:s gäng kommer hem.

Först tyckte jag att det gick jäkligt fort att hitta och konfrontera ”besten”, men insåg att det snarare är bokens tunnare format i kombination med det hårdare läs schemat som spelar in.

Man springer dock ihop med kapten (o)Dristig först, som har för avsikt att behålla vinsten för sig själv.

Villermo blir som vanligt instrumental för att kommunicera med ”besten” som nu allt mer framstår som en av Isfolkets drabbade. Framför allt att han viker ned sig inför Tengels uppenbarelse. Det är avgjort en spännande idé att denne skall omdanas till en ny ”Tengel den gode”.

Gillar för övrigt att det i slutändan visade sig att ”besten” inte kunde döda med blicken.

Det har tidigare luftats att det finns så få arvingar inom släkten, och redan här blir man varse att nya karaktären ”Elisa” (av Klaus-börd, och på visar viss inteligens) kanske blir viktig biståndsdel. Återstår att se om det är med ” besten” eller med Alv. Även om den senare låter föga trolig.

Delar av ”besten” och hans bakgrund (det vi får reda på här) låter nästan lite inspirerat av Tarzan. Tänker då främst på idén att göra en gentleman av ett vilddjur.

Delmål 3 (Kapitel 8-11).

Bra delmål, dels får vi lära känna ”besten” lite närmare och visst är det lätt att tänka på Hannah när han talar om vem som lät upp honom? Jag minns vagt från första/andra boken om att Hannah matade en varelse? Eller talar om en avkomma? Och ingen visste väl hur gammal hon var? Nåväl jag tror det är längre bort än andra generation och Silje konstaterade väl att Hannah och hennes bror omkom i anfallet? Klart verkar det dock att ”Besten” är av Isfolket. Hur, om det är via Hannah eller Kolgrim återstår att se.

Jag är också lite fundersam kring hela det här med ”Isfokets Skatt”, många av de drabbade har ju mycket riktigt visat ett märkligt intresse för den. Oftast utan att veta hur den skall användas. Men är det inte så att den riktiga skatten är recepten/formlerna? Örterna lär ju kunna ersättas?

Väntat var kanske också att Elisa skulle få smaka på ”Bestens” djuriska drifter. Sandemo behåller en relativt bra balans på scenerna, och jag gillar hur hon plockar in ”bergtagen” i hennes fall. Sedan kan man ju ha sina åsikter om Villermo verkligen är rätt person att prata om naiva flicker som faller för fel person. Överlag har Sandemo nästan en elak ställning till Elisa :

”Fastän Elisa i stort sett blivit uppfostrad på Lindallén, hade hon inte intellektuella resurser nog för att kunna tänka som de. Elisa tänkte med hjärtat.”

Jag skulle säga att Villermos beteende i två böcker knappast kan kallas för intellektuellt, eller ens intelligent. Men då hette det ”Kär och Galen” tror jag va?

Nu får vi se hur det avlöper. Är det så att det är Elistrand som skall få sig en ny arvinge genom Elisa? Eller är det för bisarrt? Kaleb har lämnat oss (eller ja på raden 12:e kapitlet) och Mattias verkar hänga på en skör tråd med. Vankas det sålunda åter ett besök i Isfolkets dal? Niklas, Dominic och Villermos uppdrag är långt ifrån fullbordat.

Delmål 4 (Kapitel 12-14).

Den här boken knyts ihop ungefär som man förväntar sig. Ulvhedin (aka ”Odjuret/Besten”) återvänder till Gråstensholm och kommer mycket riktigt bosätta sig på Elistrand när det blir dags.

Jag kan också tycka att det är lite av en glorifiering av kvinnans influens på mannen att Ulvhedin återvänder och nu tänker bli en ny Tengel den gode för Elisa och sonen Jon.

Vad gäller Ulvhedins härkomst tycker jag det känns väldigt krystat med en parallell ättelinje stammad från Tengels syster Sunniva (Sols mamma). Att hålla på all information som ett försök till cliffhanger tycker jag bara var löjligt, jag blev nog bara mest irriterad över vad som i princip är ett onödiga makeri.

Och så hela grejen med ”Trolldomsskatten” ... Sandemo gör en jättegrej av den. Låter Ulvhedin dras till den. Men jag vidhåller ändå att det är kunnskapen som är skatten. Det här är nog seriens mest löjliga detalj.

Sammanfattning.

På det hela taget är det en ointressant inlaga i Isfolket-eposet. Den är fullsmetad med löjliga detaljer, inget intressant av vikt händer och det lilla som möjligen skulle kallas det sparas till en kommande bok. Sandemo har dessutom en säregen pladdrig berättarteknik som jag finner mer och mer irriterande ju fler andra böcker jag läser. Trots det tänker jag fortfarande försöka ta mig igenom alla böckerna i serien.

#senast lästa bok #läsecirkel #bokcirkel #sagan om isfolket #soif #soif13 #satans forspår #margit sandemo #fantasy #hustorisk fiktion #skönlitteratur #fiktion

[drakenfors]

”Det har alltid handlat om gitarrer”

Hans trettonde album – The Ripple Effect – har precis lämnat skivpressarna och nu väntar han på att få åka ut och spela låtarna. Efter mer än 40 år som musiker har gitarristen Rolf Jardemark allt annat än tappat sugen. – Nej, det här är grejen för mig, och har varit det ända sen tonåren, säger han.

TEXT THOMAS DRAKENFORS  FOTO MAGNUS BERGSTRÖM

I ett komplex som kallas Bunkern, på grund av sin massiva betongframtoning och brist på fönster, har Rolf Jardemark sitt epicentrum som musiker. Fastigheten ligger mitt i centrala Göteborg, en bit upp i Viktoriagatans branta backe, granne med ett kampsportcenter. Den hårda kontexten verkar perfekt för ett Heavy metal-band. Men med sitt eteriska och lätta gitarrsound tycks Rolf Jardemark liksom ha hamnat mitt i fel slags markörer. – Ja, det är lite lustigt när man tänker på det, säger han. Han är ett av de där namnen som liksom är synonymt med svensk jazz på gitarr, helt klart i är det så i hemstaden Göteborg i alla fall. Ett av de där proffsen som är hemma i improvisation, men som även kan läsa noter lika lätt som vi andra tar oss an kvällstidningarnas brödtext.

Karriären som musiker och pedagog är lång. Under åren har han gett ut ett tiotal album med huvudsakligen egna kompositioner. Det senaste, Ripple Effect, där bland andra namnkunniga pianisten Lars Jansson medverkar, har precis blivit klart och skickats ut till landets recensenter. Titeln är lite filosofisk. – Det handlar om att goda handlingar sprider sig som ringar på vattnet. Ungefär som ”pay it forward”. Jag tänker mig att det fungerar så även med musik. Livet som musiker framstår ofta som lite glamoröst när man ser dem på scen. I bunkern på Viktoriagatan känns det lite annorlunda. Ett krypin belamrat med olika instrument och en dator. Ingen utsikt alls. Precis som om kreativiteten föds ur torftighet. – Ja, det lämnar ju onekligen en del över till fantasin. Svenska jazzmusiker har gott rykte internationellt, och Rolf Jardemark har bland annat haft samarbeten med amerikanske keyboardisten Michael Ruff (Chaka Khan, Lionel Ritchie). – Vi gjorde en turné i Norden 1987. Det var första gången jag fick vara med i ett sammanhang på den proffsiga nivån. Helt klart en av höjdpunkterna i min karriär, säger han.

En rad andra samarbeten har gjort avtryck, som dem han har haft ihop med musiker som trumpetaren Jan Allan, gitarristen Rune Gustafsson och den egensinnige amerikanske gitarristen John Stowell. Men hur började allt det här? För Rolf Jardemarks del kickade musikintresset igång på 70-talet, hemma i pojkrummet i Västra Frölunda. Hans kompis hade en gitarr som han fick köpa loss för fem kronor. – Plus att han visade mig några grepp som jag kunde komma igång med. Sedan skaffade han en ackordbok, började öva och blev fast med tonerna. Via musiklinjen på gymnasiet tog han sig vidare till musikhögskolan i Göteborg där han studerade improvisation, och hade klassisk gitarr som biinstrument. Under tiden på universitetet började han även spela ute på klubbar och blev kompis med gitarristen Peter Almqvist, som några år senare fick internationellt genomslag i duon Guitars Unlimited, tillsammans med Ulf Wakenius. – Jag och Peter jobbade tillsammans i en gitarraffär, och både han och Ulf blev något av mentorer för mig. Efter musikhögskolan började ett liv som yrkesmusiker. Förutom spelningar på jazzklubbar fick han även påhugg som kompmusiker i olika husband på tv, bland annat På spåret och Bingolotto. Sedan 2009 har han även medverkat i Göteborgsoperans musikaluppsättningar. – Många gånger har jag påpekat det för mina elever på olika skolor att de koncentrerar sig för mycket på att spela solo. De övar 95 procent på det, men bara fem procent på att kompa. Men verkligheten som musiker är precis tvärtom.

På senare år har Göteborgs jazzscen växt. Förutom att etablerade Nefertiti blivit till två olika scener har jazzklubbarna Unity Jazz och Utopia börjat dra publik. Kul tycker Rolf Jardemark, som ofta är ute och spelar på de olika haken. I höst fyller han 63, vilket inte är mycket att bekymra sig om för en jazzmusiker – genren är inte speciellt åldersfixerad. – Det är väl först upp i 80-årsåldern det kan bli lite svårare rent tekniskt, men det kan leda till andra fördelar. Själv har jag i alla fall inga planer på att lägga av, jag älskar fortfarande det här.

Fakta: Rolf Jardemark Ålder: 62 år. Yrke: Musiker. Bor: Guldheden i Göteborg. Familj: Fru och två barn, två barnbarn. Intressen: Spelar tennis. Lyssnar på: Just nu mycket på gitarrmusik från New York, som Jonathan Kreisberg, Yotam Silberstein. Läser: Romaner, fakta och biografier. Kör: Kia Ceed, 2015. Aktuell: Med albumet The Ripple Effect.

Rolf Jardemark om … … det bästa med att vara musiker: ”Det är att stå där på scen och spela live, med musiker jag gillar och för en bra publik. Få saker slår det.” … det sämsta med jobbet: ”Att kulturpolitiken i Sverige huvudsakligen gynnar de stora, fasta institutionerna. Som frilansmusiker gäller det få det att gå runt av sig själv.”   … att öva: ”Jag börjar alltid dagarna med att öva någon timme för att komma igång, sedan medverkar jag i olika sammanhang, som musikaler på Göteborgsoperan till exempel. Det måste jag öva en del på. Det blir minst tre fyra timmar om dagen.” … han aldrig har längtat efter ett vanligt kneg: ”Nä … det har jag inte. När jag tänker på det har jag faktiskt aldrig haft något arbete som inte handlat om gitarrer.”

#rolf jardemark #jazzgitarrist #svensk jazz #the ripple effect #jardemark #Lars Jansson #jazz #Guitarland Records #Unity jazz #Nefertiti #Utopia jazz #Bunkern #Michael Ruff #Ulf Wakenius #Peter Almqvist #Jan Allan #Rune Gustafsson #John Stowell #Thomas Drakenfors

[hanna-kin]

Sirius kapitel två - Cassiopeja

Kapitel två av tre, går också att läsa här

Det är fest och Wille är alldeles för full. Men det är alla andra så det spelar ingen roll. De har spelat beerpong, han och Henry mot Walter och en kille som heter Noah som tydlig var någon form av världsmästare i beerpong som spöade skiten i Wille och Henry och fick dem att dricka varenda jävla gång. Och nu är Wille så full att han inte kan gå rakt. Så full att allt snurrar och inget längre är klart, så full att allt känns enkelt och sorglöst. Musiken dunkar i öronen och discokulan lyser upp rummet i regnbågens alla färger.

Någonstans på dansgolvet ser han Felice, Maddie och Sara dansa. August sitter i en av sofforna med en drink i handen och stirrar på dem när de dansar. August har inte försökt prata med honom en enda gång sedan Wille slutade med rodden. Wille misstänker att det kanske är mamma som förbjudit honom att göra det men vad vet han. Kanske är det enda straffet Agust någonsin kommer få för det han gjort. Kanske är det August själv som känner sig skyldig. Kanske räckte det att WIlle bad honom dra åt helvete och aldrig mer prata med honom igen. Det skulle väl första gången August någonsin lyssnar på honom.

Erik brukade han lyssna på. August älskade Erik och såg upp till honom. Vad Erik än sa så satt August där som en jävla nickdocka. Men Erik älskade August.  Och han litade på August. Och Wille litade på Erik överallt annat.

Och nu känns det som en lögn alltihop.

Felice får syn på Wille och vinkar glatt att han ska komma men så drar Sara tag i henne och deras ögonkontakt bryts. Simon är inte där. Wille har kollat efter honom hela kvällen men det är ganska uppenbart att Simon inte kommer komma. Wille undrar vad han gör nu. OM han är hemma och spelar eller kanske tillsammans med Ayub och Rosh. Kanske har Linda lagat middag till dem alla tre och nu sitter de i Simons rum och snackar om allt mellan himmel och jord och drar sina interna skämt som de har tillsammans.

Han har försökt hålla sig undan Simon så gott han kan de senaste veckorna sedan de sprang in i varandra på busshållplatsen. Men det har varit svårare än någonsin för var han än är känns det som att Simon är i närheten. Det är inte som att de pratar med varandra särskilt mycket men Simon hälsar och frågar om hans dag när de stöter på varandra och sätter sig i närheten när de har lunch.

Wille undrar varför han måste göra det så mycket svårare. Wille försöker ju hålla sig undan så att han inte ska dra ner Simon i sin skit men det är så jävla svårt när det känns som Simon bara kommer närmare och närmare. Det är så jävla svårt när allt han vill göra är att ge efter och kasta sig i Simons armar.

Med ens är det inte kul längre. Överallt omkring honom står människor i grupper eller par. Några tvåor strular mitt på dansgolvet. Felice, Maddie och Sara dansar tillsammans. Fredrika och Stella lika så. Henry och Walter shottar tillsammans. Till och med August sitter tillsammans med Vincent och Nils som har joinat honom i soffan. Alla har de någon. Utom han.  

Nu hjälper inte alkoholen att hålla tankarna borta. Tvärtom kommer ångesten tillbaka med full kraft. Han är så jävla trött på att ständigt ha andan i halsen och en klump i magen. Han är så trött på att inte kunna andas. Och om inte ens alkohol kan få honom att glömma för mer än bara någon timme, vad ska han då göra?

Han kommer att tänka på kartan med tabletter han fortfarande ha kvar gömt på sitt rum. Tabletterna han smugglat med sig utan att någon märkt det den där kvällen när han fick ta över Eriks plats i Sällskapet och hamnade på fotbollsplanen. Kvällen då Simon räddade honom.

Med ens får han bråttom. Det är ändå ingen som kommer sakna honom om han går. Ingen kommer ens märka det. Han hör hur någon ropar efter honom när han börjar gå mot utgången men han låtsas inte höra dem. Istället går han med raska steg genom rummet. Han hinner knappt ut genom dörren och ut i kylan när en hand tar tag hans arm.

“Wilhelm, vänta!”

Det är Felice.

Han stannar och vänder sig om.

“Wilhelm,” säger hon igen.”Vart ska du? Ska du gå redan?”

“Ja…” säger han bara och hoppas att hon ska gå igen så kan kan fortsätta genom skogen och tillbaka till Skogsbacken igen.

Nu när musiken inte längre dunkar i hans huvud känns det som ha nyktrar till mer och mer för varje sekund. Han behöver den där pillerkartan.

“Jag följer med,” säger Felice. “Jag är rätt trött. De andra ville stanna kvar men jag vågar inte gå själv.”

“Eh okej,” säger han.

De börjar gå tillbaka genom skogen, båda två lite ostadiga på fötterna. Felice använder sin telefon som ficklampa. Det tar dem inte många minuter att gå genom den lilla skogen och när de kommer ut därifrån lyser lamporna från skolbyggnaden upp området. Stjärnorna lyser på himlen och en halv måne lyser upp den snötäckta gräsmattan de går över.

Plötsligt stannar Felice och Wille vinglar till lite när han gör det samma.

“Det känns som vi inte pratat så mycket på sistone…” säger hon.

“Nä…” säger Wille. “Kanske inte.”

“Och jag vet att du inte mår så bra just nu,” fortsätter hon och ger honom en snabb blick. “Jag fattar ju varför men du kan inte fortsätta såhär.

Wille orkar inte säga något. Vad ska han säga ens?

“Jag vill bara att du ska veta att du kan prata med mig,” fortsätter Felice. “Det måste kännas skit. Det där med August. Och Simon…men du kan alltid prata med mig.”

“Okej,” säger han.

“Jag menar det,” säger hon allvarligt. “Jag finns här för dig, och du är inte ensam.”

“Okej, tack,” säger han och börjat gå igen.

Felice tar tag i hans arm igen.

“Lova mig att du kommer till mig om det är något,” säger hon bestämt men det är något i hennes blick som får honom illa till mods. Något sorgset och oroligt.

“Jaja,” säger han och tittar upp mot himmelen, fastnar med blicken över himlavalvet och alla de välbekanta stjärnbilderna. Det tar inte lång tid innan han identifierat de flesta av dem. Han stannar över den som var hans favorit när han var liten. Cassiopeja som ser ut som ett W. W för Wilhelm. Då hade han knappast brytt sig om mytologin bakom. Bara så där löjlig och mallig över att ha en stjärnbild som ser ut som ens egna bokstav som bara ett barn kan vara.

“Cassiopeja var enligt den grekiska mytologin gift med Kepheus och mamma till Andromeda. Jag har ju visat dig Andromeda förut.”

Wille nickar och kommer ihåg hur morfar berättat om Andromedagalaxen och hur man kunde hitta den på natthimlen, 2 miljoner ljusår bort och inte mer än en liten suddig fläck för det blotta ögat.

“Cassiopeja skröt alltid om sin och hennes dotters skönhet. Hon sa att de båda var vackrare än havsnymferna. Då blev poseidon arg och kastade upp henne på himlen och fäste henne runt polstjärnan så att hon skulle få snurra runt den och vara upp och ned halva tiden.”

“Åh,” säger Felice tyst när han berättar om det för henne. “Jag kan ingenting om stjärnbilder…”

Hon säger inget mer men blicken blir kvar mot den mörka himlen ett tag. Resten av vägen går de i tystnad. Wille följer henne hela vägen till Herrgården i andra änden av skolområdet.

“Visst lovar du att säga till om jag kan göra något” säger Felice igen. “Vad som helst.”

Den där blicken är tillbaka och WIlle tittar bort- Han orkar inte.

“Mm,” hummar han.

Hon ger honom en kram. Håller hårt om hans rygg.

“Godnatt, Wille,” säger hon.

Medan han går tillbaka över skolområdet tittar han upp måt himmeln igen. Kanske är att det är han som är Cassiopeja. Fastkedjad på himlen för alltid.

-

Resten av helgen passerar utan att Wille orkar lämna sitt rum. Livvakterna hämtar mat åt honom men själv ligger han kvar i sängen mest hela tiden. Han orkar inte göra läxorna som väntar på honom. Orkar inte kolla på en serie, orkar inte hänga i sällskapsrummet med de andra.

På söndag kvällen får han nog av rummet och den kvävande känslan och istället för att ta den normala vägen ut genom dörren öppnar han fönstret och släpper in lite frisk luft. Sedan tar han på sig joggingskorna och träningskläderna innan han hoppar ut i vintermörkret. Det har blivit till en vana att sticka ut om kvällarna när allt är mörkt och tyst och stilla.

Han springer tills benen värker och den kalla luften gör det ont att andas. Tillslut tvingas han stanna och trots att det är flera minusgrader ute spränger och dunkar huvudet med varje hjärtslag. Han sjunker ner på huk på darriga ben och trots att han knappt ätit något hulkar han några gånger innan han reser sig upp igen och fortsätter springa.

Det släckt i allrummet när han kommer tillbaka och när han hoppar in igen genom fönstret är det tyst och lugnt i korridoren. Han hoppas att ingen märkt att han varit borta och så tyst han kan smyger han in i badrummet där han klär av sig de svettiga kläderna.

Vattnet i duschen bränner mot den kalla huden och han blir stående en lång stund innan han orkar stäng av vattnet, torka sig och leta upp rena kläder ur tvättpåsen som stått ouppackad ett bra tag nu. Han kryper ner i sängen igen men trots att det är mitt i natten kan han inte sova.

Morgonen därpå är det som att han knappt sovit en blund men någon gång måste han i alla fall ha somnat. Det enda han vill göra är att ligga kvar i sängen och sova mera men det är inte ett alternativ. Mödosamt tar han sig upp ur sängen men inser direkt att han ställt sig upp alldeles för snabbt för det börjar genast svartna för ögonen och han tvingas sätta sig i sängen igen när benen börjar skaka.

Medan han väntar på att huvudet ska klarna, scrollar han igenom sin telefon. Går igenom instagram och snapchat. Simon har lagt upp ännu en bild som han snabbt scrollar förbi. Istället gillar han den som Henry har lagt upp från igårkväll. De har tydligen kollat på någon match i sällskapsrummet tillsammans. Flera av killarna har lagt upp stories eller inlägg och det hugger till i bröstet av ensamhet. Det är inte som att han inte fått vara med om han bara orkat ta sig ut dit, men och andra sidan känns det som att ingen ändå vill ha honom där. Varför skulle de vilja det?

Han har nästan bestämt sig för att bara skita i allt och säga att han har migrän eller något när det knackar på dörren. De har börjat göra det mer och mer, livvakterna. Kanske för att han oftare och oftare är sen på morgon för att han knappt orkar ta sig upp ur sängen och än mindre klä på sig och borsta tänderna.

“Frukosten har stängt,” informerar Peter från andra sidan dörren. “Och om Kronprinsen inte vill bli sen bör han bege sig mot lektionen.”

“Okej,” svara Wile.

Han orkar inte leta efter några ordentliga kläder så istället tar han på sig ett par jeans som legat i garderoben sedan han först kom till Hillerska. De är gamla och slitna och inte tillräckligt propra för en kronprins. Dessutom ramlar de nästan ner när han tar på sig dem och han tvingas hitta ett skärp som också visar sig vara för stort men det hjälper i alla fall till att hindra byxorna från att ramla av helt. Han tar på sig sin blåa hoodie från Ralph Lauren och sina skor innan han öppnar dörren och går ut i korridoren.

Utanför står Peter och Joakim. De båda nickar mot honom. Sedan tittar de på varandra som om de har någonting att säga.

“Jag måste be Kronprinsen om att inte försvinna ut sent på kvällen och natten. Om Kronprinsen önskar gå på promenad eller motionera så behöver vi schemalägga det så någon av oss kan följa med. Vi är ansvariga för Kronprinsens säkerhet och om något händer behöver vi kunna skydda Kronprinsen och om Kronprinsen…”

Wille nickar otåligt. Påminns om att han aldrig kommer vara fri. Han är en fågel fastsatt i en lång kedja, förbjuden att någonsin flyga mot himmeln. Han sväljer, korridoren känns mindre och mindre för varje sekund. Väggarna sluter sig om honom och det känns som han inte kan andas.

Peter nickar.

“Om Kronprinsen bara berättar när han vill ut och springa så ordnar vi det.”

Wille nickar igen, trycker handen över bröstet och börjar gå. Han försöker ta ett djupt andetag men det går inte.

-

Det är inte samma sak att springa med livvakterna som ensam. märker Wille snabbt. De springer tillsammans efter skolan men bara kortare turer och Wille får inte chansen att springa till benen värker och huvudet dunkar. Det känns som de alla har kommit överens om att inte låta honom springa för långt för de har alltid en ursäkt för att vända tillbaka för tidigt.

Det är snart middag, de har vaktbyte snart, det är halt ute, borde inte prinsen vara med på läxis? Drottningen önskar ringa Kronprinsen innan middagen för att kolla läget.

Det känns som den lilla biten av frihet han hade har tagits ifrån honom. Det känns som han inte längre har kontroll över något i sitt liv. Allt har rasat och han faller handlöst utan något stopp.

Han funderar på att smyga ut sent på kvällarna i alla fall men han vet att det hela kommer sluta med att de måste rapportera tillbaka till någon chef som kommer meddela någon i hovet som kommer meddela mamma som kommer ringa upp och kräva en massa svar som han inte har. Det räcker med de nästan dagliga samtalen där de leker någon form av mamma, pappa och låtsas att allt är okej och att mamma och pappa inte önskar att det var Erik de pratade med istället. Han vet ju att de inte skulle tveka en sekund om de fick möjligheten att byta och få Erik tillbaka. Men han säger inget och det gör inte de heller. Men de låtsas som att allt är som det ska.

Allt han vill ha är kontroll över sitt liv. Han vill slippa vakna med rusande hjärta, en klump i magen och andan i halsen. Han vill slippa känslan av att han ska kvävas som förföljer honom var han än går. Han vill slippa de dagliga panikattackerna där han måste gömma sig på en skoltoalett för att ingen ska höra.

“Men då hörs vi imorgon igen, gubben, Om du vill komma hem i helgen kanske vi kan besöka Eriks grav.”

Mamma låter trött på rösten. Pappa har låtit mer bekymrad än vanligt. De båda verkar ledsna och det får Wille illa till mods.

“Jag måste plugga,” säger han och lägger på innan tårarna börjar rinna nerför kinderna.

Allt han vill är att ha Erik tillbaka. För då skulle allt vara som vanligt. Och mamma och pappa skulle vara glada. Och de skulle bara vara normalt irriterade på honom och inte ständig arga, ledsna och besvikna.

“Fan ta dig, Erik,” snyftar han ut i det tysta rummet.

Snögloben som Erik gav honom strax innan han åkte till Hillerska står på nattduksbordet. Den som Erik älskade men som han ändå gav till WIlle för att han älskade Wille mer.

Och nu är Erik död och Wille är kvar och allt är så jävla fel. Det borde vara han som ligger där begravd bland alla de andra kungligheterna. Under ett täcke av kall snö. Det borde vara han och inte Erik som ligger där nu.

“Jag hatar dig,”gråter han. “Jag hatar dig för att du körde ihjäl dig och jag hatar dig för att du lämnade mig ensam.”

“Kronprinsen?”

Han rycker till när det knackar på dörren.

“Är allt som det ska, Kronprins Wilhelm?”

Han försöker torka sina tårar med baksidan av handen. Försöker få rösten stadig.

“Kronprinsen?”

“Ja,” får han fram. “Allt är bra. Jag önskar vara ifred.”

Det blir tyst några sekunder.

“Maten serveras snart. Önskar Kronprinsen att maten serveras på rummet?”

Han sväljer och tar några skakiga andetag.

“Nej, jag kommer,” säger han.

Han försöker samla sig, sträcker upp armarna mot taket och tar ett djupt andetag. När det känns som han kan andas igen tvättar han av ansiktet med kallt vatten och byter till en annan tröja.

Livvakterna nöjer sig med att följa honom till matsalen men sedan kommer de överens om att de ska vänta i korridoren utanför tills WIlle är färdig. WIlle undrar om de tror att han kommer hoppa ut genom fönstret mitt under middagen men de nickar när Wille ber dem vänta utanför.

Han sätter sig som vanligt bredvid Henry och Walter. De båda tittar upp när han slår sig ner bredvid honom. Bortifrån andra änden av bordet ser han Augusts blick fastnar på honom.

“Läget?” frågar han Henry som nickar tyst.

Han försöker ignorera August och ser ner i tallriken. En gång i tiden gillade han skolans Tikka Masala. Nu får lukten det att knyta sig i magen. Han tvingar i sig några tuggor ändå.

“Vi tänkte spela lite TV-spel efter middagen,” säger Walter. “Vill du hänga på?”

Både han och Henry ser på honom med förväntansfull blick.

“Jag måste göra läxor,” säger Wille och tar ett par tuggor till. “Sorry.”

“Det är lugnt…” säger Henry.

Wille tar en tugga till. Sedan känns det som han ska kräkas.

“Jag måste gå,” säger han.

Henry och Walter ser på varandra. August fortsätter stirra på honom när han ställer sig upp och slänger sin servett över den halvuppätna maten.

Livvakterna säger ingenting när han lämnar rummet. De följer bara efter honom. Vart han än går.

-

“Wille, vänta!”

Han är på väg till skolbyggnaden när han hör Felice ropa efter honom. Både han och livvakterna stannar upp och väntar in Felice som går med raska steg mot honom. Hon har en svart kappa på sig och en svart handväska på armen. WIlle är rätt säker på att hans mamma har en likadan som hon brukar använda.

“Hej!” säger Felice så fort hon når fram till honom.

“Hej,” säger han trött.

“Hur är läget?” frågar hon.

“Bra,” mumlar han.

Felice nickar och de börjar gå igen tillsammans. Livvakterna håller sig några meter bakom.

“Vi tänkte ha spelkväll i Herrgården på lördag. Typ ta med en massa olika spel och dela upp oss i grupper…om du vill följa med?” säger hon

“Jag måste hem över helgen,” ljuger han.”Annars hade det varit kul.”

“Åh…” säger hon. “Okej…”

Hon tittar på honom en lång stund och Wille tittar ner i marken för att undvika hennes blick. När de når fram till klassrummet sitter Sara och Maddie redan utanför på golvet i korridoren. Sara ger honom en kort blick men Maddie ler och vinkar till honom. Lite längre bort står Simon lutad mot väggen med telefonen i handen och hörlurarna i öronen. Han tittar upp när Wille och Felice kommer gående. Han ser trött och ledsen ut. För bara en sekund möts deras blick innan Simon tittar ner i telefonen igen och Wille tittar ner i golvet.

“Vi ses,” säger Wille till Felice som ser förvirrat på honom. “Jag kom på att jag måste hämta en sak i mitt skåp.”

-

Felice hinner fråga ännu en gång om han inte har ångrat sig och vill följa med på spelkvällen och mamma och pappa hinner fråga ännu en gång om han inte vill komma hem i helgen så de får spendera lite tid tillsammans. Till Felice säger han att han ska hem över helgen. Till mamma och pappa att han måste göra läxorna.

Det är enklast att ljuga. Han orkar inte umgås med någon i alla fall och även om Felice ser besviken ut och mamma suckar tyst för sig själv så intalar han sig själv att det är bäst så. SÅ När Henry frågar om han ska med och titta på fotboll tackar han nej till det också. Och han tackar nej till att spela schack med Vincent i allrummet. Och nej till att spela rundpingis med några av de andra ettorna. Nej, nej, nej.

Istället ligger han i sängen med täcket runt kroppen och lamporna släckta. I mörkret ligger han medan timmarna går. Det är inte förrän Malin tvingar honom att ta sig till matsalen när det är middag som han orkar ta sig upp. Hade det inte varit för att hon är tillbaka igen från sin ledighet hade han nog stannat på rummet hela helgen men Malin låter sig hindras av Willes tystnad som de andra livvakterna gör utan gör helt enkelt det klart för honom att han måste äta och att äta på rummet inte är ett alternativ. Wille undrar om hon var likadan mot Erik men inser snart att Erik förmodligen aldrig spenderade en hel helg i sängen utan att orka ta sig upp.

Så fort han ställer sig upp börjar det snurra i huvudet och det börjar svartna för ögonen. Han tar ett steg tillbaka för att sätta sig på sängen igen men istället ramlar han ner på det hårda golvet med en duns.

“Kronprins Wilhelm är allt som det ska?”

Wille skyndar sig att sätta sig upp på sängen igen.

“Ja,” svarar han snabbt. “Allt är okej.”

Han blir sittande på sängkanten några sekunder innan han gör ett nytt försök.

Han borde förmodligen duscha och definitivt borsta tänderna men det finns ingen energi alls till det så han nöjer sig med att att byta kläder.

Malin synar honom när han öppnar dörren och går ut i korridoren.

“Är kronprinsen okej?” frågar hon och spänner ögonen i honom.

Wille nickar bara och börjar gå. Malin och Peter följer efter. Ena låret gör lite ont från att han ramlade och han kommer förmodligen få ett blåmärke senare.

Som vanligt är han bland de sista till middagen och de verkar redan ha bett bordsbön så Wille slår sig ner på en av de få stolarna som är ledig vilket råkar vara i närheten av August och de andra treorna. Det känns som att alla tittar på honom när han sätter sig och han förväntar sig nästan att August ska påpeka att den här änden av bordet endast är för treor men han säger ingenting utan nickar bara mot Wille.

“Wille, hej” säger han. “Jag visste inte att du var här över helgen.”

Wille biter sig i läppen.

“Mm…” säger han bara för den sista personen på jorden han vill prata med är August. Det räcker lixom med att se August varje dag.

Det ser ut som att August vill säga något mer men så avbryter Vincent honom och de återgår till att diskutera vad de nu pratade om innan Wille kom och Wille får chansen att sjunka in i sina egna tankar medan han tar små tuggor av maten.

DÅ och då känns det som att August tittar på honom men så fort August märker att Wille tittar tillbaka vänder han bort blicken igen och fortsätter prata med Vincent och de andra treorna.

“Juste, Wille,” säger Vincent plötsligt. “Sällskapet ska samlas nästa vecka. Du är väl med?”

August tittar upp och än en gång möts deras blick. August ser skyldig ut och tittar skamset ner i sin tallrik.

“Jag trodde August berättat att jag inte längre kommer vara en del av sällskapet,” säger Wille så stadigt han kan.

“Varför inte?” frågat Vincent förvirrat.

För att min syssling smygfilmade mig och min pojkvän i vår mest intima stund och la sedan ut allt för hela världen att se. För att jag mår illa varje gång jag ser honom. För att han förstört hela mitt liv. För att han förstört Simons liv.För att det är hans fel att jag förlorat det bästa jag har. För att min mamma bryr sig mer om honom än om mig. För att Erik sa att jag kunde lita på honom, För att Erik litade på honom. För att jag litade på Erik. För att Erik är död.

“Mina åtagande som kronprins tillåter mig inte,” ljuger han medan halsen snöras åt.

“Jag vill gå ut och springa,” flämtar han medan han gör sitt bästa för att kontrollera sin andning.

Sedan reser han sig upp och lämnar kvar sin halvätna tallrik på bordet. Med hastiga steg lämnar han rummet och försöker samtidigt dra i halsen på hoodien för att han ska få mer luft.

Malin och Peter står i hallen och väntar på honom när han kommer ut och han snubblar nästan in i Peter.

“Jag tror inte det är en bra idé,” säger Malin bestämt medan hon tar ett steg närmare Wille och guidar hans armar uppåt. “Ta några djupa andetag,” guidar hon.

Han försöker lyssna på hennes röst men det går inte alls. Tvärtom blir det bara svårare och svårare att andas. Han undrar om det är nu han kommer att dö. Det känns som att han kommer att dö.

“Jag kan inte andas,” får han fram.

“Du kan andas,” säger Malin. “Jag lovar. Följ mina andetag, in och ut. Det går bra. DU är trygg och du kommer inte att dö.”

Peter håller sig i bakgrunden medan Malin tålmodigt guidar honom till fönstret där hon låter honom sätta sig ner. Det känns som det går flera timmar av att bara försöka följa hennes röst och andhämtning innan han faktiskt känner att det hjälper. Malin räcker honom en flaska vatten och han tar några försiktiga klunkar.

“Hur känns det nu?” frågar Malin. “Vill Kronprinsen att vi ska ringa en läkare?”

Wille skakar häftigt på huvudet.

Malin nickar och säger något till Peter.

“Kan vi bara gå tillbaka?” frågar Wille. “Hem igen?”

Malin nickar och ler mjukt.

“Kan Kronprinsen resa sig upp?”

Wille nickar och ställer sig upp på något skakiga ben. Både Malin och Peter stöttar honom på varsin sida och om vore så trött skulle han nog känna sig irriterad och pinsam men han orkar inte protestera utan låter de båda leda tillbaka honom till rummet. Malin säger inget när hon leder in honom trots att det måste lukta instängt och kvalmigt. Hon hjälper honom att sätta sig på sängen innan hon ställer sig någon meter ifrån.

På någotvis saknar han hennes hand på hans arm.

“Vi finns här ute om Kronprinsen behöver något,” säger hon. “Jag rekommenderar att ni försöker vila lite.

Han nickar.

“Tack Malin,” säger han trött.

Hon ler lite.

“Försök sova en stund,” säger hon.

Han nickar trött och lägger sig ner i sängen med hoodien och mysbyxorna på. Han borde borsta tänderna och ta den där duschen men nu när han har lagt sig ner känns det helt otänkbart att resa sig upp igen så stället kurar han ihop sig med huvudet mot väggen. Klockan är inte ens åtta på kvällen men för en gångs skull somnar han på en gång.

-

Han vaknar tidigt på söndag morgon. Klockan är bara 7 på morgonen och hela Hillerska är tyst och still. Han ligger i sängen några minuter och scrollar igenom instagram och snapchat precis som han brukar göra. Sedan bestämmer han sig för att han måste ut. Måste göra något.

Utanför står Malin och Joakim vilket betyder att nattpasset precis måste ha gått hem.

“Jag vill gå till gymmet,” säger han för han står inte ut med en till meningslös löptur där livvakterna är honom hack i häl och följer varje steg han tar.

Han vill bara vara ifred. Varför är det är lilla rummet den enda platsen han någonsin få vara ensam på? En plats där han aldrig kan slappna av eller komma till ro.

“Ensam,” lägger han bestämt till.

“Kronprinsen förstår att vi behöver eskortera honom dit,” säger Joakim och han och Malin byter snabba blickar. “Av säkerhetsskäl.”

Wille nickar.

Han byter snabbt om till träningskläder och fem minuter senare når de fram till idrottsbyggnaden. Malin nickar mot honom.

“Vi väntar utanför,” säger hon kort.

“Tack,” säger han.

Gymmet är tyst och lugnt. Wille sätter på musiken i öronen och höjer volymen tills det gör ont i öronen och huvudet dånar innan han går fram till löpbandet. Efter några minuter höjer han successivt hastigheten tills han måste springa sitt snabbaste för att inte ramla av. Han fortsätter springa låt efter låt tills svetten rinner längs kroppen och trots att benen värker slutar han inte. Istället ökar han hastigheten lite till.

Han är så inne i sin musik att han inte märker att någon kommer in på gymmet men plötsligt står August framför honom.

“Vad gör du här?” säger Wille och tar ut en av lurarna.

“Vad gör du här?” säger August

“Tränar,” säger Wille, “Vad fan ser det ut som?

“Jag ser det, Wille men jag tror det räcker nu?”

Wille svarar inte men fortsätter springa.

“Wille, det räcker!”

“Gå härifrån,” flämtar Wille.

August skakar på huvudet.

“Hur länge har du varit här? Har du ens ätit något?” fortsätter han.

“Vad har du med det att göra?” frågar Wille argt. “Stick härifrån,”

“Wille,” suckar August och tar ett steg närmare. “Jag fattar att du är arg men-”

“Gå, jag skiter i vad du har att säga,” säger Wille. “Lämna mig ifred!”

August tar ytterligare ett steg och sänker hastigheten på löpbandet.

“Vad fan,” säger WiIle. “Lägg av.”

När han försöker fösa bort Augusts hand vägar August flytta den utan fortsätter sänka hastigheten ännu mer tills löpbandet stannar och August passar på att dra ur säkerhetssprinten.

Wille lutar sig framåt för att försöka hämta andan. Huvudet spränger.

“Wille jag fattar vad du håller på med,” säger August. “Jag har sett att du är ute och springer. Du tränar en massa och du äter inte…”

Wille skakar på huvudet. August fattar ingenting. Han vet ingenting.

“Du vet ingenting,”

“Jag vet att du mår skit efter allt som har hänt med det där med Simon och Erik-”

“Nämn inte ens hans namn,” säger WIlle. “Inte du-”

“Förlåt,” säger August olyckligt. “Men jag ser vad du gör, Wille. Jag fattar. Men du kan inte fortsätta. Du… det du gör är inte okej. Du har rasat i vikt. Jag fattar att du mår skit men.”

Wille tar några skakiga steg av löpbandet. Nu när han inte längre kan hålla sig uppe längre skakar dem mer än någonsin. Dessutom börjar han känna sig yr. Han böjer sig framåt och vilar händerna på knäna. Plötsligt får han en kväljning och det känns som han ska kräkas.

“Wille,” säger August och lägger handen på Willes axel.

Wille försöker putta bort hans arm och reser sig upp igen för att ta ett steg bort från August men då börjar det snurra ännu mer i huvudet och det börjar svartna för ögonen. Hans ben skakar mer och mer. August säger något men Wille hör honom inte. Det är som att August befinner sig under ytan. Eller så är det Wille som gör det. Det är som att han faller men istället för att falla handlöst mot golvet ramlar han in i August och plötsligt halvligger han på golvet August hukande bredvid sig.

“Wille?” säger August med gäll röst. “Wille hör du mig? Wille!”

“Låt mig vara,” får Wille fram medan bröstkorgen rör sig upp och ner i våldsamma, snabba rörelser.

Han försöker sätta sig upp men August lägger en hand på hans axeln och hindrar honom. Det snurrar fortfarande i huvudet och hans synfält är fortfarande kantat av gråbrunt dis. Hjärtat slår i bröstet och huvudet dunkar.

“Ligg kvar,” säger August. “Jag hämtar livvakterna…”

“Du ska ge fan i det.”

“Nej!” säger Wille och grabbar tag i August arm när han försöker ställa sig upp.

Hårdhänt drar han ner August på golvet igen.

August suckar.

“Wille…du kollapsade precis. När var senaste gången du åt?”

Wille svarar inte utan sluter ögonen och vilar kinden mot det svala golvet. Han hör hur August svär tyst för sig själv men hans hand på Willes axel blir kvar och WIlle orkar inte ens fösa bort den. Minuterna går utan att någon säger något.

“Jag ska hämta lite vatten till dig,” säger August efter en liten stund. “Stanna här.”

Det tar bara några sekunder innan han är tillbaka igen med en flaska med vatten och något som ser ut som en proteinbar.

“Orkar du sätta dig upp?” frågar han.

Wille hummar till svar. Huvudet har slutat snurra nu men benen och armarna darrar fortfarande. August hjälper honom att sätta sig och lägger en hand mellan WIlles skulderblad som om han inte litar på att Wille kan sitta upp själv. Han räcker WIlle flaskan och ser ut som att han vill hjälpa WIlle att hålla den när Willes händer och armar fortsätter skaka. Wille slår irriterat bort hans hand och tar några klunkar. Sedan räcker August honom proteinbaren.

Wille skakar på huvudet.

“Nej, tack!” säger han och viftar bort August hand än en gång.

“Sluta!” säger August irriterat. “Du behöver äta. Du har förmodligen inte ens ätit sen igår.”

Wille vänder bort huvudet.

“Wille, lägg av, ät den bara,” säger August och försöker trycka upp proteinbaren i ansiktet på honom. “Snälla!”

“Nej, sa jag,” säger Wille. “Låt mig vara. Kan du bara gå härifrån?”

“Inte innan jag vet om du är okej,” säger August. “Eller innan du äter något.”

Wille drar knäna till sig och kramar om sina ben. August sätter sig mittemot honom och gör likadant.

“Jag vet att jag är den sista du vill prata med,” säger han. “Men jag är ledsen för allt. Och du behöver hjälp Wille. Du har problem. Jag ser det och jag vet att du inte äter och att du tränar för mycket.”

“Om du berättar för någon så kommer jag berätta för alla på skolan vad du gjorde.” avbryter Wille.

August tystnar och ser förvånat på honom.

“Snälla-” börjar han.

“Om någon får veta om det här eller du säger något om det du tror dig veta till någon så kommer jag berätta för alla vad du gjorde. Mamma må skydda dig men det kommer inte jag göra. Du vet väl att skolan är skyldig att anmäla om de får misstanke om att ett brott har begåtts? Och tror du verkligen de kommer låta dig gå kvar? Tror du någon skola utomlands kommer vilja acceptera dig? Och vad tror du alla andra kommer att säga när de får veta att du…filmade två minderåriga och la ut filmen på internet? Som jag sa även om mamma skyddar dig så kommer ingen annan göra det och du kommer vara ingenting. ”

Augusts ögon fylls med tårar men han säger ingenting. Han försöker inte ens hindra Wille från att resa sig upp igen och när WIlle lämnar gymmet blir han kvar.

#young royals #young royals fic

[soffans-blog]

En propagandaaffisch för yttrande och tryckfrihet

Syfte

Jag fick till uppgift att gör en propagandaaffisch eftersom Valet 2022 var aktuellt. Affischen skulle vara en propagandaaffisch med temat yttrande-och tryckfrihet. Med affischen skulle jag nå fram till dem som ser hur yttrande- och tryckfriheten inte varit klar för alla.  

Metod

Den metoden som jag har valt att göra blev ett collage, där man använder sig av ett teknik att klippa och klistra och lägga lager på lager.   

Det första jag gjorde var att välja en papper som skulle blir grunden till affischen, jag valde då färgen grå eftersom det påminner mig om gråa moln där jag ser att det inte är klart för alla när det gäller yttrandefrihet och tryckfrihet. 

När jag hade valt ut mitt papper så var det dags att klippa ut motiv och bokstäver från olika magazine och tidningar. Jag klippte ut stora och små motiv som gjorde att jag kunde vara mer kreativ och kunde då göra affischen mer levande eftersom jag försökte lägga in så mycket detaljer som möjligt. Mina motiv som jag klippte ut var för det mesta människor, både killar och tjejer. Jag klippte ut även olika bakgrunder som då var lite mer gammeldags eftersom jag ville ge den känslan om att inom historien har det inte varit så självklart när det gäller yttrandefriheten och tryckfriheten.  

När jag var klar med att klippa de olika motiven placerade jag dem på det stora pappret och började sedan klistra. Klistrandet skulle ske i en specifik ordning eftersom visa motiv skulle vara framför andra motiv, så det var viktigt att se till vilka motiv som skulle vara först. När jag var klar var det bara att sätta upp affischen på väggen. 

Resultat 

Jag är väldigt nöjd hur resultat blev, om jag skulle göra om det skulle jag kanske måla något på affischen, men eftersom jag kände att jag inte hade tid till det på grund av att jag skulle ha praktik, så det blev inte så. Men om jag hade tid skulle jag ha gjort det. Jag skulle även vilja ha röda fyrkanter bakom alla bokstäverna som på den sista bokstaven på LYSSNA som man kan se på affischen. Det skulle gjort att budskapen skulle nå fram bättre till dem som ser på dem. Men annars är jag ändå så nöjd med min affisch.  

[psykotiskapsalmer]

Nyårslimerance

Hennes tidigare mörka dagar hade succesivt blivit bredare i paletten; färgats gula av artisteri; rött av sårbarhet & amori; blått av idé-rundturer och tankéträsk. Maskulinum, femininum. Mars och Venus. Ritual och slentrian. Helen och halvan. Svaren och frågan. Mång-amori, bi-amori? Oavsett vad, så höll det i. Kärlekens idé. Platons sol-analogi. Varandet och vetandet. Skiftet i perspektiv. Från svart till vitt. Färgskalan var uppdragen på nytt. Mattan svept från under hennes fötter, plötsligt var lampan tänd, solen uppe, anden ute, Tittut! “Du har tre önskningar”. Hon bad en bön till det annalkande året, anden, planeternas konstellationer, den rättrådige fadern och den återfödande sonen. “Låt kärleken vara nog”. Låt den vara svaret. Älskandet allene. Gud, låt känslan sitta i. (Men gudarna är snåla med sin eufori). Klockan är slagen. Ny dag, ny månad, nytt år! Skrik; ”hurra och skål!” Gammalt är bytt, livet nytt, nytt jag, nytt vi, nytt ingenting. Till och med tomrummet blir nytt genom växlat perspektiv. Med blickar fästa mot skyn manifesterar hon förhoppningar och visioner som flyger upp i vyn, brister ut i färg, krut & explosion. Knall på knall, och natten är kall. Hon är varm, av skumpa och kärlekens ståt. Glad, med ett jävlar-anamma till uppsåt. Hon hör orkestrar av trumpeter, flöjt och fiol. Smakar på själen; mmm, är det där lavendel och viol? Snötäcket liknar satin, träden sjunger i vinden på latin. Livet är en magisk realism. En glimten-i-ögat-idealism, hon ryser i glitter & tänker i finstilta penseldrag. Misstagen rinner av, förolämpningar borstas bort – snart ett minne blott. Det fina ryms igen i det fula. Oscar Wilde & lådvinsalkoholism. Hemmagjort och “tanken som räknas”. Läppstiftsfläckar och improv-teater. ICA-orkidéer och romantiska klichéer. Allt filtreras genom förvåning, förundran, förväntan! Begeistrad, ertappad, upp över öronen. Kanske finns en hint till likgiltig eftersmak. 

(Det som är nytt blir till vana fort. Färgkontrasten mattas ut. Allt är nytt en gång enbart, sedan skapar det hjulspår i historien – intryckta fotsteg i marken som blir till stig för efterföljare på efterföljare. Det som en gång var ett äventyr blir en utstakad trafikled. Ingenting tar någonsin slut, men det når en fullbordan. Det blir redo, moget, tillrett. En inkorporation i rutin, vardag, livspussel, – ansträngningar och belöning… det infinner sig i fabriksinställning, stabilitet, stagnation, och där någonstans blir målet märkligt nog mött. Där vid slutlinjen dör det. Då förhoppning blir verklighet, längtande blir havande & kärleken ett axiom. Stjärnorna lyser inte längre just för dig. Morgonsolen välkomnar och hälsar dig inte hej. Snön svider och skär i skör själ och anden i lampan vill inte veta av dig. Tornet 16 är draget. En tackling av tagen-för-givet. Livet är nu helt givet. Vitt blir svart. Upp som var ner, är åter bara ned. Mystiken är borta, kejsarn är naken. Tärningen är kastad för sista gång, strået är draget, bollen i mål. Enkelheten sipprar in genom springorna och gråskalig rök fyller lungorna. Skuggan i grottan säger dig allt du behöver veta, du är varken sugen eller orkar leta nytt att beta. Fint är fint, och fult är faktiskt fult. Klappat, klarerat och klart. Bekvämlighets-illusioner. Tryggheten är numera spänning. Repetitioner på repetitioner, refraktioner av kloner i miljoner. Rutin, vardag, livspussel – ansträngningar och belöning. Sen gör ni slut när ni inte längre kan göra om. Om och om igen, med varandra, med andra; om och om igen. Det görs nytt och gammalt för varje om. Rutin, vardag, livspussel – ansträngningar och belöning. Vissa åldras och vänjs in i krets-om-loppet, in i monokrom villkorad förmån, men kan hon? Vilket om är villkorslöst nog? ”Om, och endast om hon lovar att göra om sina om”(?) Så sluts cirkeln. Så äter ormen åter sin svans; genom förnyade löften, nya om och men. Omvänt och omkring. För en tid… Alla om har en mättnad och varenda mättnad har ett om. Åh, ålderdom! Belåtenhet; karaktärens förstening & ådrors förkalkning. Att missta visshet för vishet, vana för vetande. Gläds åt dina knappa ansträngningar och din belöning, åldring! Vyssan lull, så som den spelar upp scener från livet framför sig, om och om och om igen. En trasig CD med en enda visa, en sammanfattning som sakta vaggar fram.) 

Men likgiltigheten förblir en eftersmak. Ett för tillfället stilla gnabb i bakhuvudet. Hon njuter istället av sin trollbundenhet och erotiken, håller fast vid ljuset och mystiken, skönheten i det lilla och det fula, så kort det än varar – för jovisst är det kort. I stunden finns tillgivenhet och framtidstro. Hon blir sugen på mer, en tidigare påtvingad men nu inre idé; borde kanske 1 plus 1, bli 3? När existensen känns ljuvlig, känns värdig, känns snäll – vad gör man, om inte skapar en ny cell – helt unik, kommen av ömhet, den första av sitt slag, som får växa sig stark i varm sarkofag. Finns det en vackrare gåva? Hon är solen, upphov till behaget och behaget själv. Natalism och narcissism. Liksom hon vill knulla Gud vill hon föda universum. Via krystande explosion, av kontrasterande krafter som fått dansa inlemmat & tryckt med överansträngda muskler och skälvande njutning och därefter växt i månader till vridande, svidande kramp, SÅ; vill hon känna ett nytt om bli till. Ren potential. Vågfunktioner på helspänn. Det är så livet börjar, för stora intryck i för litet hål, med ett vrål. Inflation, exponentiell väckelse, vaknande, växande. Hon vill skänka friheten, den fria viljan. Det stora, tomma utrymmet allting emellan, rum att växa och formas; det som kvarkarna tidigare krigade för, det som levandegör; gör cellklumpen till vassa kanter och distinktioner, en plats där den finns och en där den inte. Ett knytte medvetande, ett gli av liv. Dens vrål blir ett eko utanför dess kropp, studsar mellan väggar och trumhinna, tills den hör sig själv för första gång; “Där är jag!” torde den tänka “Mellan jord och himmel, öst och väst, vad vill jag näst?”

 (Med ett ben framför det andra. Med ett ord ovanpå ett annat. Påväg! Ett första skratt, en första gråt. Vyssan lull. Äventyret blir snart en utstakad, upptrampad stig… Ett barn är inte längre ett barn. En trasig CD med en enda visa. Om och om och om igen). Å andra sidan, vad tjänar det till, vad vet hon om vad livet vill. Anfallet är här och nu & hon vill inte spendera det med Nalle Puh. “Kan eller borde?” Var frågan hon brukade ställa. Svaren var ofta principiella, sällan snälla eller potentiella. Nu är de sensationella! Blöta av självkärlek, eudaimonia och svärmeri, vin och kex & brie, stön och svett & blasfemi, empati, magi & energi, fallera och falleri, fantasi & frosseri, fåneri, grubbleri, en slutlig harmoni & symmetri, en dans på kotteri med ett bra kompani, de har skapat sig en egen liturgi genom autonomi, “Fan-i-helvete”- där kom ett till fyrverkeri. Tänka sig; att hon vann naturens lotteri! Att hon får sjunga sin egna melodi, ägna sig åt måleri och poesi, skämma bort sig med sånt här rimmeri, vilken symfoni, ta en titt i hennes skafferi, på hennes prosodi och språk-snickeri & hon har en teori; att avguderi är en bättre terapi; amori, astrologi & teologi – kanske är det självbedrägeri eller idioti, men det botar melankoli, bistår mer än patologi eller psykiatri. Funka det som funka vill! Nutida, med tredje ögats blickfång mot brännpunkten där framtida blir samtida. Hon kan känna den; resan genom tid, vakuumet i turen mellan punkt och pricka, tick-tick-tickandet, framgångens fraktaler & förnyelsens geografi. På håret mellan närvaro och längtande. (Eller var det saknande? Nostalgi?) Skagen vilar lugnt i magen & visst är hon lite dragen. Allt är lugnt & lönt. Punk och kärlek kommer aldrig dö! Än sen då, om ingen annan tror på anden i lampan, hon ser honom där i ljuset. Färgskalan är skön. Se! han besvarar hennes bön. Hon har rätt och du har fel! Har du inte hört om intersubjektiviteten, du är fast på den här svävande planeten, blås i trumpeten- vem bryr sig, jag skiter i, ner var en gång upp och vitt är nu svart. Sanningen är en överenskommelse, hon har anden på sin sida – älska henne nu eller kryp åter in i hennes sl-…(Mystiken är borta. Kejsaren är naken) Hon är ordet. Det första mordet. Hon knullar din Gud till frukost! Hon är din början och ditt slut. Fullkomlig, fall på knä & gör salut. Känner du inte henne i vinden? Den hon har andats ut sitt liv uti. Ser du henne inte i refraktioner? Där ljus-och vattenvågor dansar hennes koreografi? Tänker du inte på den väldiga väldigheten iblan’? Djupet till hennes kärna och hennes omfamnings spann? Njut och förtvivla! Du konstellation, vågen själv, slunga dig mot henne, var ordet på spetsen av hennes tunga (Infinn dig. Omvänt, omkring och om och om igen. Du är för liten, vyssan lull. En sammanfattning som sakta vaggar fram). Födaren, skaparen, modern och fadern. Den första röraren. Frågan och svaren. Men mest av allt; ironi och tragedi, snälla sig mig, lama sabachtani?

#långdikt #dikt #dialog #relationer #oheligt #saga #utvalddikt

[tildeborjesson]

Keramik:

Tanke: Uppgiften var att dreja och forma frukostporslin. Man skulle dels dreja, men också använda sig av lera och göra porslin med hjälp av att kavla ut degen och forma cylindrar av det, eller genom att forma ”maskar” av leran och bygga sitt porslin på längden. Jag valde det andra alternativet.

Metod: Jag började med att måla upp en skiss på vad jag ville dreja. Min tanke från början var att göra en kopp, och det är även det jag gjort en skiss på. Det var dock svårare än vad jag trodde och när jag väl hade drejat klart, vilket inte blev precis som jag hade tänkt mig, så fick jag tänka utanför boxen och det som skulle vara min te-kopp blev istället en syltkopp, då det liknade det mer. Min syltkopp fick gå i ugnen och efter det så använde jag mig av en blöt svamp och började forma koppen så att den var jämnare och inte hade lika hårda kanter. Efter det var det dags för att glasera min kopp. Jag använde mig av en vit glansig glasyr och doppade den två gånger i glasyren. Detta var också svårare än vad jag trodde för att det blev inte helt jämt överallt, samt att jag fick lite glasyr på undersidan av koppen vilket stelnade i ugnen och gjorde att den fick små ”fötter” och inte stod helt jämt. Jag använde mig också av en röd glasyr och en pensel och drog sträck över hela koppen, för att skapa en polka effekt.

Resultat: Jag är nöjd för att det är första gången jag drejade. Det är dock mycket svårare än vad det ser ut och som sagt så behövde jag tänka om lite och ändra på min tanke jag hade sedan innan, och göra det bästa av situationen. En annan sak jag är lite missnöjd över är mina sträck jag målade på med den röda glasyren. Nu i efterhand insåg jag att jag hade behövt använda flera lager av den, då den inte syns på alla stället. Men utöver det är jag nöjd och stolt över min insats.

Tanke på min kopp: När inte drejandet blev den te kopp som jag tänkt mig, så valde jag istället att använda mig av min gamla skiss och prova på nytt med den nya metoden.

Metod: Jag använde mig av lera och gjorde först en botten, efter det så gjorde jag flera ”maskar” eller ringar av leran som jag staplade på min botten. De små ringarna var längst ner och festa högre upp jag kom desto bredare och större blev dem. Under tidens gång så använde jag mig av ett verktyg och jämnade ut så att det inte skulle vara kanter mellan varje ”mask”. Detta fick också gå i ugnen och medan de gjorde det så formade jag små hjärtan med hjälp av en kniv och lera. Efter det fick även dem gå i ugnen. Min kopp glaserade jag med vit glansig glasyr, och mina hjärtan målade jag på aklyrfärg på med en pensel. Efter det så använde jag ett starkt lim och målade på alla hjärtan.

Resultat: jag är nöjd med hur koppen blev och kände att jag hade mer kontroll när jag använde mig av denna tekniken än när jag drejade. Däremot så har jag ingen färdig bild med hjärtans klistrade på koppen då jag glömde ta det. Glasyren här blev inte heller helt jämn men det blev mycket bättre än första gången jag provade då jag var mer uppmärksam på att det inte skulle komma glasyr på botten osv. Hjärterna var också ganska svåra att limma på, och det blev inte så lika varandra, men utöver det är jag nöjd. Skissen och koppen är de första bilderna.

[mediocrelanguagelearner]

31.12.2023

(5/5)

Ett nytt års under! Jag klarade med att läsa den femte boken som jag önskade. Det tog mig bara 17 dagar, kanske det snabbaste jag har läst klart en av de här böckerna. Vad glad jag är att jag nådde målet.

Stad i världen utspelar sig i 1945-1968. Jag fruktade att det ska inte intressera mig så mycket - jag tycker ju mer om den perioden fram till 1945, men det var ändå intressant. Staden förvandlades jättemycket igen, livet ökade sin takt, alla hade nu bilar, bra lägenheter, radios och tv:ar och kunde resa till andra länder.

Jag var naturligt ledsen att många av mina favoritpersoner dog men var glad ändå för hur mycket tid de har varit med. I slutet av boken fanns det så många personer och namn att det var ibland svårt att komma ihåg vem var vems barnbarn och kusin.

Jag är så glad att jag läste den hela Stadserien det här året. Det var så intressant och kul och vaknade (eller bara ökade?) ett intresse för Stockholm och för hur livet brukade vara for folk förr i tiden. Jag är väldig tacksam till @linguenuvolose och hennes video hon gjorde för många år sedan där hon rekommenderade Stadserien, utan det skulle jag kanske aldrig få veta om böckerna. Jag är bara ledsen att jag inte minns allt som hände i böckerna och redan glömde så mycket (jag insåg att jag typ minns ingenting om hur Gunnar mötte sin fru Hjördis). Men förhoppningsvis kommer jag att minnas att jag älskade böckerna. Jag önskar att de skulle översättas till tjeckiska så att jag kan rekommendera dem till mina vänner.

#swedish books #langblr #my swedish journey #swedish #books

[tilda-i-japan-korea]

Fujikawaguchiko dag 2

Jag gick upp klockan 4 och gick ut en halvtimme senare för att gå till platsen vid sjön jag hade hittat. Det var mörkt och nästan ingen annan var ute, så det var lite läskigt att gå helt ensam. Några andra personer kom också dit för att se soluppgången därifrån. Tyvärr gick solen upp till vänster om berget, men det var vackert ändå när Mount Fuji speglades i sjön. Jag gick tillbaka vid 7 och sov lite till. Senare på dagen gick jag till två museer: Mt. Fuji World Heritage Center och Yamanashi Gem Museum. Jag hade verkligen tur med vädret de här dagarna! Första dagen i Fujikawaguchiko var himlen helt klar och andra dagen var det klart på morgonen och det blev lite molnigt senare på dagen, men berget syntes ändå väldigt bra. Det är tydligen inte så stor chans att få se det, så jag är glad att jag åkte just den här helgen!

[isakjohansson]

Det jag har gjort är monokromt stilleben i akryl för att göra en tavla

Det jag började med vara att klippa ut linneduk sen så tejpade jag den på en tavla, efter det började jag skissa lite med en blyertspenna som jag senare skulle fylla i med färg. När jag hade fyllt i figuren började jag med skuggning så jag blandade vit och svart med extra svart på en sida och extra vit på den andra efteråt måla jag till lite mer detaljer såsom vart ljuset rör metallfiguren och mer skuggning. Efter att jag är klar med alla detaljer är det klart med bilden

När jag blev klar med målningen blev jag nöjd men jag tycker att den hade kunnat vara bättre men jag tycker fortfarande att den är helt ok och jag är nöjd med den

[trolldegen]

Folk tror att allt blir bättre för att man säger till, att

Stop jag klarar inte detta , eller hjälp de går inte . Kan du ta över ? Kan du hjälpa mig ? Och så vidare.

Jag vet inte hur de är för andra: men jag kan inte säga till om jag inte kan..

Som på morgonen, jag tar hunden hela rundan. Eftersom jag går hemma .

Mor säger jag ska hojta till när de inte går, och om någon ska möta mig . .

De fungerar inte. Jag gick hela rundan med panik attack som låg och bubblade på ytan. För jag vill inte va till besvär. Och säga till , att erkänna att jag inte klarar av något , när normalt så gör jag de. De fungerar inte.

Men folk förstår inte de . Och jag vet i fan hur jag ska förklarar . Empati och ödmjukhet. Att någon visar att de bryr sig. Att de erbjuder sig själva att göra de i stället och så vidare. Att låta mig ta de lugnt mentalt. Att inte va runt för mycket ljud. När de som är nära mig vet hur jag mår och har de:

Vist sen ska jag inte bara gräva ner huvudet och vägra ta hjälp.. men ibland går de bara inte: jag har inga problem normalt sätt att säga stop detta går ej. Eller liknande.

Men när jag mår dåligt. Så är de precis som om de sitter en liten jävel i huvudet som säger att jag kan själv och att jag ska kunna göra de, jag är ingen mess, och skit, de är svårt att förklara.

Att sätta mig på ” du kanske kan göra detta idag ”

Eller säga ” gör vad du orkar , de finns de och de och de att göra ”

Klart som fan jag ska känna ett tvång att göra allt ?

Jag tänker sällan på mig själv , så om du säger jag ska göra de. Blir de ett måste för mig .