#mörkret faller

[tryingtounderstandbrainheart]

Vägen eller diket?

Imorse så fick jag en sån där känsla att det jag ville inte skulle bli sant. Trots att jag faktiskt inte vet, var det som att någonstans skulle jag känna den känslan. Plötsligt kändes massa saker fel och en slags frustration, nästan panik bubblade upp i mig. Fuck everyone! När det känns som att något man vill åstadkomma eller uppleva tas ifrån en, kan det bubbla ut på massa andra saker och färga hela ens värld. Plötsligt så funkar ingenting, allt för att man _siktat i diket_.

Istället kan man lägga Fokus på, var vill jag? Vad Vill jag uppnå? Det sker ett skift i en då. Plötsligt brann det inte alls lika mycket i knutarna och en värme och kärlek till livet spred sig. All energi som förut slösats i enorma mängder till diket kunde läggas på annat.

Jag tror egentligen att många faller på det. Man komplicerar och skapar ångest som bara äter ens energi och livskraft. För vad? Så att man verkligen ska veta vad man _Inte_ vill? När man hamnar där är det som att negativ energi eller mörker fastnar i en och det gör att inget faktiskt ser ut som det Faktiskt är längre. Eller snarare så färgas hela ens himla värld av det mörkret man bär på.

Så what to do? Försök att vända blicken till det du Vill ska hända. Det som skänker glädje och värme. Så fort en pruttig känsla börjar bubbla upp, så prova släppa den. Såklart behöver man ju få lov att känna men om det börjar bli lite väl mycket tror jag att det är dags för fokus på vägen - dit man Vill. Jag gjorde det idag och oh man, jag såg världen helt annorlunda. Som att innan var jag frustrerad och ..!

Det är jäkligt coolt att man kan ha sån inverkan på sitt liv ändå. Jag såg hur blessed jag var och det fick mig att lägga energi på att ytterligare förbättra istället. Liksom livet Kan ju dramatiseras och ojojoj vad händer nu, men den energin kan också hittas på andra ställen genom att man utmanar sig tänker jag. Jag vet inte...livet känns liksom för bra egentligen för att fastna i fucking diket. Ååååh vojjne vojjne....!

Vi kollade på masters of air igår liksom. De riskerade livet var och varannan dag för att världen var hotad. De såg sina vänner sprängas och dö. De blev hotade, förföljda, dödade och ... sätter man det i kontrast så fattar man hur jäkla bra man ändå har det. Det är ju Helt bonkers! Kanske är det så att ibland så saknar man den spänningen? När allt blir väldigt lugnt så tror jag att det blir tråkigt? Jag har ju börjat kolla på en hel del true crimegrejer och det gjorde att även om jag var sjuk så fick jag uppleva starka känslor.

Men ja jag tror att man lägger energi på "fel" saker ibland. Det finns ju egentligen sååå galet mycket fantastiskt att uppleva och göra, ska man verkligen lägga massa tid på ojjande? Det är ju så dumt. Det är väl bättre att lägga den på att fokusera på det man vill. Plus att när man lägger fokus på vägen så märker man rätt snabbt om man vill eller inte. Man kan bli så blind av att "moahahaa du får inte" att man fastnar och kanske inte ens märker...men...Vill jag ens??

Fokus är himla coolt. Plötsligt så märker jag att oh no jag var bara uttråkad. .! Fördelen är väl att då kan man åtgärda det med lite mer givande och positiva saker istället :)

#vägen #diket #val #mörker #fokus #man blir blind #reminder

[traffic07booster0786]

Pergola motordriven

Automatisk Pergola, Aur Pergola Automatiskt Tak! Poolharmoni.Se

Vi erbjuder även högkvalitativa pergola i aluminium som tillverkas av franska Zenisun i Saint Etienne. Vi erbjuder installation till fasta priser i hela södra Sverige. Pergola automatiskt tak

Detta är fransk design i premiumklassen med en robust konstruktion som klarar mycket snölast och är perfekta för nordiska förhållanden. Det ingår hela tio års garanti på konstruktionen samt tre års garanti på all elektronik. Det finns möjlighet att beställa till automatiska sidoväggar som skyddar mot vind, insekter och regn vid behov. Elektronik samt stomme och lameller är tillverkade i Europa.

Zenisun är certifierade av Qualimarine och Qualicoat vilket borgar för toppkvalitet på lackeringen. 

Ladda ned produktbladet här

En tämligen unik funktion i Zenisuns pergola är ”automatisk solljusreglering” av lamellerna som innebär att lamellerna automatiskt följer solens rörelse under dagen för att kunna släppa igenom så mycket ljus som möjligt och sedan stänger sig automatiskt när mörkret faller. Börjar det regna så stänger sig taket automatiskt på en gång så att ni slipper oroa er för blöta utemöbler. Via vår Wifi-styrning som är standard kan man enkelt ställa in automatisk belysning, sol-automatik, vinterstängning etc.

En fjärrkontroll erbjuds som tillval. LED-stripsen är jämt fördelade i pergolan inbyggda i ett antal takprofiler vilket gör att ljuset fördelas på bästa sätt runtom hela pergolan. Infravärme erbjuds för den som vill förlänga säsongen.

Alla våra Zenisun pergola är måttbeställda och vi kan leverera lösningar till de allra flesta behoven.  Steg för steg går det till så här:

1.  Tillsammans definierar vi era behov, dimensioner, färgen på din pergola mm. Ni tar bilder på ert hus och er trädgård och gör en liten skiss med mått på tomten.

2. Vi levererar en 3D-film av pergolan i er trädgård tillsammans med byggnader och alla andra produkter som ni har eller planerar i trädgården. Allt för att slutresultatet skall bli optimalt. Många kunder vill rita in utekök, trädäck, stensättningar, utomhusbelysning, pool, spabad, växthus, utedusch och sauna etc i sin trädgård. 3D-filmen ingår i priset om ni köper pergolan, annars kostar den från 1.995:- ink. moms. Pergola automatisk

3. Ni beställer. Vi presenterar en konstruktionsritning med alla detaljer som ni sen godkänner.

4. Installatören som är kopplad till din region gör ett hembesök. Målet är att validera de sista punkterna som är nödvändiga för att realisera de personliga specifikationerna, som kommer att ligga till grund för tillverkningen av din pergola. Det är efter detta möte som produktionen av din pergola börjar.

5. Vi tar hand om allt! Vi planerar ett datum för installationen av din pergola. När dagen kommer så monteras och funktionstestas er pergola. Ni får användarinstruktioner och montören ger dig en kort utbildning. Läs gärna informationen nedan innan ni ber om pris via epostformuläret. Ring oss gärna om ni har ytterligare frågor på 042 – 44 24 260!

PRISEXEMPEL MED STANDARDINSTALLATION

Vår pergola levereras som standard med Wifi-styrning  samt LED-belysning. Standardhöjd är upp till 3 meter men färg och höjd är valfritt.

Zenisun pergola: 4 x 3 meter med LED och utan sidoväggar: 129.995:- ink. moms inklusive standardinstallation(el-installation ingår ej) på trädäck eller stensättning. Installationen förutsätter att det finns betongplintar eller motsvarande fundament att fästa stolparna i.

Visit here: https://www.poolharmoni.se/automatisk-pergola/

[iiwiiaiiwymi]

10/4-23 15:00

När åskan bullrar och blixtarna lyser.

När mörkret faller och marken fryser.

Jo visst saknar jag dig då.. mängden trygghet, värme och kärlek jag får av dig är bortom vad någon kan förstå.

Men det är när solen lyser och himlen är blå som jag saknar dig som mest.

Att du lyfte mig när jag behövde det. Och stöttade mig när livet var pest. Det var bara ett plus.

Men det är när livet är som bäst. Och allt är så gott som perfekt. Det är då jag saknar dig som mest.

För det är genom livets ljusa stunder som jag vill ha dig som närmst. Jag saknar hur solen lyser på ditt glada ansikte under en varm sommardag när vi går på promenad. Hur du skrattar och skämtar om löjliga ting som jag aldrig själv hade tänkt på. Med dig var livet en fest var dag. Oavsett väder. Oavsett mående. Du gav mig ditt allt när jag förtjänade det som minst och behövde det som mest. Men det var dem glada och varma stunderna på våra roliga äventyr och bästa dagar som jag uppskattade som mest.

För jag har aldrig haft en bästa vän som dig. Som ensambarn och ensamvarg. Var du den första jag släppte in och som jag verkligen kunde vara mig själv med.

Självklart saknar jag min flickvän. Ofta och mycket.

Men allra mest saknar jag min bästa vän. Alltid.

Men speciellt när solen skiner och vinden blåser varm mot huden. Och jag vet att idag hade varit en dag som vi hade haft sådär underbart lugnt och skönt. Tagit en roadtrip. Gått en promenad. Tagit med picknick. Lagt oss i gräset på en filt och skrattat och njutit av alla dem små sakerna.

Tiden går. Och mitt minne är inte det bästa. Men känslorna du fick mig att känna. Kommer aldrig försvinna. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Som vän. Som familj. Som igelkott. Som lipsill. Som klantröv. Som ackompanjör i livets långa komposition.

Tiden går. Människor kommer och går. Minnen görs och byta ut. Men vafan är meningen med allt om man inte har någon att dela det med.

Jag har alltid lagt värde i att vara med sig själv. Att älska sig själv. Att tro på sig själv. Att vara bekväm med sig själv. Att leva. Själv. Ihop. Med andra.

Men när man träffat dig. Så blir allting efter det bara halvkul. Efter man träffat dig. Så blir alla nya människor bara helt okej. Efter dig. Så tappar allting lite sin mening.

Om det är något jag alltid sagt och trott på. Så är det att man ska följa sitt hjärta och gå på instinkt. Och hela min själ och kropp saknar dig varje dag och varje stund. Oavsett hur tråkiga eller roliga saker jag gör. Står jag med disken så önskar jag att du var där. Är jag ute på klubben så önskar jag att du var där. Ligger jag och kollar på tv så önskar jag att du var där. Men det är speciellt när jag ser ut genom fönstret och ser den blåa himlen och vet att idag är en bra dag. Som jag verkligen önskar att du var här.

[gerralk]

1001 vinklar av en trädgård...

1001 vinklar av en trädgård…

Efter en höst med fallfrukt är äpplen på backen en delikatess, men det är mitt på dagen innan mörkret faller så i måltiden måste man vara på sin vakt. Även lilla jag har fiender i luften… Ny Musik… Crowne släpper ny platta. förstasingeln “Champions”. CROWNE består av sångaren Alexander Strandell (ART NATION), gitarristen/keyboardisten/producenten Jona Tee (H.E.A.T.), basisten John Levén…

View On WordPress

[garnokslayer]

SSO book review

So, I’ve read through the Soul riders (Ödesryttarna) trilogy. I’m going to bulk review them, because why not? For clarity I wanna point out that I read them in Swedish, so be aware that some things may differ if you read them in another language.

This review is spoiler free. I’m expecting that you already know the story line from SSO and SSL, but other then that no spoilers.

Overall I liked them. They are obviously not targeted towards me, in the store they where marked towards 9-12 year olds, but the writing and story is good enough to shine through that. I think the first book stands out as the stronger and more well written one, but I got enjoyment out of all of them.

Characters

I really liked how the dark riders where portrayed, especially how Sabina and Khaan where written. I’ve always felt like Sabina was the weaker character of the 3 generals, but the books trued that around and almost made her my favourite character. Mr Sand on the other hand... I liked the physical description of him and his backstory, but the rest... To me he just talks to much. I never imagined him to be the talkative type but in the books he seems to have a soft spot for monologuing. All the talking and even how he talks just completely ruins the creepy vibe. There are some places in the last book where I feel like he breaks character. Especially this line in the last book “He leaps up and down, clapping his hands like a happy child.” (“Han skuttar upp och ner, klappar händerna som ett lyckligt barn.”), I just can’t imagine Mr Sands ever doing that...

The soul riders are written well, I have absolutely no complains. The books even fixed some issue I have with them in SSO and made me like them more.

Tin-Can, Starshine, Meteor and Concorde are silent in these books, they do not talk. You can still feel the deep bound between horse and rider and for the story in the books it doesn't really matter. It only becomes an issue then you take SSO into account. The guardians talk there, they even talk a lot and to other people then the soul riders. Why are they silent in the books?

As far as side characters go I have no real complaints. I liked that we got to see more of Lisas dad and even got some more information on the rest of the soul riders family life. The baroness is perhaps a bit out of character, but it’s not enough to really make me care.

Story

I can’t really say anything here without going into spoilers but:

Overall I find the story as a stand alone to be good. There’s a red string to be followed through it all and the common writing pitfalls are avoided. It is quiet clear that Helena Dahlgren is a talented writer.

As a replacement for StarShine Legacy it almost works. There are some big issues (see “the bad”), but aside from that it works. Almost all important story points from the games (and even the comics! 😍) are touch upon in some way or another. 

Environment

It’s good. It felt like Jorvik. The island in the books are alot bigger then in SSO, but that’s not a real issue. A game and a book are different mediums and some changes must be made in order to make it work.

An interesting change was the one made to Jorvik stable. The description is more in favour of how it was in SSL then in SSO. The books describes it as having multiple paddocks and even a riding hall. It felt more like the proud stable the character in game describes, then the actually farm it is in SSO.

The bad

The big problems I see mostly comes from the last book, Darkness falls (Mörkret faller). It feels like it was rushed, some problems looks like they just where careless mistakes.

The biggest issue are some of the fight scenes, especially those in Darkness falls and most prominent in the final showdown. Scenes with less then 3 characters works for the most part, but any with more than that falls apart. They are a confusing mess with no clear seance of direction. In one sentence a character sits on their horse and in the next they are said to be sitting up on the same horse they already are said to be on. Characters are all over the place and it is almost impossible to figure out where they are supposed to be in relationship of one another. It’s choppy, jumps from events and is missing a red sting to tie the action together.

There’s some moments from the SSL games missing in the books, most of them doesn't matter, but there are at lest 2 that do. These 2 moments are referenced in SSO’s main story line. 1 of them are the whole reason for a quest line and the other are more of a passing throwback. This is a problem seeing as the StarShine Legacy games are longer are cannon (see this interview) and we now have a big, gapping, important plot hole to deal with...

Conclusion

Do I regret buying them? No. Do I recommend that you read them? Yes. Even if I found the final book to be disappointing it was still an overall good read and I really liked Jorvik calling.

Jorvik calling (Jorvik kallar) 5/5

The legend awakes (Legenden vaknar) 4/5

Darkness falls (Mörkret faller) 2-3/5

#book review #Soul riders #Soul riders: Jorvik calling #Jorvik calling #Ödesryttarna #Jorvik kallar #Legenden vaknar #Mörkret faller #sso #Star stable online #starshine legacy

[magnuswesterberg]

3.  Boulevard Haussmann

”Diktarens och konstnärens hjärta är i likhet med leopardens för litet för allt han ska släpa på. Han orkar inte med några långa pass. Och om attacken misslyckas är han redan trött ändå och får gå och lägga sig hungrig och besviken.”

                        Claes Hylinger, Nya dagar och nätter, 1988.

Mullbärsträdsodlingarna på Visingsö blev ingen framgång. Trots upprepade försök att rädda verksamheten lämnades träden under artonhundrasextiotalet åt sitt öde. Mullbärsträden var tänkta som föda åt silkesmaskar och genom dem skulle odlarna i sin tur få fram dyrbar silkestråd. Maskarna skulle vräka i sig av det enda som de tycker om att äta, nämligen mullbärsträdsblad. Men det växte för få blad på träden och vintrarna på Visingsö var för bistra. Mullbärsträden står hundrafemtio år senare kvar på Visingsö och mullbären fortsätter att falla mot marken likt diktrader som ingen längre läser; tunga, söta och mörka faller mullbären mot jorden varje sommar.    Ett fåtal plagg hann bli uppsydda av silkestyget som producerats på Visingsö innan verksamheten lades ned. Ett franskt klädföretag, som hade ett leveransavtal med K A Almgrens sidenväveri på Repslagargatan på Söder i Stockholm, köpte upp det mesta. Tyget räckte emellertid inte till för att sy upp spektakulära klänningar eller skjortor för den europeiska marknaden, så istället skapades en udda kollektion slipsar och näsdukar som på artonhundrasjuttiotalet exporterades till ett modehus som sen långt senare under en period mellan första och andra världskriget låg på Rue des Petits Champs mitt i Paris. Bara en stilmedveten och fåfäng man med en passion för klassisk vintage skulle klä sig i en slips med det särpräglade, stjärnformade emblemet som visar att silkestråden ursprungligen kommer från Visingsö i Småland.    Jag sitter otålig och väntar på min lunch på Brasserie Haussmann i Paris, just som jag slinker med fingret på mobiltelefonens skärm och av en slump upptäcker att det finns en tennisbana Hoting i Jämtland. Banan syns tydligt på Google Maps. Jag zoomar in banan medan jag väntar på min beställning av Tartine Fraicheur au Saumon fumé et aux ouefs de saumon som aldrig tycks komma. Jag vet att alla tennisbanor har en fascinerande och brokig historia att berätta. Bakom tillkomsten finns vanligtvis en driftig femtioårig man som drivs av lika delar passion för sin hembygd som av passion för tennisen som sport och förenande kraft i ett samhälle. Vaxholms Tennisklubb till exempel grundades av bland andra hotellägaren och källarmästaren Bertil Mauring (1903-76). Samme man tog sen initiativet till anläggandet av grusbanan som än i dag ligger på Lägret i Vaxholm. Innan hade man spelat i exercishuset ute på Kastellet. Detta var sommaren nittonhundratrettiosex, och de gamla och unga vaxholmare som utkämpade bataljer mot varandra på banan under trettiotalet, visste inget om djupet i det mörker som börjat tona upp sig över Tyskland och sen resten av Europa. Om bara ytterligare några somrar skulle Danmark, Norge, Tjeckoslovakien, Polen och Österrike vara delar av Tredje riket. Man kan se tennisbanorna som slagfält i vardagen där de oskyldiga striderna har utgjorts av ömsom lobbar och ömsom stoppbollar exekverade av vanliga medborgare som en gång drömt om att de kunde bli Björn Borg, ty det finns inga svenska tennisspelare från senare halvan av nittonhundratalet som inte någon gång har tänkt tanken att de skulle kunnat ha blivit Björn Borg – om de bara inte hade gett upp. Tennisbanan i Hoting ligger fint placerad vid Valågatan och Brattstigen. Jag undrar så om någon spelar på banan i juli? Till exempel två gamla tennisvänner som går in på banan och öppnar ett bollrör. I andra set vid ställningen 6-5, under det att solen steker dem levande på den torra grusbanan, då dricker de i sidbytet en liter vatten ur petflaskor utan etikett. När spelarna har släkt törsten efter lycka, kärlek och segrar – en bottenlös törst som för övrigt ej går att släcka varken med tennis eller med vatten – då går de båda männen segervissa in till sina positioner på var sin sida av planen, de ser ner på sina fötter som är i linje med baslinjen. Den ene lite gängligare spelaren rör sig som en leopard och gör sig redo att försvara sig just som den andre mannen mer lik en varg, kastar upp bollen högt mot på himlen, bollen blir för ett ögonblick en sol, och sen lösgör servaren sin attackstrategi för att ta hem matchen. Går direkt efter serven på nät som Stefan Edberg. Mannen på andra sidan kämpar, redan tillbakapressad en och en halv meter bakom baslinjen, han slår för kung och fosterland och försvarar sig högljutt mot de upprepade attackerna från vargen.    För en grustennisbana tar det en säsong av utebliven skötsel för att naturen ska ta över marken; linjerna sprätter upp, nätstolparna hamnar snett, plastmaterialet i sitsen på domarstolen spricker plötsligt en natt i februari, i vintermörkret ekar ett kort ljud, mörkret omkring kompakt. Banan ligger under snö i åtta månader. Tennisgruset med sina små ojämnheter är som gjort för att om våren dra till sig allsköns frön och få dem att slå rot. En naturens fredsrörelse som vill få slut på stampandet och stridandet på banan.    Någon häktar under sommarnatten i början av juli loss grinden till tennisbanan i Hoting. Personen går med bestämda steg sen i väg med grinden och försvinner för gott från denna berättelse. Ingen människa i byn ser händelsen. (På ett möte i idrottsföreningen samma år den nionde september i Bygdegården, diskuteras det om det någonsin har funnits en grind eller ej på tennisbanan. Uppfattningarna går isär. Ingen kan framlägga en bild på grinden eller ens dra sig till minnes ifall det över huvud taget någonsin har funnits en grind.)    Två årsgamla rådjur i skogsbrynet blev av en slump vittnen till stölden av grinden i den ljusa, norrländska sommarnatten. Men rådjuren kunde inte komma till Bygdegården på hösten och vittna. Ingenting annat brottsligt eller uppseendeväckande händer i byn Hoting den sommaren. De allra flesta bybor var bortresta under juli: de var på Öland, Gotland och några på Västkusten.    Rådjuren går utan rädsla in till mitten av ängen söder om tennisbanan. Inte bara de utan även andra vilda djur kommer under de ljusa och tysta nätterna närmare den halvtomma byn i Jämtland. Djuren ser sig omkring, men finner ingenting att frukta, inga bilar som kör. Julikvällen omkring rådjuren är ljus och lugn. Rådjuren går lugnt och utan rädsla in i trädgårdarna och äter upp rosorna och tulpanerna. Så synd att fler inte får uppleva detta norrländska lugn som inte går att uppleva någon annanstans i Europa. Norrlands inland blir allt mer avbefolkat, tennisbanor växer igen, daghem och affärer läggs ned, staket och grindar faller omkull eller som i Hoting, de bara försvinner. Vilda djur som älg, rådjur, björn och till och med djärv söker sig in i byarna.    De två rådjuren lägger sig nu mätta av tulpaner och rosor bredvid varandra mitt i den stora och doftande ängen nedanför tennisbanan, omgärdade av högt älggräs och midsommarblomster. De sover sked och värmer varandra trots att natten är ljummen. Rådjuren drömmer om John McEnroes och Björn Borgs legendariska strid i Wimbledonfinalen den femte juli nittonhundraåttio. De förstår ingenting av det de ser i drömmen. Hovarna rör sig från sida till sida, de gnyr, spärrar kort upp ögonen och letar med blicken, ty de vet att den solgula bollen i drömmen är det åtråvärda föremål som människovarelserna hela tiden håller ögonen på. Drömmar som denna är det som förenar djurriket med människoriket, men vi drömmer alltså varandras drömmar, aldrig våra egna. Det är därför drömmarna är så gåtfulla för att inte säga ibland totalt surrealistiska.    Colin i Dagarnas skum, vänder sig just då om mot mig där jag sitter på Brasserie Haussmann inte lång från korsningen Boulevard Haussmann och Rue Laffitte. Ingenting förvånar mig i Paris, så jag tar det med ro. Jag höjer blicken från kartbilden av Hoting på telefonens skärm. Jag ser att Colins kostym är från ett annat decennium och hans after shave luktar otidsenligt. Så noterar jag med viss förtjusning att hans slips har ett unikt mönster och ett emblem som vittnar om att den är gjord av siden spunnen på Visingsö. Colin vänder sig mot mig och säger:    ”Kanske går livet ibland så hårt fram med dig att det inte finns något vackert slut att hoppas på. Vad söker du efter i Rom och Paris, vad är du ute efter?”    ”Min ungdom, jag vill vara den som jag var när jag var här och sprang med Bill Wilson från Florida. Jag har skrivit om honom förr, i Rue des Pyrénées. Vi sprang bland annat en eftermiddag till Jim Morrisons grav på Cimetière Père Lachaise. Sen, nästan trettio år senare tog jag dit min familj, för att jag skulle visa dem graven, men magin över den döda rockpoetens viloplats var borta, någon hade fräckt stulit marmorbysten av Jim Morrison. Bara en vanlig platt gravsten fanns kvar. Vi kände oss alla förvånade och ledsna.”    Det var Bill som under dessa juliveckor i Paris för trettio år sedan fick mig att bli en stadslöpare, men jag var innerst inne inte en varg som honom, utan en leopard med alldeles för litet hjärta för att orka ett maraton vilket var Bills favoritdistans. Det blev åren efter Paris för min del dock fem halvmaror, vilket jag ändå är lite stolt över. En varg skulle utan ansträngning kunna springa två maraton direkt efter varandra, men inte en leopard. Den är snabb på kortare distanser, men segnar snabbt ned, i nio fall av tio djupt besviken över att den inte lyckades fånga bytet i attacken. Den somnar därför så gott som varje kväll hungrig och frustrerad. Den samlar kraft i timmar i människodrömmarna och försöker sen igen dagen efter, och igen, och igen, och så fortskrider leopardens hela liv. Även om jag själv slarvar med löpandet under vinterhalvåret, om somrarna springer jag periodvis varje dag, för att jag inte ska gå under. Bill lärde mig tjusningen i stadslöpningen; ett förträffligare sätt att uppleva Paris finns inte. Jag minns att det var varmt och fuktigt hela juli nittonhundraåtttiosju när jag bodde i Paris. Vi sprang och på några dagar hade vi sett en ansenlig del av världsmetropolen. Löppassen gjorde oss hungriga och efteråt på kvällen åt vi alltid en rejäl köttbit med Café du Paris till på typiska turisthak i Quartier Latin. Vad som har hänt under åren däremellan mitt första och andra besök på Cimetière Père Lachaise vet jag inte exakt, förutom att jag har levt med en gnolande övertygelse om att det finns något att lära av historien och av gamla städer, av att springa omkring utan mål och försöka se så mycket man hinner under ett liv av Rom och Paris, det blev lite av min livsuppgift, vidare att spela mycket tennis och skriva om detsamma. Jag har försökt så gott det går att förmedla den här både tillbakablickande men samtidigt framåtblickande övertygelsen till mina söner; att man inte ska stanna, utan bara fortsätta och springa och ta in allt man hinner se, att man inte alltid behöver veta vad som kan komma emot en bakom nästa gathörn i en främmande europeisk storstad, må så vara bakom ett renässanspalats i Berlin, Stockholm, Rom, Prag eller Paris; sen när man sett vad det var då sover man djupt om natten för att återigen vakna tidigt morgonen efter med en nyvunnen och ännu starkare hunger och lust att jaga sanningen, fast inte nödvändigtvis långt borta, utan lagom långt ifrån där man började. Under de perioder då man inte har möjlighet att vara i Rom, Paris eller Berlin, då ska man läsa om städerna och lära sig städernas intima språk, i Roms fall romanesco och i Paris parisiska. Detta ska man göra parallellt med ett inkomstbringande yrke vid sidan av, varje dag, studera gamla städer och myterna om desamma. Om man känner sig gammal och nedstämd ska man lägga handen mot Sacré-Cœur eller Pantheon och blunda länge och känna att man har en stor, hemlig supporterskara som jublar varje gång man beslutar sig för att bara fortsätta, och aldrig, aldrig ge upp.    Vi moderna människor är inte ensamma i vår förvirring; det finns miljoner människor som har levt före oss med samma sorts känslor, och de har lagt ut så många spår i böcker, konstverk, byggnader och monument för att hjälpa oss att utstå nuet. Även om det just i Europa inte alltid har gått speciellt bra, så har europeer stridit och under lugnare decennier upprätthållit ett stort mått av stil, generositet och högburenhet. Ingen annanstans är dessa spår tydligare än i städer som Rom och Paris, och det är alltså helt enkelt därför som jag så ofta jag kan återkommer till dessa städer och läser om städernas förflutna. Det kommer nya böcker i ämnet hela tiden, i väskan bredvid mig har jag just nu Anna Thulins bok Paris. Historien om en stad, (2017).    Jag tittar på Colin igen där han sitter i sin fyrtiotalskostym och sidenslips från Visingsö utan att veta vad mer jag ska ska säga till honom. Jag känner mig sorgsen för Colin. Jag vet hur boken Dagarnas skum slutar, men jag säger inget till honom. Chloë kommer att dö i romanen och Colin vet det ännu inte. Den vackra Chloë kommer att få en allvarlig, obotlig sjukdom och hon kommer att tyna bort inför hans ögon. Just nu när jag träffar honom på Brasseri Haussmann är han upp till öronen förälskad och han tror att livet kommer att fortsätta i detta tillstånd; att han och Chloë kommer att leva tillsammans i Paris: gå på museer, äta middagar, fördriva somrarna i den från hans mormor ärvda lägenheten i Nice. Jag önskade så att de sen när de återvänder från rivieran för sista gången ska få uppleva den extatiska känslan av framtidshopp under befrielsen av Paris från tyskarna i augusti nittonhundrafyrtiofyra.    Allt är förflutenhet, associationer, myter, revolutioner; långa gåtfulla menyer på klassiska brasserier, precis som den jag sitter med framför mig, jätteliten text som jag inte riktigt förstår, också naturligtvis dofterna: en kvalmig blandning av matos, fukt från Seine och bilavgaser. Jag sitter nedsjunken några meter bakom Colin och gissar gång på gång, med det hjälper inte. Det bästa med parisarna är deras obenägenhet att tala engelska, de är helt genommarinerade av sin egen kultur, det är jag som ska anpassa mig, inte de. Dagens teknik gör det lättare än när jag var här som ung student första gången nittonhundraåttiosju. I Googles bildsök radar nu inte bilder på tennisbanan i Hoting upp sig, utan en ström av bilder på franska maträtter, och jag pekar glad som ett fyraårigt barn och försöker tala franska. Den undersköna servitrisen som jag upplever står alldeles för nära mig har smala, bara armar och fylliga bröst under den vita skjortan (jag inbillar mig att hon kallar sig för Annette Arseneau), hon ler mot mig och svarar med ett kort skratt att det låter som om jag talar italienska. Om Annette tar ett litet steg till nu så kommer vi att vidröra varandra. Jag är ju gäst, vad vill människan?    ”Monsieur, vous êtes de Turino?”    ”Napoleone var italienare och inte fransman”, säger jag tillbaka. Fransman blev han först senare när han växte upp. Eventuellt växer jag också upp någon gång och slutar vara en leopard som bara gör kortsiktiga anfall, men först ska jag skriva och jogga lagom långt varje dag under några veckor till här i Paris – jogga på i stort sett tomma boulevarder och längs Seine, läsa mer av Patrick Modiano och Boris Vian, mästra om den fantasieggande symbiosen mellan mullbärsträd och silkesmaskar; tala om min passion för tennis och om att litteraturen är ett svidande återsken av livet som vi aldrig lyckades leva, om detta ska jag tala mycket mer om med de andra konstnärsgästerna på Institut suédois. Jag minns Carina, som målade miniatyrer, och som egentligen ville bli skulptör. Hon satte hela sitt existensberättigande på spel i sina miniatyrprojekt, men hon insåg till sist att hon var inne på fel spår. Hon sände mig en eftermiddag detta citat på Messenger som hon kvällen innan hade försökt att återkalla ur minnet, men då inte kommit ihåg det: ”The secret to your existence is right in front of you. It manifests itself as all those things you know you should do, but are avoiding.”  (Jordan B. Peterson). Förbluffande många känner igen sig i det jag säger och de tycker också att det är på grund av det imaginära, parallella livet som de skriver och målar. Alla har liksom jag redan skapat sig en romantisk berättelse om sig själva som parisare, med en stor, ljus våning på till exempel Rue des Pyrénées. Jag börjar bli till åren och allt mer repetitiv i mina tankemönster. Under försommaren har jag i stort sett livnärt mig på sallad och grönsaksjuice och jag själv tycker att jag är en elegantare och vitalare man i sommar än förra sommaren som jag tillbringade nedtecknandes exakt samma tankespår, fast från Circolo Scandinavos takterrass på Via della Lungara 231 i Trastevere i Rom.    I motionsspåret på Eriksö har jag under våren motionerat bort flera kilon. Dessa kilon satt besynnerligt nog djupt in på insidan av buken och i någon slags reservoar ovanför respektive höftben på ryggen. Förvandlingen märks som mest när jag sätter på mig en kostym; de kostymer som satt trångt i april faller nu naturligt längs min hundraåttiosex centimeter långa kropp. Riktigt äckligt förresten, att ansamla fett på insidan, om jag får säga det själv. Att ha vitt eller svagt gulfärgat härsket fett från mat en bra bit in under huden på ryggen och inne i själva magen; som intryckta kuddar i en flasktorkare, apropå Marcel Duchamp. En svältreserv som aldrig kommer att tas i anspråk, annat än om du plötsligt en vårdag bestämmer dig för att löpa bort fettet. Vissa individer trivs med att vara lite mulliga, men inte jag. Jag vill vara leoparden, ett kattdjur med ett för litet hjärta, för höga ambitioner, för mycket energi och som grädde på moset, i förhållande till andra kattdjur, en pytteliten hjärna. Leoparden kan inte ens spinna när den mår gott. Bland de stora kattdjuren är det endast geparden som spinner; fast å andra sidan, geparden har i förhållande till leoparden en ännu mindre hjärna. Jag säger à revoir! till Colin, reser mig och går ut i solljuset på Boulevard Haussmann, väl medveten om att våra vägar aldrig mer kommer att korsas. Liksom jag aldrig kom att återse Bill, trots att vi brevväxlade under några månader sen på hösten nittonhudraåttiosju efter mitt första parisäventyr. Jag har många gånger googlat efter Bill Wilson, maratonlöparen och läraren från Florida som en sommar i ett annat liv lärde mig att löpa längs boulevarderna utan att bli alltför trött. Från Brasserie Haussmann och till Institut suédois på Rue Payenne 11 är det tre och en halv kilometer, jag kisar mot solen, känner avgaserna irritera i halsen, uppskattar att det kommer att ta mig arton minuter att tillryggalägga sträckan.

Lördag 12 oktober 2026 När jag springer i motionsspåret på Eriksö om höstarna och det känns motigt, då tänker jag på boulevarderna i Paris, allting kommer åter till mig; den förtrollande strömmen av dofter, skyltfönster, blickar, palats, myter, romankaraktärer, skyltar, giljotiner, gotiska kyrkvalv, förflutenhet som sköljer över mig i varje steg. Alla minnen gör mig gott, om än att jag aldrig tillfullo kommer att förstå hur allt hänger ihop, men att känna den metafysiska närvaron av det förflutna varje dag är en välsignelse. Jag tänker på mina översättar- och författarvänner på Institut suédois och på alla dem som jag lärde känna på Circolo Scandinavo förra sommaren; alla sjuka av ett melankoliskt intresse av det förgångna. För sådana som oss går det inte att undkomma Paris och Rom, det är dumt att ens försöka, istället sjunker man för varje år som går allt djupare ned i virrvarret av gator, kardinaler, gobelänger, marmorkolonner, herbarier, svartsjukedramer, caféer, gatunamn, fontäner, plundringar och myter. Jag återkallar samtalen med Bill Wilson, Colin, Chloë och Annette på Brasserie Haussmann, känner att mitt hjärta slår tungt av saknad i bröstet men att det samtidigt är omättligt och alldeles, alldeles för litet, precis som leopardens hjärta.    Men det stoppar inte där, det sväller över och du vill en dag veta allt om alltings historia: tennisbanor, gamla bilar, staket, broar, kyrkklockor, bergsbyar, monument, skogar, lönnmord, bedragerskor, kejsare, vägbommar, hårnålar och även däggdjur, och som i mitt fall, en dag finner du att du vill veta allt som har hänt på Boulevard Haussmann, du börjar skriva en bok om det du lärt dig på universitetet och under dina resor i Europa, men du ändar dig i allra sista stund och kallar boken för Rue des Pyrénées, eftersom det var på den gatan precis i närheten av Cimetiere Père Lachaise som du en gång som ung student blev förälskad i Paris.

                                                              *

Källor Boris Vian, L’Écume des jours/Dagarnas skum, 1947. Anna Thulin, Paris. En stads historia, 2017. Jordan B. Peterson, Maps of Meaning: The Architecture of Belief, 1999.

4. Resan till Colmar -------------- Adlibris

#istitutsuedois paris #borisvian

[reflectionandsolitude]

Mörkret om kvällen är inte längre så skrämmande.

Regnblöta gatstenar skimrar i månljuset.

En svag bris får håret att fladdra.

Löven i en sörja runt fötterna.

Ett ögonblick som detta, att inte hasta hem med en klump i magen.

Att insupa höstluften, den lätta dimman av regn och doften av jorden.

När avgaserna faller till marken och lämnar luften fri.

Att få njuta av världen sådär.

Känna lugn och frid på gatan, som när man trappar ner efter sommarens måsten.

Tänk att se en cykel komma farande bakom sig och inte hoppa till.

Utan att önska att gatlyktorna gav lite mer ljus.

Men mörkret är inte längre så skrämmande, inte som då.

-My Bergqvist 19 september 2020

#svenska #dikt #svenska texter #poesi #skrivblr #skrivna saker #tankar #svensk dikt #skrivande #writers of tumblr #writblr #writers on tumblr #poem

[djupatankar]

Jag vet att jag är för ung för att känna att jag faller isär varje gång jag lägger mig i sängen där i mörkret. Men det är inte mitt fel. Det är ditt. Och jag ger dig den poängen för universums mest självupptagna människa.

Förlåt, för ingenting. Tack, för allt.

[spacelion-loveshermulletson]

Kallura - Ditt andetag (Your breath / Your breathing) - Ulrik Munther

https://www.youtube.com/watch?v=JZFrYSPNkks

(Swedish - English)

När du inte orkar (When it gets too much) Orkar jag för dig (I will be your strength) När du slutat att hoppas (When you’re losing hope) Ja då hoppas jag för dig (I will hope instead) Jag upprättar dig kära (I will steady you, love) När du faller omkull (Whenever you fall down) Men när du inte tror mer (When you’ve stopped believeing) Ska jag tro för våran skull (I will keep faith in us) När det känns tungt o leva (When life feels hard) Är jag ditt hjärtas slag (I’ll be the beat to your heart) Och när du knappt kan andas (When you barely can breathe) Är jag ditt andetag (I will be your breath (/I will give you air)) Ditt andetag (Your breath (/give you air)) När mörkret mig omsluter (When the darkness surround me) Lyser du mina steg (You light up my path) Du står staig som en klippa (You stand tall as a mountain) När jag tvekar och är feg (Whenever I hesitate in fear) Du är allt jag bett om (You are all I’ve asked for) Min början och mitt slut (My beginning and my end) Och när jag har gått vilse (And when I’ve lost my way) Ja då är du vägen ut (You are my way out) När det känns tungt o leva (When life feels hard) Är du mitt hjärtas slag (You are the beat to my heart) När jag knappt kan andas (When I can barely breathe) Är du mitt andetag (You are my breath (You give me air))

Låt det komma som ska komma (Let what’s coming come) Låt det bli som allt ska bli (Let it be what should be) Jag är bunden till ditt hjärta (I am bound to your heart) Liten fånge som släpps fri (I’m like a prisoner who is now free) Och det går knappt att fatta att du och jag är vi (I can barely believe it, that you and I are “we”) Låt det komma som ska komma (Let what’s coming come) Låt det bli som allt ska bli (Let it be what should be) När det känns tungt o leva (When life feels hard) Är du mitt hjärtas slag (You are the beat to my heart) När du knappt kan andas (When you barely can breathe) Är jag ditt andetag (I will be your breath (/I will give you air)) Ditt andetag (Your breath (/Give you air)) Ditt andetag (Your breath (/Give you air)) Ditt andetag (Your breath (/Give you air))

#voltron #vld #kallura #keith x allura #juniblade #kalluracanonsince1984

[730haikus2019]

Juli

7.1

och så faller regn

fräser bort på asfalten

en varm julidag

vad gör vi idag?

samlas här på Fylkingen

rundgång på gitarr

7.2

konsten att resa

det innebär att tiden

ej ifrågasätts

det svarta golvet

de varma strålkastarna

jag, mitt på golvet

7.3

jag är så instängd

varm vind, sand, ingenmansland

släpp inte ut mig

utanför på gatan

en kompressor som andas

in i musiken

7.4

trädkronornas sång

skrikandes, ropar på hjälp

något händer snart

springer mot strömmen

bland badande turister

på väg mot mig själv

7.5

jag skrev en lång text

om hur ytligt kärlek är

det man saknar mest

när jag skriver ”du”

blir det ofta ett ”FU”

vad betyder det?

7.6

liv är arbete

jag vill göra det korrekt

jag gör det vackert

nu börjar livet

det som skulle bli ett liv

med egenskaper

7.7

mitt huvud är trött

lukten av nyplanterat

myntan har vissnat

på radion talar

Jonas Gardell om livet

och en väg ut

7.8

solen vill mig väl

jag tror inte på ondskan

bara människor

dagar utan sol

är dagarna som du fick

för att leva nu

7.9

om jag fortsätter

tala om vår och sommar

närmar sig slutet

varför skriver jag

i du-form nuförtiden?

jag är ändå jag

7.10

instängt. varmt. dagsljus

tid. tanke. huvud. ryggstöd

vi är inte här

i morgon blir det

en resa mot min familj

och en resa hem

7.11

ett botemedel

den osäkert självsäkra

dansar mot slutet

en flygtur över

de länder som du varit

när du letade

7.12

ståltrådsorkester –

flöjternas visslande sång

sjunger högt för mig

i rosa kostym

och heroinöverkropp

dansar och ler han

7.13

allt och rytmerna

vrålen tolkas som ilska

jag skriker ”kärlek!”

ett sätt att ta sig

från en plats till en annan:

börja i tanken

7.14

mer än tre dagar

alltifrån fuktbelagd hud

uppknäppta skjortor

vänner på besök

får mig att tänka att nu,

nu blir vi hela

7.15

någon annan strand

lukten av färskare fisk

kretsande fåglar

havet som vill mig

är bråkigt och ostyrigt

vill mig tillbaka

7.16

vägra ensamhet

alltings dova glädjerop

rakt genom fukten

molnen hänger tungt

och döljer julisolen

men den finns ändå där

7.17

ibland används filt

raderna märkbart färre

tankarna längre

gräset har torkat

på golfbanan i mitten

av vår utsiktspunkt

7.18

det är inte varmt

men det finns alltid värme

Ah! dessa dikter

fullmånen lyser

och får vågorna att dra

ett djupt andetag

7.19

min kropp domnar bort

huden blir svagt rödflammig

i havets kontroll

jag är nu ikapp

mig själv och alla andra

och går vidare

7.20

för första gången

ensam ute i vattnet

med salt på kroppen

vinden spelar med

sin egen tonalitet

en orm i luften

7.21

fåglarna sjunger

inte samma melodi

när solen gått ner

alldeles för sen

för taxering och solsken

men nu blir båda

7.22

när kroppen jobbar

längre än mänskligheten

någonsin håller ut

tänk, varje sekund

händer något som kan va’

helt ogenomtänkt

7.23

ett starkare hav

går att hitta någonstans

men jag vet inte

saltet och sanden

och i mitten så stolt, står

ett nytt parasoll

7.24

i fyra timmar

väntade jag på tiden

som aldrig anlänt

jag ritade träd

ett barn jag var med pennor

i verkligheten

7.25

fångad i dimman

rullandes in från havet

suddar ut bilden

som diskmaskinen;

fungerar när man kallar

på reparatör

7.26

när det ej är varmt

den här tiden på året

möter jag solen

jag blev en annan

en som trodde på livet

såsom det var tänkt

7.27

havet möter mig

inte på den tid jag har

att leva färdigt

men digerdöden

på medeltidsfestival

är något annat

7.28

jag glömmer min plikt

under värmeslagets filt

sover jag lugnt

han måste veta

stor och stark när det gäller

annars en vekling

7.29

idag kände jag

saltflingornas sträva smak

som folk, på huden

havet som vanligt

denna tiden på året

oberäkneligt

7.30

när havet är dött

vänder jag mig till asfalt

smärtan i fallet

natten anländer

ljuset gömmer sig för mig

i en kort reflex

7.31

det finns melodi

överallt egentligen

vem är domaren?

som solnedgången

strax innan mörkret kommer

med sitt blå täcke

#enhaikuomdagen #haiku #dikt #svenska

[whitewaterpaper]

Mörkrets Vänstra Hand / The Left Hand of Darkness.

Av: Ursula K. Le Guin. Utgiven: 1969 (1975 på svenska). (Läst på engelska).

VAD? Science Fiction-klassiker som utspelar sig i Le Guins fiktiva värld Hain, och är en del i den serie böcker som ibland kallas Hain-sviten ("The Hainish Cycle"). Boken utspelar sig på en planet där det råder istid och där befolkningen har ett särpräglat särdrag som gör dem unika: de föds androgyna och lever sina liv i ett könlöst tillstånd större delen av tiden.

VEM? Framför allt får vi följa etnologen Genly Ai som sänts ut av den FN-liknande sammanslutningen Ekumen för att erbjuda dem en plats i organisationen. Man får följa med honom under de sista månaderna av sitt uppdrag där han lär känna människorna som bor på planeten och den värld de lever i. Men också hur han dras in i ett politiskt spel där han kanske bara har en beskyddare och allierad. Vår länk till den nativa befolkningen på planeten Gethen kallas Estraven kort och gott, till en början högt uppsatt politiker som faller i onåd men förblir lojal mot Genly.

VAR? Det råder istid och ständig vinter på planeten Gethen (som kort och gott till och med ibland kallas Vinter) sommaren är en mildare vinter. Hittar ingen information om hur långt fram i tiden boken utspelar sig, men vissa mindre smickrande fördomar om kvinnor överlevde växlingen från 60-talet. Feministisk klassiker till trots så är det en liten besvikelse att kvinnors plats i rollistan fortfarande är att producera (och fostra) barn. Och vi som sett "Hidden Figures" vet hur överlägsna kvinnor kan vara när det gäller matematik.

*

"No. Yes. No, of course not, not really. But the difference is very important. I suppose the most important thing, the heaviest single factor in one's life, is whether one's born male or female. In most societies it determines one's expectations, activities, outlook, ethics, manners-almost everything. Vocabulary. Semiotic usages. Clothing. Even food. Women… women tend to eat less… It's extremely hard to separate the innate differences from the learned ones. Even where women participate equally with men in the society, they still after all do all the childbearing, and so most of the child-rearing…"

"Equality is not the general rule, then? Are they mentally inferior?"

"I don't know. They don't often seem to turn up mathematicians, or composers of music, or inventors, or abstract thinkers. But it isn't that they're stupid. Physically they're less muscular, but a little more durable than men. Psychologically-" [Ursula K Le Guin, Left Hand of Darkness]. 

HUR? Om man bortser från vissa ord och uttryck som skapats för den här storyn är det få ord i den här boken som man hakar upp sig på. Och storyspecifika uttryck förklaras längs resans gång allt efter vi lär känna Gethen. Texten är inte förenklad på något vis men lätt att ta till sig, även om man som jag har engelska som andra språk. Bitvis känns den här boken som en reseberättelse, den är skriven i jag form och med några undantag ur Genly Ais perspektiv. Skall man anmärka på något är det kanske att det är lite av en besvikelse att en bok som ses som en feministisk klassiker med sådan enkelhet framställer i princip alla androgyna karaktärer (som med undantag av sista kapitlet är alla utom en) i manlig form. Genly Ai må vara man själv och lite tolkar man andra utifrån sig själv givetvis men han tvekar aldrig heller för att omnämna alla han möter som "han".

*

But they all looked strange to me, men and women, well as I knew them. Their voices sounded strange: too deep, too shrill. They were like a troupe of great, strange animals, of two different species: great apes with intelligent eyes, all of them in rut, in kemmer… They took my hand, touched me, held me. [Ursula K Le Guin, Left Hand of Darkness].

SÅ? kanske är det inte så konstigt att den här boken nådde ändra fram till mig. "Nödvändiga" böcker och filmer fokuserar inte sällan på saker och intriger som jag väljer science fiction för att slippa undan. På Wikipedia nämns att den "undersöker vad som händer när könet inte längre definierar människan" men gör den verkligen det? Bitvis känns den androgyna biståndsdelen mer som en kuriositet för att ge storyn något eget, men det finns inget i den övergripande historien som är avhängigt den detaljen.

Trots att den är relativt lättläst, och kanske för att jag hade svårt att riktigt ta till mig storyn, var det här en bok som tog lång tid att ta sig igenom. Jag tog faktiskt flera långa pauser mellan kapitlen, länge än vad jag är bekväm med att erkänna. Därmed inte sagt att den är dålig, bara att jag inte föll pladask för den och ärligt heller inte förstår storheten i den. Det sista kanske för att överanalysera historierna jag läser inte tillhör någon av mina hobbys.

NÄR? Från vad jag kan avgöra så är boken helt fristående i en svit böcker som delar en gemensam bakgrund. Sviten i sig består av dussinet noveller och nästan lika många böcker. Ursula K. Le Guin var väldigt produktiv och mottog både Hugo- och Nebulapriserna flera gånger. Den här boken vann båda priserna, 1970 respektive 1969.

#senast lästa bok #last read book #Ursula K. Le Guin #the left hand of darkness #mörkrets vänstra hand #science fiction #scifi #sf #klassisk litteratur #feministisk klassiker #androdynitet #bok #book #ebok #ebook

[mickeslibrary]

L. Sprague de Camp: Om mörkret faller (Lest Darkness Fall). Nova pocket 2. Cover by Rowena Morrill. Laissez faire produktion, Sweden, 1983.

#l. sprague de camp #nova pocket #rowena morrill #science fiction #laissez faire produktion

[mumlamera]

Inte alla har någon som fångar dig när du faller

En bekant gjorde nyligen ett koncist, ganska syrligt, inlägg på Facebook. ”Lev som du lär…” stod det. En uppmaning till alla vänner där ute i cyberrymden, och förhoppningsvis även henom själv, att agera mer rättmätigt.       Det kändes lite som att få en moralkaka slungad riktigt långt ned i halsen.            Jag tänker ofta på hur svårt just det är. Inte nödvändigtvis att slunga en moralkaka långt ned i halsen, utan att göra rätt. Skönt är det då att devisen ”Allting löser sig” tillämpas nästa lika ihärdigt på sociala medier. Som en snuttefilt för alla oss som tampas med den första uppmaningen. Det finns dock en fara med att många är som jag. Det blev jag påmind om härom veckan.

Det var första dagen då tårna hann förfrysa i samma stund som gympadojjorna mötte gatan. Det regnade vågrätt på det där pinande sättet som det bara kan göra i Göteborg. Jag och Alex skulle på stand-up och vi var försenade, som vi alltid är, och småsprang till Järntorget. I lokalen var det tjockt med folk. Stimmigt. Jackor med rosa band, blåa mustascher och majblommor planterade längs polokragarna. Varmt. Det lilla kaninhjärtat började fladdra under blusen och oljuden skingrades på olika våglängder i öronen. Jag kände igen symtomen.       ”Fånga mig”, hann jag mumla innan blicken svek mig och jag virvlade in i mörkret. 

När jag vaknade satt jag på golvet med Alex över mig. Runt omkring oss hade det bildats en ring med folk. Det var många ögon som stirrade, men inte en enda mun som sa något.       ”Tack för visad omtanke!” hörde jag Alex ironiskt fräsa när han bar upp mig och några försynta toppluvor nickade en aning.

Visst, det har hänt att undertecknad själv iklätt sig rollen som håglös observatör. Tänkt att jag indirekt gör mänskligheten en tjänst genom att hålla mig på behörigt avstånd. Livrädd för att inkräkta. Vi verkar vara en hel del som tänker så. Kanske har vi låtit oss duperas av den svenska individualismen. Låtit oss luras att vi är sådana som inte uppskattar omtanke. Oro. Hjälp. Så vi sällar oss till observatörerna. Jag tänker på när jag svimmade i en busskö i Colombia i våras. Innan blicken hunnit återfå fäste hade någon sprungit och hämtat sjukvård, en annan köpt vatten, en tredje erbjudit sin jacka som täcke. Skillnaden i bemötande var slående.      ”Inte alla svenskar!” utbrister säkert någon självutnämnd realist.       Och nej, givetvis. Många svenskar bryr sig, och agerar på känslan. Men många är vi som inte lever som vi lär, även om det predikas flitigt i det offentliga rummet.      Det hela är oroväckande. Filosofin om att ”Allting löser sig alltid” inkluderar nämligen bara dem som har haft någon som fångat dem när de faller.

[magnusrosen-blog]

När mörkret faller på kan det vara mysigt att träffas.

Gillar du Quiz och kanske Pizza Buffé endast 100 kr

Hjärtligt välkommen nu på onsdag den 1 dec kl 18.00.Musik Quiz med:

Quiz Rikki & Magnus Rosén

Mycket trevligt med god mat och dryck om man önskar.Mums Pizza i Mölndal Bergskroken 13Tel [phone]

Foto Gabriel Henningson

Magnus.

Ny Facebook 

site:https://www.facebook.com/MagnusRosenBand

www.culturemeetsindustry.com

www.magnusrosen.com

#magnusrosen #bassplayer #mannebass #manneinstrument #manneguitars #ebs #drstrings #rollsroyce #bentley #you #me#love #peace #understanding #thesea #sun #nature #föreläsningar #quiz #mumspizza

[hauptlakrits]

YOU ARE FUCKING FABULOUS Ej att förglömma dagar som dessa när mörkret och regnet faller och livet kanske känns allmänt piss! Så. I kommentarer nedan, tagga någon och berätta varför just hon, han, den eller det är FUCKING FABULOUS. Vi väljer ut 5 ”bidrag” som vi gillar lite extra, presenterar dom här och ordnar med lite gottis och sköna prylar tills ni ses nästa gång. WWW.LAKRITS.SE - https://www.lakrits.se

#lakrits #hauptlakrits

[patrikenander]

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS - IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

TILLBAKA HOS KOMMISARIE REBUS – IAN RANKIN: NÄR MÖRKRET FALLER

Ian Rankin (1960-) När mörkret faller “Set in Darkness” Utgiven 2000 På svenska 2002 Översättning. Mark Beal 446 sidor Bokförlaget Forum När mörkret faller är den elfte i Ian Rankins serie om John Rebus. En serie som gjort Rankin till ett stort namn och en favoritförfattare bland deckarläsare i Storbritannien och annorstädes. Jag har skrivit om de tre första i serien. Att hoppa in i elfte romanen…

View On WordPress