#workingontravel

[workingontravel]

Förut hade vi gått med på det

This text is also available in English here. Jag träffade konstnärsduon QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala – runt 2010. Redan då arbetade och reste de mycket tillsammans, bland annat mellan Sverige och Brasilien. Efter att de fick dottern Lua har jag ibland undrat hur det har varit för dem att resa så mycket med ett barn, också därför att jag själv blev förälder mer eller mindre samtidigt. I ett flytande samtal fördjupade vi frågan tillsammans.

Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala: Anna: Det var aldrig en fråga om Lua skulle komma. Vi väntade bara på när. Vi levde inte ett barnvänligt liv. Vi levde på väldigt lite, cyklade överallt, köpte inga kläder eller prylar. Vi använde bara det vi hittade eller fick. Vi jobbade ideellt med vår konst och tog många olika ströjobb. Det tog väldigt många år innan vi fick lön för vårt konstnärliga arbete trots att vi skapade oavbrutet.

Leandro: Jag vill inte låta som att det bara varit tufft, för det har varit så roligt samtidigt. Det var en väldigt lycklig tid i vårt liv, där vi lärde oss mycket. Vi experimenterade mycket. Att leva på lite kan också vara en frihet som man inte vet att man har. Anna: I brist på resurser och ekonomi, lärde vi oss att förvandla olika skräpmaterial som omgav oss, och det var så vårt arbete kring föremål uppstod. Den metod som kom ur förutsättningarna blev arbetsprinciper som vi fortfarande bygger vidare på, sexton år senare. I det avseendet skapar förutsättningarna konsten. När Lua kom insåg vi på samma sätt att hon inte var en begränsning, utan snarare gav vårt arbete nya potentialer. Hon förvandlade hur vi uppfattade världen, vår konstnärliga praktik och våra liv. Med henne blev frågor kring hållbarhet, klimat och politik ännu mer uttalade för oss. Med detta sagt så fanns de redan där, I de prekära villkor som först formade vårt arbete.

Leandro: Prekaritet har alltid varit en central fråga i mitt liv. Jag föddes i en familj som hade dansskola i Brasilien, omgiven av koreografer, dansare och konstnärer. Min mamma drev även en dansfestival, och det var en kamp varje månad att få det att gå runt. Själv började jag hålla på med fysisk teater. Livet kan vara prekärt för konstnärer i Brasilien. Det finns ingenting att falla tillbaka på. Du kan ha allt en dag, nästa dag inget. När vi bestämde att Lua skulle komma hade jag och Anna rört oss bort från det. Jag borde kunna slappna av mer nu. Men rädslan för att hamna på gatan sitter i mitt system, i allting jag gör. Det är paradoxalt, samtidigt som jag inte vill oroa mig vill jag inte heller tappa kontakten med den erfarenheten. Den är en viktig del av mig.

Anna: Sen vi lärde känna varandra har vi alltid levt mellan Sverige och Brasilien. Den splittringen finns också med från början av mitt liv. Jag vet inte vad det är att vara rotad i en plats. Jag föddes i Brasilien. Jag kom hit när jag var 6 år. Sedan flyttade min pappa tillbaka dit när jag var runt 11 år. Mina föräldrar skiljde sig inte utan vi hade en familj på långdistans. Och med Leandro fortsätter jag att resa mellan länderna. Vår relation började när jag var på sommarlov i Brasilien från min dansutbildning i Sverige efter gymnasiet. Någon rekommenderade Leandros familjs dansskola. Jag kom dit och träffade Leandros pappa. Han sa: ”du måste träffa min son!” Leandro: Han sa samma sak till mig: ”Du måste träffa en tjej som har varit hos oss.” Anna: Vi träffades en söndag. Då är det dödens dag, inget är öppet i Brasilien. Jag var på promenad med mina föräldrar. Dörren till dansskolan stod öppen. Jag gick in. Leandro var där och gav en lektion i fysisk teater. Vi började prata och kunde inte sluta. Det känns som att vi pratat med samma intensitet sedan dess, i arbetet och kärleken. Vår attraktion var så stark. De första tio åren var vi knappt i olika rum. Leandro: Ingen orkar med en sådan intensitet. Vi förstod att vi behövde göra på ett annat sätt om det inte skulle ta slut. Så vi började gå iväg och göra något för oss själva ibland. Anna: Det var inte något vi planerat, att vi skulle jobba och göra allting tillsammans. Det bara uppstod. Och även om det finns mera plats i vår relation nu är vi fortfarande rätt gränslösa. Leandro: Vi har aldrig haft en gräns för när vi vilar hemma respektive när vi går in i studion och jobbar. Arbetet är hela tiden där, vi lever genom det. Ibland vaknar vi mitt i natten och pratar om det.

Anna: Vårt sätt att jobba kan provocera andra. Om vi går igenom någon svårighet är det första vi får höra att vi borde sätta mer gränser. Vi har inte oroat oss för det, men saker blir annorlunda nu när Lua finns. Jag tänker på några bekanta i Berlin som också gör scenkonst tillsammans. De har två barn. De har löst det genom att skapa verk där de inte själva behöver vara med. De gör iscensättningarna men turas om i det arbetet. De åker inte själva med på turnéer. Det har i och för sig blivit ekonomiskt svårt för dem. Jag vill helst inte behöva säga nej till att turnera. Vi har redan börjat prata med skolan där Lua kommer att gå. Vi vill inte att hon ska vara med barnvakter hela tiden. Och Leandros föräldrar har gått bort, mina bor i Brasilien. Leandro: Det måste finnas andra familjer som behöver resa som vi. Lua har anpassat sig till oss, men vi behöver också anpassa oss till Lua. Till hennes behov: hennes tider för att äta, sova, vila. Vi kan inte längre bara låta arbetet styra. Anna: Det är också väldigt positivt för oss att Lua sätter de gränser som krävs för att vi ska kunna vara föräldrar och människor. Vi förhandlar med både henne och oss själva kring vad vi vill. Vi har gjort allt, det administrativa, bokföring, ansökan, redovisning, bilder, texter, hemsida, you name it. Att vi gör allt det och reser och turnerar, det håller inte längre. Leandro: Vi måste delegera. Anna: Vi lär oss genom erfarenhet vad vi ska säga nej till. Till exempel när vi kom fram till en lagerlokal i Birmingham på natten där det var en galen festival. Det fanns inga toaletter, det var kallt, vi skulle byta blöja… Då lärde vi oss: Okej, vi kanske behöver mer infrastruktur, liksom. Förut hade vi gått med på det.

Leandro: Det ska vara roligt för henne att vara med oss. Det kan inte vara ett barn som följer föräldrarna och är där och bara väntar. Nej, det ska vara tvärtom, det måste vara roligt. Vi måste skapa en miljö för henne, vi måste komma fram och bygga en plats där hon kan måla, rita, läsa en saga och leka med sina grejer, umgås med nya människor och ha det bra. Sen jobbar vi. Och klockan åtta måste hon lägga sig. Det är mycket planering för att allt ska fungera.

Anna: Fast när vi spelar blir det ju andra tider. Leandro: Vi måste i alla fall anpassa oss. Jag har känslan av att om Lua mår bra kommer det att gå bra för oss. Då kan vi fokusera och göra det vi måste. Om vi inte satsar på hennes behov – det misstaget har vi gjort några gånger – då blir det inte bra. Men det är så klart inte 100% säkert. Ibland investerar man så mycket, man gör allt, men Lua är ändå inte nöjd. Det är lärorikt att inte ha kontroll. Som en gång när vi hade fixat en barnvakt som Lua inte ville vara med. Hon sa det rakt ut: ”Jag vill inte vara här med dig.” Vi var på plats, vi hade bara några timmar, vi hade folk som väntade på oss och som fick betalt för att vara där. Och vi kunde inte jobba för Lua ville inte vara med barnvakten. Anna: Själva resandet kan också vara tungt med ett barn. Vår scenografi väger mycket som det är, och ovanpå det kommer Luas grejer, barnvagn, Lua själv, när hon var en bäbis som vi bar på. Vårt arbete är så fysiskt krävande att vi inte kan göra vadsomhelst innan utan att kropparna går sönder. Vi försöker vara på plats i alla fall några dagar innan och hålla workshops, göra ett utbyte, hitta ett sammanhang, inte bara göra en spelning och sedan åka. Samtidigt innebär Luas närvaro att vi kanske behöver säga nej till längre residensvistelser borta. Sedan tror jag att vi alla idag upplever stress kopplat till flygresor. Det här är en tuff tid med många stora frågor. Vi måste agera och utveckla nya strategier för ett mer hållbart arbetssätt, där nya arbetsmetoder också skapar nya konstnärliga utryck.

Leandro: Vi har nått en punkt där vi inte längre kan tänka abstrakt på frågor om miljö och klimatförändringar. Detta är konkret i våra liv, nu. Så såg det inte ut för tjugo år sedan. Att rent praktiskt kombinera det med att resa, leva med ett litet barn, försöka hantera vardagen i en svensk stad där konsumtionen är gränslös… det går inte ihop. Men jag skulle oavsett miljöfrågan föredra att resa på ett annat sätt än med flyg. Jag får panik av att flyga. Jag hatar hela processen. Jag har väskan klar två veckor innan vi ska åka. Jag måste ha det, annars kan jag inte leva. Anna: Om man ändå börjar resan två veckor innan man faktiskt reser skulle man lika gärna kunna skippa flyget. Vi har redan begärt tågresor på alla våra riders när vi jobbar inom Europa, men alla arrangörer kan kanske inte möta upp det. Ibland kan vi då förhandla om det genom att ta från arvodet eller söka resebidrag för att kompensera för prisskillnaden. Ett annat alternativ vore att göra ett eget turnésystem med elbil. Med Brasilien är det svårare att slippa ifrån flyget. Men när vi reser till Sydamerika så försöker vi stanna längre och hålla det till en gång per år. Så har det varit från början.

Leandro: För mig har rädslan att flyga bland annat att göra med pass och kontroller. Nu när Lua kom skaffade jag svenskt pass, men jag bodde här och reste inom Europa med brasilianskt pass i tolv år. Då blev jag alltid inplockad i en särskild kö, de kollade vem jag var, jag fick vänta. Med svenskt pass kommer man in direkt, inga frågor eller någonting. Anna: Berätta vad som hände när du hade fått svenskt pass. Leandro: Det var en grej som hände när vi hade spelat i Beirut. Sista dagen lämnade jag Anna och Lua på hotellet för att köpa en grej. Men jag hade ingen internetuppkoppling så jag fotade varje gathörn med mobilen för att hitta vägen tillbaka. Plötsligt, på en väldigt vacker gata, kom fyra killar bakom mig och viftade och skrek. När de kom närmare såg jag att de hade vapen. De satte det mot min tinning och tvingade ner mig på marken. De frågade varför jag tog bilder. En av dem pratade engelska, han översatte till de andra. Tolkningen tog lång tid. Utåt var jag lugn men inombords var jag stressad. Jag ville därifrån. De frågade efter mitt pass. När de såg att jag hade svenskt pass ändrades hela situationen. ”Oh! Sorry!” Senare fick jag veta att de var Hizbollah och att jag hade varit på inne på ett militärt område. Jag blev återfödd den dagen. De brukar skjuta innan de frågar. Men jag hade tur, och jag hade svenskt pass.

Anna: Det är något märkligt med det där, att ett svenskt pass kan göra så stor skillnad, eller bara det faktum att folk ser en som svensk. Jag kan till exempel bli uppfattad som invandrare i Sverige och blir bemött med hat för det, medan jag i Brasilien ibland uppfattas som en vit europé. Så fördomarna varierar. Men oavsett hör vi hemma på båda ställena.    Att vara nära och att vara långt bort samtidigt är en ständig konsekvens av att leva som vi gör. Vi har pratat om hur vi skulle kunna ändra på det, göra oss själva till centrum istället för att röra oss mellan många olika andra centrum. Vi föreställer oss en plats där vi kan bo och skapa, dit andra kan komma och tänka med oss. Vi äger ingenting nu. Vad skulle det innebära att ha en bas, en kärna? Där vi kan odla eget, leva nära naturen, ha en studio/ateljé, en plats dit vi kan bjuda in folk, en fysisk plats där vi kan leva närmare våra ideologier, där vi kan bygga något tillsammans med andra. Leandro: Det är ingen utopi. Det går att genomföra.

Anna: Vår mobilitet står i konflikt med Luas behov av kontinuitet, trygghet, skydd, en bra gratis skola… Men jag behöver också både och. Det är som att kunskapen existerar mittemellan här och där. Hela vårt liv som konstnärer präglas av att vi är mobila. Det i sig genererar mer mobilitet, och flera möten. Det gränslösa bär vi med oss, och det gör det familjärt. Vi skapar dialoger, vänskaper och kärlek som handlar om mer än att bara visa något som vi gjort. Ju mer tiden går, desto fler dialoger. Man försöker hålla allt vid liv. Klimatfrågan gör att man måste hitta andra strategier för denna mobilitet, och det är en av de frågor som ligger i fokus för oss just nu. Vi vaknar och går och lägger oss dagligen med stor oro för den klimatmässiga och politiska situationen, särskilt i Brasilien och många andra delar i världen som utvecklas åt samma håll. Det är känslor som vi försöker omvandla till en drivkraft snarare än att låta dem paralysera oss.T

#quarto #quartoperformance #leandrozappala #annaafsilléndemesquita #trainsandboatsandplanes #workingontravel #svenska

[workingontravel]

If the borders refuse me, I refuse them

(You can read a Swedish translation of this text here.) I mentioned this project to a friend. She immediately said: You should talk to Ghayath Almadhoun. Ghayath Almadhoun is a poet whose poetry has touched me. He is also a poet working with several languages, living and writing in many places. Finding a time when we could meet was a challenge, due to his frequent travelling. I’m happy we managed. His account of travelling for work brings together the personal and the political, the funny and the sad, the historical and the present, in extraordinary ways.

Ghayath Almadhoun: I travel for many reasons that I hardly understand. Some of them started already in childhood. I was born in Damascus, with a Palestinian father and a Syrian mother, in the Yarmouk refugee camp for Palestinians. It was just tents when they founded it in 1948, but now it has become buildings, part of the city. The first questions in my life were: What are we? Why do they say that we are not Syrian but Palestinian? Why, then, am I not in Palestine? 

It was very difficult for my father to explain to a six-year-old why land in Asia provided a solution for the antisemitism and racism against the Jews in Europe. But later, things became even more complicated. I discovered that I am not Palestinian-Syrian. I am a Palestinian from Syria. The Palestinian-Syrians are the Palestinians who arrived to Syria in 1948, when Israel occupied eighty per cent of Palestine. As the United States, the Soviet Union and Europe all accepted this, the Arabic governments understood that the land that was occupied had become Israel. As a solution, they gave the refugees all the papers they needed. So those who arrived from Palestine to Syria in 1948 have the same civil rights as the Syrian people. But our family came after the occupation of Gaza, in 1967. When Israel occupied the Gaza strip, the West Bank, the Golan Heights from Syria, Sinai from Egypt and some parts of Jordan, the international community said: “This is occupation, and Israel should leave.” The Arabic nations then decided to not give any papers to these Palestinians in order to not provide any solutions for Israel. I found myself growing up without civil rights. I was not allowed to work. I was not allowed to take driving lessons. I was not allowed to leave the country, and if I did leave for any reason, I would not be allowed back. As we were not allowed to own a house, the house is in the name of my mother, who is Syrian. But if she died, the government would take the house and sell it. This, that I couldn’t inherit, was the thing that hurt me the most.

When I understood that I was already born outside, in exile, as they say, I became fascinated by the idea that there are no borders. If the borders refuse me, I refuse them. When I began to study, I also understood that my father was a poet. I began to think about poetry. I felt connected to many Surahs in the Quran, such as The Poet’s Surah, Surah 26. At the end of the Surah, it says:

“And the poets – the deviators follow them; Do you not see that in every valley they roam And that they say what they do not do?” Travelling is the reality of Arab poets, and poetry is very much connected to travelling in the Arabic tradition. Take the most famous Arabic poet El Mutanabbi. In the 800th century, he travelled, but most of all, his poetry travelled. If El Mutanabbi said a poem in Bagdad, the people in Damascus got it in a matter of hours by pigeon. From there, it went everywhere. His poem would arrive in Andalusia within a week. He himself came two months later.

So, I began to write poetry. My friends all went to Beirut, to Jordan or anywhere. They got invitations to go and read there. But I couldn’t travel, because I didn’t have a passport, papers or even an ID. So, the pressure began to build inside. This continued until I turned thirty, in 2008. Then I left the country. I made a sort of fake passport and went to Sweden. After I got a real Swedish passport, it’s: “Catch me if you can!” The travelling is also connected to my writing. For example, I could visit a place, read about it, discuss it and then I write a poem. I did it for example when Assad used chemical weapons on the suburbs of Damascus. Many people got killed in the first attack with the nerve gas sarin. There were 1,400 deaths, out of which 900 were women and children. I saw these bodies shaking. The pupils of the eyes go small. I started to think about chemicals. And I found that the first chemical attack happened in the city of Ypres in Belgium, on 22 April,1915. I went there for the 100th anniversary of that event. I visited 170 cemeteries. They counted 600,000 graves, and I visited all of them in two weeks. At one gate, they have written the names of all the dead soldiers no matter where they came from – France, England, Canada. They play music in honour of one of them every day and speak about what they know about that specific soldier. They had done this for eighty years without stopping for one single day. Even during the Second World War, they played every day. The problem is that they need 600,000 days to finish the names. I listened to such concerts for fourteen days. Then I wrote a poem that moves between the past and the present, Ypres, Syria and Palestine. Another time, I went to Antwerp to do research about blood diamonds. But during that month, thousands of people started to drown in the Mediterranean. So, my poem started with blood diamonds and ended with Syrians drowning in the sea. By the way, this is not political poetry, this is my life.

So, all in all: I travel in order to write. I’m making up for what I missed when I was without papers. I’m a travelling poet like in the Quran. And I’m born in no country, so I don’t believe in borders. But the main reason why I’m travelling like I have been doing now, 345 days a year and not even staying in Sweden for a full week, is another. When I came to Sweden, I accepted Stockholm as my city because Damascus was in the background. Every time I felt tired of being a foreigner, I remembered that Damascus was there, that one day I could go back and feel relief. In 2011, the Syrian revolution began. I really supported it, and it made my hopes of going to Damascus grow. But people I knew got killed, family members, almost all my friends. Cities I knew were destroyed. And the dictatorship won. The country was destroyed. My hopes of ever going back were lower than ever. Damascus disappeared from my background. Everything was shaken. Also, Stockholm didn’t belong to me anymore. What broke me was my brother. I lost him on 2 April 2016, killed by Assad. I was on tour: I was supposed to spend fifteen days in Holland. The second gig was with Anne Vegter, the poet of the nation. We finished our discussion. I went outside and I put the mobile on. Then my other brother called and told me. I disappeared from the universe for two hours. I woke up with people around me. We went to our friend’s house and I asked him to book me a ticket to Stockholm. The coming twenty-four hours were the most difficult in my life. While the plane was over Denmark, I understood there was something wrong. I wanted to tell the pilot to stop and let me off. Why was I going to Stockholm and not Damascus? Stockholm is even further away from Damascus. What is the difference if I cry in Amsterdam or if I cry in Stockholm? So I started travelling this way. As I see it, the best way to survive trauma is to be on the road. When you arrive, the problems will come. I noticed this in someone I know who was in Syria for four years during the bombings. He lost all his friends. People died in his arms. ISIS arrested him before he left the country. His trip here took eight months. All that time, he was doing ok. But when he got here, it took forty days and then the post trauma hit him. That made me even more scared. So, I began to ask myself: What will happen if I begin to travel and never let myself arrive? The panic attacks will wait for me to be settled. But what if I don’t settle? After the death of my brother I wrote a poem. The writing took place in maybe sixty places, twenty countries. If I would sign it with the names of the cities, that would be as long as the poem. What held me in this is that somebody else paid most of my tickets and travels. In this sense, I survived through poetry twice. On one hand, it’s about writing for survival; writing what hurts me on a paper. But then there are the festivals and the residences and the scholarships bringing me from here to there. Many of these festivals were shocked that I only needed one ticket. Germany pays my ticket from France. Belgium pays my ticket from Germany. Everyone pays only to bring me.

It happens that there are holes in the schedule, maybe even seven days empty. I fill these holes in order to not stay. I ask the festival to make my ticket longer and I pay the hotel myself before I go to the next festival. Or, if the ticket can’t be changed, I book a flight to the Arabic book fairs. In Arabic countries, the book fairs are two to three weeks long. And they schedule them in a systematic way, so they cover the whole year. Any time you want to go to a book fair in an Arabic country, you can. There are around 540 million Arabic-speaking people in the world, in 22 countries with 22 totally different cultures. So, when you go there to sign your book, there will be completely different receptions. You’re a star in Kuwait, they hate you in Libya, and you’re a bestseller in Iraq…

I don’t even remember all the places I have been to, I mix them up. The security personnel in the airport know me and say hello to me. Sometimes I see them in the morning. I go home to throw out the summer clothes and throw in the winter clothes because I’m going to the other side of the planet. Then I see them again in the afternoon. People understand after a while that if they are trying to stop me, they will lose me. If the train is fast and heavy, you should go with it, not stand in front of it. But the routine with friends is you go to their house, bring wine and cook and they come to you next time. When you are travelling again and again and don't have dinner with them, they are not your friends anymore, in a way. You lose your roots.

It is so good when you arrive in places like sunny California, cornfields and wine. And meeting people, discussing with them, having good food, having intellectual exchanges about philosophy, life, racism, patriarchy, everything I’m interested in. But physically it’s tiring. I have a theory I call The Pillow Theory. There are problems in life such as patriarchy, occupation, capitalism and the differences in the shape of pillows in the hotels. I’m fighting for the right of every person to have a size that fits them. Because of pillows and tiredness and lost friends, I’ve started to think I need a strategy to travel less. Also, my girlfriend is involved in this. Our idea is to let my mind think that I’m travelling though I’m not, by taking long residencies outside Sweden. So now I have a five-month residency in Amsterdam and after that a whole year at the DAAD Artists-in-Berlin programme, a scholarship. It works, in a way. When I went to Amsterdam, I started longing for Sweden as my country. Because I understood I would be away for long, I became homesick for the first time. And when I feel the thirst for travel I can make it subtler, because technically, I am already travelling. Through this, I started travelling less. Now, I travel only twice a month.

When I travel, I bring my laptop. They asked me in India what I would bring if the house were on fire. I said my laptop, because there is another house inside it. What is a home for a Palestinian born in a refugee camp if not language? It’s something I inherited from my father. He told me about paradise, the land of milk and honey. When I got my Swedish passport, I went to Palestine. There was nothing. No milk and no honey. It’s only in the dream of the Palestinians. The first time I went there, I was held six and a half hours at the airport. With all the happiness and sadness that I had about being there, finally the Israeli let me in. To this day, I never spoke with my father about that, because they threw him out twice, once from Ashkelon to Gaza in 1948, then from Gaza to Egypt in 1967, and he left his mother there. Until 2012 when she died, he didn’t meet her.

Home is connected to the mother tongue. I miss hearing my name. I used to say to God all the time that I miss Syria and Damascus here in Sweden. But when I asked God to connect me with Syria, he must have misunderstood me. Instead of taking me to Syria, he sent the Syrians to me.

#ghayathalmadhoun #workingontravel #trainsandboatsandplanes #english

[workingontravel]

Summary

Dear all, This is most likely the last post of this project. If you want to download all the texts in a pdf-format from Skogen’s homepage, you can do it here: IN SWEDISH IN ENGLISH (You can also order the book in paper format from Skogen.) The pdfs include my introduction, and the most updated versions of the interviews – the blogposts might contain a few more language errors. However, in case you prefer reading on the screen, here are direct links to all the texts available in blog format (Swedish versions in direct links from English versions):

Dinis Machado: Why do you travel so much? Ebba Petrén & Gabriel Widing: We can’t remember all the hours (also exists in a podcast version in Swedish) Maria Salah: I never felt before that I don’t want to Sara Parkman: If you’re in motion, you can’t stop Ghayath Almadhoun: If the borders refuse me, I refuse them Anna af Sillén de Mesquita & Leandro Zappala: Before, we would have gone along with it Amanda Apetrea & Halla Ólafsdóttir: A big part of the work for us is to have a good time Elizabeth Ward: I live in between these places, emotionally Stina Dahlström: Are you handling the carbon offset for this trip, or are we? Ofelia Jarl Ortega: Different places for different parts of me Aino Ihanainen & Alexander Weibel Weibel: It’s ok being in the same place for a while Uri Turkenich: We should go live on some hill Gestalta Judd: It’s a bit of a love-hate relationship Katja Larsson: You’re there physically through your object Apart from these wonderful, generous and bright interviewees who have really taught me so much, I also want to take the occasion to thank Moa Schulman for the super smart and beautiful graphic design, Gabriel Widing who did the type setting with patience and precision and last but not least Gabriella Berggren who gave my English some support to lean on and contributed a lot to the overall quality of the texts within a fairly limited time frame. The project was created with the support of Skogen and Helge Ax:on Johnsons Stiftelse.

#trainsandboatsandplanes #goodbye #workingontravel #english

[workingontravel]

Jag har aldrig förut känt att jag inte vill

Här finns texten översatt till engelska. Jag träffade Maria Salah första gången på en utbytesträff för dramatiköversättning i Marseille för tio år sedan. Sedan dess har vi varit bekanta, och även arbetat tillsammans. Jag ville prata med henne om resandet mycket därför att hon är skådespelare och regissör med tydlig förankring i teatervärlden, snarare än i den frilansande dansvärld som många av intervjuerna i det här projektet kretsar kring. Därigenom ville jag ge ytterligare bilder av hur det turnerande livet kan se ut.
Vårt samtal berörde bland annat hur det är att vara anställd inom en både nationellt och internationellt turnerande institutionsteater i relation till vitt skilda komponenter i livet – så som separationsångest, rasism och åldrande.

 Maria Salah: 
 Tidigare har jag trott att jag inte har rest så mycket i jobbet. Jag brukade säga att jag bara jobbat utanför Stockholm en enda gång, nämligen hösten 2007 på Örebro länsteater. Och så kanske jag la till, nästan som inom parentes: Ja, och så har jag turnerat fyra gånger med Riksteatern. Det handlar nog om att jag har skådespelarvänner som har flyttat runt mycket mer än jag mellan olika städer. Att de bytt adress har gjort det väldigt synligt att de är borta, och med vissa av dem är det ofta svårt att hitta tid för att ses. Men jämfört med en vanlig yrkesarbetande person baserad i Stockholm har jag nog rest mycket. Mitt första teaterjobb fick jag 1989. Då reste vi till Bergen, Wien, Amsterdam, Bryssel och Frankfurt under bara ett par månader. Sedan har jag jobbat i Sydafrika – i Grahamstown och Johannesburg – nästan en hel sommar. Och jag har varit i Paris, Orléans, Marseille, Istanbul, Beijing och många svenska städer.

Jag tycker mig kunna se att det över tid har skett vissa förändringar kring resande i teatervärlden. Till exempel tror jag att samarbeten mellan olika institutioner och organisationer i Sverige ökar, och med det skådespelares rörlighet mellan olika län. Också inställningen till flygande har förändrats. Tidigare flögs det från Stockholm till allt norr om Gävle. Riksteatern är den stora turnerande teatern, och jag tror faktiskt att den förre chefen Måns Lagerlöf som person har haft stor betydelse för att man åker mer tåg nu. Katta Pålsson, producenten på Unga Klara, är också en sådan miljömedveten person som tagit beslut om att vi alltid ska åka tåg inom Sverige.

 Det fungerar förstås bra att ta tåget nationellt. Till Sydafrika och till Kina är alternativet att inte åka. Ärligt talat tror jag inte att kulturmänniskor i allmänhet kommer att avstå från den typen av arbetsresor om vi inte måste. Vi kommer bara prata om att vi har dåligt samvete, och det finns något koketterande med det. Jag tycker att man antingen ska avstå eller äga att man åker. Skam har aldrig lett någonvart. Jag hade kunnat säga att det går emot mina principer att åka till Sydafrika. Det gjorde jag inte, för jag ville dit. Nu är jag i och för sig inte lika säker på att jag vill det längre.


Därför är det lustigt att du ska intervjua mig just nu. Jag har alltid tyckt så mycket om att resa; jag har aldrig tidigare känt att jag inte vill. Men nu är det så. Och jag ska verkligen resa mycket i höst. Vi ska till Johannesburg, Kapstaden, Gävle, Sundsvall, Skellefteå, Halmstad, Göteborg, Malmö, Skara, Helsingborg och New York. Jag försöker verkligen hitta lusten, men istället känner jag mig trött av bara tanken på att resa. Jag vill inte ha en dålig kudde eller en säng som är för mjuk. Jag vill inte arbeta med att bemästra min bacillskräck. Jag vill inte sitta på en plats vid gången på ett tåg och i sex timmar oroa mig för att olika främlingar ska stöta till mig. Jag vill inte behöva leta efter en plats att äta på och sakna mitt rivjärn och mina ekologiska citroner. Jag vill inte ha en ny spelplats varje gång. Jag vill inte leta efter min loge eller dela en toalett med en massa andra. Jag vill bara vara ifred.

 Kanske handlar det bland annat om att bli äldre. När jag var yngre tyckte jag att det var fantastiskt att resa för jobbet, att bo på hotell och äta hotellfrukostar och se nya städer. Flygplatser har varit min favoritplats. För oss som har pass och kan röra oss fritt är flygplatsen allas och ingens, och jag har känt mig så full av liv när jag är på väg. Nu är jag femtiotvå år, och jag befinner mig mitt i klimakteriet. Det kan medföra att man känner oro. Jag har alltid varit lugn och stabil, men nu känner jag att alla intryck blir för mycket för mig. Dessutom arbetar jag i en ensemble där de flesta andra är i tjugo- och trettioårsåldern. De vill ofta göra andra saker än jag. Jag vill mest hitta ett bra matställe och kanske gå till ett Lamatempel. Och även om jag har bundsförvanter i det som förstår, kan jag känna mig ensam och längta hem.

Jag har haft en annan period när jag inte heller ville resa. I samband med attacken mot World Trade Center 2001 hände det någonting med kontrollen av oss som såg ut som folks idé om muslimer. Jag reste inte utomlands 2001-2008, för jag orkade inte utsätta mig för det. Att resa för mig hade alltid varit så positivt. Min kropp hade kunnat färdas vart den ville, och nu blev jag utpekad. 

 Det var teater som tvingade mig att åka till slut. Vi åkte till Paris för att spela en föreställning. Sedan kände jag att jag också ville åka till New York under tiden som Barack Obama var president. Då fick jag väl lämna de där fingeravtrycken då, fast jag inte tyckte om det. Och nu har jag även varit i Kina. Det var en absurd kontroll där. När vi gick som grupp genom passkontrollen var det okej, men när jag gick ensam eller tillsammans med en ännu mörkare kollega kunde folk vända sig om. Vid ett tillfälle tog en pappa tag i sitt barns ansikte och vred på det för att barnet skulle titta på min kollega. En gång var det en man som spottade efter oss. Rasismen var så otroligt explicit. Jag säger inte att den var starkare än här, men att den tog sig väldigt tydliga uttryck. Jag tänkte att det som hände där var ett synliggörande av vad som hela tiden rör sig under ytan här.

Det svåraste med att turnera med scenkonst är annars just att vara i grupp. Om det finns friktion i en grupp så förstärks den när man reser. Vanligen går ju alla hem till sitt, och det är tydligt att det man gör på arbetsplatsen är att arbeta. Men på turné blir alla sociala val laddade: det privata och det professionella blandas lätt ihop. Vem man ska äta glass med, vem man sitter med vid frukostbordet, vem man säger ”jag ska gå och köpa vatten” åt: Allting kan plötsligt betyda någonting.

 En annan svårighet är att upprätthålla en traditionell textteateruppsättning, speciellt när regissören inte l��ngre finns där. Man kan börja sacka, ta pauser i replikerna, lägga till småord, olika saker som ruckar föreställningens kugghjul. Vissa regissörer ser inte det här som något problematiskt, utan tänker på det som en del av processen att skådespelarna tar över. Men för mig är det både en fråga om struktur och tydlighet, och en estetisk preferens. Om vi inte är tajta tillsammans, om jag släpar, då släpar allt. 

 Det finns många regissörer som aldrig kommer och tittar efter premiär. Jag har också själv gjort misstaget som regissör att komma mindre än skådespelarna hade önskat. Jag tror att man bör prata ihop sig inför varje ny uppsättning om hur ofta regissören ska komma: för sin egen skull, för skådespelarnas skull och för föreställningens skull – och att man bör förstå att detta är tre olika parter som kanske inte har samma behov.

Av institutioner som ordnar turnéer önskar jag mig generellt framförhållning, dialog och transparens. Jag önskar att de som fattar beslut både ser till individerna, och förstår det komplexa med att resa i grupp. Jag önskar mig kommunikation om vad som händer, att man frågar vad folk har behov av. Sedan kanske inte alla behov kan bli tillgodosedda, men att man åtminstone kommunicerar med alla och tar dem på allvar är en bra utgångspunkt. Du som fattar besluten ska vara medveten om att val av boende, färdmedel, spelplats och antal föreställningar i slutändan är beslut över andras liv.

Jag önskar också att vi kunde tala mer om vad det är för platser vi reser till. Vad är Borlänge nu, hur länge har Borlänge varit så, vilka är vår potentiella publik? Jag tycker inte att man talar nog om det, och här tror jag att någon skulle behöva ta en i handen och säga: ”Det här är också ett jobb och ska ske inom ramen för din arbetstid.” Det är en fråga om kvalitet att känna platsen man kommer till. Om vi kunde tänka kvalitet istället för kvantitet i resandet så skulle mycket vara annorlunda.

Min mamma har varit väldigt bra på att resa, också tillsammans med mig och mitt syskon. Jag tror att jag har lusten att röra på mig både från min mammas och min pappas sida. Min pappa kommer från en nomadfamilj i Djibouti. Men så lämnade han Djibouti och bodde i Frankrike, Tyskland, Holland. Och min gammelmormor föddes i Halland men flyttade till Hamburg i slutet på 1800-talet. Min morfar föddes i Hamburg. Han växte upp där och min mamma och hennes tre systrar föddes där, men efter kriget flyttade de till Sverige. Själv är jag uppväxt i Råcksta i västerort – Vällingby och Hässelby – men jag tänkte alltid att jag skulle bo utomlands när jag blev vuxen.

Direkt efter gymnasiet ville jag plugga på Sorbonne. Jag jobbade så att jag skulle ha pengar och jag fick ett stipendium. Pappa hade en djiboutisk vän i Paris som skulle se till att jag fick boende. Men det visade sig att den här vännen kände sådan skam över att han skilt sig att han inte berättade det för pappa, och att jag inte kunde bo hos honom. Jag blev tvungen att söka efter ett annat boende, som kostade. På grund av det halverades min budget och min studietid. Då hände någonting med min tillit. Sedan dess har jag känt att jag måste ha mycket egen kontroll över saker när jag är på resa.


Ett annat viktigt stråk på resa och i livet är frågor om avstånd och separation. Jag har jobbat långt upp i åren med separationssvårigheter.
Det lustiga är att jag nästan aldrig har varit tillsammans med någon där vi båda har varit på samma plats hela relationen. Min första partner var från Stockholm som jag, men då valde jag att åka bort och plugga. Min nästa partner träffade jag elva dagar innan han skulle bosätta sig i Amsterdam. Jag var så förälskad i honom, men när jag åkte och hälsade på honom mådde jag fruktansvärt efteråt, för att jag inte stod ut med ett sådant avstånd i mitt liv. Så jag stängde av honom, jag kunde inget annat. Nästa person jag träffade var en man som bodde i Hamburg. Då flyttade jag dit för att prova om det skulle gå, och jag var på väg att utbilda mig till översättare på universitet där. Men jag kände att jag var tvungen att ge teatern en chans, på svenska som är mitt språk, inte på tyska, så jag flyttade tillbaka. Ett tag hade vi en långdistansrelation. Det gick inte den gången heller. När jag sedan träffade en stockholmare igen tänkte jag: Vad skönt, då ska vi båda vara här. Men efter halva relationen fick han ett tvåårskontrakt i Uddevalla. Vi var faktiskt ihop de två åren då han var borta, men jag tror att det ändå påverkade. När han kom tillbaka tog det slut efter bara några månader.

Jag har som vuxen fått väldigt mycket hjälp av en vän med att bearbeta det här med separationer. Vi har känt varandra i över tjugo år. Jag tror att vi har ägnat nästan hälften av den tiden åt att säga hejdå. Ibland har jag fått säga hejdå sex, sju gånger. ”Vänta, hallå, hej!” Ibland har det varit jag som bestämt att jag skulle gå, han fick stanna, för jag ville inte vara den som blev lämnad. Ingen annan har hjälpt mig med det förut. Nu är jag mycket friare. Med honom kan jag säga ”hej, hej!”, och sedan är allt bra. Jag känner inte av saknaden av mina nära på samma sätt längre. Nu är det bara det där suget i magen i separationens ögonblick som är plågsamt. Jag tror att det är kopplat till det definitiva, att vi vet att döden kommer en dag.

Jag tror att min relation till separation som vuxen har blivit att jag klipper lite. Det gäller mina vänner också. Det finns några människor som jag verkligen gillar, men eftersom mitt yrke är så kommunikativt så förstärks kanske också behovet av att vara själv. När jag träffar dem är jag glad, och jag kan även tycka om att prata med folk på distans, speciellt med den nya teknologin där man talar ansikte mot ansikte. Men oftast tänker jag inte så mycket på dem jag inte träffar. Jag behöver vara mycket med mig själv. Då mår jag bra.

#mariasalah #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

[workingontravel]

Olika platser för olika delar av mig

You can find an English translation of this text here. Ofelia Jarl Ortega har i många år varit en del av danssammanhang jag rört mig genom. Under en period turnerade vi med samma föreställning i en grupp med tjugo dansare, vilket är en av mina starkaste erfarenheter av att resa internationellt för scenkonst. Ofelia har rest mycket mer än jag i den formen, i många olika roller och sammanhang. Det är en av anledningarna till att jag ville prata med henne. En annan anledning är hennes konstnärliga intresse för identiteters förvandling genom relationer och blickar. Jag tror att det intresset ger henne ett särskilt perspektiv på hur resande organiserar intimiteter och tvärtom. Detta perspektiv på resandet som är Ofelias rör vid både ensamhet och gemenskap, desorientering och tillhörighet.

Ofelia Jarl Ortega: Mitt resande började med yrket som dansare och koreograf. Jag flyttade till Stockholm från Malmö för att gå balettskola när jag var sjutton. I tjugoårsåldern började jag jobba och resa mer och mer. Jag jobbar nu med dans i danskontexter, med dans i musikkontexter och med musik i olika kontexter. Jag jobbar på många fler ställen än i Sverige. Bland annat har jag fått mycket gigs, uppskattning, residens och pengar i till exempel i Berlin, Wien eller Schweiz.

Jag skapar också själv utrymmen för att resa och arbeta utomlands genom att höra av mig till folk. Jag vill vara där jag känner tillhörighet både socialt och arbetsmässigt. Sedan kommer jag tillbaka hit för att inte tappa Stockholm helt och hållet. Till exempel ska jag försöka vara mer på den nya konst- och dansplattformen höjden, där också den separatistiska dansorganisationen Insister Space håller till, så att jag inte alltid måste åka bort för att komma till mitt community. Jag försöker göra det tydligare för alla att det är här jag lever, att det här är min bas. Jag blir trött av att resa så mycket.

De senaste gångerna jag reste var jag tvungen att snacka i telefon hela vägen ut till flygplatsen för att orka ta mig på ett flygplan igen. Men jag skulle aldrig låta bli att planera in en resa för att känslan av att åka delvis kan vara jobbig. Det är inte så att jag bara lider av att vara på en annan plats, tvärtom, jag trivs väldigt bra med det. Jag reser mellan en och fem gånger i månaden och är borta mellan tre och tjugo dagar varje gång, för spelningar eller längre residensvistelser. Jag har också flera partners som bor i Europa som jag hälsar på regelbundet. Jag har träffat dem genom arbetsvistelser, residens eller festivaler. De reser också mycket och har liknande jobb som jag. Jag har försökt lägga mitt arbete så att jag kan träffa dem mer. Vi har också testat att jobba ihop, men det är inte lika kul. Flersamhet och resande samspelar för mig, fast inte på så sätt att det ena följer på det andra. Jag var flersam redan innan jag började resa så mycket. Men till exempel: Det är skönt att ha just de här relationerna i olika städer för det blir mindre skav kring andra partners. Och vi gör helt olika saker när vi ses, delvis därför att kontexten kring oss inte är samma. Det är som att jag har olika platser för olika delar av mig själv med dem. Om alla mina partners bodde i Stockholm hade allt varit annorlunda och det kanske inte hade varit lika svårt och heligt att ses. Men jag vet inte om jag skulle kunna ha tre relationer så nära mig så intensivt samtidigt. Just nu går det mycket i perioder och det funkar ganska bra för mig.

När jag inte är hemma får jag inte samma kontakt med mina vänner, också för att de själva åker bort så ofta. Många av dem jobbar med ungefär samma saker som jag. Man måste vara väldigt noga med att hålla kontakt då. De flesta är inte det. Det är många som inte ens svarar på sms. Reser man om varandra och missar de två dagarna i månaden när man skulle kunna ses kan det vara svårt att känna närhet i relationen efter sex månader. Själv tycker jag att jag är bra på att hålla kontakten, och det är väldigt viktigt för mig att göra det. Jag har ofta haft mer än en kärleksrelation och vet hur viktigt det är att vara noga om man ska upprätthålla saker på distans. Jag vet var mina vänner är och vad de gör. Jag ringer alla i min familj. Jag blir spindeln i nätet som har koll på allt. Och det känns fint, men också trist de gånger ingen ringer mig eller vet var jag är. Folk slutar höra av sig för att jag är bortrest. Jag blir inte bjuden till grejer för att folk inte räknar med att jag är i stan. Alla bara: ”Bor du i Malmö? Eller Berlin?” Jag har inte bott i Malmö på tolv år. När jag varit borta tillräckligt länge vet jag inte längre vad som finns, hur man hittar till en viss bar eller restaurang. Jag glömmer bort vilken station som kommer efter vilken på tuben. Jag får känslan: Shit, är det här mitt hem? Jag träffade en bekant på en föreställning. Vi började prata om att bli ledsen när man kommer hem och inte känner sig hemma. Hon sa att det var så för henne också. Så jag är inte ensam om de känslorna, men det är väldigt sällan jag pratar om dem med andra. Jag önskar att jag kunde prata om det och ta hand om det med mina vänner. Att vi inte gör det är nog för att resandet är ett så stort hinder i vår vänskap. Det är för känsligt, känsligare än med någon man inte känner.

Det finns också en charm och frihet med att komma till en ny plats där man har sporadiska vänner eller relationer, någon man kanske inte kommer att träffa igen på ett halvår. Man kanske giggar ihop en kväll, eller hänger ihop tre veckor på en festival och har skitkul tillsammans. Man kan vara fri från förväntningar som finns hemma. Det blir ytligt nära vänskaper, man anförtror sig till varandra och hänger tillsammans i dagar. Sedan kanske man kommer åt något ämne där man bara: Just det, vi delar inte alls samma värderingar.

Eftersom jag reser i jobbet innebär det att jag alltid jobbar när jag är på resa, även om jag till exempel är på en fest. Jag pratar om mitt arbete, säger hej, lär känna nya kontakter. Jag tycker att det är kul att träffa nya människor, att veta vad folk gör och att berätta om vad jag gör för andra. Jag gillar att springa runt på festival och mingla. Det är ingenting jag måste tvinga fram, det bara är där. Därför är det ganska tacksamt att resa för mig.

Flygplan är det primära transportmedlet, tyvärr. Det tar tre timmar att flyga till Schweiz. Det tar jättelång tid med tåg från Stockholm, för det är så långt norrut. Utan flygplan skulle jag behöva flytta till Bryssel eller Paris. Det tänker jag redan på att göra, för det vore skönt att kunna åka tåg överallt och jag har vänner där också.

En gång var jag på väg att flytta till PAF (Performing Arts Forum) i Frankrike. Jag tog med en stor väska dit och skulle vara där i minst sex månader. Efter en vecka fick jag ett telefonsamtal om jobb i Berlin. Då packade jag en liten väska från den stora väskan och lämnade grejerna på vinden på PAF och sa att jag skulle komma tillbaka om en månad. Sedan blev den månaden sex månader. Jag försvann i andra resor, Berlin, Wien, Stockholm. Jag kom tillbaka när perioden då jag skulle bo på PAF var slut och hämtade den stora väskan.

En annan väldigt talande historia börjar med att en av mina partners fick skabb och smittade mig, sin kille och sin bästis. Hennes kille åkte till en stor dansfestival i Wien. Folk där hänger i små högar hela tiden och är väldigt fysiska med varandra, typiskt för dansare. Du vet den här prekära arbetssituationen, alla reser, det är sommar, alla sover med alla, alla ligger med alla, alla har mer än en partner… Risken för att det skulle spridas var ju helt enorm. Själv åkte jag till Berlin och sov i en kompis säng, han fick också skabb. Och sedan åkte han också till Wien, och så vidare. Vi åkte runt som bara fan.

Vi fick klåda och träffade tusen läkare som inte trodde att vi kunde ha skabb. Jag tror att det var för att skabb är så förknippat med social utsatthet. Det är skamligt, liksom. Men det är ju djur som äter på kroppen, de bryr sig inte om vilka vi är. Till slut fick vi i alla fall veta och kunde behandla oss. Men då var det andra som fått det av oss som vägrade inse att de också borde behandla sig, så vi blev smittade igen, och fick behandla igen.

Jag hörde ryktet tre veckor senare om att alla som var på den festivalen den sommaren hade fått skabb, och jag skrattade så mycket eftersom jag visste att vi hade smittat varandra med våra resor. Mer eller mindre hela den världen har haft det vid något tillfälle redan innan det här utbrottet, men ingen vågar snacka om det.

Jag är väldigt beroende av de internationella resorna för att mitt liv ska fungera ekonomiskt. Jag har ingen annan inkomst än mitt dansjobb. Man får ha is i magen. När man har noll kronor och inget jobb får man typ ett stipendium eller något. Men nu för första gången kan jag betala ut en halv månadslön åt mig själv, 9 000 kronor efter skatt, via det kooperativa produktionshus som jag samarbetar med. Jag har den här månadslönen fem månader framåt, men om jag fortsätter jobba i den här takten skulle det förhoppningsvis kunna bli längre och kanske en hel månadslön.

Jag fattar att det är absurt. Fem månader är inte någon säkerhet. Det är som med bostad. Yay, nu har jag bostad i Stockholm i sex månader till, sedan måste jag flytta igen. Mitt kontrakt har förlängts ett halvår i taget. Snart har jag bott där i två år, men jag kan inte bo där för evigt, för det är i andra hand. Mitt liv är inte jättehållbart, men det blir bättre och bättre. Man måste vara väldigt pro på att klara sig på väldigt lite. Allting utom jobb får stå åt sidan konstant. Målet är att kunna fortsätta göra det jag vill och få pengar för det så att jag inte behöver ha det så osäkert. Jag har testat mycket, jobbat kort och sporadiskt, lagt energi på sådant som inte gett mig så mycket tillbaka. Nu längar jag efter att kunna jobba länge med en sak, att jobba med bara en sak i ett helt år, att ha tid, att inte behöva säga ja till något bara för att jag behöver pengarna. Det har jag faktiskt redan slutat göra. Det måste vara helt rätt, annars är det inte värt att flyga i fyra timmar och ha ont i magen.

När jag reser bor jag i residenslägenheter eller hos polare, men egentligen gillar jag inte att bo hos polare. Det är en sak att bo hos sin partner. Då är det som att vara hemma nästan. Men annars är jag inte så bekväm i den privata sfären, och att bo med folk man jobbar med kan också vara tufft. Ibland kan jag lägga pengar på hotell fastän jag inte har råd. Till exempel skulle jag på festival i Schweiz nyligen. Jag fick inte det resebidrag jag sökt för att åka dit, så jag betalade min egen resa eftersom jag också ville dit av strategiska skäl. Jag blev erbjuden att bo hos en konstnärlig ledare, men det kändes för intimt. Om jag ska framföra mitt verk på den teatern så vill jag inte bo i hans gästrum. Det kändes skönt att bo på hotell istället. Det fick vara värt det trots att jag var pank sen och trots att Schweiz är svindyrt. På samma sätt åker jag aldrig buss till flyget, istället har jag ett klippkort på Arlanda Express som är världens dyraste färdmedel. Det känns vidrigt, för det är ju som att ha klippkort till flyget. Men jag kan inte resa utan det för jag skulle aldrig komma iväg. Jag lägger också pengarna på dyrare flygbiljetter. Innan var jag tvungen att flyga med lågprisbolag och tidigt på morgonen. Nu kan eller måste jag välja bort det. Annars går det inte att resa.

Mitt drömresande skulle vara lite mer utspritt i tid: att resa mindre ofta, men stanna längre på en plats. Jag tycker om att vara i olika rum och kontexter. Arbetet ser så olika ut i olika städer. Folk jobbar inte på samma sätt varken etiskt eller estetiskt. Jag vill inte byta bort det mot att allt ska vara på samma plats, på samma sätt.

#ofeliajarlortega #trainsandboatsandplanes #workingontravel #svenska

[workingontravel]

Det är okej att vara på samma plats ett tag

(You can read this text in English here.) Jag lärde känna Aino Ihanainen och Alexander Weibel Weibel för ett par år sedan. Varje gång jag träffade dem hade de precis varit någonstans och skulle snart åka någonstans. Jag var nyfiken på deras perspektiv på att resa för arbete, både för att de har arbetat och rest så mycket, och för att de har arbetat och rest så mycket som ett par. De kommer dessutom från cirkus, vilket ger ytterligare ett perspektiv på hur resande för arbete kan organiseras. Jag frågade dem om allt det här. De svarade på många olika sätt, och gav mig olika berättelser från livet på resande fot:

Aino Ihanainen och Alexander Weibel Weibel:

Alex: En stor del av arbetet för alla inom cirkusfältet är att resa. Det är bara om man undervisar på en skola som man kanske är mer varaktigt på en plats. Vi reser oftast för att uppträda, skapa en föreställning eller ge workshops. Vi reser överallt. I allmänhet reser vi inom Europa, men vi arbetar i hela världen. Jag var i Australien två gånger förra året och i USA en gång i år. Snart ska vi till Kina. Aino: Vi reser till olika sammanhang där vi känner människor och dit vi har blivit inbjudna: festivaler eller scener eller utbildningar. Det finns många i vårt fält som reser så. Det är likadant med alla vänner: nu är de här, sen ska de dit, och någon annan kommer för att vara här några dagar. Vilka som är här förändras hela tiden. Alex: Eftersom cirkus är så litet – en mycket mindre sfär än till exempel dans – lär man snabbt känna människor i hela världen. Cirkusartister i allmänhet är specialiserade på en grej som bara de gör. Det är ett av skälen till att de turnerar mycket.

Aino: För mig började resandet när jag gjorde mitt första solo efter att ha gått cirkusskola i Finland. Sedan fick jag residens runtom i Europa och olika jobberbjudanden. Och så fick jag jobba med kompaniet Cirkör och reste runt i Europa, Staterna och Sydamerika. Första gången jag turnerade med Cirkör var det en enorm förändring jämfört med det liv jag haft tidigare. ”Hemma” började betyda livet i en resväska.

Alex: Jag gick cirkusutbildningar i Madrid, Ryssland och sedan Sverige. Efter det har jag varit baserad här, och jag träffade Aino när vi arbetade i samma produktion för Cirkör för sex år sedan. Att turnera gör att man kommer väldigt nära människor. Det var faktiskt på en av våra turnéer som min och Ainos relation blev mer intim. Aino: Vi smög oss in i varandras hotellrum på alla möjliga sätt. Via taket utanför fönstret, till exempel. Alex: Ja, Aino klättrade ut genom sitt fönster och kom till mitt. Vi tänkte inte på det vi gjorde som något seriöst från början, så vi ville hålla en låg profil. Men sedan växte det. Det blev så för att vi arbetade och tillbringade så mycket tid tillsammans.

Aino: Efter det började vi arbeta ihop med våra egna saker. Alex gjorde sitt masterprojekt och jag hjälpte till, men det slutade med att jag också var med i föreställningen. Det funkade så pass bra att vi ville fortsätta arbeta ihop.

Alex: Många saker är tydligare nu. Nu är vi ihop, innan var vi inte det. Och nu arbetar vi tillsammans. Vi gör en ny föreställning. Vi åker på olika residens för att repetera: några i Sverige och sedan i Spanien, Prag och Riga. Efter det ska vi uppträda i Kina och Spanien och Sankt Petersburg och Finland med vårt förra verk. Den föreställningen ryms i skåpbilen. Aino: Men vi kommer inte åka till Kina i skåpbilen. Alex: Och vi reser ganska mycket med flyg i Europa också.

Aino: För mycket. Alex: Om det flögs mindre skulle det resas mindre. Vi skulle inte åka till Kina för att göra tre föreställningar och sedan åka hem. Det skulle helt förändra hur cirkusvärlden funkar.

Aino: Då skulle strukturerna behöva ändras så att man kan ta tåg eller buss hela vägen till Kina och göra olika turnéstopp längs hela sträckan. Men det handlar också om tid och pengar. Vem har tid och pengar att resa i månader? Alex: Jag tror att allt skulle behöva förändras om vi inte kunde flyga. Men förändringar har ju skett förut. Både med lågprisflyg och med Youtube. Det har varit någonting väldigt avlägset och exotiskt, och vid en tidpunkt fanns det inte ens. En sak som har förändrats i resandet sedan vi började arbeta är att de är mycket strängare med bagage nu. Fiolen är svårare att få ta ombord.

Aino: Det är galet att det är billigare att flyga än att ta tåget. Till och med inrikes: att flyga härifrån till Göteborg.

Alex: Men vi tar tåget om vi är i Sverige. Och till Finland åker vi båt.

Aino: Vi flyger ofta till Finland också. Alex: Det beror på vad det är för föreställning och vad vi måste ta med.

Aino: Och tidsramen. Det tar så mycket längre tid med bil eller tåg.

Alex: Vi brukar också campa med skåpbilen för nöjes skull. Som nu i år, då har vi några månader då vi inte vet vad vi ska göra, så då ska vi förmodligen… resa. Vi gillar att vara på resande fot. Men det var mycket fler föreställningar förut, med Cirkör. De försökte alltid boka så många föreställningar som möjligt på en månad. Vi försöker göra tvärtom. Vi vill göra minsta möjliga, så att vi får vara lediga. Vi försöker också få gig på trevliga platser och stanna längre där. Platser där vi inte har varit, varma platser eller till och med kalla platser om det är någonting lite utöver det vanliga: någonting som inte är det här. Aino: Förut reste vi mycket med en grupp. Nu har det mer varit bara vi två, vilket är fint och ibland hemskt eftersom vi är väldigt olika. När vi reser tillsammans i skåpbilens lilla utrymme så konfronteras vi med det. Då är det bra att ha lite tid då man får göra sin egen grej. Vi har dagar och veckor när vi tar paus från resandet och från att vara tillsammans hela tiden.

Alex: Man lär sig också hur den andra personen är och vad som framkallar svårigheter: Man lär sig se till att folk äter, sover eller vad det nu än är som skapar de här problemen. När man ska säga stopp, backa eller insistera. Jag minns innan vi ens hade skåpbilen. Vi hade en bil och sov i en trailer. Vi hade kört i en miljon timmar och var mitt i vem vet vilket land. Det var två på morgonen. Jag parkerade och var inte så bra på att backa, så vi fastnade. Det var hemskt, men det var vårt eget fel för vi hade kört för långt och blivit för trötta.

Aino: Jag tror ändå att det är bra att vi inte bor tillsammans i Stockholm, att vi båda har vårt eget. Jag har också bott hos honom eller haft mina saker hos honom. Nu har jag ett eget ställe, men jag har haft alla möjliga livssituationer under de här fem-sex åren. Jag har flyttat typ tjugo gånger. Jag har bott på allas soffor.    Jag var mer en hemmaperson i Finland, men jag känner inte att jag någonsin har haft ett hem i Sverige. Det har alltid rört sig om några veckor eller månader men det är inte mitt hem. Jag antar att jag har vant mig vid det. Om jag hade ett ställe som kändes som hemma skulle jag sätta upp saker och göra det till min plats. Jag tror att jag har ett sådant behov någonstans, för jag är väldigt visuell och jag gillar vissa saker som jag tar med mig. Men jag har varit för lat för att dra igång den sortens projekt.

Alex: Jag har varit den som haft ett hem. En anledning till att jag stannat här i Stockholm så länge är att jag haft tur med lägenhet. Jag har varit lycklig där. För mig har det alltid varit viktigt att ha en fysisk bas. Aino: För att han samlar prylar.

Alex: Jag har många instrument, verktyg, grejer. Men skåpbilen förändrade hur jag ser på saker. Det är en sådan frihet att bara köra, parkera var vi vill, sova där, laga mat. Det har fått mig att tänka att jag inte behöver så mycket. Och sedan var jag tvungen att lämna den förra lägenheten för att ägaren behövde den. Och jag kände typ: ”Tja, jag kanske inte behöver en lägenhet.”    Nu bor jag i den här lägenheten. Jag har just flyttat hit, och jag kan få bo här länge, och den är fin, men jag är inte säker på att jag kommer att stanna. Jag har alltid varit bra på att fixa: måla, laga saker, hänga upp mina instrument, det som behövs för att jag ska känna att det är mitt ställe och att jag kan göra vad jag vill. Nu tror jag inte att jag är så intresserad av att göra det. Jag skulle hellre fixa något i skåpbilen och åka. Det enda problemet är att det är för kallt att bo i den på vintern här.

Aino: Jag tror att du aldrig velat bo i Stockholm i vilket fall. Och jag har inte gillat Stockholm heller, så jag försöker intala mig själv att jag inte kommer att bli kvar här, att jag kommer att åka någon annanstans. Det är ytterligare ett skäl till att jag inte har byggt upp något. Men det finns så många bra saker här. Allting funkar. Det finns en bra plats att träna på.

Alex: Det finns mycket kulturstöd.

Aino: Alla strukturerna finns och fungerar.

Alex: Det finns en bra utbildning. Man kan ta en master i cirkus. Man kan till och med doktorera i cirkus. Det här är saker som inte existerar i övriga världen. Men ju mer man reser, desto mer vill man vara på de där andra platserna. Det är svårt att bestämma var man ska bo.

Aino: Var och varför.

Alex: Med vår typ av arbete är det viktigt att resa dit där föreställningarna spelas. På sätt och vis spelar det ingen roll varifrån man reser. Så det slutar med att man bor där det finns tillräckligt med skäl för att hålla kvar en. Kanske har jag börjat tappa mina skäl att stanna i Stockholm. Det största problemet är att det är en extremt tråkig stad. Man kan hitta bra människor och sammanhang om man planerar med framförhållning, men jag har ofta försökt hitta saker spontant – social samvaro, folk som snackar, nån liten konsert. Jag har vandrat runt ensam i kylan och mörkret. Om jag hittade någonting så skulle det precis stänga och var dyrt. När jag reser till alla de där andra ställena där det är annorlunda och kommer tillbaka hit är det liksom: ”Varför är jag här nu igen?”

Aino: Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Mellaneuropa eller till och med södra Europa. Det skulle vara fint att vara på ett spansktalande ställe, för jag lär mig långsamt spanska.

Alex: Det är okej att vara på samma plats ett tag bara jag vet att jag ska därifrån. Även om den platsen är perfekt tror jag ändå att jag skulle vilja resa, men återkomma till den perfekta platsen däremellan. Jag älskar att resa. Som de första resorna vi gjorde med skåpbilen. Vi arbetade i Spanien, åkte till Berlin, Polen, Litauen, Lettland och Estland och tog båten till Stockholm därifrån. Det var fantastiskt att ha den friheten: att se, utforska, stanna, ta bilder, vadsomhelst.    Jag och Aino är väldigt olika när vi reser. Jag håller kontakten med en massa människor online eller på telefon varje dag och pratar om vad som händer. Fast jag inte är där kroppsligen så känner jag mig ändå väldigt nära.

Aino: Jag känner inget behov att skriva varje dag. Jag skriver inte ens till honom när han är borta. Min familj och mina vänner har vant sig vid det här laget, men han blir sur. Det kan ta dagar för mig att svara på meddelanden. Det känns inte nödvändigt att meddela mig om inget särskilt har hänt. Kanske bryr jag mig mindre om vardagliga saker. Det är skönare för mig att ha den sortens samtal direkt med personen, inte via Messenger. Dessutom är jag inte så bra på att skriva. Det tar en evighet och jag blir frustrerad. Det känns bara inte som det bästa sättet att kommunicera.    Om någons liv förändras vill jag ha kontakt även om jag inte är där. Men det är inte samma sak som att vara där. Jag har missat så många saker hemma i Finland för att jag jobbat långt borta: familjefester, vänners bröllop, klassåterträffar, viktiga konserter och föreställningar. Det värsta hittills var när jag fick veta att min morfar dött. Det var tufft att vara långt bort från familjen då.    Utöver att missa sådana saker är att ta sig från punkt A till punkt B den del av resandet som jag gillar minst. Det vore perfekt om man kunde skippa själva resedelen av resandet. Byten är det värsta, och att sitta i timmar är inte heller så kul. Men jag kan också på något sätt gilla att kolla på filmer på långa flygningar och att inte ha något annat att göra.

Alex: Om man gör flera långa resor på kort tid så vänjer man sig. Men det beror också på hur mycket grejer man reser med. Jag tror att jag aldrig rest med bara en ryggsäck i hela mitt liv. Alltid en fiol och en resväska. Om man ska flyga är det alltid ett helvete att ta sig till och från flygplatsen för man ska bära alla resväskorna och samtidigt lista ut vart man ska. Det är obekvämt, det är varmt, det är kallt, det regnar, det snöar. Jag föredrar skåpbilen. Om jag bara alltid kunde ta mig hemifrån i det fordon jag skulle resa med skulle allt vara bra.    Jag önskar att mina framtida resor ska bli smidiga. Bortsett från det hoppas jag att vi kan behålla den här livsstilen tills vi känner att vi har fått nog.

Aino: Vi kanske hittar vår nästa bas genom resorna.

Alex: Skåpbilen går sönder mitt under en resa: Voilà, det blir vår nya bas. Aino: Skulle kunna hända.

Alex: Jag tror faktiskt att både vårt hem och vår relation är där vi är. Det handlar nog mer om oss, inte om var vi befinner oss.

#alexanderweibelweibel #ainoihanainen #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

[workingontravel]

Är man i rörelse kan man inte stanna

(You can read an English translation of this text here.) När jag har talat med människor från den samtida europeiska dansscenen i samband med det här projektet har flera sneglat på musikvärlden för att hitta exempel på sammanhängande turnéer. Jag ville därför prata med någon som hade egna erfarenheter av musikfältets sätt att turnera och tog kontakt med Sara Parkman.
Hon berättade bland annat om hur det är att resa runt i hela Sverige för att spela, om musiken som kall, och om bandrelationens utopiska potential.

Sara Parkman:
 Jag turnerar mest i Sverige och har gjort det sedan jag var femton. Då bodde jag i Härnösand och var med i ett folkrock-band som hette Kraa. Vi åkte runt inom ramen för olika kulturprojekt som skulle peppa unga att hålla på (typ Musik Direkt och Ung kultur möts, statligt finansierade projekt för att ge plattformar för unga). Det var det roligaste jag gjort då: att åka nattåget och lära känna andra tonåringar i Sverige som drömde om musik. Vi spelade på fritidsgårdar och ungdomsgårdar runt om i Mellannorrland. Länsstyrelsen ordnar en 8 mars-dag! Landshövdingen talar! Kom och spela! Det var då jag började åka tåg med instrument, och sedan har jag aldrig slutat. 



 Jag tror att jag plockar ut traktamente för drygt hundrafemtio dagar om året, så ungefär en tredjedel av tiden reser jag i arbetet. Jag reser med tåg eller bil. Vårt företag har som policy att inte flyga inrikes, inte heller inom Europa om man inte verkligen kan motivera det. För två år sedan flög vi fortfarande, för det var innan vi hade vår policy. Då var jag till exempel i Skottland och besökte ett kristet community apropå ett projekt om körsång som jag var med i.

 Vad jag upplever i resandet förändras. I år har jag tänkt på hur många olika Sverige det finns. De handlar om sociala villkor på olika platser, hur kropparna där ser ut, hur deras kläder eller skämt är, om det finns en vårdcentral, ifall Folkets hus är stökigt eller rent. Jag kan bli förbannad på ojämlikheter, men också imponerad av mångfalden. Man har ett verbalt gemensamt språk, men det är ändå skillnad mellan Skånes historia, Stockholms historia och norra Sveriges historia. Det är fint att få komma ihåg det.


 Turnerandet ser olika ut beroende på genre. Jag är folkmusiker, men rör mig i flera olika ekonomier. Jag har bland annat gjort två turnéer med Riksteatern. Som folkmusiker kan man också spela i skolor, och det finns en del statligt stöd till föreningar som bokar konserter. Sedan finns länsmusikorganisationerna som kan bjuda in en att spela i hela länet, vilket gör att man får ganska okej betalt och gör sammanhängande turnéer. Men man är sin egen chaufför och man sätter upp sitt eget ljudsystem. Det är inte som att vara anställd i en klassisk orkester i någon stad. Då turnerar man inte så mycket alls. Det är inte heller som att vara popmusiker under något större företag. Då kanske det finns turnébuss och turnéledare. Ekonomi på den nivån har jag bara kommit i kontakt med på de stora teaterinstitutionerna. 



Jag känner att jag hackar systemet lite när jag kommer in i teaterekonomin, den är så mycket stabilare. De fixar resa och boende åt en. Man måste inte ha koll eller planera så mycket. Man slipper också ha nya sociala relationer på varje ställe eftersom turnéledarna sköter alla kontakter åt en. Rent hälsomässigt är det skönt. Samtidigt är det dubbelt. Ju mer professionaliserat och specialiserat det blir, desto mindre får jag träffa alla som håller på. Men om jag har något teaterrelaterat jobb varje år innebär det att jag kan vara friare med vad jag väljer att göra resten av året.

 
Jag försöker tacka nej till ganska mycket nu som jag tackade ja till förut. Man lär sig vad som är värt att göra och inte. Det är inte värt att åka till New York över en helg och spela på en tråkig personalfest för ett teknikföretag även om man får jättemycket pengar. Det är inte heller värt att sitta på ett tåg i sexton timmar för att spela för ingen alls. Resan är inte värd målet och målet är inte värt resan. Men en del av mig tycker att man ska ha bott på gymnastiksalsgolv och ha fått en ölbiljett som gage. Det är så man skolas in i det här.

Man lär sig mycket om sina gränser genom att försöka. Jag märker att jag blir trött mer nu än tidigare. Kanske handlar det om ålder, eller så handlar det om att jag erkänner för mig själv vad jag faktiskt orkar. Förut maxade jag mer, och efteråt bröt jag ihop. Förut brukade jag ägna resan åt att sitta och förbereda text, producera. Nu har jag bara rest. Och jag har börjat ta hand om min kropp mer, gå ut och springa, vara noga med att äta mat, inte dricka för mycket alkohol. Och jag har börjat fatta att om jag jobbar heltid kanske jag inte orkar eller behöver träffa alla överallt.

 
Jag brukar ha med min egen kudde. Det är bra att ha med tofflor, stämgaffel, nagelsax… Och sedan har jag min dagbok med teckningar och urklippta bilder. Jag har haft den sedan jag var sjutton. I den finns allt, jobb och liv. Det är som att jag bär med mig mitt huvud. Om jag skulle tappa bort dagboken blir det panikkänsla. Den är en del av mitt hem. 

Hemma är också Stockholm, där jag bor. Och så har jag alltid självklart svarat Västernorrland. De senaste åren har jag inte varit där jättemycket, men jag återkommer alltid till att jobba där. Sedan är jag väldigt mycket i Bergslagen, i Ställbergs gruva. Vissa år har jag varit där i fyra månader. Det skapas riktiga relationer då på ett sätt som ger hemkänsla.
 Jag är uppvuxen på en kristen kursgård i Dalarna. Min pappa är präst och min mamma är diakon inom Svenska kyrkan. Jag har fått mycket av min relation till musik genom kyrkan. Musiken finns i liturgin, i ritualerna. Alla som deltar är utövare. Till gården kom människor från hela Västerås stift och från hela världen för utbildningar och konferenser. Det var fortbildning för kyrkvärdar, ungdomsläger och konfirmationsläger. Det fungerade också som ett nytt hem för folk som behövde komma bort från sina liv, till exempel alkoholister. Man delade vardag med alla. Dagarna var strukturerade av morgonbön, middagsbön och aftonbön. 



Det var ganska mycket fokus på församlingssång och körsång. Eftersom det var så mycket ungdomar på kursgården fanns det hits, ofta låtar som var pop- och rock-influerade. Man kunde ligga på golvet i någons knä och sjunga i kapellet: ”Be not afraid”, ”Glory to the father”.

Människor reste också dit med musik på olika sätt. Ett exempel på hur det kunde gå till är min pappa. Han reste mycket på 80-talet, framför allt i Sydafrika. Han och hans vän tog med sig musik därifrån som började spelas här i Sverige. Det finns ofta en resa inuti musiken. Den berättar någonting om var människor har varit.

När det gäller folkmusik är ursprungsplatsen ofta väldigt konkret. Jag kan säga: ”Den här låten kommer från Bingsjö”, eller ”Den här låten är efter Anders i Övik”. Anders i Övik träffade jag senast för tre veckor sedan. Jag var i Övik på turné och han kom och kollade. Han är den som har lärt mig mest om folkmusik från Ångermanland. Men jag tänker att platserna alltid finns i musiken, oavsett om det är en särskild persons plats eller en geografisk plats eller en emotionell plats eller en historisk plats.



 Resandet ingår i folkmusikens arv. Ta till exempel min spelkompis vars pappa var på utbyte i USA med ett spelmanslag från Järvsö. Där träffade han hon som skulle bli min spelkompis mamma. Hon var också intresserad av svensk folkmusik. De blev kära och flyttade till Hälsingland. Så resan med folkmusiken gjorde att de träffades, men också att de hamnade i Järvsö. Folk reser och möter andra, men släpper inte sitt lokala arv. Jag tror att folkmusiker flyttar hem efter sina utbildningar i mycket högre utsträckning än andra musiker. Då kan man fortsätta berätta berättelsen om den platsen, den blir en del av ens musik och ens identitet. 



Även min spelkompis flyttade hem till Järvsö efter att vi gått på musikhögskolan. Hon har varit den av oss som längtat hem mest på turnéer. Hon var länge den som kom sist och åkte först medan jag har varit tvärtom. Sedan har det ändrats för oss båda. Men hon bor kvar, medan jag aldrig flyttade hem till Norrland igen.



Ändå får jag ofta frågan om jag kan komma till olika sammanhang och prata om glesbygd, landsbygd eller norra Sverige. Jag känner att jag inte kan det. Jag har ju bott i Stockholm i nio år. Jag tror att institutionerna vänder sig till mig därför att de inte känner till något annat, men också därför att glesbygden är utarmad. Urbaniseringen har pågått i Sverige sedan femtiotalet, så för varje generation urvattnas glesbygden mer. När jag växte upp i Härnösand så var det bättre förutsättningar för att arbeta med kultur där än vad det är nu. Det fanns fler som höll på, fler föreningar. Så när kulturinstitutioner vill bjuda in någon med glesbygdsperspektiv så finns det färre personer som faktiskt är verksamma i glesbygden än vad det har funnits tidigare. Och att glesbygden nedmonteras förändras inte bara för att vi belyser maktskillnader och blir bättre på att representera folk därifrån i samtal. Det är ju först och främst en ekonomisk fråga, inte en social.

Jag känner väldigt mycket människor i Sverige. Så fort jag kommer någonstans på turné finns det någon vän eller släkting där. Resandet är ett sätt att hålla liv i de relationerna. Jag får se deras liv, se deras ungar växa upp. Många av mina vänner lever liknande liv. Underförstått kan det dröja månader innan man ses. Vissa har jag kontakt med via telefon eller internet, andra träffar jag bara när vi är på samma ställe.

På turnéerna träffar jag också ofta folk som varit i kontakt med min familj, framför allt i Mellannorrland: någon som har blivit konfirmerad av pappa, döpt av min farfar, döpt av farfars far, döpt av farmors pappa. Min prästsläkt har varit överallt. Det är för att förr i tiden stannade prästerna sällan längre än fem–tio år på en ort innan de blev flyttade. Prästyrket var ett kall då, inte ett vanligt jobb där man kan välja var man arbetar, som nu. När du blev prästvigd gav du upp din fria vilja. Om stiftet ville att du skulle flytta till Rönnefors tio mil norr om Östersund så gjorde du det.

Man måste också som konstnär känna någon sorts kärlek till att flytta sig dit tjänsten kallar. Det är både nyfikenhet och rädsla för stagnation som håller mig i den kärleken. Är man i rörelse kan man inte stanna. Att jag ser den här yrkesrollen som ett kall innebär också att jag ofta känner mig som en förmedlare snarare än som en avsändare, en behållare för det som behöver berättas. När musiken funkar känner jag mig som en kanal som leder ett ljus uppifrån och ut. Den känslan kan ge en dissonans när jag möter berörd publik som vill komma och tacka efteråt. Min känsla är att det inte är jag som har gjort det. Inte så att jag säger att det är Jesus eller Gud, men det är inte jag.

Musik har satt så djupa spår i mitt liv, inte bara för att musik är viktigt för mig utan på fler sätt än jag tidigare tänkt. Under våren var jag på en lång turné. Det fanns människor överallt som jag känt i många år. Jag känner mig rik när jag är hemma på så många platser. Samtidigt finns en rädsla för att bli ensam. Jag är bara trettio, det är fortfarande ok att vara på vift, men vad händer när jag är fyrtiofem? Kanske alla skaffar barn och kärnfamilj trots att de sa att de inte skulle. Tänk om jag upptäcker att jag hade velat hoppa på det tåget, men missar det för att jag alltid är på resande fot? 

 Alla mina drömmar har handlat om att spela: karriärdrömmar så väl som relationella drömmar. Tänk att få spela i ett band, tänk att få det där erkännandet om att man gör rätt i att hålla på som det är att komma in på Musikhögskolan, tänk att få ha sin bästa spelkompis. De drömmarna har präglat alla mina val. Har jag då glömt bort att andra går och drömmer om en partner eller ett hus, och eftersom de drömmer om ett hus har de sparat i tio år?

Jag har haft perioder när jag varit på väg att börja med annat, bli journalist eller sjuksköterska. Jag har skickat in ansökningar till och med, men sen har jag förstått att jag inte vill. Jag har velat leka istället. En jätteallvarlig lek. Min prestationsångest är ingen lek, men när allting funkar och det finns ett flow är det som att vara barn. Jag kan inte tänka mig att göra något annat än musiken. Halva mitt liv har jag hållit på såhär. Jag har blivit vuxen ihop med musiken, med min spelkompis Samantha, med mitt första band. Musiken är första gången jag blev full, första gången jag blev kär. Allt jag kan har kommit till i de rummen, rum som jag ofta rest till, rum som jag varit i med bandkompisar.

Frågan om bandtillhörigheten är intressant ur ett samhällsperspektiv. Om man tittar på vilken musik som blir uppmärksammad idag jämfört med för tjugo år sedan är det mycket individuella popartister eller DJs – färre pojkband, tjejband eller rockband än när jag växte upp. Gemenskapen är inte lika närvarande som trop. Det tror jag gör att kompisgäng i vårt samhälle ännu mer förpassas till ungdomsåren, tiden innan kärnfamiljen. 

 JP Nyström, ett folkmusikband från Gällivare som har funnits i 42 år, gav nyligen ut en skiva med musik från hela sin tid tillsammans. De bad mig skriva någonting i anslutning till det. Då skrev jag om bandet som en radikal och utopisk dröm om gemenskap. En av dem sa till mig: ”Kärlekar kommer och går, men bandkamrater består”. Så klart är det inte sant för alla att bandkamrater består. Men har man ett band har man också en yttre förväntan som kanske gör att man reder mer i relationen. Om man inte hade varit spelkompisar hade man kanske inte fortsatt vara kompisar på samma sätt. Då hade man hellre släppt vissa konflikter. 

 Det professionella och relationella kan krocka på turnéer. Man hänger i grupper där folk har känt varandra olika länge. Då gäller det att navigera i det och inte tro att alla ska kunna vara varandra lika nära bara för att man är i samma gäng. 



Med dem som man faktiskt är nära blir det mer komplicerat. Relationen till sådana personer är svåra att kategorisera. Man lever ihop i två månader och delar allt utom säng. Man känner sig nästan som gifta. Man är på något sätt primära med varandra när man reser, trots att man inte är ihop eller kära eller vill ligga med varandra. Och sen när man kommer hem är man fortfarande nära, men det finns andra som kommer i första hand. Kanske en partner eller en mormor – någon som inte är jag. Förut kunde jag bli ledsen och svartsjuk då. Nu tror jag att jag blivit bättre på att hantera den separationen, och på att sortera bandrelationen ”rätt”, förstå vad den förväntas innehålla.

Samtidigt vill jag ge bandrelationen en särställning, en egen roll i mitt liv. Jag är väldigt glad att mina spelkompisar Samantha och Hampus fanns med i min farmors fotoalbum innan hon dog, för de är väldigt viktiga personer för mig. På min farmors begravning var Samantha min ”plus en”. Det var självklart, också för att hon och min farmor hade en egen relation.



Bandet eller spelrelationen är som en parantes där något annat får finnas, något som inte är en kompisrelation, som inte är en erotisk relation, men som ändå innehåller så mycket. Det är en stark intimitet att spela med någon, att vara i samma flow.

#saraparkman #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

[workingontravel]

Det är lite av en hatkärlek

(Texten finns också på engelska här.)

Jag har ofta korsat vägar med Gestalta Judd, som är en av de få i Europa som lever på att undervisa i repbondage. Jag ville prata med henne eftersom hon är nära förtrogen med det som kallas för ”repnomadism”, och som utgör en intressant parallell till att resa för scenkonst. Jag var också nyfiken på hur Brexit kan påverka hennes resande. Gestalta själv tog upp ett annat ämne: sitt försök att stanna på marken under 2019 av politiska skäl.

Gestalta Judd: Min inkomst är helt baserad på rep, framför allt undervisning. Jag måste resa för att undervisa – jag skulle inte tjäna tillräckligt annars. Det jag oftast gör är en kombination av workshops och att uppträda, där uppträdanden inte egentligen ger någon vidare inkomst. Det är mer av ett nollsummespel där jag jämnar ut obetalt arbete på en plats med ett betalt jobb. Det är oftast så jag ser till att få göra kreativa saker som jag gillar, som att uppträda eller foto och film.

Jag har rest för repevenemang ungefär sedan 2014, men jag reste ganska mycket redan innan: som fotomodell och liknande. Så jag har faktiskt rest hela mitt vuxna liv. Det finns inget tydligt mönster i hur jag reser, men jag har varit i de flesta länder i Europa vid något tillfälle. Ett tag reste jag flera gånger i rad till Prag, nu har jag gjort många resor till Norge. Det är så för de flesta lärare, tror jag. Man undervisar det man har, och sen kommer man inte tillbaka till just den platsen förrän man har något nytt, eller förrän gruppen har ändrats tillräckligt för att det ska finnas nytt intresse.

Det var rep som tog mig utanför Europa: jag har till exempel undervisat i Australien. Men jag har aldrig varit i Staterna. En anledning till det är att jag är rädd för att bli avvisad vid gränsen och sedan förlora både pengarna för jobbet och ersättning för pengarna jag lagt ut på biljetten. Ingen kommer någonsin att ge mig arbetsvisum för att göra någonting som förknippas med sexindustrin. Så jag skulle vara tvungen att resa på turistvisum och hoppas att de inte googlar mig, för Gestalta är ett juridiskt namn och väldigt ovanligt. Det är till och med för mycket för Staterna om jag skulle göra någonting gratis om jag gör det på ett evenemang som kostar pengar. När jag undervisar utomlands är resan ofta inräknad i min ersättning för workshopen. Det innebär att billiga flyg och billiga bussar är det som i allmänhet gör den här typen av undervisning möjlig. Eftersom jag får reseersättning och betalt bara om jag dyker upp så är det tur att jag aldrig har varit för sjuk för att åka. Om jag skulle behöva ställa in under sådana omständigheter skulle det vara en fråga om tillit. Jag tror de flesta arrangörer är schyssta och skulle vara öppna för att diskutera vem som har bäst ekonomiska förutsättningar för att täcka den förlorade kostnaden för resan. Jag tar med så lite som möjligt: mina rep, en tvål, min tandborste, lätta kläder som tajts och så. Om jag ska till ett kallt land försöker jag att bara ta en uppsättning tjockare kläder som jag kan ha ovanpå allt annat. Sedan hoppas jag kunna låna vad jag nu kan behöva mer när jag kommer fram. När jag reser försöker jag sova eller tar mina hörlurar och bara låta världen sjunka undan ett tag. Om det är en väldigt lång resa kanske jag försöker skriva lite, workshopbeskrivningar eller så. För det mesta bor jag hos en av arrangörerna eller kursdeltagarna: någon som har ett extrarum eller en soffa. Det är väldigt ovanligt att man får ett hotellrum. Det är svårt att få råd med sånt. Jag försöker ofta bo på ställen där det finns kök så jag kan laga mat till mig själv och lägga i en låda som jag kan ta med vart jag än ska. Jag har märkt att jag blir mindre trött om jag äter det som min kropp är van vid, snarare än att behöva förlita mig på obekant kost. Varje år de senaste tre åren har jag tänkt att jag helt ska sluta resa. Men varje år kommer det något nytt. Det är lite av en hatkärlek. Jag kan absolut inte föreställa mig vad jag skulle göra om jag inte höll på med rep. Och jag älskar det när jag väl är framme. Men jag har kommit till en punkt när själva tanken på att resa faktiskt är fruktansvärd. Och när jag kommer hem så är jag inte riktigt hemma heller, för jag är så lite där. Det irriterar mig att det är så svårt att rota mig. Anledningen till att jag ändå vill fortsätta är att jag lär mig så mycket av skillnaderna i hur folk bygger sina communities. Jag får se rep från så många perspektiv. Och jag har blivit hemtam med folk i hela världen, det känns som att vi bor på samma ställe. Det finns inte längre någon strikt uppdelning mellan lärare och elev, så som det fanns när resande lärare var mindre vanligt. Det är mer av ett utbyte nu. Det händer att jag går på någons workshop och sedan kommer den personen på min workshop nästa dag. Förut kände jag mig mer isolerad. När jag höll i workshop för en massa människor och pratade om hur bra det här verktyget är för att anknyta till sin partner hamnade jag ibland i en underlig stämning, typ: ”Åh, men jag har rest så länge att jag inte egentligen har någon partner för det är omöjligt för mig att upprätthålla ett meningsfullt band med någon som jag aldrig träffar…” Det var en dyster känsla.

Det varierar hur mycket jag reser. Som mest flög jag minst två gånger i veckan, och det kunde pågå i månader. Som minst tar jag ledigt några månader och försöker att inte åka någonstans. Om jag gör en stor resa utanför Europa, försöker jag tjäna så pass mycket att jag kan vila när jag kommer hem. Jag måste vara organiserad och superfokuserad när jag arbetar. Om det är för mycket som pågår utöver det jag har fokus på börjar jag glömma saker, och om jag börjar glömma saker är det ute med mig. Relationer hemma får helt enkelt stå åt sidan. De perioder då jag rest som mest har jag antingen inte haft några intensivare relationer eller så har de tagit slut till följd av det. De vänner jag känt länge är vana vid att ibland inte träffa mig eller höra ifrån mig på ett tag.

Just nu är jag baserad i Leeds i norra England. Jag flyttade hit för några månader sedan från Berlin. Det var lite av en oavsiktlig flytt. Jag trodde bara jag skulle stanna över sommaren, dels för att skaffa ett irländskt pass för att undvika att mina resmöjligheter blev begränsade av Brexit. Vi är nästan apatiska kring Brexit nu, vi bara håller tummarna för att det inte ska hända, men jag flyttade utifall att. Jag trodde jag skulle hata att bo här. Men jag har varit för upptagen för att byta pass så jag kan inte flytta än, och konstigt nog så älskar jag den här aningen obskyra staden. Vi får se hur länge det varar.

Jag har förresten blivit ganska engagerad i klimatrörelsen i Storbritannien – och jag har lovat att inte flyga så mycket 2019. För första gången i mitt internationella långdistansresande beslöt jag mig för att en workshop var tillräckligt välbetald för att jag skulle kunna ta tåget. Min målsättning är att fortsätta med det. Ekonomiskt blir det intressant: jag får titta noga på vilka jobb jag har råd att ta, eller hur jag kan spara in extrakostnaden. Jag har tidigare rättfärdigat mitt resande med att säga att jag aldrig flyger för att semestra, bara för att arbeta. Men det har gått så långt att jag inte tycker att det håller som ursäkt längre. Det är inte som att jag är kirurg och räddar liv. Jag menar inte att mitt arbete saknar värde, men det är ändå för mitt nöjes skull, eller för dem som tar workshopen. Repscenen har varit med om en väldigt speciell tid. Utan att ens riktigt tänka på det har vi kunnat bygga vänskaper med människor som inte bor i vårt land. Det är inte ”Vi ses om tre år” när man åker, det är mer ett vardagligt ”Mm, ses snart”. Det har varit en väldigt kort och unik tid, och jag tror inte att den kommer att fortsätta om vi inte får till några rejäla förändringar. Det här är sorgligt, speciellt för ett community med så nischat intresse. Men om vi förändrar någonting nu så är det fortfarande ett val. Jag tror att vid den punkt då vi tvingas till förändring så kommer repcommunityts överlevnad vara det minsta av våra bekymmer.

Det är dags att börja tänka kollektivt kring vad vi kan göra som community. Det finns ingen anledning till att var och en enskilt ska flyga till ett stort repevenemang när tjugo personer kommer från Sverige och tjugo från Spanien. Jag vet att det är jobbigt att ta buss, men om de skulle dela på kostnaden så skulle det bli väldigt prisvärt. Ja, det skulle ta dem tjugo timmar längre och det skulle vara obekvämt och det skulle kräva samordning och att någon tog på sig ansvaret, men det kanske är sådant vi behöver överväga nu. Dessutom, om folk skulle bli lite strängare med vad de tillåter sig att göra så kanske tågföretag, bussföretag och andra alternativ till flyg skulle vara tvungna att komma ikapp och göra både priser och information mer tillgängliga. Men för att verkligen ställa om hur människor reser behöver staten ge incitament till bättre transportalternativ. Antingen är flygpriserna för billiga eller så är tågpriserna för dyra. De behöver byta plats. I Storbritannien är tågbiljetter obscent dyra. Jag är mer eller mindre avskuren från tågresor av ekonomiska skäl. Till exempel: istället för att resa två timmar från Leeds till London tar jag buss i sex timmar. Jag har egentligen ingenting emot att vara instängd där, men ju längre resa, desto mer utmattad blir jag. Det är just nu ingen stor uppoffring för mig att ta tre dagar ur schemat för att göra en helgworkshop. Men realistiskt sett, om jag skulle ta bussen till ett annat land i Europa så är det ett dygns resa, och sedan skulle jag förmodligen vilja komma en dag tidigare för att återhämta mig. Och sedan är det två dagars workshop, och ett dygns resa hem. Och sedan skulle jag nog vilja ha ytterligare en dag hemma för återhämtning. Då blir två dagars workshop sex dagars jobb. Jag kan verkligen se det framför mig. Kostnaden i termer av tid och trötthet och den sortens känslomässiga grejer är den största svårigheten, speciellt när jag tänker på tiden som jag redan nu är borta från vänner och familj. Ett annat sätt att hantera det här skulle vara att organisera mer: att försöka vara flera veckor i följd på en plats eller i ett område. Det skulle innebära mer tid borta från familj och vänner, men sedan kanske jag skulle kunna vara hemma med dem månaden därpå utan att behöva resa överhuvudtaget. Kanske är det en berättigad uppoffring, men det kräver samarbete med och mellan olika arrangörer.

Jag vet inte om det kommer att göra någon skillnad, men det är spännande att miljörörelsen i Storbritannien har fått sådant uppsving. Idag ska vi protestera mot banken HSBC och att de fortfarande investerar i frackning. Det finns några lokala frackningsområden här, och det har framkallat några jordbävningar, så många grupper organiserar sig mot det. Men det finns folk i hela Storbritannien som mer eller mindre är beredda att arrangera en ny demonstration varje vecka. Alla är lika skyldiga, så det är bara att välja vadsomhelst. Förra veckan var jag i London och jobbade, så då protesterade vi mot snabbt mode. Sedan var det en som handlade om att BBC inte rapporterar tillräckligt om pågående miljökatastrofer. Här i Leeds, som är en småstad, gjorde vi en demonstration för skolor och unga människor. Vi trodde kanske tvåhundra skulle komma. Vi blev tusen.

#gestaltajudd #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

[workingontravel]

En stor del av arbetet är att vi ska ha det bra

(You can find an English translation of this text here.) Frågorna jag har ställt i det här projektet har ofta lett till samtal om resandets ensamhet. I mötet med koreograferna Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea framträdde snarare resandets tillsammans: hur arbetsgemenskaper skapar tidsliga och rumsliga ramar för relationer, och hur det egna begäret formar och formas av dessa gemenskaper.

 Första gången jag träffade Halla och Amanda var runt 2010. De gjorde intryck på mig, både med sitt kreativa egensinne och med sina feministiskt influerade kollektiviteter. Det gör de fortfarande.

 Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea:

Amanda: 2013 var ett härligt reseår. Vi var på springmeeting på Performing Arts Forum. Det är alltid både upp och ner på PAF. Men vi åt confit de canard och rökte gräs och åkte till butiken och handlade jättemycket mat och glass. Sedan åkte vi vidare till Barcelona med en grupp för arbete och vänskap som vi kallade The Future. Det var ett ljuvligt drömmöte om konst där vi läste intressanta texter, pratade, rökte ännu mer gräs, lagade ännu mer mat, åt kakor. Och senare på sommaren var vi i Wien där jag och Halla spelade vår föreställning och vann ett pris. Fast det var kanske inte drömmen för dig, Halla, du var ju utbränd. Halla: Jag blev utbränd efter. Det var för att jag gjorde typ tjugo projekt åt gången. Det var en galen sommar. Jag och John Moström hade residens i Berlin. Det var värmebölja och vi gjorde Giselle, som involverar att man träffar en stor grupp människor och är med dem två veckor i streck. Det tog mycket mer kraft än vad jag trodde. Och det var ingen air-conditioning, varken i Wien eller Berlin. Amanda: Just det. Det åskade och vi låg nakna med öppna fönster i Wien och försökte att inte nudda med huden vid någonting. Halla: Efter det åkte jag runt med The Knife. Inget av allt det där hade jag velat säga nej till. Men när jag tog ledigt på hösten gick jag in i väggen. Jag tror att jag lyckades undvika den stora kraschen. Jag var sorgsen i fyra månader. Fyfan vad jag aldrig vill hamna där igen. Efter den perioden har jag lärt mig sätta luckor i kalendern. Det är helt orimligt att jag ska åka mellan platser utan någon paus emellan.

Amanda: Jag vet lite om den där stressen, axlarna kan resa sig så fort telefonen plingar. När jag började koreografiutbildning under Mårten Spångberg och insåg hur mycket vi skulle resa fick jag panik. Jag var i en så kallad stängd relation. Jag förstod inte hur den skulle funka parallellt. Resorna då var på en gång jättekul och skitjobbiga, för allting hände samtidigt. Vi skulle göra ett solo medan vi reste. Vi skulle alltid vara tillgängliga och alltid mingla och alltid laga mat att bjuda på. Under ett och ett halvt år var vi som längst två veckor i taget i Stockholm. Min relation tog slut som en direkt konsekvens av utbildningen. Jag ångrar verkligen ingenting, men det var ett pris jag fick betala. Halla: Det har jag också upplevt i flera stängda kärleksrelationer med män. Det är få som pallar att vara ihop med en som har min livsstil. När jag var yngre var det även viktigt för mig att demonstrera att jag inte var beroende av någon, att jag var beredd att offra allt för att bli dansare, flytta vartsomhelst om det krävdes. Det var en stor insikt när jag kom på att jag inte behövde gå på auditions för jobb jag inte ville ha: att jag kunde jobba med mig själv och mina vänner.

Amanda: Jag känner inte riktigt igen mig i det där med att dansen går före allt. Jag har nog snarare ägnat den energin åt hur mina relationer hänger ihop och ska fungera. Man kan behöva mer tid att tänka på hur man ska leva om man inte vill göra den heteronormativa familjegrejen.

Halla: När jag är längre perioder på Island kan jag känna mig som ett UFO. Det är så få kvinnor som är singlar och inte vill ha barn. Oavsett om folk är hetero eller gay är det viktigt där att ha familj och barn och partner och lägenhet. Folk blir gravida tre månader efter att de träffat någon. Jag känner, inte bara på Island utan här också, att jag borde vara ordentlig eftersom jag fyllt fyrtio. Att det är skamligt att vilja ha ett festliv, att vilja gå ut och dansa, skratta, prata. Att jag är egoistisk som ställer mina egna intressen först.

Amanda: Det är också oegoistiskt att inte bidra till överbefolkning. Vem vill föda ett barn till en jävla skitvärld? Jag vill det, och det är bara för att jag själv vill leva vidare. Jag har jättemycket dödsångest. Men det skulle behöva bli någonting utanför normen då. Jag undersöker det i olika konstellationer.

Halla: Jag har en stor kompisgrupp hemma på Island som jag har känt sedan jag var femton. Vi fortsätter ses. Men den typ av vänskapsrelationer som jag har genom mitt jobb har de slutat ha för femton år sedan. Jag får ligga i sängen och snacka till långt in på natten med fantastiska människor. Jag får nörda ner mig i dans och koreografi, diskutera, analysera. Jag älskar mitt liv. Samtidigt finns det utrymme för förbättringar. Jag har inte haft en kärleksrelation där jag varit ihop med någon på sju år. Det blir mer korta förbindelser. Och jag är ofta orolig över pengar. Och jag har bott i andra hand och flyttat minst vartannat år sedan jag var nitton. Jag skulle vilja testa att bo på samma ställe en längre tid nu, bara för att veta hur det känns.

 Amanda: Jag är glad att ha ett hem, det känns tryggt och viktigt, men jag tänker på en person som vi har träffat ofta på de här resorna. Han har avvecklat en fast plats och bara reser. Det är intressant att tänka på vilka relationer man skulle behöva om man levde så.

Halla: Vänskaper utvecklas ofta av praktiska och logistiska anledningar. Som en vän jag alltid sover hos när jag kommer till staden där hon bor. Utan det hade vi inte lärt känna varandra så djupt. Det är också något fint med att få bli del av någon annans sammanhang när man reser, hänga med på middag och sånt.

Amanda: Jag och koreografen Mica Sigourney skapade en logistisk struktur för att få utveckla vår vänskap. Hela vår relation har byggt på svenska statliga bidrag. Vi hade en instant crush när vi träffades i Wien. Vi började prata om konsten och livet och hade samma perspektiv. Direkt föreslog jag att jag skulle söka pengar för oss.    I början var det skitjobbigt att upprätthålla relationen med Mica. Jag ville bara spola fram och se tillbaka på att det funkade. Men nu har vi kommit in mer i distansrelationsgrejen. Man kollar in på fb-chatten hur läget är, och sedan fördjupar man relationen varje gång man ses. Jag har inte längre känslan av att behöva börja om hela tiden. Jag vet hur det känns när han sitter i min soffa. Men jag skulle vilja slå ihop San Francisco-livet med livet här i Stockholm. San Francisco skulle bidra med roliga queera sammanhang och fester, och Sverige med pengar till min och Micas relation. Halla: Du och Mica jobbar väl lite likt så som vi jobbar när vi jobbar ihop. Då är en stor del av arbetet att vi ska ha det bra. Det är inte för att man försöker använda sin tid effektivt som man får kreativa idéer. Amanda: Vi gillar att ta det långsamt. Att sakta ner är en del av min och Hallas intimitet. Det färgar vårt arbete också. Det kan vara svårt att våga formulera för andra att man helst bara vill jobba efter lunch. Man känner sig ju som en jävla fuck-up. Men jag och Halla har jobbat stenhårt på att komma dit, att vara stolta över vad vi gör.

Halla: Jag har blivit bättre på att säga: ”Det här är ingen situation som något händer i. Kan vi flytta på oss?” Men det beror förstås på sammanhanget också, vad man vill göra motstånd mot och varför. Jag tänker på när vi vann det där priset 2013 på ImPulsTanz i Wien. Då fick vi ett residens. Om vi redan vunnit priset, varför skulle vi vara duktiga festivalbesökare och visa oss överallt? Vi låg i sängen och pratade och läste poesi istället. Vi sa åt dem att de kunde ge bort vår studiotid. Och det blev bra.

Amanda: Residens är bra. Som när vi började vår senaste process med Samlingen.

Halla: Samlingen är en grupp på fem koreografer som också är vänner. Eftersom vi gör tusen andra saker är det svårt att ses allihop utanför jobbet. Först in i kalendern är det som blir av. Så att jobba ihop kan bli ett sätt att ses.

Amanda: Vi i Samlingen lever väldigt olika liv. Det märks mer eller mindre beroende på vad vi gör. När vi var fem dagar allihop i skärgården gjorde det inget att vi har olika behov i vår vardag. Halla: Då hann vi läsa högt för varandra innan vi gick och la oss. Den sortens stunder, att ligga ner och tänka i något mjukt, tar man sig inte när man är i studion på en institution. Studion är kopplad till effektivitet. Amanda: Det blev mer jämställt på residenset än när vi jobbade på Riksteatern senare. På Riksteatern behövde några gå hem till sin familj så tidigt på dagen som möjligt medan jag och Halla helst ville ha sovmorgon.

Halla: Det tar tid att hitta konsensus mellan så många hjärnor. Amanda: Vi är fem superstarka personer, så man får verkligen tampas om sina idéer. Går man på toa har det tagits sjutusen beslut när man kommer tillbaka.

Halla: Jag har börjat säga: ”Säg ingenting medan jag är borta, var tysta!” Amanda: Det är också ofta sjukt intensivt när vi är ute på turné med Samlingen. Halla: Det är för att vi träffar en ny grupp varje gång och sätter upp en föreställning med dem på ett par dagar: det är inte som en vanlig turné där man kan värma upp och gå runt i staden. Amanda: Man hinner knappt skicka ett sms. Det finns inga gränser för jobbet, eller gränsen går när man stänger sin hotellrumsdörr. Jag blir förvirrad kring hur jag ska varva ner efteråt. Jag har behov av att vara själv men får mycket fomo då. Och när jag kommer hem känner jag att jag saknar mina vänner, alltså vi har inte setts. Vi bara åkte några tåg ihop och fick inte ens sitta bredvid varandra.

Halla: Jag gillar egentligen att spela samma föreställning många gånger istället för att resa hela vägen till Bryssel eller Kortrijk för att köra en enda. Och gärna spela flera gånger på samma plats. Och helst i projekt som jag inte leder. Då kan jag ta hand om bara mig själv och vet exakt vad jag ska göra på scenen. Kroppen mår så bra av att ha rutinerna i den sortens turné.

Amanda: Men att vara på turné kan även vara jobbigt. Man äter mat man är ovan vid och blir konstig i magen. Man är på helt olika golv, till exempel i ett blåsigt, kallt tält. Man glömmer att stretcha. Under en turné hade jag konstant bakteriell vaginos. Jag fick ta antibiotika varannan månad i typ ett år. Jag vet inte om det hade med resandet att göra, men det var så närvarande i resorna. På varje nytt ställe var det: ”Var är apoteket, kan jag få tag på medicin?” Och det gjorde ont att stå på scenen i tajta shorts.    De senaste åren har jag nog rest mindre än förut. Kanske besöker jag tio olika platser och är borta i ungefär två månader på ett år. Jag tror att det är för att några föreställningar jag jobbade med var mer lokala, vi både repade och spelade här i Stockholm. Då blir man liksom inte inbjuden någonstans, utom hit. Har man en show som man reser runt med kommer man att få resa mer. Jag tror att du reser mer än jag, Halla.

Halla: Jag är nog borta från Sverige fyra-fem månader per år. Folk frågar mig fortfarande om jag bor i Sverige. Jag flyttade hit år 2000 för att gå på Balettakademin. Då började jag resa mellan Island och Sverige. Efter utbildningen stannade jag här för att ha ett sammanhang kring mig. Det är inte så att Stockholm är en drömstad, men det är möjligt att arbeta och ha vänner här. Jag har också jobbat mycket i Europa. Och så gjorde vi en turné med The Knife i USA. På natten körde turnébussen genom Arizonaöknen, som jag alltid drömt om att få se. Genom det lilla fönstret som finns i sängarna syntes bara mörker. Så jag har varit i Arizonaöknen men jag har inte sett något. Men turnébuss var fantastiskt, för man åkte rakt in på venuet. Och man behövde aldrig tänka på vad man skulle äta. Jag är så van vid att göra saker själv. Jag har börjat få resfeber kring allt jag måste hålla ordning på: vakna, packa allt, ta ett färdmedel till centralen, sedan ett till… Jag hatar centralen. Och tåg gör mig illamående. Flyg får mig att tänka på döden. Amanda: Jag gillar hästar. Jag var hästtjej länge. Det kanske inte ligger så nära i framtiden, men det känns som en bra möjlighet att vi ska resa med häst och vagn. Vi ska sakta ner, stänga av och satsa den lilla energin som finns på servrar så att man kan ha kontakt på distans. Det får gärna vara lite mer utvecklad teknologi än nu, så att man kan ha verkligare virtuellt sex. Jag får lite panik av att tänka på att folk man är sugen på att ha kvar kan försvinna ur ens liv på grund av avstånd. Som med Mica. Varför skaffade jag en bästa kompis som bor så långt borta? Kan inte bara alla vara här? Eller runt en sjö i Ulricehamn? Det finns en jättefin sjö i Ulricehamn.

Halla: Men om jag inte kan flyga förlorar jag hälften av mina jobb och träffar inte min familj och mina vänner. Jag har inte råd att åka båt till Island, det kostar tio tusen och det går jättelångsamt. Jag vill inte att det ska bli så. Inom Europa skulle jag kanske kunna tänka mig att resa med tåg, om institutionerna som bokar och betalar biljetter också är med på att saker får ta tre dagar längre. Eller en månad längre. De som repertoarlägger skulle kunna sluta flyga in en show två dagar bara, och istället börja samarbeta med andra spelplatser i nästa by, eller samma stad. Om man på riktigt har ett samarbete med lokala arrangörer som är beredda på att en grupp kommer och bosätter sig i en månad kanske man skulle kunna börja prata på riktigt om hur man bygger en publik. För det ska man ju alltid svara på i alla ansökningar. Men hur ska det gå till om man spelar en enda gång i en stad där man inte har ett nätverk?

Amanda: Det vore skönt att sakta ner, och det skulle behövas oavsett.

#hallaolafsdottir #amandaapetrea #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

[workingontravel]

Är det vi eller ni som ska klimatkompensera för den här resan?

(You can read an English translation of this text here.) I många av de här intervjuerna har institutioners roll och ansvar i resandet kommit på tal, i synnerhet i relation till de miljöpolitiskt laddade flygresorna. Det blev därför intressant för mig att lyssna på en röst som inte tillhör en frilansande konstnär: någon som har mer överblick på institutionella strukturer i dessa fält.

Jag frågade Stina Dahlström, verksamhetsledare för det internationellt turnerande danskompaniet Cullberg, om hon ville prata med mig om övergripande strukturer för resande i scenkonsten. Till min stora glädje sa hon ja. Vi berörde bland annat vad mer lokal förankring skulle innebära i en konstvärld som i hög utsträckning bygger sina kunskaper på internationella utbyten.  Stina Dahlström: Jag minskade mitt privata resande med flyg för många år sedan. Det var av miljöskäl. Med några få undantag, till exempel begravningar där jag behövde ta mig långt bort på kort varsel, har jag hållit fast vid att inte flyga. Samtidigt representerar jag ett kompani med sjutton personer plus tekniker och turnéledare som i olika konstellationer flyger fram och tillbaka till olika platser i Europa 20-30 gånger på ett år. Ibland finansierar vi också dansares resor till kompaniet när någon bor långt bort och ska bli anställd eller kommer in på ett kortare kontrakt. Merparten av våra dansare kommer från olika europeiska länder, men några kommer från Australien, Egypten, Brasilien och USA.

Tack vare att Cullberg är en institution kan vi göra miljörapporter. Där är det tydligt att flygandet är vår absolut största påverkan. Annat som också spelar viss roll är energiförbrukning i huset, vilka material man använder i produktionerna eller hur mycket man återanvänder saker från en produktion till nästa. Men det påverkar väldigt lite i jämförelse med flygen.

Cullberg är en del av Riksteatern, som har målet att minska sitt klimatavtryck med tio procent om året, också sett i relation till det publikantal vi når. I synnerhet för Cullberg, som flyger mer än övriga Riksteatern, innebär detta att om vi spelar på stora scener i till exempel Bryssel eller Paris fixar vi klimatmålen. Däremot kanske vi inte kan åka till en mindre ort, där människor egentligen också borde få ta del av konst. Detta är en inneboende motsättning i relation till Riksteaterns uppdrag att nå ut till alla.

Traditionellt sett har vi regelbundet åkt runt i Asien, USA eller Sydamerika. Nu har vi inte turnerat utanför Europa sedan 2016. Cullberg är den typen av kompani som kanske egentligen borde resa i hela världen då och då. Men med våra nuvarande miljöriktlinjer blir det mycket viktigt att en sådan turné är längre och sammanhängande, eftersom varje resa inom tågavstånd åtminstone halverar klimatavtrycket. Vi diskuterar hur den logiken kan tillämpas i större utsträckning även inom Europa. Längre turnéer är svåra att bygga. Många curators vill profilera sig och vara unika med konstnärerna de programmerar. Helst vill de ha den internationella premiären eller premiären i sitt land. När man sedan haft en premiär i det landet blir det svårare att turnera där. I en del av kontrakten finns en klausul som säger att man inte får spela inom en viss radie från den scenen. Jag anser att det på sikt måste finnas ekonomiska incitament för scenerna att programlägga annorlunda: att skapa nätverk och rutter som finns kvar från år till år. Det skulle inte behöva innebära att scener har identiskt program, för det skulle kunna finnas många nätverk och rutter. EU-bidragen för scenkonst borde prioritera nätverk som möjliggör den sortens samarbeten som man kan se i musikbranschen: att folk åker turnébuss från stad till stad. Men jag antar att dessa samarbeten är möjliga just därför att de stora arenorna inte har en konstnärlig profil på samma sätt som de dansscener Cullberg besöker. Alltså, det finns ingen curator som försvarar sitt territorium.

Cullberg försöker åka tåg inom Europa även då sträckorna är längre, men det finns två hinder. Det ena är att resor som är längre än sex timmar ligger utanför kollektivavtalet, eftersom resande är arbetstid. Nu är många av våra dansare väldigt miljömedvetna och därför testar vi att ta både nattåg och längre resor dagtid ner till Mellaneuropa. Så får folk känna hur de känner sig i kroppen, om de kan arbeta dagen efter. Men detta är någonting vi har samverkat om utanför kollektivavtalet, och ingenting arbetsgivaren kan kräva. Det andra hindret handlar om vem som bekostar våra resor. När vi reser internationellt är det presentatörerna som ska stå för det, och självklart vill ingen betala onödigt mycket. Om vi hamnar i diskussioner med presentatörerna kanske vi i slutändan behöver vara beredda att lägga till från skattemedel för att kunna få tågresor, och frågan är i vilken utsträckning det går att argumentera för en sådan praktik.

Vi pratar en del internt på Cullberg om hur vi kan påverka när makten inte är i våra händer. Det finns saker vi kan göra. I relation till de profilerade scenerna i huvudstäderna kan vi önska att vi ska få spela på andra orter inom tågavstånd, och kanske till och med fråga dem om de har redan existerande samarbeten eller förslag. Vi kan be dem hålla sina datum flexibla så att vi själva har möjlighet att deala med ytterligare scener. Om vi har två presentatörer inom rimligt avstånd uppmuntrar vi dem att hitta datum som matchar. Vi kan inte kräva något av detta av dem, men vi kan visa att det är en viktig fråga för oss, och därigenom förhoppningsvis sätta igång tankar och idéer. Från och med 2019 ska Cullberg betala klimatkompensation för sina flygresor. Detta ser jag också som ett kommunikationsverktyg gentemot presentatörerna. Genom att göra miljöfrågan till en konkret kostnad blir det synligt att presentatörerna borde bry sig om detta: ”Är det vi eller ni som ska klimatkompensera för den här resan som vi trots allt bestämt oss för att göra?”

Vi har värderat internationella kulturutbyten så otroligt högt inom dansvärlden. Systemen vi har är byggda för det. Jag har därför behövt känslomässiga förklaringar för att få ihop det här jobbet med mitt privata miljöengagemang. Jag har till exempel tänkt att internationella kulturutbyten är viktigt för konst, och konst är viktigt i människors liv, och utan konst finns det ändå ingen mening med att försöka rädda mänskligheten. Nu vet jag inte om jag tycker så längre. Även på Cullberg har vi pratat om möjligheten att helt sluta turnera. Men för oss skulle det innebära att verksamheten ersätts av en annan, eftersom definitionen av kompaniet är att vi är internationellt turnerande, och detta är ett uppdrag som man på kulturpolitisk nivå menar ska finnas. En sådan diskussion måste därför handla om turnerande och internationella kulturutbyten överhuvudtaget, inte bara inom just vår organisation. Vill vi alls ha ett internationellt turnerande danskompani? Och hur kan internationella danskompanier i så fall drivas mer hållbart?

Ett internationellt turnerande danskompani kan uppmuntra till och delta i arbeten där den lokala publiken står mer i centrum. Jag kan tänka mig en framtid där Cullberg åker till Berlin och stannar en månad för att göra flera föreläsningar och föreställningar. Då kan man också etablera kontakter med flera olika organisationer och institutioner: inta en hel stad på ett annat sätt. Om jag var curator idag så skulle jag försöka bygga ett sådant program. Jag tycker att om man flyger in någon ska man göra något som verkligen märks, inte bara köra snabbt in, snabbt ut.

Ur ett miljöpolitiskt perspektiv är tågresande, längre sammanhängande turnéer och lokalt engagemang goda lösningar. Men man måste också se vilka nya frågeställningar det för med sig för arbetet. Exempelvis: Fria dansare och koreografer får i allmänhet inte lön för dagarna de reser. Vem ska då betala för den där extra dagen när den fria konstnären sitter på tåget? Som systemet ser ut nu blir det inte presentatörerna. Kan frilansare utan kollektivavtal själva ställa det kravet? Det blir nog svårt. Sedan ska vi vara medvetna om att ju mer vi sätter konstnärer på tåg till längre turnéer, desto mer påverkar det deras sociala liv. Flygandet hit och dit har ändå möjliggjort att man kan ha en familj hemma. En bekant vars arbetsplats har beslutat att helt sluta flyga tog nyligen tåget till ett möte i Sydeuropa. Hans partner sa till mig: ”Ja, nu är jag ensam med barnen i fem dagar istället för över en natt.” I en familj med barn kan det för den som är kvar hemma framstå som så lyxigt att resa. Men den resande parten upplever det inte nödvändigtvis så. Det är sena arbetstider, tråkiga hotell, man saknar sin familj, man vet inte vad man ska äta, man får förseningar, man måste ta någon konstig buss. Sen kommer man hem och är helt slut bara för att höra sin partner säga: ”Nu har du vilat upp dig, nu får du ta hand om barnen, för jag förtjänar en ledig kväll!” Det blir en stor dissonans i vardagen. Med detta vill jag säga att alla konstnärer inte kommer kunna och vilja vara borta så länge. Därför är det svårt att organisera dem alla på samma sätt. I relation till detta ställer jag mig frågan om vilket ansvar institutioner som den jag representerar kan och bör ta för dessa frågor. Vilka frågor kan vi driva åt hela branschen, vilka frågor kan vi driva för vår egen skull och vilka frågor kan frilansare driva? Jag skulle vilja se någon form av samordning kring det, för jag kan inte föra fria konstnärers talan kring resandet utan att först ha fått mandat att göra det. Vi behöver kunna peka på vad de självständiga konstnärerna gör och vill i relation till dessa frågor. Om jag skulle få det mandatet – till exempel i form av ett upprop eller en namninsamling som Cullberg skulle kunna ställa sig bakom – så har vi stor möjlighet att prata med politiker och beslutsfattare. Cullberg kan lättare än fria konstnärer få svar på mail eller boka ett möte om de här frågorna. Jag tror ibland att vi bara letar efter någonting att haka tag i.

Det behövs också beslut uppifrån. För oss på Cullberg har det hjälpt att vår storebror Riksteatern tydligt visat att det här är viktigt. På samma sätt tror jag att självständiga konstnärer kan behöva någonting att luta sig mot: att det finns direktiv. Som arbetsgivare har man möjlighet att påverka de anställda genom att göra val på arbetsplatsen. Ta till exempel att Riksteatern har bestämt att ta bort alla icke turné-relaterade flygresor, inte bara inom Sverige utan också till Köpenhamn eller Oslo. Eller att alla sammankomster där arbetsgivaren ska bjuda på lunch inom Riksteatern är vegetariska. Sådant tror jag läcker in i privatlivet. Men kan frilansare ta liknande initiativ, som påverkar en hel arbetsmiljö? Jag vet inte. Från frilansarnas håll tror jag att det krävs någon form av gräsrotsorganisering. Jag fattar att frilansare inte kan klimatstrejka eftersom ingen kommer sakna dem på arbetsplatsen. Men jag tror att frilansarna till exempel har en stark röst bland många bidragsgivare. Om de skulle samla sig och skriva ett öppet brev till Kulturrådet eller Kulturdepartementet som berörde hur man ska kunna ställa krav på presentatörer att minska flygandet så tror jag att det skulle ge resultat. Bidragsgivare skulle exempelvis kunna öronmärka pengar till tågresor.

Sedan ska man förstås inte underskatta fria konstnärers möjligheter att åstadkomma politiska förändringar genom sin konstnärliga verksamhet. Konstnärer är kreativa och har en maktposition i samhället. De har en publik att tala inför och medel att uttrycka sig. Däremot är det ingenting som man vill lägga på en enskild individ: just du ska bli konstnärernas Greta Thunberg.

Det kan också vara en svår identitet att ha, den där tråkiga miljötanten. Men kanske blir miljöfrågor snabbt viktigare i vår bransch just eftersom den är kvinnodominerad. Statistiskt sett är kvinnor mer insatta och låter sig påverkas mer i de här frågorna. Jag läste till exempel en mätning där norrbottniska män hade otroligt högt klimatavtryck eftersom mycket av det som där är associerat till traditionell manlighet handlar om kött, scootrar och stora bilar. Och flyger jag flygplan en vardag ser jag mycket män med kostym och portfölj. Det är väl de som får det förtroendet från sina jobb: att representera sina företag internationellt.

Resande som statussymbol håller nog på att förändras, både i privatlivet och i yrkeslivet. Men jag tror ändå att det fortfarande är så att de flesta som reser för första gången genom sitt jobb känner sig sedda: att just jag får representera organisationen och är värd att lägga pengar på för biljett och hotell. Jag undrar om man skulle få samma tillfredställelse om någon sa: ”I vanliga fall hade du fått göra en resa för att gå på det här mötet, men nu ska du istället få femtusen extra för att göra det på internetkonferens.”

#stinadahlström #cullberg #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

[workingontravel]

Vi minns inte alla timmar

(You can read an English translation of this text here.) Ebba Petrén och Gabriel Widing från scenkonstkollektivet Nyxxx är kanske mina mest återkommande reskamrater, och våra resandepraktiker är ofta ömsesidigt beroende även när vi inte reser tillsammans. Jag bjöd in dem att prata om våra gemenskaper och skillnader i resandets begär och politik. De berättade mycket, och ställde en del frågor tillbaka.

Den här texten är baserad på ett samtal som finns som podd på Nyxxx hemsida. 

Tova Gerge, Ebba Petrén & Gabriel Widing:

Gabriel: Jag har länge tänkt på mig själv som en liten kropp som plockas upp av en stor fågel och sedan kastas ner någonstans där det behövs. Fågeln är förstås kapitalet. Fågeln kan försätta mig i minst tre olika sorters resande. Jag kan hamna i Porto Alegre eller Tokyo, platser som jag kanske aldrig återvänder till. Jag kan hamna på flyg till städer i Europa där man talar andra språk. Eller, och det är det vanligaste för mig, så hamnar jag på tåg och bussar genom Sverige till olika funktionalistiska lägenheter. Den sortens resor är trygga för mig. Alla tåg är likadana, alla små svenska städer är likadana, alla gästlägenheter är likadana, alltid samma affischer från åttiotalet på väggarna.

Ebba: Jag känner mig inte fullt så lealös. Jag menar att det kan finnas båda en vilja och en ovilja att resa som saknas i den fågelbilden. Därmed inte sagt att den viljan är oberoende av vad som händer oss. En kompis sa: ”Det är så himla skönt att inte ha fast anställning! Jag vill prova på många saker så här i början av mitt yrkesliv!” och sen efter sex månader fick hen fast anställning och sa ”Det är så bra att ha en fast anställning! Jag kan alltid ta tjänstledigt, men det är också bra att vara på ett och samma ställe så att jag kan få kontinuitet såhär i början av mitt arbetsliv!”

Gabriel: Det finns väl en del kontinuiteter även i vårt arbetsrelaterade resande. Redan för tio år sedan reste vi mycket mellan Stockholm och Malmö där vi arbetade med verk för olika teaterinstitutioner. Sedan har vi gradvis utvidgat det territoriet, så att vi arbetar på ett liknande sätt i andra svenska städer.

Ebba: Vi har pratat om det som att vårt geografiskt utspridda kollektiv – just nu sex personer i fyra städer – kan täcka en större värld. Men jag tror också att sättet vi reser på påverkar hur vi gör konst. Vi stoppar det vi upplever på scen. Och då tänker jag främst på resor som sätter djupare intryck. Vi minns inte alla timmar på olika SJ-tåg, vem vi satt bredvid. Däremot kanske vi minns tågresan vi gjorde i Japan till Hakone och berget Fuji.

Gabriel: Ja, vårt besök i Japan inverkade på vår estetik i ett par år.

Tova: Märks det också när vi har varit i funktionalistiska lägenheter i hela Sverige?

Gabriel: Det lägger väl en sorts fadd, socialdepressiv filt över allt? Man märker det kanske till exempel i en radioföljetong som vi skrev där huvudkaraktären reser runt med en mystisk inspelningsapparat i hela Sverige och pratar med spöken.

Tova: Jag vill inte resa runt längre. Jag vägrar mer och mer att resa långt om jag kan undvika det. Visst, jämfört med en vanlig yrkesarbetande person i Stockholm reser jag mycket. Men om jag förut var borta halva året så är jag numera borta kanske två månader på ett år.

Gabriel: Jag tror att jag har varit borta 25-30 veckor per år i typ fem år.

Tova: Jag tänker på att när man är organiserad av arbete så är det arbetet man ser. Man kommer till en plats och vistas i en studio och lära känna den institutionen och vet hur producenten ser ut och går till H&M på huvudgatan, men man har ingen aning om vad som försiggår i övrigt, för att när man går från jobbet är man alldeles för trött för att ta några sociala initiativ.

Ebba: Jag har tänkt på de sociala relationerna i det där med att hela tiden ha nya kollegor. Man är väldigt sårbar på ett sätt. Man har ingen att prata med när man kommer hem från jobbet. Om jag jobbar som regissör är det många dagar där de enda konversationerna jag har är med människor som ser mig som den där regissören. I början får man alltid känna att man är intressant för att man är ny, men förälskelsefasen går över, och då visar det sig ibland att vi inte hade samma bild av projektet. Då kan det bli väldigt obekvämt, för det finns ingen intimitet eller tillit att falla tillbaka på i de relationerna. Och om tilliten återupprättas efter premiären – ja, då är det i vilket fall dags att åka hem.

Tova: Jag tänker på Tinder och konsumtionsdejtande som någon sorts parallell till det där med institutioner som söker en konstnärsförälskelse: och så tar det slut, och så bara gör man om det med en ny. Den parallellen är intressant för mig därför att jag vet att ni har använt den typen av sociala medier för att försöka skapa relationer på platsen ni kommer till.

Gabriel: Det man begär är inte nödvändigtvis intimitet eller sex. Det kan vara att få prata med någon som är förankrad i en plats, som har ett liv i den där lilla staden. För det händer inte spontant.

Ebba: Jag kommer ihåg när vi var i Borås Gabriel, och både du och jag var ute på Tinder. Jag kom hem och sa: ”Det finns ett område där folk har musikstudios och svartklubbar!” och du sa: ”Det finns folk som gör mode och design på en skola!” Vi var bara fett glada att det fanns folk. Men det är ju klart det gör!

Gabriel: Man vill veta att det finns ett liv. Det kan finnas olika strategier för att få kontakt med det. Dejtande är en strategi. En annan är att leta efter det som är likadant var man än är. Som att Coca-Cola alltid smakar likadant, och då hugger man tag i den. Eller så kan man förkovra sig i det ortsspecifika: man går på länsmuseet i Jönköping eller arbetets museum i Norrköping eller läser om Huskvarnas vapenindustri på sjuttonhundratalet…

Ebba: Den där sista strategin känns också som att den legitimerar att jag ska få verka på en plats. Jag känner nästan avsmak för mig själv när jag kommer till ett ställe och ska föreslå någonting med den där förälskelseinställningen utan att ha någon aning om vad de har gjort där tidigare, vad de har gått igenom som ort. Vilka är vi om vi inte vet det? Är vi de som ska komma och befria dem från deras historia?

Tova: Jag tänker på hur vi pratar om urbanitet och landsbygd i det här samtalet. Vi bor i stora städer, och arbetar i små städer. Det är ganska vanligt att det ser ut så inom vårt konstfält. Jag undrar om det kan förstärka någon typ av landsbygdsförakt när jag bara blir utslängd till olika orter där jag inte nödvändigtvis vill vara, där jag inte har något nätverk, där jag hela tiden längtar efter någon annan, någon annanstans. Då börjar man lätt karikera den där orten.

Ebba: Samtidigt startades länsteatrarna ofta av folk som oss – en grupp från Stockholm eller Teaterhögskolan i Malmö – fast på sjuttiotalet, som flyttade till Sundsvall eller så och började få pengar. Det kanske sker på andra sätt också nu. Som att Institutet har flyttat till Tornedalen och startat en scen i byn som en av medlemmarna kommer ifrån.

Gabriel: De mest negativa upplevelserna av att vara på resa är ju när man inte fattar vad man gör där, hur man hamnade där.

Ebba: Jag tycker om att åka till en plats och bli väl mottagen som expert på någonting. Att få säga sin mening, kanske kunna ta i lite extra eftersom man ändå inte riktigt har något ansvar och sedan åka hem. Det svåra är när jag ska ha en vardag fast alla saker som är vardag för mig saknas. Vi har ganska olika strategier kring de perioderna, Gabriel. Jag pratar länge och mycket i telefon med nära vänner eller partner. Jag behöver deras stöd. Och innan en sådan period blir det extra viktigt att det ska vara tryggt.

Gabriel: Jag är mer så att jag checkar ut. Jag säger: ”Vi ses om åtta veckor.” Det funkar bra för mig, men det funkar inte bra för dem jag lämnar hemma.

Ebba: Det händer mig ofta att ingen vet var jag är. Jag kan träffa folk i Stockholm som säger ”Bor du i Malmö?” Och det hänger på mig att ta kontakt. Jag är inte med i folks vardag, för jag har varit borta och sagt nej så många gånger. Och jag kan känna det som att jag är på fel plats när jag är på alla de där andra platserna. Det kan handla om vilka jag känner mig nära: hur människor ser ut, hur deras affischer ser ut, hur de pratar om konst. De gånger jag inte känner någon attraktion till det som finns omkring, men ändå måste spegla mig i det, upplever jag min egen konst som futtig. Kanske är det fåfänga; att jag vill gå på rätt fest. Samtidigt måste jag kunna ta på allvar att jag och vi i Nyxxx kan utvecklas mer och förstås på ett annat sätt i andra sammanhang. För jag har också varit i sammanhang där det har känts helt rätt.

Gabriel: Jag hade gärna rest mer till stora städer om jag hade fått välja, som Prag eller Krakow snarare än andra platser mellan Stockholm och Malmö. Men de flesta som turnerar internationellt verkar få spela sina föreställningar så få gånger jämfört med oss som främst rör oss i de svenska regionala nätverken.

Ebba: Jag känner mig ändå lite olycklig över var jag befinner mig ibland. Jag tror också det handlar om att alla i Nyxxx är mer och mer busy med sitt. ”Nu kan vi spåna lite idéer på messengertråden” – okej, men jag har inte pratat med Gabriel på ett halvår för vi har inte haft tid med det, och hur ska vi då kunna komma någonstans?

Gabriel: Det är svårt att ses spåna idéer utan att ha ett färdigt projekt med full finansiering. Det är som ett moment 22. En arbetsvecka med ett sexpersonerskollektiv kostar ju 70 000 kronor.

Ebba: Eller så måste man umgås på fritiden.

Tova: Men då kanske man är i Värnamo och hatar små orter. Eller är trött på att hela tiden hänga med sina kollegor och vill ha en relation med sina kompisar. Jag räknar er som mina kompisar, men det kan vara svårt att hitta till den platsen när vi har jobbat mycket ihop.

Ebba: Jag tycker att många mindre orter har spännande historia.

Tova: Ebba, du har ju också på ett sätt flyttat till en småstad, du har ett hus på en ort som heter Ljusne. Upplever du att Ljusne har någon speciell roll i relation till de här berättelserna om arbete och rörlighet?

Ebba: Det är mycket som har förändrats i mindre städer, inte bara i Sverige utan i hela Europa, som har att göra med kapitalflykt och postindustriella tillstånd. Det visar tydligt hur möjligheterna och drömmarna i ett liv står i relation till pengar och arbete. Jag tänker också på vad som händer när det finns plats någonstans: vem som kommer för att ta den platsen, och vad det innebär för dem vars plats blir tagen. PAF till exempel ligger i en pittoresk fransk by med ett vackert landskap, men det är också ett mikrokosmos i sig, isolerat från bygden. De i byn har inte alltid älskat verksamheten på PAF, trots att det har gjorts försök att minska spänningarna.

Tova: Kan inte du berätta den där historien om Ljusne och sågverket?

Ebba: En gubbe cyklade upp på min infart häromdagen. Han letade efter en katt. Jag kom ut och sa hallå och berättade att jag var nyinflyttad. Han sa: ”Jag har bott här sedan 1964. Det var en annan plats då, jag är så förbannad över hur det har blivit. Det var 5000 personer som bodde här, det fanns 4000 arbetare på fabriken…” Så är det med varenda jävel du träffar i Ljusne. Porten till historien står öppen, och hatet till Hallwylska familjen är så djupt. Hallwyl gifte in sig i familjen som ägde fabriken. Det var en handelsfamilj som skeppade så kallade kolonialvaror till södra Norrland via hamnarna i Söderhamn och Ljusne. Sedan köpte de skog av bönderna, och sedan byggde de sågverket, och anställde bönderna så att bönderna kunde få pengar och köpa kaffe och sprit som de hade skeppat in i sin hamn. Och pengarna kanaliserades till Hallwylska palatset som byggdes utan övre gräns i budgeten. Det finns många orter som har varit med om det här, men det blir väldigt tydligt med Hallwylska palatset. Hon som byggde Hallwylska palatset hade som ambition att katalogisera allt redan från början. Min fantasi är att hon måste ha vetat att den exploatering som skedde av skogen och arbetarna i Ljusne med omnejd var helt ohållbar. Lika bra att göra ett museum direkt.

 Gabriel: Man borde göra bussresor från Ljusne till Hallwylska.

Ebba: Det brukade fackklubben på plywoodfabriken göra. De stod och grät därinne när de såg alla guldkranar. Tova: Kommer vi att stå och gråta någonstans, och i så fall var?

#nyxxx #workingontravel #trainsandboatsandplanes #gabrielwiding #ebbapetren #svenska

[workingontravel]

Om gränserna vägrar mig, vägrar jag dem

(Texten finns på engelska här.) Jag nämnde det här projektet för en vän. Hon sa omedelbart: du borde prata med Ghayath Almadhoun. Ghayath Almadhoun är en poet vars poesi berör mig. Han är också en poet som arbetar med många språk, som bor och skriver på många platser. Att hitta ett tillfälle att träffa honom var en utmaning på grund av hans många resor. Jag är glad att vi lyckades. Hans berättelse om att resa i arbetet sammanför det personliga och det politiska, det sorgliga och det roliga, det historiska och det samtida, på extraordinära sätt.

Ghayath Almadhoun:

Jag reser av många skäl som jag knappt förstår. Några av dem uppstod redan i barndomen. Jag föddes i Damascus med en palestinsk pappa och en syrisk mamma, i flyktinglägret Yarmouk. Det var bara tält när det grundades 1948, men nu har det blivit byggnader, en del av staden. De första frågorna i mitt liv var: Vad är vi? Varför säger de att vi inte är syrier utan palestinier? Varför är jag i så fall inte i Palestina? Det var väldigt svårt för min pappa att förklara för en sexåring varför ett land i Asien utgjorde en lösning på antisemitismen och rasismen mot judar i Europa. Men senare blev det ännu mer komplicerat. Jag upptäckte att jag inte är palestinsk-syrisk. Jag är en palestinier från Syrien. Palestinsk-syriska är de palestinier som kom till Syrien 1948, när Israel ockuperade åttio procent av Palestina. Eftersom både USA, Sovjetunionen och Europa accepterade detta, förstod de arabiska regeringarna att det ockuperade landet hade blivit Israel. För att lösa detta gav de flyktingarna alla papper de behövde. Så de som kom från Palestina till Syrien 1948 har samma medborgerliga rättigheter som det syriska folket. Men vår familj kom efter ockupationen av Gaza 1967. När Israel ockuperade Gazaremsan, Västbanken, Golanhöjderna från Syrien, Sinai från Egypten och några delar av Jordanien, sa det internationella samfundet: ”Det här är ockupation, och Israel bör dra sig tillbaka”. De arabiska nationerna bestämde sig då för att inte ge några papper till dessa palestinier, för att inte hjälpa Israel med några lösningar.

Jag insåg att jag skulle växa upp utan några medborgerliga rättigheter. Jag fick inte arbeta. Jag fick inte ta körlektioner. Jag fick inte lämna landet, och om jag lämnade det av något skäl, skulle jag inte vara välkommen tillbaka. Eftersom vi inte fick äga ett hus, så skrev vi huset på min syriska mamma. Men om hon dog skulle regeringen ta huset och sälja det. Det här, att jag inte kunde ärva, var det som sårade mig mest.

När jag förstod att jag redan fötts utanför, i exil som de säger, så blev jag fascinerad av tanken att det inte finns några gränser. Om gränserna vägrar mig, så vägrar jag dem. När jag började studera förstod jag också att min pappa var poet. Jag började tänka på poesi. Jag kände mig förbunden med många suror i Koranen, till exempel poetens sura, sura 26. I slutet av suran står det: ”Och poeterna - dem följer sådana som är osäkra om vägen. Har du inte sett hur de strövar genom alla dalar utan mål och hur de säger ett men gör ett annat?”

Resande är de arabiska poeternas realitet, och poesi är väldigt förknippat med resande i den arabiska traditionen. Som den mest berömda arabiska poeten, El Mutanabbi. Han reste på niohundratalet, men framför allt reste hans poesi. Om El Mutanabbi deklamerade en dikt i Bagdad kom den inom ett par timmar med brevduva till folket i Damaskus. Därifrån spreds den överallt. Hans dikt kunde nå Andalusien inom en vecka. Han själv kom två månader senare.

Så jag började skriva poesi. Alla mina vänner åkte till Beirut, Jordanien eller varsomhelst. De blev inbjudna att komma dit och läsa. Men jag kunde inte resa, för jag hade inget pass, inga papper eller ens ett id-kort. Så ett inre tryck började byggas upp. Det här pågick till 2008 när jag fyllde trettio. Då lämnade jag landet. Jag gjorde ett slags falskt pass och åkte till Sverige. Efter att jag fick ett riktigt svenskt pass är det: ”Fånga mig den som kan!” Resandet hänger också samman med mitt skrivande. Till exempel kan det gå till så att jag besöker en plats, läser om den, diskuterar den och sedan skriver en dikt. Jag gjorde det till exempel när Assad använde kemiska vapen i Damaskus förorter. Många blev dödade i den första attacken med nervgasen sarin. 1400 personer dog, varav 900 var kvinnor och barn. Jag såg hur dessa kroppar skakade. Ögats pupiller blir små. Jag började tänka på kemikalier. Och jag tog reda på att den första kemiska attacken skedde i staden Ypres i Belgien, 22 april 1915. Jag åkte dit till hundraårsdagen. Jag besökte 170 begravningsplatser. De innehöll 600 000 gravar, och jag besökte dem alla under två veckors tid. Vid en port hade de skrivit namnen på alla döda soldater oavsett varifrån de kom – Frankrike, England, Kanada. De spelade musik till åminnelse av en av dem varje dag, och pratade om vad de visste om just den enskilda soldaten. De har gjort det här i åttio år utan en enda dags uppehåll. Till och med under andra världskriget spelade de varje dag. Problemet är att de behöver 600 000 dagar på sig för att ta sig igenom alla namnen. Jag lyssnade på sådana konserter i fjorton dagar. Sedan skrev jag en dikt som rör sig mellan det förflutna och framtiden, Ypres, Syrien och Palestina. En annan gång åkte jag till Antwerpen och forskade om blodsdiamanter. Men under den månaden började tusentals människor drunkna i medelhavet. Så min dikt börjar med blodsdiamanter och slutar med att syrier drunknar i havet. Och detta är för övrigt inte politisk poesi, det är mitt liv.

Så sammanfattningsvis: Jag reser för att skriva. Jag kompenserar för vad jag missade när jag inte hade papper. Jag är en resande poet som i Koranen. Och jag föddes utan land, så jag tror inte på gränser. Men den huvudsakliga anledningen till att jag reser som jag har gjort nu, 345 dagar om året och utan att stanna i Sverige ens en hel vecka, är en annan. När jag kom till Sverige accepterade jag Stockholm som min stad eftersom Damaskus fanns där i bakgrunden. Varje gång jag kände mig trött på att vara en utlänning, så kom jag ihåg att Damaskus fanns, att jag en dag skulle kunna återvända dit och känna lättnad. 2011 började den syriska revolutionen. Jag stödde den verkligen, och den fick hoppet om att resa till Damaskus att växa. Men folk jag kände blev dödade, familjemedlemmar, nästan alla mina vänner. Städer där jag känt mig hemma blev förstörda. Och diktaturen vann. Landet förstördes. Mina förhoppningar om att någonsin återvända blev lägre än någonsin. Damaskus försvann från min bakgrund. Allting skakades. Inte ens Stockholm tillhörde mig längre. Det som krossade mig var min bror. Jag förlorade honom 2 april 2016, han blev dödad av Assad. Jag var på turné: jag skulle ha varit femton dagar i Holland. Det andra giget var med Anne Vegter, nationens poet. Vi avslutade vår diskussion. Jag gick ut och satte på mobilen. Då ringde min andra bror och berättade för mig. Jag försvann från universum i två timmar. Jag vaknade omgiven av människor. Vi åkte till vår väns hus och jag bad honom att boka en biljett till Stockholm åt mig. Dygnet som följde var det svåraste i mitt liv. När planet var över Danmark förstod jag att något var fel. Jag ville be piloten stanna och släppa av mig. Varför åkte jag till Stockholm och inte till Damaskus? Stockholm är ännu längre från Damaskus. Vad är det för skillnad på om jag gråter i Amsterdam eller om jag gråter i Stockholm? Så jag började resa på det här sättet. Som jag ser det är det bästa sättet att överleva traumat att vara på resande fot. Det är när man kommer fram som problemen börjar. Jag märkte det hos en jag känner som levde levde fyra år under bombningarna i Syrien. Han förlorade alla sina vänner. Folk dog i hans armar. ISIS arresterade honom innan han lämnade landet. Hans resa hit tog åtta månader. Under hela den tiden klarade han sig hyfsat. Men när han kom hit tog det fyrtio dagar och sedan slog posttraumat till. Det gjorde mig ännu räddare. Så jag frågade mig själv: Vad händer om jag börjar resa och aldrig tillåter mig att komma fram? Panikattackerna kommer att vänta tills jag slagit mig till ro. Men tänk om jag aldrig slår mig till ro? När min bror dött skrev jag en dikt. Skrivandet ägde rum på kanske sextio platser, i tjugo länder. Om jag skulle underteckna dikten med namnen på alla städerna så skulle det bli lika långt som dikten. Det som höll kvar mig i det här är att någon annan betalade de flesta av mina biljetter och resor. I den bemärkelsen hjälpte dikten mig att överleva två gånger om. Å ena sidan handlar det om att skriva för sin överlevnad, att fästa det som plågar mig på papper. Men sedan är det festivalerna och residensen och stipendierna som tar mig hit och dit. Många av festivalerna var chockade över att jag bara behövde en biljett. Tyskland betalar min biljett från Frankrike. Belgien betalar min biljett från Tyskland. Alla betalar bara ditresan.

Det händer att det blir hål i schemat, kanske sju tomma dagar. Jag fyller de hålen för att jag inte ska behöva stanna upp. Jag ber festivalen att förlänga min biljett och betalar själv för hotellet innan jag åker till nästa festival. Eller, om jag inte kan ändra biljetten, så bokar jag ett flyg till de arabiska bokmässorna. I arabiska länder är bokmässorna mellan två och tre veckor långa. Och de läggs på ett systematiskt sätt, så att de täcker hela året. När helst man vill till en bokmässa i ett arabiskspråkigt land så finns det en. Det finns runt 540 miljoner arabisktalande personer i världen, i 22 länder med 22 helt olika kulturer. Så om man åker för att signera sin bok så blir man mottagen helt olika. Man är en stjärna i Kuwait, de hatar en i Libyen och man är bästsäljare i Irak…

Jag minns inte ens alla platser jag har varit på, jag blandar ihop dem. Säkerhetspersonalen på flygplatsen känner mig och hejar på mig. Ibland träffar jag dem på morgonen. Jag åker hem och kastar ut sommarkläderna och kastar ner vinterkläderna för att jag ska till andra sidan jorden. Sedan träffar jag dem igen på eftermiddagen. Folk förstår efter ett tag att om de försöker stoppa mig kommer de att förlora mig. Om tåget är snabbt och tungt ska man åka med, inte stå framför. Men rutinen med vänner är att man går hem till dem, tar med vin och lagar mat och så kommer de och hälsar på nästa gång. När man reser om och om igen och inte äter middag med dem så slutar de på sätt och vis vara ens vänner. Man förlorar sina rötter.

Det är så härligt när man kommer till platser som soliga Kalifornien, majsfält och vin. Och att träffa människor, diskutera med dem, äta god mat, ha intellektuella utbyten om filosofi, livet, rasism, patriarkatet, allt som intresserar mig. Men fysiskt är det tröttande. Jag har en teori som jag kallar kuddteorin. Det finns problem i livet, som patriarkat, ockupation, kapitalism och skillnaderna på hotellkuddar. Jag kämpar för varje persons rätt till en storlek som passar dem. På grund av kuddar och trötthet och förlorade vänner har jag börjat tänka att jag behöver en strategi för att resa mindre. Också min flickvän är inblandad i det här. Vår idé är att låta min hjärna tro att jag reser fastän jag inte gör det, genom att ta långa residens utanför Sverige. Så nu har jag ett fem-månaders residens i Amsterdam och efter det ett helt år i Berlin genom DAADs stipendieprogram för konstnärer. Det funkar, på sätt och vis. När jag åkte till Amsterdam började jag längta efter Sverige som mitt land. Eftersom jag förstod att jag skulle vara borta länge så fick jag hemlängtan för första gången. Och när jag känner resehungern kan jag dämpa den, för tekniskt sett så reser jag redan. Genom det här har jag börjat resa mindre. Nu reser jag bara två gånger i månaden.

När jag reser tar jag med mig min bärbara dator. De frågade mig i Indien vad jag skulle rädda om huset började brinna. Jag sa min dator, för inuti den finns ett annat hus. Vad är hemma för en palestinier född i ett flyktingläger om inte språket? Det är någonting jag ärvt av min pappa genom talet. Han berättade för mig om paradiset, landet som flödar av mjölk och honung. När jag fick mitt svenska pass åkte jag till Palestina. Det fanns inget. Ingen mjölk och ingen honung. Det finns bara i palestiniernas drömmar. Första gången jag åkte dit höll de kvar mig i sex och en halv timmar på flygplatsen. Med all min glädje och sorg över att vara där släppte israelerna till slut in mig. Än idag har jag inte berättat för min pappa om det, eftersom de slängde ut honom två gånger, en gång från Ashkelon till Gaza 1948, och sedan från Gaza till Egypt 1967, och han lämnade sin mamma där. Han träffade henne inte igen innan 2012 när hon dog.

Hem är förbundet med modersmålet. Jag saknar att höra mitt namn. Jag brukade ständigt säga till Gud att jag saknar Syrien och Damaskus här i Sverige. Men när jag bad Gud att återförena mig med Syrien måste han ha missförstått. Istället för att ta mig till Syrien, skickade han alla syrier till mig.

#ghayathalmadhoun #workingontravel #trainsandboatsandplanes #svenska

[workingontravel]

Podcast: Resande och varande

(This podcast exists only in Swedish.) Jag är med i scenkonstkollektivet Nyxxx. När jag intervjuade Ebba Petrén och Gabriel Widing från Nyxxx blev det en podcast om hur vårt arbetsliv villkoras av resande, hur vi upplever detta resande liv samt om gemenskaper och skillnader i resandets begär och politik.

#nyxxx #workingontravel #trainsandboatsandplanes #podcast #svenska

[workingontravel]

You’re there physically through your object

(You can find this text in Swedish here).

Visual arts is a field that sometimes overlaps the venues and practices of performing arts. Despite this, I don’t know that many purely visual artists. When I wanted to talk to someone who was clearly rooted in visual arts, a friend referred me to Katja Larsson, among other things because they recently ran into each other during parallel work travels. Katja is based in London, but I had the opportunity to meet her over coffee at Stockholm central station. She came directly from the airport bus to the cafe. In the conversation, the objects around us came to play an important part. The means of transportation, the bench, the glasses, the paper tablecloth – what do all these objects say about us when they are put in motion through us? Katja Larsson: My ordinary travelling route was always to Stockholm, because my family lives here, and now most of my jobs and the gallery representing me are here as well. I have lived away for twelve years, all in all. First, I was in a folk high school for two years in Scania, then I moved to Glasgow to study and then I settled in London. The trip to Scania was the most difficult one. It was more expensive, longer and more complicated than going to Glasgow or London. In addition to that, there was no Internet in the cottage where I lived. The landline was my only means of staying in touch with people. Because of how the technology has developed, it’s cheaper and easier now when I live in London. I can write and call for free with wifi through a lot of different services. It also makes it feel very close, almost like I wasn’t somewhere else.

But I don’t want to move back home. And with back home I now mean where I was born. I say home about both places depending on where I’m going. I like living in London. I had a long-term relationship there until recently, and I thought that was why, but when we broke up I realised it was about the city as such, not just friends and contexts. I think I’ve toughened up living in a big, annoying city, that it has changed my ideas and made me develop faster. If I want to check out a style or an epoque, there’s always an exhibition about it. And there’s so much junk everywhere, so much life and movement, it’s inspiring for me. A more empty and tidy place isn’t.

I also think there might be an interest in what I’m doing precisely because I’m not doing it in Stockholm. I often get visits in London from my gallerists and others. The exchange and travelling are a very important part of the art world. People come to London sooner or later because it’s a cultural centre. That’s yet another reason to live there.

To have a gallery representing you doesn’t mean you get a stable monthly salary. You can get commissions from them and they can sell your art, but there are no guarantees. Everything is about how much you sell and how interesting you are. So, you just have to stay interesting.

There is no job security for me whatsoever. You can’t work as an artist if you have a nervous disposition. You need a buffer, preferably a couple of annual salaries, because that’s how long it might take to get a commission and then get paid for it. So, you have to save the money from your last job to be able to take the next one. You need to just forget that the money is in your account. Or, you have to remember that it’s your monthly salary for one and a half years ahead. Then it’s not that much, all of a sudden.

Because you never really know what will happen, I’ve always had a part-time job. It’s also nice to have a dynamic life where you meet other people a few days a week. Another reason why I’ve kept my job despite not really needing it anymore financially is Brexit. If Brexit goes through, it would be hard for me as self-employed with incomes from other countries to prove how long I’ve lived in Britain, but being employed makes it quite simple.

Older artists have told me that I should devote myself fully to the art world, that that’s how it’s should be done. But I think this romantic notion is a bit overrated. Also, to do that you need to travel around from art fair to art fair and tag along everywhere. And to be honest, I’m not that enthusiastic about living in hotels and being on tour. It was not as glamorous as I thought.

So, I avoid travelling through my part-time job. All the same, if I wasn’t obliged to be in London two days a week, maybe I could have scheduled my travel so I could do everything I need to do in Stockholm in three weeks, so I wouldn’t have to travel so much the rest of the year.

I sometimes think of the implications of moving to a country where I have to fly to get to Stockholm and back easily. It’s possible that I would have thought differently if I had made that choice today. I recently did a test to see how much CO2 I consume. Despite being a vegetarian and a cyclist, I still didn’t score under the two-tonne limit. And now I’m depending quite heavily on the existence of the air route. Travelling in any other way takes like three days and is really expensive. For me to make a different choice, the train traffic would need to expand and become radically cheaper. I travel mostly between London and Stockholm, but a few times a year I go to places that are not home in any way. If your works are easy to install, someone else can do it for you, but some of my objects are rather large and have to be taken apart and then reassembled. I often get to do this myself. Other objects that are a bit easier to deal with, that can be hung on a wall or stand on a pedestal, can travel on their own. For me, it’s a bonus when the objects are put into motion in a way that is not actually a part of their history as sculptures. Like a series of excavator buckets I cast in stone. Excavator buckets aren’t valued very highly in everyday life, so it’s fun that they get to go on tour. Or like when five muscular guys plodded through the streets with a large, fragile tractor wheel made of paper, because it was tricky to get it into the gallery.

I think a lot about movement when it comes to objects. For example, I’m fascinated by motorbikes, even though I’m not a motorcyclist myself, but because they are aerodynamic and tilt when going round bends and so on. If I work with motorbike parts as a visual artist, that motion is embodied in the static object. For this reason, a word I tend to use when I describe objects in English is “vehicle”. It is a means of transport, but it can also be “a vehicle for change”, for example. My objects are not vehicles, strictly speaking, but as an artist you don’t have to use the right words. For instance, I often say that the objects have evolved. “This motorbike has evolved into a classic stone artefact.” It sure hasn’t, I made it. I can really forget that. I experience the objects as wanting things, knowing things in themselves. If I were to say something about the airplane as an artistic object, what first comes to mind is the feeling of not understanding why it’s moving so fast. It’s like looking at a map, everything becomes so small and then I’m there. I think of the early trains that travelled at thirty kilometres an hour. People threw up because they couldn’t handle the speed. Have we really found a way of dealing with the velocity of an airplane, or is it just that we don’t grasp it?

The airplane is also a weird, a heavy object hovering in the air. But if I were to choose only one object that could do that, I would choose the zeppelin instead. An airplane has too many parts jutting out. And it’s too logical, it looks like a bird. A zeppelin could just as well be a submarine, and then the sky could be water. Objects are interesting if they have an ambiguity, if you can read it as more than one thing. Zeppelins are whales, Moby Dick, Leviathan. The zeppelins have a fundamental sculptural language, as in modernist or African sculpture. Also, there is this aspect that the zeppelin never became anything. The idea was a failure, just like the Vasa ship.

But airplanes, zeppelins and the Vasa are actually a bit too large for me. I stick to the human scale when I build. My casts are often just on the verge of what I myself can carry, so it’s a struggle to get them home. Maybe it’s related to me playing the double bass in a symphonic orchestra at high school. Always when I see someone carrying a double bass, I feel such an incredible respect for that person. In some ways, the orchestra life is quite similar to being an artist, because there you also travel with an object. And the double bass or the sculpture protects the whole of you. You don’t really need to be visible. You are there physically through your object.

But I’ve more or less stopped transporting things myself. Just because you can drag something in your backpack on a plane it doesn’t mean you should. Even if art is my passion, it’s also my job. With a job you have boxes, transportation and insurance. The things have a value beyond how I myself see it, and it has to be protected. I have learnt through experience that travel and shipping expenses need to be covered. So, movement is included in the budget for the art piece.

One thing that I have done on the travel budget for the art piece is to go on adventures to extreme locations to make casts of large rock surfaces and other natural objects. The adventurer is a character I use. Imagine Kaspar David Friedrich in a suit, gazing out at a stormy ocean thinking he’s in control; the human who thinks he can control nature. I ended up there through a project about the anthropocene, geology and the end of the world. It started with me casting a mould of a huge stone and reconstructing it in pink silicone. After that I started researching geology and rheology, which is about, for example, stones having a fluid quality over time. That took me to the anthropocene and how humans have changed the crust of the earth since the industrial revolution. I realised the silicone stone is not just a sculpture, but a representation of something that is actually happening. Stones these days can consist of plastic to quite a high degree.

There’s this book called Machine by Peter Adolphsen. A short passage describes a prehistoric eohippus – a tiny, tiny horse – running through the woods, stumbling on a root, falling down a hole, dying, being covered by a layer of vegetation, being squeezed together during hundreds of thousands of years, transforming into oil. Then someone comes and extracts the oil. Someone pumps it into a car. Someone drives the car. It becomes exhaust that a lung breathes in.

That time travel infuses a kind of poetry into things that we don’t often consider to be poetic, such as petrol or exhaust fumes. Even if I don’t like exhaust fumes, this transformation of oil is among the most fascinating things there are, artistically. How can we build stuff that is so much stronger than ourselves? How can we destroy ourselves in this way? How can a million-year journey – the time it takes from the horse falling until it becomes oil – be combusted in a Ford in half a second? It’s a slow journey here and now, because nothing in particular is happening in this room. But look around you. This is paper. This is plastic. It’s everywhere. Maybe this was once a dinosaur? I can imagine the world becoming a floating mess of things, a sideways evolution where things start to cross-fertilise. Suddenly, this bench is made of glass, or water. Things decay and shift shape without us.

#katjalarsson #trainsandboatsandplanes #workingontravel #visualarts #english

[workingontravel]

Du är där kroppsligen via ditt objekt

(You can read an English translation of this text here.) Bildkonsten är ett fält som stundtals överlappar scenkonstens platser och praktiker. Trots det känner jag inte så många renodlade bildkonstnärer. När jag ville prata med någon som var tydligt förankrad i bildkonsten tipsade en vän mig om Katja Larsson, bland annat eftersom de nyligen hade sprungit på varandra under parallella arbetsresor. Katja är baserad i London, men jag fick tillfälle att ta en kaffe med henne på Stockholms central. Hon kom direkt från flygbussen till fiket. I samtalet kom de objekt vi omgav oss med att få en stor betydelse. Transportmedlen, bänken, glasen, pappersduken på bordet – vad säger alla dessa föremål om oss när de försätts i rörelse genom oss? Katja Larsson: Min vanliga resrutt har alltid varit till Stockholm, för min familj bor här, och nu är galleriet som representerar mig och de flesta av mina jobb också här. Jag har bott borta i sammanlagt tolv år. Först gick jag på folkhögskola i två år i Skåne, sedan flyttade jag till Glasgow för att plugga och sedan bosatte jag mig i London. Resan till Skåne var den jobbigaste resan. Den var mycket dyrare, längre och bökigare än att åka till Glasgow eller London. Dessutom bodde jag i stuga och hade inte internet. Ville man hålla kontakten med folk fick man g��ra det på masttelefon. På grund av hur tekniken har utvecklats är det billigare och enklare nu när jag bor i London. Jag kan skriva och ringa gratis på wifi genom en massa olika tjänster. Det gör också att det känns väldigt nära, nästan som att det inte var en annan plats.

Men jag vill inte flytta hem. Med hem menar jag nu där jag är född. Jag säger hem om båda ställena beroende på vart jag är på väg. Jag gillar att bo i London. Jag hade en långvarig relation där fram till nyligen, och då tänkte jag att det handlade om det, men när relationen tog slut så kom jag på att det handlar om själva staden, inte bara kompisar och sammanhang. Jag tror att jag blivit luttrad av att bo i en stor, jobbig stad, att det har ändrat mina idéer och gjort att jag har utvecklats snabbare. Om jag ska kolla upp en stil eller epok finns det alltid en utställning om det. Och det är så mycket skräp överallt, det är så mycket liv och rörelse, det ger mig inspiration. På en tommare och mer välstädad plats får jag inte det.

Jag tror också att det kan finnas intresse för vad jag håller på med just för att jag inte håller på med det i Stockholm. Jag får ganska ofta besök i London av mina gallerister och av andra. Utbytet och resandet är en väldigt viktig del av konstvärlden. Folk kommer till London förr eller senare eftersom det är ett kulturellt centrum. Det är ytterligare en anledning att bo där.

Att ha ett galleri som representerar en betyder inte att man får en fast månadslön. Man kan få uppdrag via dem och de kan sälja ens konst, men det finns inga garantier. Allting handlar om hur mycket man säljer och hur intressant man är. Så det är bara att fortsätta vara intressant.

Det finns ingen arbetstrygghet för mig överhuvudtaget. Konstnär är inte ett jobb man kan ha om man är nervöst lagd. Det krävs en buffert, gärna på två årslöner eller så, för det är så lång tid det kan ta att få ett jobb och sedan få betalt för det. Sedan måste man spara pengarna från det förra jobbet för att kunna ta nästa. Det är bara att glömma bort att pengarna finns där på kontot. Eller så får man komma ihåg att det är ens månadslön för ett och ett halvt år framåt. Då är det plötsligt inte så mycket.

Eftersom man aldrig riktigt vet hur det går har jag alltid haft ett extrajobb. Det är också skönt att ha ett dynamiskt liv där man träffar andra människor några dagar i veckan. Ytterligare en anledning till att jag behåller mitt jobb trots att jag inte längre riktigt behöver det ekonomiskt är Brexit. Om Brexit skulle gå igenom skulle det vara svårt för mig som egenföretagare med inkomster från andra länder att bevisa hur länge jag har bott i Storbritannien, men att jag har en löpande anställning gör det ganska enkelt.

Äldre konstnärer har sagt till mig att jag borde ge mig hän åt konstvärlden på heltid, att det är så man ska göra. Men jag tycker att denna romantiska tanke är lite överskattad. Dessutom, ska man göra det måste man resa runt från mässa till mässa och hänga med överallt. Och jag är ärligt talat inte så förtjust i att bo på hotell och vara på turné. Det var inte så glamoröst som jag trodde.

Så jag undviker resande genom mitt extrajobb. Samtidigt, om jag inte var tvungen att vara i London två dagar i veckan hade jag kanske kunnat lägga upp mitt resande på ett sådant sätt att jag kunde göra allt jag behöver i Stockholm under tre veckors tid, så att jag inte behövde resa så mycket resten av året.

Ibland tänker jag på vad det innebär att jag flyttade till ett land där jag måste flyga om jag ska ta mig fram och tillbaka till Stockholm på ett smidigt sätt. Det är möjligt att jag hade tänkt annorlunda om jag gjort det valet idag. Jag gjorde nyligen ett test för att uppskatta hur mycket CO2 jag förbrukar. Trots att jag hade en del att ta av som vegetarian och cyklist kom jag på grund av flygresorna ändå inte under två-tons-spärren. Och nu är jag ju ganska beroende av att flygvägen finns. Att resa på annat sätt tar typ tre dagar och är jättedyrt. Om jag ska kunna välja annorlunda får man bygga ut tågtrafiken och göra den radikalt mycket billigare.

Det är framför allt mellan London och Stockholm jag reser, men några gånger om året åker jag till ställen som inte är hem i någon bemärkelse. Om ens verk är enkla att installera kan någon annan göra det åt en, men en del av mina objekt är ganska stora och måste monteras ner i delar och byggas ihop igen. Det får jag oftast göra själv. Andra objekt som är lite lättare att ha att göra med, som kan hänga på en vägg eller stå på en piedestal, kan börja åka på egen hand. För mig är det en bonus när objekten sätts i rörelse på sätt som inte egentligen är del av deras historia som skulpturer. Som en serie grävskopor jag har gjutit av i sten. Grävskopor värdesätts inte så högt till vardags, så det är kul att just de får turnera. Eller som när fem muskulösa killar traskade runt med ett skört traktorhjul i papper över gator och torg för att det var bökigt att få in det i galleriet.

Jag tänker mycket på rörelse när det handlar om objekt. Jag är till exempel fascinerad av motorcyklar, inte för att jag åker motorcykel själv, utan för att de är aerodynamiska och lutar när de svänger och sånt. Om jag jobbar med motorcykeldelar som konstnär följer den rörelsen liksom med in i det statiska objektet. Av den anledningen är ett ord jag brukar använda när jag beskriver objekt på engelska ”vehicle”. Det betyder ju fordon, men vehicle kan också vara ”a vehicle for change”, till exempel, kanske så som man kan använda ”motor” på svenska. Objekten är strängt talat inga fordon, men som konstnär behöver man inte säga saker som stämmer. Till exempel säger jag ofta att objekten har utvecklats. ”Den här motorcykeln har utvecklats till en klassisk artefakt i sten.” Det har den ju inte, det är ju jag som har gjort det. Det kan jag verkligen glömma bort. Jag upplever det som att objekten själva vill saker, kan saker. Om jag skulle säga något om flygplanet som konstnärligt objekt tänker jag först på känslan av att inte förstå varför det går så fort. Det känns som att jag tittar på en karta, allting blir litet och sedan är jag där. Jag tänker på de tidiga tågen som gick trettio kilometer i timmen. Folk spydde för att de inte kunde hantera den höga hastigheten. Har vi verkligen hittat ett sätt att hantera de höga hastigheter som flygplanet rör sig i, eller förstår vi det bara inte?

Flygplanet är också ett konstigt, tungt, stort föremål som ligger i luften. Men om jag skulle välja bara ett objekt som gör det skulle jag välja zeppelinare istället. Ett flygplan har för många grejer som sticker ut. Och det är för logiskt, det ser ut och är som en fågel. En zeppelinare skulle kunna vara en ubåt lika gärna, och då skulle himlen kunna vara vatten. Objekt blir intressanta om de har en tvetydighet, om man kan läsa dem som mer än en sak. Zeppelinare är valar, Moby Dick, Leviathan. Zeppelinaren har också ett grundläggande skulpturalt formspråk, som i modernistisk eller afrikansk skulptur. Dessutom finns det här med att det inte blev någonting av zeppelinaren. Det är en misslyckad idé, precis som Vasaskeppet.

Men flygplan, zeppelinare och Vasaskeppet är egentligen lite för stora för mig. Snarare är den mänskliga kroppen mitt mått när jag bygger. Mina gjutningar är ofta precis på gränsen till vad jag själv kan bära, så att det är en kamp att få hem dem. Kanske har det att göra med att jag spelade kontrabas i en symfoniorkester när jag gick på gymnasiet. Alltid när jag ser en människa frakta en kontrabas får jag så otroligt mycket respekt för den människan. På sätt och viss är orkesterlivet ganska likt att vara konstnär, för där reser du också med ett objekt. Och kontrabasen eller skulpturen skyddar hela dig. Du behöver egentligen inte synas. Du är där kroppsligen via ditt objekt.

Men jag har i princip slutat transportera saker själv. Bara för att man kan släpa något i sin ryggsäck på ett flyg betyder det inte att man ska. Även om konst är min passion är det också ett riktigt jobb. På riktiga jobb har man lådor, transport och försäkring. Grejerna har ett värde bortom hur jag själv ser på dem, och då måste de vara skyddade. Jag har lärt mig genom erfarenhet att man måste ta höjd för resande och transport genom att krympa budgeten för själva konstverket. Så rörelsen ingår i konstverkets budget.

En sak jag har gjort med konstverkets resebudget är att åka på äventyr till extrema platser för att gjuta av stora klipphällar och andra naturliga objekt. Äventyraren är en karaktär jag använder. Tänk dig Kaspar David Friedrich som står i kostym och tittar ut över ett stormigt hav och tror att han har kontroll; människan som tror att det går att kontrollera naturen. Jag hamnade där genom ett projekt som handlar om antropocen, geologi och jordens undergång. Det började med att jag gjöt av en jättestor sten och konstruerade om den i knallrosa silikon. Därefter började jag forska på geologi och reologi, som handlar om att till exempel stenar har en flytande kvalitet över lång tid. Så kom jag in på antropocen och hur människan har förändrat jordskorpan sedan den industriella revolutionen. Jag kom på att silikonstenen inte bara är en skulptur, utan en representation av någonting som faktiskt händer. Stenar kan numera vara gjorda ganska mycket av plast.

Det finns en bok som heter Machine av Peter Adolphsen. I en kort passage beskriver han en förhistorisk eohippus, alltså en liten liten häst, som springer genom skogen, snubblar på en rot, ramlar ner i ett hål, dör, täcks av lager av vegetation, pressas samman i hundratusentals år och blir till olja. Sedan kommer någon och utvinner oljan. Någon pumpar in den i en bil. Någon kör bilen. Det blir avgaser som andas in av en lunga.

Den resan genom tiden ger en typ av poesi till sådant vi oftast inte tänker på som poetiskt, till exempel bensin eller avgaser. Trots att jag personligen inte gillar avgaser tycker jag att oljans förvandlingar konstnärligt är bland det mest fascinerande som finns. Hur kan vi bygga saker som är så mycket starkare än vi själva? Hur kan vi förstöra oss själva på det här sättet? Hur kan en miljonårig resa – den tid det tog från att hästen trillade till att den blev olja – brännas upp i en ford på en halv sekund? Det är en långsam resa här och nu, för det händer ingenting särskilt i det här rummet. Men se dig omkring. Det här är papper. Det här är plast. Det finns överallt. Kanske var det här en gång en dinosaurie? Jag kan föreställa mig hur världen blir en flytande röra av grejer, en sidledes evolution där saker börjar korsbefruktas. Plötsligt är den här bänken gjord av glas, eller vatten. Saker förfaller och ändrar form utan oss.

#katjalarsson #bildkonst #trainsandboatsandplanes #workingontravel #svenska

[workingontravel]

We should go live on some hill

You can read a Swedish translation of this text here. Uri Turkenich is a friend of mine whom I rarely see because we live in different countries. When we have met in the last few years, it was through work. We always talk a lot about how to structure life: where, how and with whom to live. So, to ask him what he thinks about travelling for work in the context of this project is actually like a continuation rather than a new conversation. This is where we are:

Uri Turkenich: I thought something about friendship. Something sad. I think it’s hard to keep on being friends when you’re not in the same place. There’s just nothing that can replace the physical meeting. When I started being away more from Israel, I was communicating less with my good friends here, so I lost something of the closeness I had with them. And when I was living in Stockholm and then left for Berlin, I felt that the same thing was happening over again. I wanted to be in two places at the same time. I built something in Stockholm, I got to know people, they became my friends, I also started making professional connections, I even got project funding once. Then it seems kind of stupid to throw it all away, both friendships and working structure. I was moving around like that for ten years. In some periods I was studying full-time, like when you met me in Stockholm. The studies were very time-consuming. I did some projects on the side and earned something, but not that much. In some periods I earned okay from making art, living in Stockholm, Berlin, Frankfurt am Main – places like that. I was travelling a lot after my studies, I didn’t have a base. I was following whatever proposals I got.

Once, I did a project about Pina Bausch and got support from Tanzfonds Erbe. They’re funded by the German Federal Cultural Foundation, Kulturstiftung des Bundes. They are busy with German cultural heritage, which also implies that they focus on cultural national identity. Only, after I got the money, I realised what that meant. It felt very strange that I would be doing something on German national identity. I’m not that keen on national identity in any state, and especially not in Germany. Also, it was a bit unbelievable that I got to do that as a Jewish person, considering Germany’s history. I didn’t solve that inner conflict. I ignored it. I didn’t want it to be part of the work. I felt it was too much to deal with. Many times, when something like that came up, I avoided the issue.

When I finished the Pina Bausch project, and also two other performances that I made in parallel, I think I had kind of a burnout. After that, I stopped applying for funds, and I stopped making art. Relations with the institutions and the dancers put too much pressure on me. Maybe I put the pressure on myself, but I didn’t really find a good way to deal with it emotionally. I couldn’t imagine myself continuing in the same way, so I stopped. I realised I didn’t want to work alone anymore. Collaboration distributes the pressure, so that I’m not the only one responsible. I think I also wanted to stop moving from city to city, creating a life for myself there and then throwing it away. So, I bought an apartment in Berlin to have a base, spending all my savings on it and taking a loan. That got me into a difficult place economically, also because it was at a time when I cut off my main source of income. I got to a place where I was financially stressed and couldn’t find work and also didn’t want to work with what I had been doing before. It seemed like a bad move to stay in Berlin without money. I was willing to do any kind of work, so I looked for barista jobs. I was almost forty and I had a master’s degree. I had worked in high tech, I did art projects… but in Berlin, they didn’t want me as a barista. Eventually, I found a job in Tel Aviv. I worked as a waiter for a few weeks and then I got fired. Then I worked as a barista in another place and also got fired. Three places fired me from very low-paying jobs. Then eventually, I worked in a place that didn’t fire me. I think through working in these places and getting a little bit of experience in making coffee, I was becoming good enough to work for twenty-five shekels an hour, which is eight euro. It was a one-year effort to get there. If I make good coffee and people like it, it is appreciated immediately. There is some joy in making a good coffee and seeing that someone is happy about it. That was a relief after doing artwork that took a year, and then not knowing what people felt about it or what I felt about it. Once, an audience member said my performance didn’t touch him. I realised I didn’t know if it touched me either. It’s easy to evaluate the quality of coffee, it’s more complicated to evaluate the quality of art. Value is linked to me liking my own work or not. One thing that helped me realise this was an interview I once made with William Forsythe. He told me that being too attentive to reactions from the audience is a slippery slope: If you follow it, it means that you’re not interested in your own work. I didn’t understand what he meant. Before, I was never interested in my own work. I was ambitious and politically motivated and wanted my ideology to be reflected in the work, but the actual emotions were not there. For me, showing it to an audience is something that makes it clear to me what my emotions actually are for what I have done. So, I can’t listen too much to what they say, because it’s somehow irrelevant. They don’t know so much about the work and why I made my decisions, and also, they don’t have my intuition – only I have that – but I’m doing it to show it to them, and only by showing it to them can I know what I feel about it.

Now I’m an analyst, a data scientist, 60% of the time. The rest of the time I keep doing art. I learned a lot through taking the job as an analyst, and it has been good for me not having to worry about money after all these years. It gives me self-confidence. I feel more appreciated when I earn more for the work that I do. I was also very tired of a life of earning very little. My relationship with my parents is better now that I earn more. They used to worry that I don’t earn enough. Now that they don’t worry, that makes a difference in my relationship with them. It used to be fun for me to be away, to travel with a group of people and be in all these different contexts, structures, eat good food… Some places were beautiful. There was a feeling of going into the unknown. But now, I have this work as an analyst, and an apartment in Tel Aviv, and a relationship, and we have a dog. It means we can’t be away from the apartment for too long. If we go away for two weeks, then we really have to arrange that. I’ve heard it’s hard for artists to have dogs. But some artists even have children, and they manage. I don’t want to go back to what was before. It’s not always fun to travel and work in that way. If the people I’m working with don’t agree on what we should do, if we get hurt or start to fight, if people get sick… then it’s hard to manage to do what we want, and the product turns bad. And on top of that, the money’s always very poor. I never imagined being rich. Not many people in choreography get rich. But I was hoping to earn a decent salary. But the salaries that I earned were below the minimum wage. So, it can be like: I go somewhere, I suffer, I fight, and then I don’t get paid. Many people in the art world – people who are somewhat established – sometimes earn like 1000€ a month. I even know people whose average monthly income is around 600€. I would be scared to live like that. If something happened to me, if I got injured, if I needed a new computer, any kind of expense – it would immediately be out of my range. You asked about the environmental crisis in relation to international flying. When I think of how the future of our art scene will look in relation to the environmental crisis, I don’t think so much about travelling at all. I think about things I read about different disasters that already happened, and that bigger disasters are likely to occur in the coming fifteen years. The cities on the coastlines will be partly under water. Maybe Stockholm? Tel Aviv? There would be more underwater art, you know. Different physics. We should go live on some hill.

#uriturkenich #trainsandboatsandplanes #workingontravel #english