#världens första medborgare

[forislynx]

Athens verkliga poliskår, och därmed det statliga våldet, bestod av de väpnade män som kallades medborgare. År 431 (före pestutbrottet följande år) var Athens befolkning som störst, kanske något mer än 300 000 invånare. Drygt 100 000 var slavar och närmare 30 000 metoiker. De beväpnade männen, medborgarna, var drygt 40 000 och av dessa var mer än 20 000 tungt beväpnade [...] Alla medborgare hade rätt att göra egna undersökningar, väcka åtal, arrestera och, i vissa fall, verkställa omedelbar avrättning av missdådare. De hade rätt att arrestera mördare och tjuvar. [...] Om brottslingen greps på bar gärning och erkände hade medborgare rätt att avrätta dem omedelbart. Medborgare hade också rätt att i förebyggande syfte omedelbart avrätta någon som påkommits med att vilja etablera tyranni eller destabilisera folkets (démos) styre [...] Med andra ord var våldsanvändning av privata individer i sig inte ett hot mot lagen; det var tvärtom en förutsättning för dess upprätthållande: en nödvändig ingrediens i den rättsliga proceduren.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #militarism #antiken #grekland #demokrati #våld

[differentblizzardfestival-blog]

"Jag gratulerar Bogotá, det är på rätt väg i cykelturism" Detta är begreppet Gabriella Stowell, en av de som bjudits in till det första Biciturismo-mötet.

Cykelturer i Bogotá ökar styrkan; Det har redan lagt till mer än 166 000 entusiaster under 2018 och vill växa ännu mer. Av denna anledning bjöd huvudstaden in nationella och internationella experter och företagare som placerar cykeln som ett verktyg för att generera inkomster och upplevelser. Från denna torsdag till denna söndag kommer således den första Biciturismo Encounter äga rum i Bogotá, ett utrymme där gästerna delade med medborgarna och med distriktet sitt arbete med att positionera stads- och äventyrscykelturism i naturområden. District Tourism Institute (IDT), arrangör av evenemanget, firar dessa utrymmen för utbyte av kunskap. ”Det är det första utrymmet av denna typ som hålls i Colombia. Det är en möjlighet för affärsmän, enheter, akademin och alla medborgare som ser cykeln som en möjlighet för ekonomisk utveckling att dialog, säger Andrés Calderón, chef (e) för IDT. En tur i Usme? Se denna plats underverk med en cykel Kraften att känna igen kroppen med cykeln Livsprojekt på hjul tillverkade för hand Intresset är uppenbart eftersom marknaden är intressant (se diagram). Enligt siffror från District Tourist Office, av de 166 610 personer som åkte på cykelturer i Bogotá, var 38,2% utlänningar. Amerikaner, spanska, holländska och franska är de mest entusiastiska att ta en cykel och turnera i staden på ett annat sätt. För Gabriella Stowell, regional chef för Latin America of the Adventure Travel Trade Association (Atta) och en av de mest framstående gästerna på evenemanget, har Bogotá och landet mycket potential när det gäller cykelturer. ”Här är mycket att se och göra. Det skulle gynna dem mycket att tänka på speciella tematurer. Ett av kaffe, till exempel, skulle vara ganska framgångsrikt. När du har ett ämne, cyklar du inte bara en cykel utan har en upplevelse som är markerad i turistens sinne, "förklarade Stowell till denna tidning. Bogota har redan gjort framsteg i detta avseende. BiciTravesíasBogotá, IDT-plattformen som har ansträngt sig för att organisera cykelturer, erbjuder specialiserade turer inom graffiti, litteratur och erkännande av naturliga miljöer i staden. Cirka 34 operatörer erbjuder redan denna tjänst. (Också: Helgens planerar att besöka Villa de Leyva med cykel) För Stowell genererar cykelturism inte bara fördelar när det gäller ekonomisk utveckling utan också hållbarhet. Det är därför det har blivit så populärt runt om i världen. ”Idag bryr sig medborgarna om två saker: miljön och deras fysiska och psykiska välbefinnande. Cykeln främjar båda ”, bekräftar han och förklarar att även om Europa leder vägen i denna modell, gör Latinamerika redan framsteg när det antas. Det belyser framgångsrika fall som i Lima (Peru), Santiago (Chile) och Brasilia och Rio de Janeiro (Brasilien). Allt måste anslutas så att turisten kan röra sig

[tillfallighetsskrivande]

Kris i demokratiteorin

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor höll 17-19 juni 2019 tre föreläsningar på temat "Democracy and its Crises" på Humanities and Social Change Centre vid Humboldtuniversitetet, Berlin. Taylors föreläsningar var första tillfället i en årlig serie under rubriken Walter Benjamin Lectures.

Taylors tre föreläsningar utlovade en analys av demokratins kris eller kriser inklusive framåtriktade förslag om vad som kan göras för att, som Taylor önskar, rädda demokratin. Här följer ett kritiskt och kommenterade referat.

De två första föreläsningarna beskrev Taylor som fokuserade på tre centrala aspekter av västerländska demokratiers kriser sedan 1975. Taylor refererade återkommande till europeiska länder och Nordamerika, men inkluderade även Australien och Nya Zealand i vad han kallade "old democracies". Hans diskussion sträckte sig inte till demokratier i Asien, Latinamerika eller Afrika.

Den första aspekten av Taylors demokratibegrepp var den inneboende spänningen mellan två betydelser av ordet demos. Demos refererar sedan antiken å ena sidan till hela gruppen av medborgare, men samtidigt åt den del av folket som inte tillhör eliten. Denna spänning mellan eliter och icke-eliter är enligt Taylor en grundläggande aspekt av demokratin. Demo-kratin, som icke-eliternas makt gentemot eliterna, är därmed ett ständigt närvande telos, ett mål eller ideal som demokratiska samhällen strävar mot. Samtidigt var det tydligt att Taylor menar att eliterna alltid måste finnas i demokratier. Folkets makt måste därmed alltid vara just ett ouppnåeligt ideal. Hela Taylors diskussion utgick tydligt från att vi måste leva i ett samhälle med eliter och icke-eliter, i ett klassamhälle.

Därmed blir en del av demokratins kris att folket, i betydelsen icke-eliterna, idag har förlorat förtroende för eliterna. Avindustrialisering, rostbälten och arbetarklassens försämrade levnadsvillkor var Taylors huvudsakliga beskrivning av denna första aspekt av demokratins kris.

Under den något förvånande titeln "Marketization and Polarization" (förvånande pga av att de begreppen inte riktigt berördes) diskuterade Taylor i sin nästa föreläsning två ytterligare teser relaterade till demokratins förfall sedan 1975:

All demokrati grundas på en överenskommelse, ett gemensamt commitmentfrån deltagarna att bidra med skatter, delta i val, till och med försvara landet militärt. När denna överenskommelse försvagas försvagas demokratin och hamnar, i värsta fall, i kris.

En demokratisk gemenskap måste därför enligt Taylor grundas på en politisk identitet, en identitet kopplad till ett gemensamt gott och inte minst tro och tillhörighet till ett historiskt projekt. Det vill säga (1) ett specifikt politiskt ethos kombinerat med (2) ett särskilt commitment till ett historiskt projekt. Taylor liknade med vad Habermas kallat "konstitutionell patriotism", kopplat till ett lands (en nations?) specifika historia. För Taylor blir därmed nationalstater och nationella (politiska) identiteter nödvändiga.

Men enligt honom finns alltid en exludering av de som inte anses vara en verklig del av nationen – vilket då vänder denna etiska egenskap hos den politiska gemenskapen till dess patologiska motsats. När tillhörigheten till nationen får etnisk prägel hotar en "terrible disaster".

Nästa steg han diskuterade är tendensen att begäret hos en majoritet att kontrollera det demokratiska systemet också lett till alltmer riggade konstitutionella och politiska system (Ungern, Polen, Ryssland, Turkiet) och delegitimering av opposition (även USA). Dessa tendenser såg han som "more insidious than fascism"

Han var även oroad av pengarnas makt i det politiska systemet och sammanbrottet av demokratin som ett Arendtskt "space of politics/deliberation".

Patrizia Nanz kommenterade och fokuserade på sammanbrottet av den demokratiska infrastrukturen och privatiseringen av media till sociala media och påföljande destruktion av offentligheter. Det leder till en destruktion av "epistemisk tillit". Även universiteten som har bidragit med sina experter har depolitiserat den offentliga diskursen och undantagit den från politisk diskurs, enligt Nanz.

Taylor rundade av sin föreläsningsserie den tredje dagen med att presentera sina förslag framåt, om vad som kan göras med demokratins kriser. Två av problemen som han redan lyft framstår först som motsägande: Å ena sidan har rostbältena och de små städerna på landsbygden förlorat betydelse, jobb och ekonomisk aktivitet till större städer. Å andra sidan står vi inför en klimatkris och global uppvärmning som behöver lösas. I bland annat gilets jaunets så ställs lösningen på det senare mot möjligheterna för ett drägligt liv för de tidigare, enligt Taylor.

Men han är optimistisk – båda problemen kräver investeringar och Taylor visar sig här tro på ett samlat politiskt program som kan och behöver göras. Kort sammanfattar han det som vad i USA nu kallas en Green New Deal, men gärna kombinerat med en kanalisering av den arbetarstolthet som finns i gruvstäder, där män gräver upp saker ur jorden och ger människor energi. Genom nya investeringar i grön energi och industri kan man slå två flugor i en smäll.

Men Taylor erkänner att en sådan politisk satsning inte är helt oproblematisk. För det första är det inte billigt. Det kräver statliga investeringar och skattebasen måste stärkas, genom att stänga kryphål, skatteparadis och kanske till och med genom nya skatter, exempelvis en Tobinskatt.

För att kunna driva igenom ett sådant politiskt program krävs också att politiken lyckas kanalisera politisk frustration genom det som Taylor kallade "Podemos energy", det vill säga den energi bland massorna som möjliggör nya politiska partier på vänsterkanten såsom spanska Podemos, med ett löfte om att allt kommer bli bättre för alla, som Obamas slogan "Yes we can!".

Det blir i slutändan en fråga om organisering och återuppbyggnad av mittenvänstern och socialdemokratin, här är katoliken och hegelianen Taylor helt explicit på socialdemokratins sida. Det blir också en fråga om att partierna kan mediera kraften från sociala rörelser så att de kan flöda in i det politiska systemet. I motsats till rörelser som Occupy eller Gilets jaunes. Och även om den gamla modellen med en bred arbetarrörelse kring studiecirklar, idrottsrörelser etc inte går att återskapa i sig, tänker han sig lösare nätverk och kontakter mellan sociala rörelser och partier.

Taylor är hoppfull och tror att en förnyad socialdemokrati kan överbrygga gapet mellan "a good program" och "Podemos energy". Det politiska systemet är svårförståeligt, icke-transparent, och mittenvänster-partierna kan vara en tolkande kraft och en länk.

Han diskuterar också organisering och verksamhet på lokal nivå, "community organizing and consultation". Inte minst är det värdefullt att människor kan mötas och diskutera sin situation och sina behov. Sådana samtal kan skapa klarhet och tydlighet kring vad deras situation är, vad marknaden kräver, vad staten kräver. Sådan upplysning är enligt Taylor avgörande för människor i rostbälten och småstäder där ekonomin avstannat. De måste bli "klassmedvetna" och förstå sin position i världen.

Utöver detta krävs att partierna skapar framåtriktade historier, historier förankrade i ett framtida löfte (som Obama gjorde) istället för de historier förankrade i det förflutna som nu är på frammarsch (Tepartyrörelsen, Brexit). Taylor är optimistisk kring att "vi" kan övertyga folk om en framtidsinriktad historia.

Det måste också vara en multikulturell historia och de djupa konflikter som finns mellan politiska identiteter, religiösa och kulturella identiteter går att lösa. Ett exempel Taylor lyfte var abortfrågan – om man bara för samman människor från båda sidor av saken som får diskutera så kommer de se sin gemensamma mänsklighet och frågan kommer lösas. (Genom att alla blir övertygade om rätten till abort, får man anta.)

Samma med Green New Deal – "If you only can make it clear to people that it can work…". Hade fler sådana här samtal på lokal nivå försigått i exempelvis Frankrike under de senaste åren hade vi kanske sluppit att gilets jaunets gick i den olyckligaa riktning som det gjort, menar Taylor.

I sammanfattning var Taylors analys en vältalig variant av en nu bekant problembeskrivning – ekonomisk stagnation utanför storstäderna, polarisering, politikerförakt och bristande tro på parlamentarisk demokrati, samt klimathotet. Hans svar var lika bekant – socialdemokratin måste än en gång göra vad den lyckades med under efterkrigstiden. Samla det politiska missnöjet och kraften hos förfördelade massor och mediera detta in i den parlamentariska demokratin. Genom att skapa bättre förutsättningar och stödja kapitalet att investera i grön industri kan nya jobb skapas. Implicit i detta (men inte gjort explicit en enda gång) är behovet av mer fart i världsekonomin, mer tillväxt och kort sagt mer kapitalism.

Som en vän till mig skrev: det är klart att han vill genomföra socialdemokratins lösning igen, det fungerade ju bra förra gången! Och det är kanske sant, men bara om man glömmer bort att den lösningen bygger på behovet att bygga upp Europa efter två världskrig, och problemet idag är att inget tyder på att samma lösning skulle fungera igen, inte minst då vi inte har en liknande kapitalförstörelse att ersätta. Och särskilt inte som just Taylors centrala tes – demokratins kris sedan 1975 – visar på hur socialdemokratin under över 40 år inte lyckats återupprepa sin framgång från efterkrigstiden. Envishet är nödvändigt, men en dåraktig envishet måste förr eller senare ersättas med något annat.

Det finns fler problem med Taylors föreläsningar än deras fantasilösa lösningsförslag. Även hans demokratibegrepp, som inledde hela temat, lider av att vara mycket samtida och mycket fogligt. Demokratin framstår inte som att det bär någon egentlig potential att överskrida vårt nuvrande ojämlika samhälle. Den fungerar mer som ett balsam för att hantera ojämlikheten vi måste leva under. Horisonten blir väldigt begränsad och innehåller inga tankar bortom demokratin som vi känner den, den västerländska parlamentariska demokratin kombinerad med en relativt fri marknadsekonomi.

Talande nog innehöll Taylors diskussion inte ens något om demokrati på europeisk nivå eller global nivå, allt blev bara ett försvar för det rådande parlamentariska systemet. Är denna defensiva hållning den enda möjliga idag? Det känns inte som så länge sedan då man ändå kunde diskutera potentialen i den europeiska demokratin, men nu känns alla sådana tankar som naiva drömmar. Jag saknade något i stil med David Runcimans långa och korta perspektiv på demokratin (How Democracy Ends).

Kapitalismens kriser var också talande frånvarande, eller på sin höjd indirekt närvarande i en diskussion av rostbältena och avindustrialisering som undergräver den etablerade arbetarklassens privilegier och leder till gilets jaunets eller för den delen Trump. Borde inte en progressiv politik idag handla om att se demokratins kris som en möjlighet att nå bortom det rådande, snarare än att paniskt försöka återskapa en regenererad demokrati av sent 1900-talssnitt?

En annan aspekt av Taylors demokratidiskussion som kändes otillfredsställande grund var exkluderingen. Han såg exkludering av vissa medborgare som ett hot, en rasistisk patologi som hotade, men han diskuterade inte alls den exkludering som finns i varje stat – den mellan medborgare och icke-medborgare. Utan att gå hela vägen till Carl Schmitts analys och mena att varje politisk formering kräver exkludering, blir det ändå ironiskt att i förbigående acceptera exkludering i sig, men bara inte för mycket. I varje fall om man är en samhällsteoretiker och politisk filosof som försöker säga något om samtida demokrati och dess kriser.

Taylors utgångspunkt verkade vara att nationalstaten och dess geografiska avgränsning och exkludering är ett nödvändigt och naturligt faktum som inte vidare behöver problematiseras.

Här diskuterade han lite blandade exempel, bland annat Skandinavien, där socialdemokraternas framgång i att skapa en välfärdsstat var kopplad till en stark social sammanhållning, som idag hotas av invandring. Men det är helt ahistoriskt – vad med finsk, chilensk, jugoslavisk migration? Så länge arbetstillfällena funnits har relativt lyckad integration varit möjligt. Samtidigt som Sverige inte behövt de senaste 20 årens invandring för att bli rasistiskt, vi hade gott om den varan långt innan dess. Även här blir Taylors resonemang svepande och förvånande grunt.

En ytterligare aspekt av demokratidiskussionen som var svår att följa med i, var att demokratin framstod som en verksamhet och sfär helt fri från politisk kamp, från känslor, konflikt och våld. Som sagt tyckte Taylor att gilets jaunets bara är oresonliga, precis som Occupy, för att de inte vill prata med den rådande makten och politikerna. Att den moderna parlamentariska demokratin också är resultatet av politisk kamp, och även idag är objektet för politisk kamp (se Hong Kong), var helt frånvarande.

En kommentar från en kinesisk filosof och professor vid universitetet i Fudan, Zhang Shuangli avslutade tredje föreläsningen.

Zhang, som deltagare från ett icke-parlamentariskt, icke västerländskt land (båda saker som Taylor inte befattade sig med mer än i förbigående under sina tre föreläsningar), fick bli den som använde ord som "politisk kamp", "kapitalism", "nyliberalism", "Marx" och diskuterade klarsynt begränsningarna för stater som vill genomföra en Green New Deal, eftersom alla utom de mäktigaste staterna agerar inom ett hegemoniskt system som inte tillåter avvikelser från marknads- och tillväxtagendan.

Efter denna något mer klarsynta ansats till en analys av det politiska läget så fick Taylor chans att kommentera. Talande var att han då sa att Marx inte hade mycket att bidra med för att förstå vår nuvarande situation, och att marxister lider av att drömma om en harmonisk slutpunkt för den historiska utvecklingen. Och även om han inte alls nämnt den globala eller internationella nivån under sina tre föreläsningar, höll han nu ivrigt med om att den var jätteviktig! Men hans idé om internationell samverkan blev att WTO-regimen kunde utvecklas och bli bättre…? Den politisk analysen lyste med sin frånvaro.

Enligt mig är socialdemokratins problem att den tror för mycket på politikens förmåga och blir obenägen att titta närmare på de materiella förutsättningarna för politisk handling. Det blir en diskussion om demokrati utan någon relation till den situation vi befinner oss i. Är demokratin lösningen på våra nuvarande politiska problem (klimatkris, ojämlikhet, apati, vikande tillväxt, …) eller är den ens ett problem? Snarare är väl demokratins kris bara ett symptom på andra verkliga problem?

Bättre politiker sedan 1975 (vilket är Taylors horisont för sitt påstående om demokratins förfall) hade inte räddat demokratin. Utan de materiella förutsättningarna för klassöverenskommelser, konflikt eller maktkamp så finns ingen potential för politisk förändring. Därför blir den defensiva hållningen som Taylor representerar ironisk. Den vägrar befatta sig med vår nuvarande situation, utan drömmer om en situation som inte längre finns.

Le Guin

#democracy #crisis #charles taylor #social democracy #capitalism #green new deal

[jimmythuen]

[cornelias1]

Förmedlat genom Kenneth Sandberg

Sent: Tuesday, March 12, 2019 3:44 PM To: Sandor … ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; Cecilia Wikström ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; Roko Kursar ; Ewa Bertz ; [email protected] ; [email protected] ; Åsikter ; Heidi Avellan ; Aktuella frågor Subject: Re: förhoppningsvis en Europaförstörare mindre

Otack är världens lön, suckar förmodligen den “goda” Cecilia Wikström.

Men vi kan nog utgå ifrån att hon har kvar ett knippe välbetalda uppdrag i alla fall. Det är högst vanligt att man förser sig med ordentliga fallskärmar i dessa politiska miljöer.

För att leva ut sin godhet kan hon ju ändå skriva lite promassinvandrings-artiklar för Asylsvenskan.

//Kenneth Sandberg ……….

Från Sandor Herold

Sent: Monday, March 11, 2019 4:27 PM To: [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] ; [email protected] Subject: VB: förhoppningsvis en Europaförstörare mindre

Till likaledes Europaförstöraren Sofia Nerbrand och andra på sydsvenskans ledarredaktion Europaförstörare

Cecilia Wikström verkade ledsen i fredags kväll när hon höll pressträff. Och det är ju klart att går man miste om ett EU – arvode på 68 000 kr i månaden och EU – traktamente på 51 000 kr i månaden samt s k EU – kontorsbidrag på 45 000 kr, alltså sammanlagt 164 000 i månaden så blir man kanske inte så glad.

Så jag tänkte att du Sofia kanske kunde skriva något positivt om henne på ledarsidan så hon kunde bli gladare. Sydsvenskan kunde kanske anställa henne som gästskribent. Här kunde hon ju med jämna mellanrum få skriva ännu fler artiklar hur man på bästa sätt förstör Europa med import av ännu fler våldsbejakande primitiva vildar från när och fjärran.

Annars så kunde ju tidningen gå ut och uppmana svenska kyrkan att kollekten på en viss söndag tillfaller just stackars Cecilia som nu har det lite kärvt ekonomiskt. Jag lovar att den söndagen så kommer jag att besöka en Gudstjänst för att lägga mitt bidrag i kollekten. Det blir dock inte i form av en peng utan något helt annat.

M V H

Sandor Herold, troende ateist

……………….

Från: Sandor … Skickat: den 10 mars 2019 16:43 Till: [email protected]; [email protected]; [email protected]; [email protected]; Roko Kursar; [email protected]; [email protected]; [email protected]; [email protected]; [email protected]; [email protected] Ämne:

Förhoppningsvis en Europaförstörare mindre

Malmö 10 – 3 – 2019

Till Cecilia Wikström , än så länge EU – parlamentariker för L

Fredagskvällen blev en verklig glädjekväll då jag kl 19.00 satte på TV 4 nyheterna och såg dig gråtandes avbryta ett pressmöte du höll. Anledningen till att du höll detta möte var att du ansåg dig vara avsatt från förstaplatsen på Liberalernas valsedel till EU – valet. Detta stämmer naturligtvis inte eftersom det var du själv som tog detta val framför att lämna dina styrelseuppdrag i två bolag som genererar dig inkomster på ca 70 000 kr i månaden.

Det var alltså du själv som i princip avsatte dig från Liberalernas förstaplats på valsedeln. Det har dock ingen betydelse utan det viktiga är att en av dom falskaste och simplaste politikerna som har suttit i EU – parlamentet nu förhoppningsvis tycks försvinna därifrån.

Att vara EU – parlamentariker och präst i Svenska kyrkan är nog en svårslagen kombination och det särskilt när man som du under pressträffen påstod att du är en sådan person som står vid sitt ord samt att du är stolt över vad du har uträttat inom politiken.

Att vara stolt över att du och ditt parti med eran ansvarslösa liberala flummpolitik förvandlat inte bara Sverige utan stora delar av Europa, dom forna s k öststatländerna undantagna,

till i princip mångkulturella träsk där miljontals primitiva varelser komna från dom lägst stående kulturerna och länderna som finns på vår planet förpestar tillvaron för urbefolkningen

är inget att vara stolt över. En normalt funtat människa skulle enbart kunna känna en gränslös skam över detta. Men naturligtvis så är det inte en normal människa som kan vara både politiker och präst utan en person som antagligen redan för länge sedan har förlorat alla begrepp vad det gäller mentala spärrar och allt vad sunt förnuft heter.

Att se dig gråta i fredags kväll var helt enkelt en njutning. Jag hoppas att du en gång får gråta över samma sak som många av dina egna landsmän har gjort, nämligen när någon av deras närmaste anhöriga, exempelvis barn, har bragts av daga av en av dom mångkulturella primitiva vildar som genom din politik fått möjligheten att ta sig in i landet.

Jag hoppas att du får gråta av samma anledning som när en mor gråter över att henne tonårsdotter har blivit gängvåldtagen av en grupp vildar som vid ankomst till vårt land har påstått sig vara s k ensamkommande barn.

Jag hoppas att du en dag får samma anledning att gråta som min grabb fick när han var 15 år gammal när han blev rånad och hotad av avkommor till mångkulturella varelser när dessa

i flock omringade honom på midsommarafton 2005 i utkanten av det mångkulturella gettot Rosengård i Malmö. Jag skulle vilja sammanföra honom med dig så att han med egna ord kan berätta vilken underbar upplevelse det var att få närkontakt med den mångkultur du vurmar för.

Ovanstående exempel är verkligen anledning att gråta för. Att som du gråtande lämna ett pressmöte för att du går miste om inkomster från EU – parlamentet visar bara vilken j – a simpel människa du är. Ditt uppträdande och dina tårar kan hos normalt tänkande och funtade människor inte frammana annat än äckelkänslor. Och det särskilt när man betänker att du är präst i Svenska kyrkan och när man som i fredags såg dig bära ett kors runt halsen. I mina ögon är du inte annat än en djävul i prästkåpa!

Jag har flera gånger uppmanat dig att inte kritisera mitt gamla hemland Ungern och dess premiärminister Viktor Orban eftersom han i motsats till dig i första hand värnar om sitt eget folks och sitt eget lands intressen och väl och ve. Just för att inte förvandla sitt land till det som Sverige idag är tack vare dig och likasinnade Europaförstörare så vägrar han att släppa in primitiva vildar innanför landets gränser. Varken han eller Polens och Tjeckiens ledare kommer att hörsamma en sådan förrädarpolitik som du och ditt parti för.

Du tror väl inte på fullt allvar att dom med den erfarenheten dom har av politik och det som dom och deras länder varit med om tar någon som helst hänsyn om en naiv och korkad svensk liberal politikers önskan att dom också skall förvandla sina länder till mångkulturella träsk där urbefolkningen diskrimineras till andra klassens medborgare i sitt eget land och där allt som generationer byggt upp under årens lopp nu förbrukas av varelser som i princip inte tillfört landet annat än kostnader och sociala problem. Om du på fullt allvar någon gång trott att du skulle få dom till detta så är du faktiskt mer korkad än vad jag trodde.

Nej , klättra nu upp i predikstolen igen och ta upp dina falska löften om evigt liv och dra någon historia om Jesus och grabbarna. När du har fått slut på dom så kan du gå över till att berätta om Rödluvan och vargen eller Hans och Greta kanske. Ungefär lika trovärdigt. Vilket inte har någon större betydelse eftersom den lilla skara som lyssnar på dig till stor del varken hör eller ser och dom som eventuellt har dessa sinnen kvar ändock sitter och sover. Vissa likheter med EU – parlamentet kanske ändå. Och skulle inkomsten var för liten så kan du väl återuppta försäljningen av s k avlatsbrev!

F ö så brukar jag inte rösta i EU – valet men i år kommer jag att göra det. Och en av anledningarna till det är du. Dock kommer jag inte att rösta på Liberalerna om du kanske trodde det.

Nej det partiet företräder helt andra värderingar än ditt falska folkförrädarparti. Nu gäller det att rädda Europa och bevara europeiska värderingar och kulturer och då faller valet för min del på SD.

Förresten, jag glömde skriva att Viktor Orban ringde och bad att jag skulle hälsa till dig. Han tyckte att du inte borde ha sminkat dig så kraftigt inför pressträffen i fredags när du nu hade planerat att gråta.

Sandor Herold, invandrare boende i Malmö

    Hårda ord från Sandor Förmedlat genom Kenneth Sandberg 1,373 more words

[ozonist-blog]

Varför amnesti för de ensamkommande?

Jo, jag är personligt engagerad..

När jag tänker på det här med amnesti och andra eventuella pragmatiska lösningar på den situation ensamkommande minderåriga har just nu väger jag in många aspekter.

Dels är det så att jag har personliga relationer till många av de människor vi talar om, det behöver jag vara ärlig med. Självklart påverkar detta min inställning i frågan, hur jag värderar olika aspekter, samtidigt som det har gett mig hundratals anekdotiska bevis för att den allmänna bilden av dessa unga män ("lycksökare", "kulturellt inkompatibla med oss", "kvinnofientliga" och allt vad det kan vara) är missvisande som generalisering.

Jo, jag är för en mer generös flyktingpolitik...

Jag vill också inledningsvis "redovisa" min åsikt att Sverige borde ta emot många fler rent allmänt än vad vi gör nu. Jag vore väldigt patriotiskt stolt om Sverige kunde vara det mest generösa landet i världen när det gäller att erbjuda människor asyl.

Men...

Jag tänker inte påstå att det system vi hade pre-2015 är det vi borde tillbaka till. Vi måste få ordning på en massa saker innan vi klarar att vara så humana vi enligt mig borde kunna vara, med de enorma förutsättningar vi i grunden har som land. Vi måste bland annat:

få igång bostadsbyggandet,

återinvestera i offentlig verksamhet i utsatta och eftersatta områden,

investera på rätt sätt i de som söker asyl, så att de ges förutsättningar att ta del i det gemensamma samhällsbyggandet på sikt (det som kallas integrationspolitik).

Jag vill också ställa mig bakom den linjen som @nymne i mitt Twitter-flöde sagt mycket klokt om: Vi borde utveckla system för att på plats ute i världen säkra att de mest skyddsbehövande i krig, konflikter, katastrofer, förföljelser blir de som i första hand får asyl. Detta har vi inte på långa vägar idag, vilket dels undergräver förtroendet för en generös flyktingpolitik, dels är ett ineffektivt utnyttjande av de trots allt ändliga resurser vi har.

Men detta är inte minst ett rättsäkerhetsproblem...

Med detta sagt. Jag hävdar envist att vi måste åstadkomma något slags pragmatisk lösning på den situation vi - framför allt de många ensamkommande - sitter i just nu. Om inte av några andra skäl, så i alla fall för att vi idag inte genomför det här på ett rättsäkert sätt:

Processen från ansökan till beslut tar alldeles för lång tid. Detta är en rättsosäkerhet i sig, och i sig kanske rentav en kränkning av de kodifierade mänskliga rättigheter vi har att förhålla oss till, utöver att det är psykist nedbrytande och inhuman rent allmänt.

Det gör dessutom att magnituden av rättsosäkerheten i att beslutet får fattas på andra grunder än de man anförde vid ansökningstillfället blir så mycket större. Med andra ord, det är ett faktum att många som blir avvisade nu ett par år senare verkligen hade asylskäl när de kom hit. Under normala handläggningstider kanske man kan köpa detta, men inte som det ser ut nu.

Problemet växer dessutom i takt med att det i så hög grad handlar om minderåriga som under handläggningstiden hinner bli 18 år - något som förändrar allt bokstavligen över en natt. Människor har flytt mot ett realistiskt uppfattat löfte, som inte kan infrias på grund av att vi inte hinner med.

Ytterligare kompliceras detta av de mer grundläggande bristerna i asylsystemet som utgår från att medborgarskapet avgör vilket land någon ska utvisas till. Under den långa handläggningstiden har många av de aktuella människorna fått mer anknytning till Sverige än vad de någonsin har haft till exempelvis Afghanistan. Men det ryms inte inom internationell rätt att utvisa till något annat land än det där de är medborgare (och vi kommer rimligen aldrig komma till en annan ordning heller), exempelvis dit där de levt merparten av sina liv som flyktingar från sitt ursprungsland.

Lägg slutligen till den betydande rättsosäkerhet som finns i metoderna för att göra åldersbedömningar...

Sammantaget: Det här håller inte för en rättstat! Vi skulle kanske kunna leva med det mesta av detta under normala omständigheter, men inte under de som råder just nu.

...and there's more...

Utöver detta finns en del andra rättsosäkerheter. Till exempel: Migrationsdomstolsreformen var ett steg framåt för rättssäkerheten i asylprocessen (jo, det vill jag nog ändå påstå), men det finns flera saker som är angelägna att utveckla innan vi kan hävda att vi har ett så rättsäkert system som bara möjligt är. Detta har många andra detaljerat lyft fram (inte bara debattörer, utan även i statliga granskningar, flera doktorsavhandlingar etc). Även om vi kanske måste acceptera att migrationsmålen alltid kommer att innehålla bedömningsfrågor i högre grad än de flesta andra måltyper, så finns det många stenar kvar att vända på för att godtycket som lämnas åt personliga avvägningar ska vara så litet som möjligt.

Man kan visserligen hävda att det som gäller ändå måste gälla. Men kända inneboende rättsosäkerheter i systemet blir också ett särskilt problem i den särskilda situation vi befinner oss i, när vi talar om den faktiska mängden ärenden som måste hanteras efter flyktingkrisen 2015, "volymerna" ni vet. Denna exceptionella mängd medför nämligen att i hela kedjan måste allt fler tillfälligt rekryterade och därmed oerfarna handläggare på Migrationsverket, domare i migrationsdomstol etc göra alla dessa krävande bedömningar, dessutom i ett orimligt tempo. Det som under "normala" omständigheter kanske orsakar fel inom acceptabla marginaler, orsakar efter flyktingkrisen risker för fel bortom det acceptablas gräns.

Amnesti nu - fixa systemet sen

Jag skulle även kunna nämna bland annat inneboende rättsäkerhetsproblem med att samma myndighet som har direkta instruktioner att hellre fälla än fria (jaja, lite hårdraget...) gör de bedömningar av säkerhetsläget som är avgörande för besluten den fattar - dessutom många gånger stick i stäv med andra experters bedömningar. Men det jag redan sagt räcker för mig. Amnesti eller någon annan pragmatisk lösning på just den här situationen är nödvändig. Sedan kan vi diskutera hur hela asylsystemet, den så kallade integrationspolitiken, och allt annat bör se ut i framtiden.

#migration #amnesti #ensamkommande

[forislynx]

Att krig och politik stod varandra nära intill förblandning framgår av att alla de stora politikerna i Athen också var ledande militärer. Att det förhöll sig så var ingenting som påverkades av demokratins införande. De generaler som varje år valdes av folkförsamlingen var identiska med den grupp människor som var tongivande på politikens alla områden. [...] Prominenta figurer på andra områden hade också viktiga militära funktioner. Så var historikern Thukydides en tid general, och på dramatikern Aischylos gravsten i Gela på Sicilien stod det ingenting om att han skrev dramatik, däremot att han deltagit i slaget vid Marathon.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #aten #grekland #antiken #militarism #demokrati #historia #thukydides #aischylos

[forislynx]

Som vi redan har konstaterat var skillnaden mellan sedvänja och lag mindre skarp i antiken än i moderna samhällen. Avsaknaden av institutioner som polis och åklagarmyndighet gjorde att statens intressen kom att vila på och vara djupt beroende av medborgarnas moral. Jag tror inte det är fel att säga att moralfrågor i polis därför fick en dramatiskt politisk betydelse. Det är rimligen på grund av detta som Platon och Aristoteles ju alltid, på ett sätta som klingar lite konstigt i moderna öron, diskuterar politisk filosofi i moralfilosofiska termer. Lagen i polis, och därmed samhällsbygget i stort, är så beroende av medborgarnas faktiska moraliska beteende att lagen som sådan får ett särskilt skimmer av dygd.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #antiken #moralfilosofi

[forislynx]

Statsmannen och generalen Perikles ansågs speciell som privatperson. Han skiljde sig från sin första fru och inledde en relation med och fick barn en kvinna från Miletos som hette Aspasia och som ansågs klok i politiska frågor. Hon deltog, fast hon var kvinna och metoik, i politiska diskussioner, och Plutarchos skriver att även Sokrates besökte henne för att diskutera saker och ting. Plutarchos skriver också att Perikles var så förtjust i henne att han gav henne en puss både när han gick iväg till agoran och när han kom tillbaka från den.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #perikles #aspasia #anekdoter #plutarchos #antiken #kvinnohistoria

[forislynx]

700-talet före Kristus kallas ibland [...] "den grekiska renässansen". Det är under detta århundrade den grekiska kulturvärlden tar över och förvandlar det feniciska skriftspråket (som uteslutande innehöll konsonanter) till ett ljudangivande alfabet. Att grekerna införde vokaler innebar ett slags "demokratisering" av skriftspråket. Det blev möjligt för andra än "intellektuella" att ljuda fram skriften, vilket gjorde den till en bredare social angelägenhet. Det är svårt att överskatta betydelsen av skriftspråkets uppkomst i denna mer tillgängliga form.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #antiken #grekland #aten #språkhistoria #kulturhistoria #språk #texter

[forislynx]

I den värld som beskrivs av Homeros är män som äger vapen ständigt beväpnade. Man bar sitt svärd från uppstigandet på morgonen till sänggåendet på kvällen.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #homeros #antiken #grekland #vapen

[forislynx]

Varje medborgare var del av en stat av kött och blod som gick omkring på gator och torg och styrde samhället.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #antiken #grekland

[forislynx]

Att berättelserna [i Illiaden och Odysséen] så länge vandrade från mun till mun förändrade dem så att den fixerade texten rymmer anakronismer. Föremål, institutioner och terminologi är hämtade från olika tider, varför det aldrig funnits precis ett sådant samhälle som skildras av Homeros.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #homeros #illiaden #odysséen #muntligt berättande

[forislynx]

Det finns ingen bevarad positivt inställd "teori" om den antika demokratin i Grekland. De skrifter som finns är alla negativa till demokratin och framställer andra ideal om hur staten bör vara organiserad. En del forskare menar att det måste ha funnits en positiv demokratiteori som sedan förstörts eller bara försvunnit i det allmänna skeppsbrottet när det gäller den antika civilisationens skrifter [...] Andra menar istället att det nog aldrig fanns en demokratisk teori, att demokratin bara var en spontant framvuxen, levd erfarenhet under några sekler innan polis-världen gick under i den makedonska maktexpansionen.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #antiken #demokrati #grekland #historia

[forislynx]

De som var medborgare var de som delade på maktgreppet i samhället. Detta avspeglas [...] i att medborgarskapet och det vi kallar både konstitution och regering fångades med samma ord i grekiskan: politeia. Vilken konstitution och regering en polis hade – ja det var liktydigt med vilka konkreta människor som hade maktgreppet, det vill säga medborgarna.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #demokrati #antiken

[forislynx]

De grekiska samhällena var extremt militariserade. I en modern nationalstat ingår en knapp procent i armén, men i en grekisk polis kunde mer än 80 procent av männen ingå i krigsmakten.

Tomas Lappalainen, Världens första medborgare : om statens uppkomst i det antika Grekland

#tomas lappalainen #världens första medborgare #facklitteratur #antiken #grekland #militarism