#modemagasinet in | Explore Tumblr Posts and Blogs

vadenmarkblogg · 5 years

Text

VILKA VÄRDEN VILL VI VERKLIGEN VÄRNA OM

JUNI 24, 2015

Min mamma föddes 1904. Det är väldigt länge sen sett ur en människas perspektiv. Ur människans utvecklingperiod så kort. Jag har haft anledning att tänka mycket på mamma på senare tid. På det liv jag hörde talas om och fick förstå, att hon levt. Äldst i en syskonskara på fem barn. Av något skäl så var vår mamma genomsyrad av: hon ville ta vara på sitt liv. I henne föddes en dröm… hon ville bli lärarinna. Hon ville söka till seminariet. Hon var begåvad och kom in… men så kom TBCn, och det blev sanatorium istället, där hon återfick sin hälsa. Hennes yngsta bror tillfrisknade däremot inte utan dog i TBC. Den erfarenheten gjorde min mamma till en sann förespråkare för att inte röka. Att frivilligt förstöra sina och andras lungor, det var svårt för henne att acceptera. Tack för den delen av min fostran.

TBCn åstadkom inte bara detta, utan när hon väl var frisk igen, och var beredd att börja på seminariet, då var det inte ok längre för morfar, att hon skulle iväg, utan hon behövde hjälpa till att försörja familjen.

Mormor var duktig på att sy till familjen och till andra. I det segmentet utvidgade mamma sitt territorium och blev modist, öppnade en affär i ett av rummen i huset, där de bodde. En egen företagare var född. Hon skapade mycket. Från hattar blev det Modemagasinet i Skene med kläder för barn, kvinnor och män. Hon skapade en tillvaro och ett eget kapital. Den självständighet, självförtroende och självkänsla, som detta gav, delade vår mamma med sig av till många. Hon blev föreningsmänniska. Hon engagerade husmödrar i staden, där vi bodde och i länet runtikring. Hon engagerade många som föreläsare för att hjälpa till att belysa konsekvenser av olika vägval. Ville bidra till att kvinnor blev kunnigare kring kvinnors villkor i samhället, om konsekvenser av yrkesliv resp inte, när det gäller pensioner, kring olika försäkringsfrågor, etc. Hon brydde sig och var uppmuntrande, när andra kvinnor sökte sig fram i sin tillvaro för att kunna realisera mer av sina liv. Hon brydde sig om de, som hade det tuffare i tillvaron, och hon sökte efter sätt att hjälpa till.

Varför skriver jag detta nu? Jo, inslaget i nyheterna i går kring Husby och de nyare auktoritära, fundamentalistiska strömningarna. Strömningar där kvinnor skall pressas in i av fundamentalistiska bestämda former. Där människan skall vara på ett bestämt sätt. Där homosexualitet är en djup synd. Där det verkar ok att trakassera och ge sig på de, som inte är, som man borde vara.

Det känns, som om det kan väl inte vara sant. Per som delade med sig i TV, hur han fått uppleva att det blivit mycket tuffare attityder mot honom som öppet homosexuell. Som fått uppleva, att de kastat sten in på hans balkong, smällare etc. Hur små barn sjungit hånande ramsor mot honom. Små unga, som inte fått tillrättvisningar, när de gett sig på någon på detta sättet, utan förmodligen mer snappat upp, att homosexuella är fritt fram att häckla. Var finns vuxensamhället, som hjälper till att visa: detta är värderingar, som vi i Sverige står för. Som säger ifrån, detta är inte ok.

Här – i det här landet – där människor steg för steg drivit en kamp för jämställdhet, för människors lika värde och rätt till lika inflytande. Rätt till delaktighet i samhället och det politiska livet. Där just att driva samhällsfrågor är en viktig förutsättning för förändring. Vi har drivit rätten till likvärdig utbildning. Vi har drivit jämställdhet hemma, där barn mer och mer har chansen att få leva med också närvarande och engagerade pappor. Där det är lika självklart, att kvinnor såväl som män mår bäst av att utveckla sina potentialer, skapa sina liv med den självkänsla och självförtroende, som kommer av detta. Där vi mer och mer förstår, att män och kvinnor, som delar på ansvaret hemma, också har oddsen mer på sin sida att skapa hållbarare relationer. Och lyckligare.

Att förstå att dessa värden inte är givna, utan att de mejslats fram ur subkulturer, där kvinnor tidigare inte kunnat skapa sina liv, känns så skrämmande. Att män varit berövade glädjen att uppleva delat ansvar för de små och stora besluten i familjen och få uppleva de där små armarna, som kramar om och blir lyckliga över att vara också med sin pappa och inte bara mamma.

Kanske är det inte bara jag, som tagits på sängen av denna utmaning, att det bildas enklaver i samhället, som styrs av andra informella lagar och sedvänjor. Att små töser blir omskurna, och vad gör vi i vuxenvärlden åt detta, som är förbjudet? När min kompis busschauffören Olavi, berättade om hur hans buss gång på gång blivit utsatt för stenkastning om kvällarna, så kändes det som … nämen det kan väl inte vara sant. Det måste man väl kunna stävja.

Jag tror, att det är dags att ta det politiska samtalet på mer allvar igen och förstå, att värden som är åtråvärda, bärs upp av människor och vår gemensamma politiska vilja. Vi behöver prata om – vad vi värnar, varför och hur – och mycket mycket mer och inte ta våra värden för givna, tänker jag på min kammare. Det är viktigt att säga ja till våra värderingar.

Politik och samhällsstrukturer är vårat allas gemensamma ansvar att värna.

0 notes

dunderklumpen · 4 years

Photo

A decent human

Interview with Modemagasinet IN (March 2020)

How do we react when faced with something that scares us? If we are Danes, we suppress and displace, because there is no need to spoil the hygge we are so famous for. But we must dare to talk about it, says Nikolaj Coster-Waldau. And that is why he has said yes to co-star in the film about the attack on Krudttønden and the Copenhagen Great Synagogue in 2015. Because art can help us to talk about the difficult things we otherwise cannot find words for. The same can be said about community, so we Danes must also be better at looking after each other in everyday life – the same way we do when our national football team is successful.

Full text (Danish) behind the cut. Check the notes for the crappy English google translated version.

ET ORDENTLIGT MENNESKE

Hvordan reagerer vi, når vi står over for noget, der gør os bange? Hvis vi er danskere, har vi det med at fortie og fortrænge, for der skulle nødig være noget, der spolerede den hygge, vi er så berømte for. Men vi skal turde tale om det, siger Nikolaj Coster-Waldau. Og det er bl.a. derfor, han har sagt ja til at medvirke i filmen om attentatet på Krudttønden og Københavns Synagoge i 2015. For kunst kan hjælpe os med at tale om de svære ting, vi ellers ikke kan finde ord for. Det samme kan fællesskab, så vi danskere skal også være bedre til at søge hinanden i hverdagen - på samme måde, som vi gør, når vores fodboldlandshold har succes.

AF Nina Ettrup FOTO Franne Voigt STYLING Graham Addinall HÅR MAKEUP Mads Stig FOTOASSISTENT William Lunde

Nikolaj Coster-Waldau

Født 27. juli 1970, opvokset i Tyberg på Sydsjælland.

Uddannet fra Statens Teaterskole i 1993 – året efter fik han sit store gennembrud i ‘Nattevagten’.

Siden har han medvirket i bl.a. ‘Black Hawk Down’, ‘Manden bag døren’, ‘Den gode strømer’, ‘Supervoksen’, Oblivion’, ‘En chance til’ og ‘Selvmordsturisten’.

Han spillede rollen som Jaime Lannister i HBO-succesen ‘Game of Thrones’ fra 2011 til 2019. Serien vandt hele 59 Emmystatuetter i løbet af de otte sæsoner.

Fra 5. marts kan han opleves som politimanden Rico i ‘Krudttønden’.

Senere på året dukker han op i den amerikanske thriller ‘The Silencing’, og næste år spiller han over for Katrine Greis-Rosenthal i ‘Smagen af sult’.

Han har været gift med Nukâka Coster-Waldau og er far til to piger, Safina og Filippa.

Han er goodwill-ambassador for FN med fokus på bæredygtige udviklingsmål og rettigheder for piger og kvinder.

Ansigtet er forpint. Øjnene små sprækker. Stemmen ryster let. 'Alting forandrer sig. Hver eneste dag', nærmest muser han. Det er slet ikke det, han skal sige.

Nikolaj Coster-Waldau kommer blæsende ind ad døren. Hans tykke, gyldne hår stritter, og han har ingen jakke på, fur han ‘kom lidt hurtigt ud ad døren’. Han griner og giver opmærksomt hånd rækken rundt - han er klar. Hans ligefremme facon virker næsten kontradiktorisk, når man lige har set ham i ‘Krudttønden’ - Ole Christian Madsens film om attentatet på Østerbro-spillestedet og synagogen i København for fem år siden.

Her spiller han politimanden Rico. Den eneste af filmens fire hovedfigurer, der ikke er hentet i virkeligheden. Rico er manden, som jagter Omar el-Hussein efterdrabene på Finn Nørgaard og Dan Uzan. Den eneste af de fire, som overlever, og dermed den, der fortæller historien. Men den afrapportering, han bliver bedt om at levere af sin chef, bliver lige sl meget en tankestrøm om liv, død og (u)menneske(lig)hed, som hvisler ud mellem de sammenbidte tænder. Filmen har allerede inden premieren skabt debat: Er det fur tidligt at lave en film om attentatet på København? Er det for barsk aver for ofrenes pårørende og dem, der var vidner til drabene? Kan man overhovedet lave en film om noget, som vi ikke kender de fulde konsekvenser af endnu?

Nikolaj Coster-Waldau har hørt argumenterne. Og ‘alle har ret til deres holdning’, synes han.

– Men film og kunst generelt kan tage fat i det, der er voldsomt i vores verden, og hjælpe os med at bearbejde det, siger han og fortsætter:

– Jeg kan jo kun sige, hvad jeg selv følte og tænkte, da jeg læste manuskriptet: Jeg havde ikke glemt attentatet, men jeg havde nok fortrængt det lidt, og sådan tror jeg, mange har det. For det stemmer ikke overens med den måde, vi ser Danmark på. Vi kan ikke acceptere, at det er den nye normal.

Men det er vigtigt, at vi taler om det, der foregår, siger han. Og film kan hjælpe os med at skabe et sprog for det.

– Der er ingen, der bryder sig om at bryde den gode stemning - det er nærmest blevet vores ‘trademark’ her i Danmark. Hyggen, ikke? Men det er vigtigt, at vi får svesken på disken. Og lige præcis når det handler om at gi ud og skyde pi andre mennesker, skal vi stå fast og sige ‘dét accepterer vi ikke’, siger skuespilleren.

Han understreger, at ‘det voldsomme’ jo ikke går væk af, at vi ikke taler om det. Det er en del af verden og hverdagen. Han - som nok har rejst mere end de fleste de seneste år – henviser til den øgede sikkerhed i lufthavne verden over og ‘de kæmpe sten’, som nu ligger som sikkerhedsværn på Christiansborg Slotsplads. Men også til de krige, Danmark har deltaget i, og de danske soldater, ‘der stadig er derude’.

Fire mænd ved en skillevej

‘Krudttønden’ forsøger ikke at forklare, hvorfor det, som skete, skete. Eller om det kunne have været afværget. Den fortæller den historie, vi kender fra medierne, om en mand, som tager to liv og ender med selv at blive skudt. Men den fortæller også historien om fire mænd - Omar, Finn, Dan og Rico - som alle har noget, de kæmper med, da deres skæbner forbindes.

– Jeg kunne godt lide strukturen, og jeg tror, de fleste kan identificere sig med det her med at stå ved en skillevej og skulle vælge, hvor man går hen, siger Nikolaj Coster-Waldau.

– Rico har været en succes, men nu er han kommet til et punkt, hvor han skal prøve at acceptere, at der skal ske nogle forandringer, forklarer han videre - uden at det her skal røbes, hvad det er for nogle ting. hans fiktive alter ego bokser med.

– Han er pissebange. Og det kan jeg godt forstå. Men toget kører altså, og så skal du vælge, om du vil blive stående på perronen, eller du vil hoppe på. siger Nikolaj Coster-Waldau og tilføjer, at ‘forandring fryder - er det ikke det, man siger?’

I de scener, hvor Rico aflægger rapport efter attentaterne og indimellem kommer på mentale afveje, taler han om menneskelighed og det vigtige i at holde fast i den, når verden virker skræmmende, usikker og ond. Og Nikolaj Coster-Waldau er enig i, at kærligheden og fællesskabet er de bedste våben mod frygten.

– Det er en del af det at være dansk, at være reserveret. Det er jeg også selv. Men vi er nødt til at skubbe til os selv indimellem. Vi elsker jo også sammenholdet. Når der er store fudboldbegivenheder, springer vi hinanden om halsen og fester i gaderne, siger han og griner, da han erkender, at der ‘kan være lidt langt mellem snapsene’, når det gælder fodboldlandsholdets succeser.

– Men de fleste vil gerne være med. Det kunne vi også se, da Kim Larsen døde, og der var fakkeloptog gennem byen - han har jo også om nogen prædiket kærlighed og sammenhold, siger han om den folkekære sanger.

Åbne døre i USA

Nikolaj Coster-Waldau bragede igennen med ‘Nattenvagten’ for 26 år siden. Siden fik Hollywood øjnene op for danskeren og gav ham hovedrollen i serien ‘New Amsterdam’ og siden jobbet som den krigeriske Jaime Lannister i ‘Game of Thrones’ der har givet ham stjernestatus verden over. Sidste år sagde han endegyldigt farvel til den brynjeklædte ridder og otte års monstersucces og har siden lavet thrilleren ‘Domino’, dramaet ‘Selvmordsturisten’ og nu ‘Krudttønden’.

Han smiler skævt, da jeg nævner, at det ikke ligefrem er feelgood-film, og spørger, om han har haft behov for at lægge afstand til ‘Game of Thrones’ ved at lave en række alvorstunge film.

– Altså ... ‘Game of Thrones’ var jo et udstyrsstykke, og jeg har i hvert fald ikke haft travlt med at lave mere af den slags, lyder svaret, før han selv tænker videre og siger:

– Jeg bar ladet lysten drive værket.

De senere år har han lavet flere film i USA og spillet over for internationale stjerner som Tom Cruise, Jessica Chastain og Juliette Binoche. Det vil han rigtig gerne blive ved med, og nu hvor ‘Game of Thrones’ ikke længere lægger beslag på kalenderen, åbner der sig nogle muligheder.

– Det føles, som om der er et ‘moment’ i USA lige nu. Jeg får nogle møder. Og det er enormt sjovt, siger han.

Samtidig er han bevidst om, at han er ‘midt i livet, måske lidt mere endda’ og at de ting, han gerne vil, skal han rykke på nu. Det er derfor, han har lavet et produktionsselskab sammen med en ven. De er i gang med at producere en dokumentarfilm, og til efteråret skal de lave en spillefilm.

– Jeg er stor fan af dokumentarfilm, som jo også har oplevet en stor opblomstring de senere år. Det er en kliche, men det handler om, at virkeligheden ofte overgår fantasien, forklarer Nikolaj Coster-Waldau, der mener, at dokumentarfilm også kan være med til at belyse verden - både de dele af den, vi ikke kender, og dem, vi kan spejle os i.

– Jeg oplever, at verden føles fragmenteret, men også at mennesker har en enorm lyst til at være fysisk sammen. Der er en ny bevidsthed i forhold til at engagere sig politisk - det har jeg også set på tætteste hold i USA, siger han og nævner bl.a. antivåben-bevægelsen March for Our Lives, som opstod i kølvandet på endnu et skoleskyderi, denne gang på Marjory Stoneman Douglas High School i Florida i februar 2018.

Her gjorde særligt gymnasieeleven Emma Gonzáles sig bemærket, da hun gik på talerstolen og talte med både styrke og følsomhed om attentatet på sin skole.

– De her unge mennesker er meget inspirerende, siger Nikolaj Coster-Waldau, som selv er far til to store teenagepiger.

Han forsætter:

– Det er ligesom Greta Thunberg - det er jo også fuldstændig fantastisk sindssygt, hvad hun har skabt! Hun har formået at få klimaforandringerne sat højest på dagsordenen - det er utroligt, som hun kan formulere sig, selv på de største scener. Hun er så konsekvent i sine holdninger. Hun sagde, hun ville strejke hver fredag, og alle sagde naja, det går nok over: men det er ikke gået over endnu!

‘Alting forandrer sig, Kan vi holde fast I det menneskelige?’ funderer han.

Nikolaj Coster-Waldau smiler, før han rejser sig op. På et øjeblik er han ude ad døren og væk. //

#nikolaj coster waldau #modemagasinet in #not a lot of new stuff in this one tbh #it's a weird combination of movie promo and the most random stuff #krudttønden #krudttønden promo #niko in print #niko updates

45 notes · View notes