jennynguyense

[jennynguyense]

Alltings bräcklighet

Förlåt till alla jag älskar. Förlåt för att ni så sällan får förlita er på min kärlek. Förlåt för den avsaknad av stabilitet min existens tycks manifestera. Förlåt till mina föräldrar. Förlåt för att jag för längesedan tappade bort vårt språk. Förlåt till alla jag har sårat. Förlåt till alla jag inte har sörjt. Förlåt för att jag inte har sagt det jag borde ha sagt, eller sagt det för tidigt, eller sagt det för sent. Förlåt för att jag inte har berättat för dig att jag fortfarande tänker på dig varje dag. Förlåt mig för att jag lämnade utan att förklara. Förlåt mig för att jag inte ångrar mig. Förlåt mig trots att jag aldrig har bett om förlåtelse.  

Förlåt för att jag drömmer för mycket. Förlåt för att jag drömmer för lite. Förlåt för att jag fortfarande tror att en annan värld är möjlig. Förlåt för att jag inte tror tillräckligt mycket på att en annan värld är möjlig. Förlåt för att jag har gett för mycket av mig själv till detta. Förlåt för att jag inte viger mitt liv åt detta.  

Förlåt för att allting går sönder. Förlåt för att ingenting håller. Förlåt för att solidariteten var en temporär låga som endast omfattade några av oss. Förlåt för den här kontexten som tycks omöjliggöra någon som helst form av gemenskap som inte samtidigt har en inbyggd exkludering.  

Förlåt till ni som blev kvar. Förlåt till ni som dog längs med vägen. Förlåt till ni som nekades vid gränsen. Förlåt till ni som varje dag tvingas leva med en krökt nacke. Förlåt till alla ni som måste le större, studera hårdare, prata tydligare. Förlåt till alla ni som aldrig kommer att tillhöra. Förlåt till ni som aldrig fick, och aldrig kommer att få, hav av blommor och budskap av kärlek. 

Förlåt till alla er som står i frontlinjen för det som nu intensifieras. Förlåt till alla er vars kroppar kommer att smutsas ned, spottas på och trampas på. Förlåt till alla er som smälts samman till en grå massa: ansiktslös, själlös, hjärtlös. 

Förlåt till alla er som lever i mellanrum vi inte vill låtsas om. 

Som inte har andrum inuti de gränser vi har skapat. 

Som inte har ett självklart levnadsutrymme i 

denna stad, 

detta land, 

denna värld. 

#Senaste

[jennynguyense]

Dröm(t) om frihet

Det är att inte ha något annat val än att trampa vatten. Ett liv av att försöka hålla sig vid liv.  

Det är när flyktens skugga färgar våra lungor svarta av odefinierbar smuts. Det som var, det som hade kunnat vara och det som aldrig någonsin kommer att bli. Vi vaknar mitt i natten av telefonens gälla signaler. En knastrande röst bär med sig nyheten av en frånvaro som sedan flera timmars tidsskillnad har varit orubblig. Marken ger motståndslöst vika under hennes kropp.  

Vad säger ett barn till en mor som precis har mist en mor? 

Vad säger ett barn till ett annat barn som precis har mist en mor? 

Hennes sorg är så konkret. Jag kan hålla det i famnen, stryka dess hår och sjunga det till sömns. Jag kan göra allt förutom att dela den. Dela den med henne, dela den i självutplånande delar, dela med mig av något som kanske misstas för dess syskon, men aldrig för dess tvilling.  

Det är att  

fragmenterat  

försöka  

fragmentera. 

Vår hud hårdnar under omvärldens kärlekslösa beröring. Blir till ärrvävnader som aldrig ska släppa igenom någonting igen. Ändå tillägnar vi våra liv åt att repetera ett odöpt sorgearbete. Varje förlorad släkting. Varje förlorat år. Varje förlorat ord.  

Arvssynden fortsätter att skoningslöst rinna genom våra blodådror.

[jennynguyense]

Det osynliga kriget

Andelen självkontroll en kvinna har minskar för varje veck hon har på magen. Fråga vilken åttaåring flicka som helst och hon kommer att kunna vittna om denna sanning. Eller vänta, vad pratar vi om, det är bara en del av ditt naturliga kroppsspråk att sitta med armen korsad framför magen, inte som om du försöker att dölja någonting, varför skulle du vilja dölja veck, för helvete, det är bara veck.

Skratta lagom högt och helst på ett sätt som jämförs med porlande bäckar, men absolut aldrig ett gudsförgätet vattenfall som dränker allt som korsar dess vägar. Nej men på riktigt, har ni någonsin hört något mer groteskt än en kvinnas okontrollerade skratt? Om du vill dränka något så dränk hellre dina meningar i medvetet omedvetna formuleringar som kanske, möjligtvis, detta är bara min gissning och bara en liten grej jag gör på fritiden. Låt dina ord vittna om självförakt, nej jag menar ödmjukhet. Det är nog lättare om du bara undviker att prata om dig själv. Kvinnor som pratar om sig själva för mycket är ändå avskyvärda.

Faktaunderlag är en del i uppnåendet av kontroll. Detta förklarar varför varenda millimeter av kroppen måste granskas och mätas. Vaderna, femton centimeter upp från knäet, midjan och höfterna och halvvägs mellan, bröstets omkrets samt över och under brösten. Du lär dig kalorier, kolhydrater och mättade fetter i livsmedel som om de vore glosorna till ett livsavgörande språktest. Glöm det du har lärt dig och lägg till lite extra så att du är på den säkra sidan. Gör det bara.

Kroppen är till för att kontrolleras. Förbjud alla kroppsvätskor, alla ledtrådar om att du är en varelse som andas, äter, skiter. Det äckligaste som finns är kvinnor som inte kan hantera kroppsvätskor och med hantera så menar vi dölja. Bort med svettlukt och svettiga pannor, armhålor, under-bröst-svett, rumpsvett, lårsvett. Fort, dölj dina tårar innan du blir kallad hysterisk och se för guds skull till att inte låta mensblod eller någonting mensrelaterat synas, det kvittar väl om du har så ont att du vill dö. 

Kontroll, tänker du, och fylls av själväckel de gånger du dricker alldeles för mycket alkohol och det svaga minnet av hur du raglar omkring orsaker mer smärta och illamående än de där manshänderna, alltid manshänderna, mot din kropp. Du hade sagt nej om du hade varit i kontroll över dig själv. Glöm allt du vet om att okontrollerade fulla män är fyllda av dödlig fara för okontrollerade kvinnors patetiska aura är mer aktuellt nu.

Kontroll, tänker du, och skriver noggrant in veckans planer. Färgkodar studietid, jobb, träning, vänner och engagemang för ingenting vittnar om kontroll som en fullspäckad och fulländad kalender. Blått för plugg, gult för vänner och träning för det måste väl vara inom samma kategori ändå, rött för jobb samt engagemang och vitt för luckor som snart kommer att fyllas ändå.

Tidsluckor, minnesluckor, köksluckor som öppnas och stängs varje gång du går till skafferiet för att fingra på den där chipspåsen och du känner lukten av fett och salt och kolhydrater så väl, kan nästan smaka den. Eller nej, en sån som du skulle aldrig ha något som friterade, färdigpaketerade potatischips hemma för det är cancerframkallande, miljöförstörande och säkert kapitalistiskt o viktigast av allt: äter du en hel chipspåse så måste du springa ungefär en mil med ett pulshöjande tempo och hur mycket du än låtsas så tycker du likväl att det är s v i n t r å k i g t att springa på löpband. Du påminner dig själv om att du måste börja gilla egengjorda grönkålschips.  

Kontroll är att inte hamna i en ätstörning, men kanske bara råka vara lite, lite på gränsen ibland. Du vet allt om ätstörningar, alla dess uttryckssätt och dess effekter. Förmodligen har du redan haft en ätstörning, men det där var kanske inte en riktig ätstörning för under tonåren hade alla du kände kroppskomplex. En ätstörd person har en falsk känsla av kontroll som kan rubbas när som helst. Du däremot, du har riktig kontroll. Du hade faktiskt kunnat äta kolhydrater utan att blinka, men du har ju medvetet valt bort dem. Riktig kontroll.  

Nästa gång du träffar honom tänker du Prata Känslor för att du är själstrött på hans fullkomliga misslyckande att se allt ditt osynliga arbete. Men sen tänker du att det är klart man är blind inför det som inte som syns. Kanske är det egentligen du som borde vara tydligare. Kanske är det bättre att inte säga någonting alls för det finns en risk att du kommer att börja skrika på honom och ställa till en scen när han inte förstår varför du helt plötsligt är så upprörd. Upprörd tänker du, du är ju pissförbannad, inte bara upprörd. Krackelera fasaden, slå sönder ytan och efteråt ber du om ursäkt för att du var en crazy bitch. Sluta böla, du vet att killar blir obekväma när tjejer bölar.

Gå in på toaletten och ha nästan panikångestattack, men bara nästan. Precis innan isen rämnar gör du kvadratövningar, andas nästan kontrollerat och distraherar dig själv med att maniskt svepa igenom hela Tinder.

Gå ut från toaletten och ät pommes för att bevisa för alla andra att du kan äta exakt vad du vill och att alla skönhetsideal är patriarkala värderingar sammanvävt med kapitalism och rasism och du är en feminist som inte tänker ta åt dig. Säg ingenting om att du bokar in dig på dubbla träningspass dagen efter. Säg ingenting om att du går hem och klämmer på din mage framför spegeln. Säg ingenting.

När du sitter mittemot en läkare med snälla, men distanserade ögon kommer du förmodligen redan att ha en kort och koncis sammanfattning av ditt psykiska mående, analys kring bakomliggande orsaker och en tydlig bild av vad för typ av hjälp du vill ha.  När läkaren fortsätter att i tystnad kolla på dig med sina snälla, men distanserade ögon kommer du att avsluta din korta, koncisa sammanfattning genom att effektivt gå rakt på sak.

 Jag behöver bara få kontroll över mitt liv. 

#feminism

[jennynguyense]

"Ingen är medvetet rasist”

Har skrivit en debattartikel i Fria Tidningen angående de senaste dagarnas diskussion kring Oscarsteaterns användning av rasistiska nidbilder. Läs här: http://www.fria.nu/artikel/125919

#antirasism

[jennynguyense]

Stilla som ett snöfall

Ibland tror jag att alla försök att sätta ord på ens mående är ett sätt att omgestalta det och göra det mer förståeligt. Ge det en form, en smak, en konsistens. Någonting att ta i, någonting att sluta vara rädd för, någonting som kan gå att besegra. Kanske är det en renande process i sig självt att leta bland minnen av ord du en gång hört eller läst - ett sätt att indirekt vidröra allt som gör ont utan att gå helt förlorad i smärtan. 

Sedan kommer såna här perioder. När jag inser att jag har använt alldeles för rena, vackra ord för att beskriva något så avskyvärt. Psykisk ohälsa i den uttrycksform den har just nu i min kropp förtjänar ingenting annat än att förbannas med alla språkens svärord. Den är vidrig, den är bitter, den är äcklig, den är slug, den är ond, den vrider runt knivar i öppna sår, gnider salt i mina ögon, kastar mig under vattnet och låter mig drunkna. Den är molande, skär sig in genom vener och atomer, äter upp min förmåga att tänka tankar, lägger sig som en grå hinna mellan mig och omvärlden. 

Det finns ingen plats för någonting annat. Hur mycket jag än försöker. Att skriva om kärlek. Eller politik. Om att befinna sig i ett nytt sammanhang på andra sidan världen. Allt det där försvinner i skymundan av det som tornar sig över mig. 

Så jag fortsätter att skriva mina fragmentariska texter om att må som en urvattnad disktrasa, men raderar dem strax innan publicering för vi tröttnar alla på att bli påminda om hur dåliga vi alla mår. Ingen vill korsa gränsen och råka träda in på det osmakliga och vulgäras område. Ingen vill vara den som vräker ur sitt känsloliv inför den tysta massan. Ingen vill vara den som bara skriver ledsna texter om hur man önskar att man kunde vara mer än halvdöd på insidan. 

Sedan tänker jag att om det bara skulle hjälpa lite och temporärt att skriva kassa texter om hur det är att rulla runt i skiten så ska jag fan se till att skriva kassa texter om hur det är att rulla runt i skiten. Jag kan vara den som är vulgär, som alla tycker är för naken, som inte förstår var gränsen går. Jag kan vara den inför era ögon. Så länge jag ibland får förnimma känslan av att kunna andas obehindrat.

[jennynguyense]

And here you are living despite it all (r.k.)

Att navigera sig fram med ett instabilt psykiskt tillstånd i den här världen är att aldrig veta vilken vindputs som kommer att utvecklas till en storm. Det är att sakta viras in i lager efter lager mellan dig själv och omvärlden. Att förnimma någons hand mot din hud, men inte riktigt känna beröringen ändå. 

Existentiell ångest är så obönhörligt mänskligt. Att låtsas acceptera det meningslösa, men ändå hoppas på att bli räddad av att finna en mening. Så tänker du att du ska klara dig igenom den här skitmorgonen, den här dåliga veckan, den här jobbiga terminen, det här kassa året. För det här kan ju inte vara allt. Det här får absolut inte vara allt. Det måste finnas mer. 

Men vad händer när tvivlet färgar allting i en grådaskig färg? Vad händer när den grådaskiga färgen blir till din verklighet? Vad händer när du vaknar dag efter dag och det enda du känner är total, absolut och paralyserande tomhet? Vad du än gör, vem du än träffar, hur mycket du än försöker att inte tänka det som inte borde tänkas - i bakgrunden lämnar dina hjärnspöken dig aldrig ifred. Det finns helt enkelt ingen poäng med någonting av det här.

I början går det kanske fortfarande att erbjuda motstånd. Att finna temporära glimtar av saker som kanske fortfarande påminner dig om att du existerar. Kanske bara någons läppar mot dina. Eller en vän som tittar på dig med oro i blicken och frågar hur du mår. Att springa tills dina ben viker sig av kramp och den där beska blodsmaken i munnen säger till dig att du visst lever. Låta alkohol flöda genom din kropp tills det mörka suddas ut i kanterna och blir lite, lite mjukare. 

Men meningslöshet är en trögflytande vätska som kan rubba berg. I relation till existentiell ångest har jag inget motstånd att erbjuda. Så jag monterades ned till löst sammansatta delar som mödomsamt hölls ihop av någon vidrig form av skiljelinje. Skillnaden mellan att vilja dö och att inte vilja leva. Så länge jag inte tänkte färdigt tanken. Så länge jag inte erkände för mig själv. Så länge jag fortfarande klarade av att gå upp om morgnarna. 

Därför pratade jag inte med någon om det allra mörkaste. Jag som annars alltid dissekerar mina panikångestattacker med mina vänner. Jag saknade verktyg för att sätta ord på det som pågick i mig. Istället blev varje steg i min kropp en hånfull påminnelse om att jag fortfarande var och är så fast i det här. I att leva.

För mig var hela den våren egentligen bara en lång dimma. Till och med de där kvällarna jag spenderade på att finkamma internet efter sätt att dö på som inte skulle göra ont och som inte skulle lämna ett skadat lik efter sig. Till och med när de gånger jag febrilt slog numret till självmordslinjen, men ingen svarade på grund av överbelastning. Till och med den natten jag trodde att marken hade försvunnit under mina fötter för gott. Allt det där. Dimma. Träsk. Grått. Utan substans. Utan någonting att hålla sig fast i. 

Den här texten är mitt sätt att försöka föra fram det här ämnet i ljuset. För det finns fortfarande bilder av hur en förväntas vara och leva och agera om en upplever självmordstankar. Aspekter som gör att vi förlorar alldeles för många människor som borde ha varit vid vår sida här och nu. Jag är inte rätt person att erbjuda en lösning på hur vi ska orka må bra i ett samhälle som uppmuntrar till psykisk ohälsa, men om avstigmatisering kan hjälpa bara en enda person så är det värt det. 

Detta är en enkel påminnelse, vädjan och förhoppning om att vi måste börja fundera mer på vår psykiska hälsa. Snälla: sök hjälp. Snälla: prata med någon. Snälla: tro inte att ni är ensamma. 

http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Sjalvmordstankar/ https://mind.se/sjalvmordslinjen/

[jennynguyense]

Prettotönt

“Det är så lätt att bli förstådd. Jag vill inte bli förstådd.”  

Jag försöker med viljekraft få strupen att forma de symfonier av ljud ni har försökt att ge mig, men mellan strupe och mun raseras bron. När jag blandar ihop det som är mer mitt än ert med det som är mer ert än mitt uppstår en besk smak av besvikelse. Alla budskap tystnar i vår tystnad gentemot varandra.  

“Det är så lätt att bli förstådd. Jag vill inte bli förstådd."

Ibland kan det kännas som om det finns någonting i luften mellan omvärlden och min kropp. Som gör att ingen någonsin rör mig, även när deras händer vilar mot min hud. En gång sa du till mig att du aldrig kommer att känna mig på samma sätt som jag känner dig och jag vet fortfarande inte vad det betyder.  

"Det är så lätt att bli förstådd. Jag vill inte bli förstådd."

Det finns få saker jag avundas så mycket som de personer vars kroppar äger en självklarhet vi aldrig kommer att få uppleva. Personer vars kroppar bär på berättelser som syns i filmerna, hörs i musiken, speglas i alla rum, tar plats i rubrikerna och vars existens inte ständigt ifrågasätts. Personer vars kroppar är förstådda. Sedda. Ni är personer, ni är liv, ni är identiter. Vi är politik. Vår kärlek är politisk. Våra kroppar är politiska. Våra liv är politik. Vi är politik.

"Det är så lätt att bli förstådd. Jag vill inte bli förstådd.”  

Flykten klippte banden mellan våra modersmål och det händer allt oftare att ord ersätts med synonymer som är lika omöjliga att förstå. TIll slut brukar vi bara ge upp och återgå till någonting långt ifrån de samtal jag så, så, så önskar att vi kunde ha. Om identitet, om Vietnam, om att inte veta vad framtiden innebär för oss, om vad flykten gjorde mot dem, om vad de hade kunnat bli.  

“Det är så lätt att bli förstådd. Jag vill inte bli förstådd."

En dag frågade jag mamma om hon ångrade sig. Egentligen ville jag fråga henne hur det känns att ha barn i samma ålder som hon själv var när flykten började och om hon var besviken eller glad, tacksam eller mest av allt om hon var bitter, men jag kunde inte orden för någonting av dem så det närmaste jag kom var att fråga henne om hon ångrade sig. Hon svarade med ett ord jag inte förstod och inte förrän en internetsökning senare kunde jag förstå min mors ord.

"Ödet”.

[jennynguyense]

Telefonsamtal

Jag säger: jag blev anställd idag Jag säger inte: det var en man som skrek om massimporten av flyktingar som tar sönder Sverige när jag provjobbade igår och jag trodde att jag hade lärt mig att ta allt sådant där, att det här samhället härdat mig, men inga ord erbjöd motstånd när han började att prata om er osm om ni vore smuts och jag ville skrika det är mina föräldrar du pratar om, förstår du det, mina föräldrar men det enda jag gjorde var att vända ryggen och skratta bort rasister i centrala Malmö i hopp om att få glömma och sedan skratta åt att tro att skratt löser någonting alls

Du säger: har du ätit bra idag? Du kanske vill säga: min dotter, när andra säger att de har gett Sverige allt så kan jag inte göra detsamma för jag hade ingenting när jag kom hit och den som ingenting har, kan ingenting ge

Du säger: ska du gå i skolan imorgon? Du kanske borde säga: du är vårt/mitt/vårt/mitt enda hopp  Du behöver inte säga: du är vårt/mitt/vårt/mitt enda hopp  

Jag säger: skolan går helt okej Jag vill säga: vänta bara två år till, snälla bara två år till, gå inte sönder innan två år har gått för jag ska ge dig allt, allt, allt, jag vill aldrig mer se räkningar utspridda på vårt bord och böjda nackar under glödlamporna, vill byta ut högen av noggrant sparade kvitton mot det du aldrig fick, inte bry mig främst om att kämpa mot ett system och strukturella orättvisor för viktigast av allt är att du äntligen ska få hålla världen i dina händer på det sätt du aldrig fick när du var 20 år och sprang från fallande bomber, 26 år och genomgick en förlossning på en båt, 28 år i ett flyktingläger med två småbarn, 32 år i en omöblerad lägenhet i Lysekil  

Vi frågar varandra om vi mår bra

Vi säger till varandra att vi mår bra

Ingenting om att inte kunna andas

#personligt

[jennynguyense]

Året 2015

Året börjar lida mot sitt slut och någonstans i oktober lovade jag mig själv att inte glömma. Därför gör jag nu ett försök att sammanfatta år 2015, men jag vet redan nu att orden inte kommer att räcka till. Förlåt.

Att jag kan skriva den här texten och att du kan läsa innebär att vi tog oss igenom det här året. Att vi kommer kunna se 2015 bytas ut mot 2016. Att vi fortfarande lever. Många andra nådde inte hit.

Det här året rapporterades det kontinuerligt om drunkningar på Medelhavet när människors enda färdmedel var gummibåtar bland oförlåtande vågor. Samma båtar krossades utanför Europas gränser - resultatet av en gränspolitik som aktivt utestänger människor. Ni vet vad jag pratar om. De allra flesta av oss förfasades. Politiker åkte ner och stod framför gravkistorna med böjda nackar. Jag hoppas det var av skam. Toppmöten hölls inom EU och återigen florerade retorik vars slagkraft är allt annat än värdigt slag. “Aldrig mer”. Vi kallade det för en tragedi och skyllde det på människosmugglarna. Aldrig är det vi som är roten till det onda. Är det inte lokala makthavare så är det nationella politiker fast egentligen EU:s fel eller vänta det är ju inte ens vi som krigar långt där borta. Ni har redan hört allt det här.

I början av september är det en fotbollsmatch någonstans i Tyskland och i publiken hålls det upp en banderoll där det står REFUGEES WELCOME. Vi drar kollektivt efter andan. Kan det verkligen vara så simpelt? Det måste det vara. Ekot av dessa korta slagord skär genom landsgränser och sinnesstämningar. Bara i Sverige hålls det flertalet manifestationer för att ljuda just detta budskap. Välkommen hit. Storslagna tal hålls. Politiker, musiker och representanter från civilsamhället står för en gångs skull enade.

I Malmö hölls en manifestation den 13 september. Bara några hundra meter bort står volontärer på centralstationen och gör det självklara. En ny rörelse vaknade till liv och mobiliserade sig på ett sätt jag fortfarande förundras över. Dygnet runt serverades det mat och dryck till människor som flytt. Medicinsk vård, myndighetspersoner, transport och oändligt mycket annat. Det var den vackraste formen av organiserat kaos jag sett på ett tag. Beviset på att den tysta massan kan resa sig.  

Jag vill påstå att dessa veckor förändrade min och många andras syn på ideellt engagemang och på flyktingpolitiken i stort. Det går inte att rättfärdiga stärkta gränser, ID-kontroller och temporära uppehållstillstånd när du har kollat in i ögonen på någon som har gått igenom det dessa människor har gjort. Det går inte att försvara hur asylrätten kompromissas bort när du har skrattat, lekt och gråtit i sällskap med dessa människor. Det går inte att förneka hur vi alla har en roll i upprätthållandet av detta system.

På Malmö centralstation delade volontärer ut simkort till de personer som hade flytt. Har ni sett lättnaden hos någon som kan ringa till sina älskade och säga att de fortfarande lever? Jag minns hur jag hjälpte dig att knappa in koden på påfyllningskvittot och när jag skulle gå bad du mig att vänta. Du ringer ett samtal och jag står kvar. Någon svarar och helt plötsligt har jag en telefon upptryckt mot mitt öra. En röst på andra sidan luren skrattar och gråter i vartannat andetag och jag har ingen aning om vad hon säger, men det är det vackraste ljudet jag hört. Ljudet av lättnad. Ljudet av vetskap om att hennes barn inte har dött. Du ropar thank you thank you thank you efter mig när jag går därifrån och tacksamheten är så missriktad, men jag säger you’re welcome ändå.  

I ett hörn står Röda Korsets Ungdomsförbund med en barnhörna. Leksaker, pennor, pussel och en hel del volontärer. Barnen brukade springa fram till oss med en självklarhet samhället ännu inte tagit ifrån dem. Vid det här laget har jag har lärt mig att säga hej vad heter du jag heter Jenny bra och emellanåt yalla. En av kvällarna har någon donerat en fotboll. Jag hatar fotboll. Ändå blir jag övertalad till att lamt stå och sparka lite på den tillsammans med en åttaåring. Blir lättad när vuxna fotbollsintresserade kommer fram – tänker att jag kan sluta låtsas som om jag inte är livrädd för fotbollar. När jag är på väg därifrån springer pojken fram till mig. Bestämt pekar han först med finger på sig själv, sedan på mig och sedan på fotbollen. Vi ska vara ett lag. Han och jag. Jag skrattar. Ingen av mina gympalärare kunde förmå mig att frivilligt röra en fotboll, men det räcker med en blick från honom så springer jag runt på asfalten. De andra vuxna skrattar förtjust och någon ropar Zlatan Zlatan Zlatan när jag klumpigt försöker att få en boll att lyda mig i kvällsmörkret.  

Efter de första veckorna börjar det bli tungt för de av oss som har blivit för uppslukade. Vi säger till andra att vila, men vägrar att göra det själva. Det finns varken tid, plats eller rum att vara trött nu. Att beklaga sig. Så vi är tysta och vi fortsätter att göra det vi gjort, men nu kommer motståndet. Vinden som vände kom tillbaka med en hårdare slagkraft än vad någon någonsin hade kunnat ana. Politiska förslag kryper sakta fram och materialiserar sig i horisonten. Ingen vet riktigt vad det är som kommer att hända. Det är som om vi når någon form av brytpunkt. Antingen fortsätter man att göra allt vad man kan för att se till att vi kan ta emot alla människor som tagit sig hit. Eller. Så väljer man det andra hållet. Vilket många av makthavarna gjorde. Men för oss som redan var involverade i det ideella engagemanget var det inget alternativ att sluta stå upp för rätten till asyl. Inga argument kan någonsin väga tyngre.

Jag älskade och älskar allt som hade att göra med barnhörnan, men frustrationen växte i min kropp. Att studera juridik måste kunna vara till hjälp även i den här situationen, annars ser jag ingen större poäng med att gå på det här programmet. Därför slutade jag att vara på Malmö Centralstation och började istället att ägna mig åt juridisk rådgivning på andra platser och i andra sammanhang. Även detta val har gjort att jag tydligare än någonsin fått en insyn i hur vårt system fungerar och en desto starkare övertygelse om att det inte räcker.

Kontrapunkt. Platsen jag återvänder till så många gånger. Stället som öppnade sina dörrar för flyktingar från första dagen och som fortsatt att ha sina dörrar öppna för utsatta samhällsgrupper sedan dess. Minns mitt första rådgivningspass där. Hur jag nervöst råkade sticka mig själv med namnskylten. Satte mig på en kontorsstol i vad som då var ett främmande rum och tvivlade på mig själv och vad jag gjorde och vad jag skulle kunna bidra med.

Sedan det där första rådgivningspasset har jag stött på så många människor och så många situationer. En vecka var jag där alldeles för många kvällar i rad och jag vet att jag borde hålla en viss emotionell distans för att orka, men ibland går det bara inte. Ibland kommer de och detta samhälle och denna politik för nära inpå och det är så smärtsamt mänskligt. Den veckan var det en och samma tolk som var med mig hela tiden. Hon är en duktig tolk, men jag kunde höra på sättet hon pratar att hon medvetet utelämnar vissa bitar när hon tolkar. Detaljerna om döda kroppar och känslan av det ständiga hotet besparar hon mig. Jag vet det. Den sista kvällen den veckan bryter hon ihop när vi ska gå därifrån. Jag håller henne i mina armar när hon säger att det enda människan vill ha i det här livet är trygghet och kärlek. Varför ska det vara så svårt? Varför är världen så orättvis? Jag har inget svar, men när vi tittar på varandra är det med övertygelsen om att det är detta som är det viktigaste av allt. Att fortsätta göra vad vi kan.

Det går inte att på ett rättvist sätt skildra alla personer som suttit mittemot mig i det där rummet med det runda bordet och de fyra bäddsängarna. Känslan av att temporärt få nudda någons innersta delar och sedan skiljas åt för alltid. Alla ögon jag har tittat in i och hur frustrerande det var att ibland inte kunna erbjuda någon lösning. Röster i min omgivning påminde mig om att jag bara var där för upplysning och rådgivning, men jag hade och har fortfarande svårt att förlika mig med den tanken.

En av kvällarna sitter jag just vid det där runda bordet när en av volontärerna kommer ner. Med ett sammanbitet tonfall säger han till mig att jag inte kommer att behövas mer nu när gränskontrollerna ska införas. Han skrattar till. Det är inte ett glatt skratt. Hans ögon är så intensiva av ilska i det ögonblicket. Jag minns hur skönt det var att befinna sig med någon som också var uppslukad. Brinna tillsammans.

Jag vet inte vad syftet med den här texten är. Förhoppningsvis är det en påminnelse om att det är viktigare än någonsin att kämpa för en annan värld. Ett sätt att komma ihåg varför vi gör allt det här. Vilken position vi befinner oss i och hur vi bäst utnyttjar den. Att jag personligen inte kan erbjuda lösningar är en sak, men att de förslag som våra politiker presenterar för närvarande inte alls är lösningar är en helt annan sak. Lösningar måste vara lösningen på ett problem. Problemet för mig, och för alla andra som gör vad de kan i den här situationen, är att medmänniskor dör. Förvägras rätten till en mänsklig rättighet. Vad våra politiker tycker problemet är får de stå till svars för.

Inför 2016 är jag varken optimistisk eller pessimistisk, men däremot är jag mer bestämd än någonsin. Den som flyr har inget val – ingen människa är illegal.

#refugees welcome

[jennynguyense]

Att ärva en sorg

ärtflig: medfödd, nedärvd, genetisk, hereditär ärftlig: hur hans kropp automatiskt gör sig mindre när vi är bland människor ett sätt att be om ursäkt för den plats den upptar förlåt, förlåt för allt jag aldrig blev ibland stannar han förvånat upp när hans andetag blir så djupa att de hörs som om han hade glömt bort vad det innebär att andas  

ärftlig: som går i arv, som ärvs eller kan ärvas ärftlig: sättet hon metodiskt tar av sig sina plagg och öppnar sin väska inför personalens roade blickar ställs hennes kropp ut det gör inte så mycket, hon befinner sig ändå inte där vad hon än tänker på: jag önskar hon kunde titta på honom sådär ibland  

ärftlig: förmågan att fylla kvadratiska rum i en kvadratisk lägenhet i ett kvadratiskt radhus med sorg minns hennes barndomsvän som stod utanför vår dörr en dag hur min kropp krökte sig av förvåning när jag hörde henne skratta mitt i ett andetag förvandlades det till någonting annat men vi skrattar på samma sätt högt och snabbt för att tiden kanske inte räcker till 

ärftlig: drömmen om frihet men vi är för långt ifrån (varandra) för att veta vad frihet är han ritar upp våra liv som parallella linjer, men det här är inte det arv jag vill ha jag är 21 år gammal och har aldrig behövt bära en död kamrats kropp   han fortsätter ändå att rita våra liv varje gång vi ses och vi båda vet parallella linjer korsar aldrig varandras vägar

#personligt

[jennynguyense]

Om ångest

Jag skriver sällan om ångest förrän den är på besök. Kanske är det mitt sätt att försöka att njuta av stabiliteten och sedan släppa taget när ångesten väl kryper på. Det är egentligen inte ens ett förhållningssätt utan som mest bara ett sätt att existera när tillvaron stundtals blir stormig. Kanske är det ändå dags för förändring. Att frivilligt möta sitt mörker och inte vika undan med blicken.  

Det har gått rätt många år nu och de små tecknen har börjat bli lättare att känna igen. Det är lite som skiftet mellan årstider. Ett försiktigt steg här och var, men aldrig något dramatiskt. Sedan kommer den där dagen i oktober när du att inser att det är mörkt trots att klockan bara är fem, att dina händer är isiga av kylan och att det finns fler löv på asfalten än på träden. Så står du stilla på gatan, stirrar in i korsningen och ställer samma fråga som du ställer dig varje år: när hände(r) detta? Det fladdrar till i magen; mikroformatet av den känsla som uppstår när du står vid kanten av ett stup.  

Ibland mäter jag mitt mående i hur lång tid det tar för mig att öppna ytterdörren och komma in i mitt hem. Min hall är ett intetsägande mellanrum och borde kunna korsas utan närmare eftertanke. Ändå kommer det dagar när mellanrummet blir en manifestation om gravitationens kraft. Sådana dagar slutar min kropp att tillhöra mig samma sekund som jag öppnar dörren. Jag lägger mig ner. Nej. Jag ramlar ner. Nej. Jag dras ner. Minuter, timmar. När det känns som mest går det inte ens att mäta tiden. Tiden rör sig sidledes, bakåt, snurrar och dansar hånskrattandes runt min kropp - men den vägrar att röra sig framåt.  

Ångesten kan ibland växa sig för stor och hota att krossa min existens om den inte får ta sig ut(tryck) på något sätt, vad som helst, hur som helst. Om den inte får explodera kommer jag att implodera. Den krälar fram genom mina luftrör och rispar upp väggarna längs med vägen. Luften tar slut. Jag försöker desperat att komma ihåg hur man andas, men min kropp känns inte längre som min när ångesten tar över. Första gången det hände trodde jag att jag skulle dö. Nuförtiden klamrar jag mig fast vid ordet panikångestattack och de råd jag fortfarande klarar av att genomföra. Försöker att ignorera rösten som viskar att den här gången kanske det inte går över. Det värsta är ju att inte veta hur länge det kommer att fortgå. Ibland fungerar andningsövningar och en lugn röst på andra sidan telefonen. Ibland tar det inte slut förrän min kropp är lika funktionerande som en urvattnad disktrasa. Men. Det går över. Det går alltid över.  

Vissa dagar (och de börjar äntligen att bli fler) kommer jag att kunna stoppa stormen medan den fortfarande bara är en mild vindbris. De dagarna kräver dock mycket och ihärdig prestation från min sida. Det krävs att jag är uppmärksam på minsta förändring i kropp och sinne. Synar mina tankebanor och aktivt styr in de på andra, ljusare vägarna. Göra mitt bästa för att hålla fast vid rutiner och personerna i min omgivning med trygga ögon; fokuspunkterna när så mycket annat riskerar att blekna bort. De lugna perioderna kan ibland vara så länge att jag undermedvetet börjar att slappna av. Glömmer att lägga märke till varningssignalerna. Sedan kommer en sådan dag när hallens golv trycker mot min rygg, ångesten mot bröstet och paniken mot allt annat. Jag kommer att ligga på marken och återigen bli påmind om känslan av maktlöshet. Jag vet det. Ändå blir jag förvånad varje gång. 

#psykisk ohälsa #personligt

[jennynguyense]

Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser

Under veckan har jag varit på Malmö Centralstation. Jag skrev en text om det som finns publicerad på Kultwatch. Läs gärna: 

http://www.kultwatch.se/2015/09/18/det-har-ar-sverige-snall-grat-nar-ingen-ser/

#politik #flyktingpolitik

[jennynguyense]

Tvåsamhetens ensamhet

Min relation till andra människor präglas alltid av ambivalens. Kallprat är min själsliga tortyr och därav känner jag sällan ett behov av att försöka lära känna människor. När jag väl lyckas göra det är det som om min kropp gör allt i sin makt för att komma tätt in under din hud. Jag, som den periodare jag är, älskar den temporära känslan av att bli uppslukad. Jag kommer att försöka förstå dig med samma intensitet som jag hade försökt att lösa världsproblem om de hade presenterat sig vackert på ett silverfat framför mig. Dina mikroskopiska signaler kartläggs av mitt medvetande. Jag kommer att vilja kunna placera ut varenda atom i din kropp, sätta ord på alla tankar som passerar ditt huvud och sedan kommer jag att inbilla mig själv att Jag Förstår Dig. Sådan är jag. 

Sedan vaknar jag en dag och det enda mitt synfält präglas av när jag ser dig är förutsägbarhet. Denna jävla förutsägbarhet. Vid det här laget kommer du förmodligen att känna mig tillräckligt väl för att inse att en brytpunkt nås. Jag drar mig undan. Den trygghet som många förknippar med nämnda förutsägbarhet är exakt det jag kommer att fly från. Mitt kartläggande av dig och din existens vänder sig mot mig, mot dig och mot oss. Vår tvåsamhet blir ytterligare en börda att bära på och ytterligare en påminnelse om att människans (eller kanske bara min) uppfattning av tvåsamhet inte sammanfaller med verklighetens begränsningar. Istället för att vilja befinna mig under din hud kommer jag att göra allt i min makt för att slita isär oss. Göra allt för att vi återigen ska bli två hela individer, istället för sammansatta halvor. 

Tvåsamheten är ett koncept jag har svårt att förstå mig på, vare sig det gäller romantiska känslor eller pensionären jag träffar varannan vecka. Jag brukar skylla på samhällets förväntningar och förhoppningar kring vad människor ska betyda för varandra. Hur vi blir alltmer individualiserade, i takt med att drömmarna om den perfekta tvåsamheten stegras. Ni vet, hur ett par förväntas att upphöra vara individer och istället förvandlas till en enhet. Det går liksom inte ihop. Särskilt inte när andra aspekter även måste vävas in, där frågan om maktstrukturer och jämställdhet inte kan undvikas. 

Det känns som om vi har stannat mitt i ett steg. Somliga av oss har redan börjat drömma om (och kanske även försökt oss på) nya sätt att förhålla sig till andra personer. Andra längtar tillbaka till det förflutna, när det fanns tydliga ramar kring vad som förväntades av en i relation till andra människor. Kanske är det bara så det kommer att vara - människan kommer att alltid söka efter den perfekta relationsformen, men dess innehåll kommer aldrig att vara varken statisk eller ens allmängiltigt definierat. 

Jag har ingen lösning (om detta nu skulle klassificeras som ett problem). Jag har inte heller en särskilt djup analys av vad det egentligen är som pågår när en människa klistras in i en annan människas liv. Det enda jag vet är att det stundtals känns rätt meningslöst att vi alla är så uppslukade av sökandet efter det abstraktas abstraktaste form. Ljuset vi följer kan lika gärna vara en ingång som en utgång, men varje gång kommer vi ändå att för en temporär stund tro att vi har hittat rätt.

Det kanske är just den temporära stunden som betyder allt.

Det kanske är just den temporära stunden som inte betyder någonting alls. 

#personligt

[jennynguyense]

Att inte välja är också ett val

En stor del av gymnasiets historielektioner spenderades kring analyser av andra världskriget. Vår lärare var en dramatisk typ och medan minuterna tickade iväg kunde han förlora sig själv i långa utläggningar. Ett av ämnena han ständigt återkom till var hur Förintelsen faktiskt kunde äga rum. Spekulationer kring vilket mänskligt drag som gör att vi viker oss, när vi egentligen inte borde backa en enda tum. Kanske var det då som det är nu. Att de som har råd att backa några millimetrar och förflytta sina perspektiv är de som inte står i frontlinjen. De som fortfarande kan vända blicken åt andra sidan är de som inte är utsatta. 

Jag tänker på stämningen i klassrummet ibland. Hur tjugofem artonåringar satt där och tänkte att om det hade varit jag, där och då, hade jag aldrig slutat kämpa. Vi var så säkra. Så oerhört säkra på att uppdelningen mellan rätt och fel var lika självklar för dem då, som det var för oss i efterhand. Vi visste vad vi hade valt. Godhet framför ondska. Valet var självklart. 

Är det lika självklart idag? 

Vi får inte glömma att historiens mörkaste händelser har varit resultat av långa processer av normalisering. De har inte varit plötsliga explosioner som överrumplat oss alla. Det har varit och det är fortfarande försiktiga steg mot ett stup, där vissa kommer att förintas före andra. Det är de små stegen som sker oftare, snabbare och i större omfattning. Det är att lägga till “så kallade” framför ordet “flyktingbarn” på ledarsidor för att misstänkliggöra de som flyr från fasor vi aldrig kommer att förstå. Det är att inte reagera på de små notiserna i tidningarna som vittnar om ökade hatbrott mot samhällets mest utsatta. Det är att prata om invandring som ett hot mot vårt samhälle och vår välfärd. Det är att inte se kopplingarna mellan opinionen och den faktiska ökningen av hatbrott och våldsbrott mot de som inte betraktas som svenska. 

Vår oförmåga att lära oss av det förflutna är en egenskap som kommer att leda till mer våld, mer öppen rasism och mer rädsla. Det är den oförmågan som viskar till dig att det räcker att du inte är en öppen rasist för att du ska känna dig tillfredsställd. Det är den oförmågan som kommer att protestera mot den här texten och kalla den för en långsökt koppling till någonting som omöjligt kan upprepas igen. Det är även den oförmågan som uttrycker sig som likgiltighet inför det lidande jag och mina rasifierade syskon har kommit att förknippa med vår existens. 

Kanske kommer framtida generationer att läsa om nationalismens framfart på 2000-talet. Kanske kommer de också att tänka att hade det varit jag, där och då, hade jag aldrig slutat kämpa. Kanske kommer de aldrig att få lära sig det. Kanske är det inte vi som får berätta vår historia. Kanske är det inte vi som vinner. 

Vad kan jag göra? Det är fråga jag ställer mig själv varje dag. Varje timme. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att nöja mig. Jag kommer att fortsätta att skriva texter. Jag kommer att fortsätta att organisera mig med likasinnade, i försök att nå igenom den hårda rustning som formats kring samhällskroppen. Jag kommer att fortsätta prata om rasism och antirasism, om förtryck och privilegier. Jag kommer att göra allt i min makt för att inte backa en enda millimeter, inte vika mig en enda tum. Jag har inget annat val. Den här kampen har aldrig varit min att välja. Men du, du som läser och du som sitter med ögonen på skärmen. Kanske kan du välja. Kanske måste du välja. 

(Blygsamt få) exempel på hur du kan organisera dig: 

Är du upp till 25 år kan du bli medlem hos Ungdom Mot Rasism (www.umr.nu) och t.ex. anordna kampanjer, utbilda dig själv eller engagera dig lokalt på andra sätt. 

Tycker du om att skriva kan du skaffa konton på Twitter, Instagram, Facebook, Tumblr osv. där du kan sprida antirasism, feminism, fakta och jämställdhet. 

Har du juridisk och/eller medicinsk kunskap och vill stötta asylsökande kan du engagera dig i bl.a. någon av lokalföreningar som du hittar hos http://farr.se/ 

Har du möjlighet att volontära eller erbjuda ekonomisk hjälp till EU-migranter, kontakta då http://foreningenhem.se/ eller https://www.facebook.com/groups/667290009975718/ 

Vill du stärka sammanhållningen i lokalsamhället erbjudes möjligheter till detta genom olika lokalgrupper hos http://tillsammansskapet.se/ 

Du kan starta en lokal studiecirkel via Studiefrämjandet (http://www.studieframjandet.se/) eller ABF (http://www.abf.se/) där ämnen som aktivism, rasism, antirasism behandlas med intresserade deltagare. 

Du kan opinionsbilda genom att skriva debattartiklar, delta i seminarier, hålla föreläsningar, kontakta makthavare och på alla möjliga sätt försöka göra dig hörd.

Du kan fördjupa din kunskap, rannsaka dig själv och vilken position du har. Drabbas du inte själv av rasism bör du sätta dig in i ämnet så mycket som du bara kan; lära dig att känna igen vardagsrasism och ifrågasätta rasistiska stereotyper som uttrycks i offentliga sammanhang, runt fikabordet, i ett samtal med din nära vän. 

Viktigast av allt: välj inte bekvämlighet och tystnad framför en chans att markera hit, men inte längre. Stå upp för dina medmänniskor. Backa inte. Oavsett om det gäller i ett samtal med en närstående eller när du går förbi någon som blir trakasserad på stan. Backa inte. Tystna inte. Vänd inte bort blicken.

“In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends” - Martin Luther King. 

#antirasism

[jennynguyense]

Om en början

Jag hade berättat om min mormors rynkiga händer gentemot min kind, om det inte hade varit för det här trycket mot bröstet. Jag hade berättat om avståndet mellan ditt hus och mitt, om det inte hade varit för de här slagen mot kroppen. Jag hade velat skriva om hur det är att leva, existera och vänta, längta och älska - men nu måste jag berätta om hur det är att knappt orka andas.  

Det är som om luften vi andas har förgiftat våra sinnen. Ökat avståndet mellan medmänsklighet och agerande. Vi är förlamade av likgiltighet; uppgivna inför storheten på de problem vi står inför. Vi lever i en tid där katastroferna bara hinner göra avtryck med sekundkorta avstånd. Stort. Mycket. Så stort och mycket att individen slukas av maktlösheten. Vi är så individualiserade att vi har svårt att se kedjorna som bildas när enskilda personer agerar. Jag antar att det är därför vi ofta inte gör något. 

Men jag måste göra någonting innan jag imploderar. Jag måste beväpna mig med ord kommatecken mellanslag frågetecken punkter versaler konsonanter vokaler. Jag måste bygga en rustning och jag måste hoppas på att den kommer att skydda mer än min kropp.  

Mitt namn är Jenny Nguyen. På den här platsen vill jag dela med mig av mina tankar. Jag vill berätta om rädslan som tystar röster innan de ens gör sig hörda. Jag tänker skriva om rasism och feminism, strukturer och makt, politik och juridik - inte för att jag nödvändigtvis vill, men för att jag måste. 

För en framtida värld där dessa ämnen inte längre behöver diskuteras. För en framtida värld där en framtida jag kan få berätta om allt det som inte får plats här. För mig. För dig. För oss.

#personligt

[jennynguyense]

Du ser inte hudfärg.

Berätta. Berätta för oss igen. Berätta att du inte ser hudfärg. Säg det högre då. Igen. Igen. Igen.

Berätta för oss om hur bara finns en ras: människorasen.

Berätta för oss en gång till hur du behandlar alla likadant för vi är ju alla likadana på insidan.

Berätta för oss att vi inte behöver prata om det. Att det är obekvämt att prata om ras som social konstruktion, om rasifiering, om vithetsprivilegier, om intersektionalitet, om postkolonialism, om maktstrukturer och system av förtryck. Om alla dessa jävla begrepp som du slentrianmässigt googlar på när vågor av white guilt sköljer över dig. Begrepp som producerats när kroppar som våra försökt skapa verktyg till att förstå det förtryck vi utsätts för av dig.

Berätta för oss hur det förflutna inte påverkar oss, inte finns kvar hos oss. Att vi har byggt vår samtid på luftslott, helt utan förankring i vad som har hänt och vad som fortsätter att hända.

Berätta för oss att du inte ser hudfärg och därför inte kan bli kallad rasist. Att du därför inte behöver självrannsaka dig själv och de privilegier du har. Att det våra kroppar vittnar om bara är lögner. Att det handlar om individer och inte ett system.

Berätta för oss att vi måste sluta kalla folk för rasister, för det är värre att bli kallad rasist än att bli utsatt för rasism.

Berätta för oss hur vi måste framställa oss själva för att bli tagna seriöst. Berätta för oss att vi måste gå klädda på ett visst sätt, armbåga oss fram på ett annat och framförallt – påminn oss gärna om vikten av det Goda Tonfallet. Som om vi inte redan vet. Som om någon ens behövde berätta för oss. Men visst. Berätta för oss igen. Om hur hudfärg inte spelar någon roll.

Källa bild: Okänd

#makthavarna #rasism #vithetsprivilegium #antirasism

[jennynguyense]

Inte din geisha, docka, asiatiska fetisch 

Jag fick tidigt lära mig att säga tack när någon gav mig en komplimang. Så jag sa tack första gången en man gick fram till mig, slickade sig om sina läppar och kallade mig vacker (efter att först försökt hälsa på mig på japanska). Jag var 13 år och hade aldrig blivit kallad vacker så jag tänkte att det kanske var därför jag fick en klump av obehag i magen.

Jag sa tack den gången jag prövade balklänningar och kvinnan i affären gång på gång poängterade hur min hud, min kropp, mitt hår och mina ögon såg ut i klänningarna. Jag sa tack trots att det kändes som om jag var ett objekt och inte en människa i hennes ögon. Jag sa tack för att det var det jag förväntades säga.

Jag slutade att säga tack första gången jag läste en text om den exotifering som sker mot de östasiatiska kroppar som läses som kvinnor. Jag lärde mig om begreppet Yellow Fever som beskriver de som ser asiater som en sexuell fetisch. Jag slutade att säga tack för det är ingen komplimang att endast bli sedd som en stereotyp, ett objekt, en sexuell fantasi.

Den exotifiering som riktas mot kvinnligt kodade östasiatiska kroppar är en illustration av hur tätt sammanslingrade rasism och sexism är. Under åratal har vi framställts som undergivna sexobjekt, som en exotisk geisha och som någon som ständigt väntar på att bli räddad av Den Vita Mannen. Vår sexualitet är inte vår egen, utan sätts alltid i relation till dessa stereotyper.

Så nej. Jag tänker inte säga tack när den du försöker ge en komplimang till inte är jag. Du pratar inte ens med mig. Du pratar med den bild du har stött på i alla böcker, alla filmer, alla tidningar och alla serier. Du pratar inte med mig. Du ger inte en komplimang till mig. Därför tänker jag inte säga tack.

Källa bild:  Eugene Gannon

#makthavarna #exotifiering #rasism #intersektionalitet #antirasism #feminism