Last Seen Blogs
nozomimi01
Just keep on dreaming !
sixseasons0456
Untitled
emblemlife
Welp...
ghost-papers
gosei, go slay ⚡
chromolume-number-7
EXTRAORDINARY MACHINE
Photo
Systrarna (2015)
Systrarna (2015) är en film jag fångade en ljus söndagskväll i våras på SVTPlay, sista kvällen den visades. När tre unga systrar som lever ensamma i det hus deras frånvarande mamma lämnat efter sig, får reda på att deras än mer frånvarande pappa dött, reser de till begravningen. Där möter de sin 13-åriga halvsyster, som förlorat både sin pappa och mamma. De tre systrarna bjuder in den yngre att bo med dom i huset.
Systrarna är en film som belyser allt det som i mina ögon gör japansk film och berättarkonst helt unik och njutbar: konsten att skildra vardaglig magi, inramat i japanskt anslag, japansk arkitektur, japansk matkultur, japansk körsbärblom. Som lockar. Jag anser att japanska historieberättare inom många olika medier är unika i sin förmåga att skildra och hylla vardagen, med alla dess små vackra riter. Det är ett vanligt tema för många stora japanska filmregissörer, den mest uppenbara kanske Ozu Yasujirō och hans vardagsromantik. I animerade filmer av Studio Ghibli kan en scens klimax och dragningskraft handla om att skära upp en vattenmelon i all sin enkelhet och ta in hela dess härlighet.
I Systrarna fångas denna rena vardagsnjutning, sådant som är så fängslande och själavårdande att titta på i form av matlagning, bärplockning, vackra tyger, att låta kameran vila vid en scen då det hemmabryggda vinet hälls upp i glasflaskor, vackert kakel på badrumsväggen, kimonos och tomtebloss.
Samtidigt har filmen fångat en alldeles särskilt magisk tid i många människors liv: den där perioden i livet då alla i familjen fortfarande är närvarande i ett hem, då framtiden fortfarande är obestämd. Inget av syskonen har ännu bildat nya familjer, nya tillvaron och sammanhang. De lever ihop, inpå varandra, som på ett flickpensionat.
I de flesta filmer som skildrar en sådan idyll, en magisk, svunnen med ändock begränsad tid, så brukar även Slutet obönhörligen också skildras - ett före och ett efter. Allt gott har ett slut, filmer och serier som Brideshead Revisited, Döda Poeters Sällskap och Tokyo Story lär oss det. Hotet om slutet dyker upp också här: en återvändarmamma som talar om att sälja det gamla huset. Hade filmen följt klassisk dramaturgi-stil som man är så bekant med hade detta satt punkt för systrarnas samliv, en plotförändring som måste löpa linan ut, likt en självuppfyllande profetia. Men så blir det inte här. Systrarna får bo kvar.
Vad gäller filmen dramaturgi så finns det mycket som skvallrar om att den är baserad på en mangaserie. Filmen är uppbyggd av korta story archs, som avslutas i små mikroinsikter och korta steg framåt, likt kapitlen i en lång mangaserie. I viss kritik av filmen lyfts detta som dess största svaghet. Filmen har ingen riktigt klassisk plot twist, inga stora, dramatiska, filmiska utvecklingar. Bara ett tuggande av små subtila, stämningsfulla och lågmälda historier. Personlighen har jag inget problem med filmens sidosatta dramaturgi, utan uppskattar den snarare som en rad härligt skildrare miljöer att få omsvepas av. lyssna här t ex:
- Att sitta med sitt skolarbete eller kvällsarbete vid ett lågt, runt köksbord i mitten av allrummet, där alla andra i huset också är och pysslar med sitt. Att sitta nära altandörren, med en fladdrande bris alldeles inpå.
- En balkong till ett gästrum högt, högt upp i en byggnad som vetter mot en högljudd flod långt där nere, och en massa lummig turkos-tonad grönska som ramar in vyn. Lite mygg kanske. Byggnaden i trä och med skjutdörrar med rispapper.
- En inbyggd veranda som sträcker sig längs med ena sidan av huset, med skjutdörr, där man kan sitta även när det regnar ett ljummet sommarregn som smattrar på taket.
- att gå till det lokala middagshaket, sätta sig vid bardisken, få en ölflaska och en skål varm wok med lövbiff och blancherade grönsaker.
5 notes
·
View notes
Photo
Me and You and Everyone we know (2005)
Det är inte ofta en film utmanar min prydhet, vad som är okej att säga i en film och inte. Men denna filmen hade en scen som fick mig att ett ögonblick instinktivt tänka “nämen, får man verkligen...!?” - gott betyg, utan att försöka vara pretentiös.
Me and You and Everyone we know (2005) är en film som berör enkla och universella teman, men som skildras på helt unika och extraordinära vis. Christine försöker kontakta en utställare i hopp om att slå igenom som konstnär, samtidigt som hon längtar efter kärlek. Richard tampas med hur hans nya tillvaro ska se ut efter separationen med sin exfru. Ungdomarna Heather och Rebecca och även Peter ställs inför steg mot vuxenlivets sexualitet och interaktioner.
I denna film är det som om Miranda July (regissör) plockat de beståndsdelar som vi valt att definiera som vår världs sätt att kommunicera, att bete sig, att definiera saker som, och helt kastat om spelreglerna. Någon slags gränslös kreativitet och fantasi som helt luckrat upp världen så som vi känner den. Att hänga upp en tavla på en fågel i ett träd. Att låtsas att trottoarens längd är ett förhållandes sträckning i tid. Att låta ett femårigt barn chatta snusk på datorn för att sedan bli kysst av en vuxen kvinna.
På något vis kommenterar väl dessa tafatta och aparta scener dessa människors kamp för kommunikation och samförstånd, vilket inte är helt enkelt att uppnå. Att mötas. Men samtidigt är filmens absoluta guldkant att de faktiskt lyckas nå fram till varandra, efter vissa om och men. Att filmen i sig tar upp kommunikation i vår digitala era ger filmens tema en extra metadimension.
))<>((
0 notes
Text
lite sommartitlar
...att beta av i sommar:
Lycklig som Lazzaro (2018) (Cineasterna)
Vivarium (2019) (Cineasterna)
Om Själ och Kropp (2017) (Cineasterna)
The Death of Stalin (2017) (Cineasterna)
Les Misérables (2019) (Cineasterna)
Om det oändliga (2019) (Cineasterna)
The Bookshop (2017) (Cineasterna)
Norwegian Wood (2010) (Cineasterna)
Varda av Agnès (2019) (Cineasterna)
First Cow (2019) (Cineasterna)
All about ING (2019) (Cineasterna)
Quo Vadis, Aida? (2020) (Cineasterna)
Bait (2019) (Draken Film)
Rift (2017) (Draken Film)
Djupet (2012) (Draken Film)
Mustang (2015) (Draken Film)
Porträtt av en Kvinna i Brand (2019) (Draken Film)
Paris, Texas (1984) (Draken Film)
Pianisten (2001) - av Michael Haneke (Draken Film)
Det Stora Blå (1988) - nån slags klassiker (Draken Film)
The Eyes of Orson Welles (2018) - av Mark Cousins (Draken Film)
I am Belfast (2015) - av Mark Cousins (Draken Film)
Me and You and Everyone we know (2005) (Draken film)
Thirst (2009) - Koreans nya vågen, vampyrfilm, nämnd i Drakens nyhetsblad
The Host (2006) - Koreansk nya vågen, udda monstersatir, nämnd i Drakens nyhetsblad
This Magnificent Cake! (2018) - belgisk stopmotion, nämnd i Drakens nyhetsblad
Mank (2020) (Netflix)
Once Upon a Time in Hollywood (2019) (Netflix)
A Room with a view (1985) (Netflix)
Övrigt:
A Hidden Life (2019) - Terrance Malicks senaste film
Heartbeats (2010) - av Xavier Dolan
Min pappa Marianne (2020) - SVTPlay
The Lost Daughter (2021)
Boiling Point (2021)
Intressanta Biofilmer:
Minari (2020) - Korea
Khorshid (2020) - Iran
Tigrar (2020) - Sverige
The Father (2020) - Frankrike / UK
Sanna mödrar (2020) - Japan (regi: Naomi Kawase)
1982 (2019) - libanesisk film
1 note
·
View note
Photo
Den vita Ballongen (1995) - en iransk barnskildring
En flickas nyårsfirande hänger på huruvida hon får lov att inhandla en guldfisk på marknaden en bit ifrån hemmet i Teheran. Trots att familjen har egna guldfiskar på sin innegård i en damm, vilket modren gång på gång påpekar, menar flickan att de på marknaden är mycket större, präktigare och vackrare än de magra fiskarna i dammen. Tillsist blir hon anförtrodd med att ensam ge sig ut och köpa en fisk för familjens sista kontanter...
Den vita Ballongen möttes när den kom ut av ett mycket positivt mottagande med många priser och utmärkelser, däribland Prix de la Camera d'Or på Cannes filmfestival ‘95, och har listats av bland annat The Guardian som en av de 50 bästa familjetiderna någonsin.
Filmen kan kategoriseras som en iransk quest-film, vilket syftar på detta vanligt förekommande tema i många iranska nya vågen-filmer. Baserat på egna iakttagelser samt en läsning av intressanta artiklar som denna har jag kommit fram till följande: Det återkommande quest-temat i många av dessa nya vågen-filmer (en lång iransk film-rörelse som kan uppdelas i en första, en andra och en tredje våg, med start 1960-tal, en andra våg på 80-talet, samt en tredje på 2000-talet) innebär att huvudpersonen har ett uppdrag som rör denne framåt filmen igenom, och på vägen blir denne uppehållen av diverse möten och hinder. Ofta skildrar filmerna ett nedslag i personens liv, och berör sällan mer än en vecka, en dag eller (som i fallet med Den Vita ballongen) endast några timmar. Sällan beskrivs heller särskilt mycket historia runtomkring denna isolerade tid.
Inom genren är två framstående namn Abbas Kiarostami, som gick bort 2016 samt Jafar Panahi, som tillhör den något yngre generationen och som varit Kiarostamis regiassistent. I Den vita Ballongen står Panahi för debut-regi och Kiarostami för manus - samma arrangemang kan ses i storfilmen Crimson Gold (2003) - vilket dream-team!
Jag skulle vilja peka på en sub-genre till dessa iranska quest-filmer där just barn skildras. Pojken Babek i Var är min väns hus? (1987) måste söka igenom grannbyn för att hitta sin klasskamrat. De två flickorna i The Apple (1998) (regi Samira Makhmalbaf) får för första gången någonsin utforska gatorna och kvarteren utanför sin innegård. Här i Den vita Ballongen tar sig flickan fram genom staden för att kunna köpa guldfisken. Det märks att både Panahi och Kiarostami hyser ett intresse av att skildra just barn och deras idévärld. Barnen är centrala i många av de filmer jag sett av de både regissörerna, ofta som en slags side-kick att diskutera livets frågor med, som sonen i bilen i And life goes on... (1992) av Kiarostami, systerdottern i taxisätet i Panahis Taxi Teheran (2015) eller bypojken i The Wind Will Carry Us (1999), också den av Kiarostami... Jag läser intressant i en recension från 1996 om iransk nya vågen-film: “The films are often about children, and they seem to have been made for children [...]. We sometimes read in newspaper reports – and I don't know how true this is – that making films for children is sometimes the only way that Iranian directors can get to make their movies.“
Så till sj��lva filmen: Den vita Ballongen är en varm och gripande barn-skildring, och otroligt träffsäker i känslan av att vara ett barn med en klump i magen, i skildringen av ett barns oförmåga att hantera situationer och att sakna kontroll, samt av barnets tillika starka envishet som tillsist blir hennes framgång. Även barns specifika tendens att haka upp sig på detaljer som ska göra en händelse eller situation lyckad, att nyåret står och faller på att det är rätt sorts fisk som simmar i skålen av vatten, är väl-identifierad och skickligt inringad. Stor ansvar för filmens framgång, dess tilldragande kraft och hjärta, bär förresten utan tvekan de fantastiska barnskådespelarna, som från början inte är skådisar. Flickans mörka, mörka och sorgsna och oroliga blickar (se bild 1, 2, 3 osv!!) fångar i princip filmens hela konflikt.
(spoiler-alert!) Den perifera historien som pågår i bakgrunden av Den vita Ballongen är även den något som inte går att undgå att lägga märke till. Saker som pågår utanför flickans centrala historia är mycket effektivt och intresseväckande berättade: jag som tittare får exempelvis en ytterst subtil inblick i guldfisk-handelns system, bit för bit: Pojken (se bild 3) som kommer till familjens bakgård och ber att få fiska upp några guldfiskar från deras damm på innegården “till min familjs nyårsfirande”. Hur storebrodern efteråt oroligt frågar ett par gånger “hur många fiskar tog han?” vilket i efterhand får mig att misstänka att storebrodern anade oråd. Hur man sedan i förbifarten får se samma rödhåriga pojkhuvud sälja vad man förstår är flickans familjefiskar till butiksägaren av just de guldfiskar som flickan vill köpa, något som också flickan ser men som kanske (/kanske inte) går henne över huvudet. Hur flickan tillsist, när hon får en fisk från butiken utvald till sig, säger att den trots allt ser mager ut, och hur butiksägaren då säger åt henne att titta på den från sidan av den konvexa vattenfyllda vasen. Det går allt eftersom upp för mig att det nog inte är någon större skillnad mellan guldfiskarna hemma och dem i affären för 200 iranska tomans... En något hjärtskärande insikt men samtidigt slående vass och effektfull i sin enkelhet.
Detta att filmen är ett nedslag i endast en av många parallellt pågående livshistorier i kvarteret, staden, landet, världen, förstärks alltså genom den subtila inblick vi får av de historier som pågår i bakgrunden av den lilla flickans, bland annat fiskhandelns. Filmens slutscen (se bild 7) är nog vidare den scen som allra starkast kommunicerar denna idé om nedslag i parallella historier i kvarteret, en idé som alltså är återkommande i iransk nya vågen-film. Flickan springer ut ur bild och istället stannar kameran vid den afghanske ballong-försäljande pojke som dyker upp först under filmens sista 10 minuter. Andra karaktärer som dykt upp under filmens gång återses i denna sista scen, där de spatserar förbi på trottoaren där den afghanske pojken sitter. Deras liv och historier har pågått utanför kameran under de 85 minuter vi fått följa flickan med hennes historia, och här påminns vi om denna insikt. Och framför allt: det är den afghanske pojken som bär på den vita ballongen, som egentligen inte haft någon aktiv del alls i flickans historia! Filmens titel blev inte Guldfisken, utan just Den vita Ballongen. Varför? Jo, precis som Adrian Martin, författaren av denna intressanta recension, poängterar, så pekar detta val av titel på just en annans vardagshistoria (en troligen hårdare historia än den lilla flickans) och därmed på det faktum att alla dessa historier pågår samtidigt - även om de inte fångats på bild...
1 note
·
View note
Photo
Las Momias de Guanajuato (1972)
Detta inlägg bör i första hand ses som ett filmtips (se denna! Om du lyckas få tag i den), samt lite skolning i mexikansk historisk brottning: Lucha libre!
I filmen Las Momias de Guanajuato (1972) hemsöks staden Guanajuato av en legend kring brottaren Satan som sägs för många år sedan ha sålt sin själ till djävulen under sin verksamma karriär som brottare, slash bad guy. Efter att besegrats av förfadern till brottaren El Santo/Helgonet svor Satan på att 100 år efter sin död hämnas...
Lucha libre är då alltså den form av mexikansk fribrottning som uppkom under tidigt 1900-tal och som förknippas med dräkter, masker, dramatiska och underhållande effekter och på förhand uppgjorda matcher. Brottarna använder artistnamn som kan gå i arv inom familjer, och många namn har blivit legendariska. Brottarmasken sitter ofta på även utanför brottarringen, inte bara i offentliga sammanhang utan även i den privata sfären, och gränsen mellan brottarens uppträdande-persona och denne som privatperson tycks flytande. Ytterligare ett inslag är att förloraren av en match kan tvingas att ta av sin mask för att ge den till sin motståndare, och därmed blotta sitt ansikte för publiken, en stor skam. I wikipediaartikeln om lucha libre noterar jag de olika viktklasserna som, åtminstone för en brottar-novis som jag, skapade fniss: Flugvikt, bantamvikt, fjädervikt, lättvikt, super lättvikt, weltervikt, super weltervikt, mellanvikt, super mellanvikt, lätt tungvikt, junior tungvikt, tungvikt.
Först efter att filmen sågs insåg vi att den är en fristående del i en lång, lång serie av El Santo-filmer. Den första filmen producerades redan år 1958, och den sista, nummer 53 i ordningen om wikipedia-artikeln stämmer, är från 1982. Några titlar som sticker ut är: Saint Against Vampire Women (1962) (Santo contra las mujeres vampiro), El Vampiro y el Sexo (1969) (den ocensurerade versionen av Santo en el tesoro de Drácula, som ska innehålla lite naket, och som lyckades hitta ett klipp från), Saint and Blue Demon against the monsters (1969), Saint against the horsemen of terror (1970), med flera...
Santo var vidare en riktig professionell brottare, en av Mexikos mest kände sådana, och som alltså även var en stor skådespelare där han i El Santo-serien mer eller mindre spelade sig själv, eller sitt brottar-persona. Rodolfo Guzman Huerta var mannen och brottaren bakom masken. Han föddes år 1917 och dog år 1984, och spelade alltså in den sista el Santo-filmen två år innan sin död, vid 65 års ålder.
Det märktes på handlingen att den var en del av en längre serie, mer som ett nedslag i brottarnas vardag, likt ett fristående avsnitt i en konventinell tv-serie. Exempelvis så dök Santo själv upp först under de sista... 10 minuterna av filmen. Istället är det brottarna Blue Demon och Mil Máscaras (Tusen masker) som står för kameratiden och tar hand om situationen i just denna film (även dom verkliga brottare). Karaktären Satan spelas tydligen av brottaren Tinieblas/Darkness, som ännu inte hade debuterat vid filmens tillkomst.
Om själva filmen kan sägas att den var kul! Och fartfylld! Och ganska läskig!! Det är nånting ruskigt med low quality-skräck alltså. Satan-mumien var otroligt satans obehanglig i sin sminkning. Men framförallt var detta en film som öppnade mina ögon för en intressant del av mexikansk kultur och historia à 1900-tal. Hur brottarna på riktigt levde som sina alter egon med masken på dygnet runt är minst sagt fascinerande, om man ska tro på det som kameralinsen till Las Momias de Guanajuato visar upp!
#Las Momias de Guanajuato#1972#1970s#mexikansk film#santo#blue demon#Tinieblas#mil máscaras#lucha libre#El santo
2 notes
·
View notes
Photo
3 kvinnor (2018) - och om iransk On the road-film
3 Kvinnor (2018), ännu en film av Jafar Panahi. Jag satt en lång stund in i filmen och tänkte att jag såg en Abbas Kiarostami-film och inte en Panahi. Mycket påminner nämligen om denne iranska filmregissör som är ett stort namn inom iranska nya vågen, och som gick bort för några år sen. Som ung arbetade Panahi som regiassistent för Kiarostami, och bakom Panahis succé Crimson Gold (2003) stod Kiarostami för manus. Filmen 3 Kvinnor påminner främst om de 1990-tals-filmer jag sett av Kiarostami, men så till den grad att jag tänker att det måste vara ett mycket medvetet val av Panahi. Vad som är typiskt för Kiarostamis filmer är att många utspelar sig till stor del inifrån en bil. Även Panahi har gjort bilfilmer, jag tänker då främst på Taxi Teheran från 2015. Det verkar vara ett iranskt grepp, tycks vara genom bilen man i Iran kan stöta på landets människor: inne i Teheran genom att köra taxibil, på landsbygden längs smala bergsvägar med ett nedvevat fönster. Screenshot: man stående utanför nedvevad ruta och pratar in i bilen, filmat inifrån. (se bild 4,5 här) Många av Kiarostamis scener är filmade på detta vis, se The Wind Will Carry Us (1999), Smak Av Körsbär (1997) de förekommer i Close-Up (1990) samt hela hans Koker-trilogi. Nu ses de även alltså i Panahis. Överallt när en människa går förbi stannar den och pratar genom fönsterrutan.
Många filmer från den iranska filmtradition Kiarostami och Panahi tillhör har beskrivits som quest-filmer (läs om detta t ex här), där huvudpersonen har ett uppdrag som rör denne framåt, och blir på vägen uppehållen av diverse möten och hinder. Pojken Babek i Var är min väns hus? (1987) måste söka igenom grannbyn för att hitta sin klasskamrat, I The White Balloon (1995) tar sig en flicka fram genom staden för att kunna köpa en guldfisk. The Apple (1998) av Samira Makhmalbaf är också en film om en resa, när de två flickorna för första gången utforskar världen utanför sitt hem. Ibland blir huvudkaraktären i filmerna guidad och vägledd framåt, genom ett stopp med bilen, med hjälp av en grannes pekande osv. Dock aldrig så poetiskt och filmiskt som här, med den rosaklädda flickan som guidar Panahi och Jafari i byn mot filmens stora frågetecken, mot filmens Mcguffin if you will, likt kaninen i Alice i Underlandet...
En sub-genre till dessa “quest-filmer” skulle alltså som i tidigare stycket nämnt kunna vara “on the road-filmer”, som istället för till fots utspelar sig i bil. Smak Av Körsbär, The wind will carry us, And life goes on... (1992)...
Likt alla andra Panahi-filmer jag sett pekar han på de olika begränsningar som den iranska kulturen och dess konservativa traditioner skapar för såväl kvinnor, som fattiga, barn eller varför inte för filmskapare själva (när han som i This is not a film vänder kameran mot sig själv). Från och med domen på hans huvud från iransk regim att sedan 2010 inte får utöva sitt yrke att göra film, så lyckas han ändå kringgå dessa bestämmelser, och har sedan domen producerat 4 stycken. Genom att i denna film porträttera tre kvinnor med skådespelaryrke i tre olika generationer (en aktiv, en aspirerande, en pensionerad) kan Panahi utforska och kommentera kvinnors begränsande frihet i Iran.
Regissören har återigen skapat en metafiction, en film som leker med gränsen mellan verklighet och representation, eller rättare sagt uppträdande eftersom de tre kvinnorna i fokus är skådespelare. Som vanligt spelar han också sig själv och i denna film ses även den stora skådespelerskan Behnaz Jafari, också hon spelandes sig själv. Efter att fått ett upprörande videoklipp från en flicka i en avlägsen by på landsbygden, som påstår sig ha kommit in på scenskolan men förbjuds åka av sin familj, och ber nu Jafari om hjälp, reser regissör och skådespelare till bil upp mot bergsbyarna som jag i efterhand läser ligger i Panahis egna hemtrakter. Detta med vägledning från folk längs vägen som på ett direkt sätt talar genom det nedvevade fönstret. “Tala turkiska, man glömmer inte sitt modersmål, tuta två långa signaler med biltutan, tyst, lyssna, stanna och drick te, kör över krönet sen höger efter backen sen ser ni ett träd som ni ska förbi”, osv (bild 4,5). Mycket är filmat inifrån bilen och ut. Allt i Kiarostami-anda. Scenen där Panahi och Jafari blir bjudna på te i flickans hem är också som tagen ur Kiarostamis bildvärld (bild 8). Slutligen avrundas filmen med en stillastående kamera på en ringlande väg genom ett landskap och med en av karaktärerna som vandrar längre och längre bort i realtid (bild 9). Precis som Koker-trilogins filmer avslutas.
Filmen är allt som allt en stillsam historia, berättad ganska rätt på, och med subtilt komiska inslag. Kvinnan som grävt sin egen grav, traktens bästa aveltjur som “är som en symfoniorkester när han kör igång”, gubben som vill gräva ner sin sons förhud på rätt plats för att bringa lycka till hemmet. Dessa historier berättar om kontrasten mellan landsbygd och stad, gammeltid och modern tid. En känd skådespelerska känns igen och hyllas även på landsbygden vid sitt besök, samtidigt bor i samma by en sedan länge pensionerad skådespelerska som är fördömd att bo i utkanten utan kontakt med de andra. Att Panahi själv kommer från en sådan miljö får mig att fundera på vilka hinder han själv behövt ta sig över för att bli den filmutövare han är idag.
1 note
·
View note
Photo
The Favourite (2018)
...av Yorgos Lanthimos (känd för Dogtooth, 2009, The Lobster, 2015), och i vilken vi får se 1700-tals-drottningen Anne som kämpar med gikt, depression och själviska rådgivare i ett barockt, krigshärjat England. Den ädla men utfattiga Abigail får arbete som piga på slottet men lyckas snart ta sig fram i de förnäma salarna. nyckelord: Makthunger, karriärklättring, triangeldrama.
The Favourite är ett historiskt kostymdrama med en tydligt satirisk twist; den är skruvad, komisk, brutal. Maktkampen utspelas mellan tre kvinnor, männen är endast där som spelbrickor eller betjänter. Intrigerna och girigheten som visar människans sämsta och råaste sidor kontrasteras och på så vis förstärks av den sofistikerade settingen i de kungliga gemaken. Samtidigt finns där nåt i den barocka, överdådiga, sirliga dekoren på väggar och inredning, vars dramatiska mönster speglar de stormar man kan ana pågår i karaktärernas inre.
Jag kände igen huvudrollsensemblen som Olivia Colman (från Peep show!!) Emma Stone, Rachel Weisz samt Nicholas Hoult. Colman har fått otroligt mycket ros för sin prestation. Jag kan förstå det. Hennes gestaltning av drottning Anne pendlar mellan självömkan, förtvivlan, flegma och ursinne. Hennes blick är så otroligt talande och den växlar från en sekund till en annan. Och det är också något barnsligt och naivt över henne va, som rimmar väl med det bisarra liv en av Englands monarker levde: isolerat, skruvat.
Filmen porträtterar dessa karaktärer i en något vriden och upphöjd värld, där de dramatiska kamerasvepningarna och fish eye-effekten på kameralinsen förstärker den förvrängda känslan. Kostymen och filmens tolkning av 1700-talet och dess seder och traditioner är dessutom i sig något överdriven. Som i festscenen, där lady Sarah och en av hovets män dansar den löjeväckande pardansen som är som en slags förhöjd, överdriven och ganska löjlig version av 1700-talets danskultur. Och karaktärerna känns nästan uttalat utklädda, som för att förstärka människans eviga plottande, skådespeleri och det tragikomiska däri. De manliga perukerna har utan tvekan dragit iväg i överdrivna proportioner. Extra tydlig blir satiren när Abigail faktiskt tar på sig en av männens ganska skrattretande peruk och subtilt hånar honom för sin fåniga dräkt - “That’s quite an outfit.”
Stilen på skådespeleriet i Lanthimos filmer är ofta den lite upphöjda, den lite stageade och stela. Samtliga karaktärer i The Favourite spelar roller av sig själva och är liksom förklädda filmen igenom, bildligt talat (men faktiskt också bokstavligt med de överdrivna traditonella dräkterna). Man vet aldrig riktigt när en karaktär faktiskt är sig själv, om ens någonsin. I The Favourite smids ständigt ränker i karaktärernas inre som uträttas med elegans och subtilitet.
Samtidigt är just kroppen ständigt utsatt i Lanthimos filmer. Den blir puttad nedför en kulle, släpad bakom en häst. Den blir kastad saker på. Den får upprepade slag mot sig i ansiktet av en bok. De ränkesmidande slugheten i kontrast till det brutala och köttiga i hanterandet av kroppen speglar också den filmens tema: det råa och primitiva i människans natur kontra det förhöjda och det överkultiverade. Och det är detta som gör Lanthimos filmer så otroligt obehagliga i mina ögon. Det strikta och rigida (ibland nästan apatiska) som så plötsligt övergår i brutalitet. I Just The Favourite finns det också något nästan komiskt över hur exempelvis Abigail kan spela maktspelet bäst hon vill, i slutändan krävs det inget mer än en liten putt för att få henne ur balans och tappa näsan.
Hand i hand med detta spelar skådespelarna med just hela kroppen! Drottning Anne är så förtvivlad att hon bara faller ner på golvet som en pöl (eller som en femåring) och Abigail sitter utanför drottningens rum med krum rygg, benen rakt ut och armarna hängandes, högljutt bölande. Det får mig att tänka på Kurosawa, hur han uppmanade sina skådespelare att gestaltade sina känslor med hela kroppen. Ett extra lager av uttryck som förstärker detta satiriska, förvridna och upphöjda skådespel som filmen är.
2 notes
·
View notes
Photo
Kong: Skull Island (2017)
Ibland är det helt enkelt så att en filmaffisch är anledningen till varför man intresserar sig för en film. Så var fallet med Kong: Skull Island som sedan den vid biopremiären prydde stan med sina rullande planscher i jcdecaux-reklamskyltar varit nåt jag tänkt att jag småningom velat se. Det var nåt i bilden som tilltalade mig. Färgskalan, ljuset, de måleriska bergen i bakgrunden, motivet - allt detta gör att den skulle kunna tas för ett tecknat omslag till en gammal serietidning eller liknande. Det är också kul med en filmaffisch som skiljer sig från andra actionfilmer i utseende.
I övrigt kan jag rapportera att filmen i sig inte var särskilt eggande. Den handlar om ett forskningsteam som på 70-talet, tillsammans med ett gäng amerikanska vietnamkrigs-soldater, åker till den mystiska Skull Island i hopp om nya vetenskapliga upptäckter. Väl på plats möts de inte bara av en gigantisk apkung utan även av gigantiska spindlar, bläckfiskar, uroxar och vandrande pinnar.
Underhållnings-mässigt var filmen ganska seg. Dock överraskande skoningslös mot dess karaktärer, som bokstavligt talat DOG SOM FLUGOR under Skull Islands monstruösa invånares fötter. Detta osentimentala hanterande av karaktärerna kändes faktiskt som en frisk fläkt. Jag ska också nämna att filmen hade ganska sjyssta vfx och nån slags Apocolypse now-ambition vad gäller visual style som är svår att inte tycka är lite ball. Men det är i princip allt underhållningsvärde jag fick ut av den.
Av en klassisk historia som handlat om ifrågasättandet av människans världshybris, har man nu skapat en äventyrsrulle om ett ö-äventyr där människa och apa måste samarbeta för att tillsammans (båda med vapen i hand, det ting som enligt berättelsen om människan med stort M är det som skiljde henne från apan - hon lärde sig att utnyttja vapnet) övervinna nåt slags urmonster som liknar nåt ur Alien-filmerna. Det visar sig snart att Kong alltså inte är den verkliga fienden, men det ska inte heller visa sig vara den mänskliga exploaterings-naturen, som skapat så mycket oreda i världen, som är boven i dramat. Nej, det är en annan varelse som också den bebor Skull Island, men till skillnad från Kong är den ännu mer monster-lik, ännu mer icke-mänsklig, och därmed ännu svårare att relatera till. Den måste alltså uppenbarligen utraderas. Nånstans mitt i filmen dillas det lite löst om naturens ekosystem och hur detta kretslopp inte bör ruckas på genom att exempelvis eliminera Kong. Men detta gäller alltså inte Alien-monstret vilket obviously är på tok för otäckt för att få finnas till. Jag kan inte läsa det på annat sätt än att Kong, just för att han liknar människan tillräckligt mycket för att ta vapen i hand och på så vis bli överlägsen alien-monstret, liksom godkänns av människan som en allierad, och därför värd att skona.
Lärdomen handlar således inte alls om människans tendens till att vilja bli världens härskare, utan snarare nåt i stil med it’s a harsh world and let’s be careful out there. Typ.
0 notes
Photo
Only Lovers Left Alive (2013)
Only Lovers Left Alive (2013), är den första film jag ser av regissören Jim Jarmusch (som själv ser ut lite som en vampyr). Filmen handlar om vampyr-kärleksparet Eve (Tilda Swinton) och Adam (Tom Hiddleston -va!? trodde det var Jared Leto! sköönt!) som levt och älskat i decennier... Men Adam, som lever ett isolerat liv i ett ödeområde i Detroit, är mycket nedstämd, plågad över människornas ovärdiga sätt att leva och behandla varandra. Eve, som då lever i den exotiska staden Tanger, Marocko, bestämmer sig för att resa till honom.
Filmen är stämningsfull, atmosfärisk (bra musik!!), suggestiv, vemodig, lite pretentiös (som väl enkelt kommer med vampyrpaketet, inget fel med det!) och lite långsam. Den liksom lunkar på, vilket är ganska härligt. Storyn känns lite tunn emellanåt, men det är okej. Historien kan mer ses som ett kikhål, en exklusiv glimt av en vardag ur deras långa, långa liv, ett kort besök som sedan tar slut, men deras liv kommer att fortsätta rulla på.
Jag upplever att denna berättelse blir som en slags metafor för de problem vi alla ställs inför i ett vanligt, mänskligt liv, men hur de i en supernatural förpackning liksom förstärks, vilket också skapar viss komik. Metaforen går att likna vid den som tv-serien Buffy the vampire slayer ofta jobbar med. Serien behandlar vanliga problem som en tonåring ställs inför. Första kärleken, internetdejting, grupptryck mm. Rädslan för att killen plötsligt förändras och blir kylig efter att man låtit honom komma riktigt nära. Eller tänk om hen jag chattar med inte är vem den utger sig för att vara? I Buffy ges dessa frågor övernaturliga proportioner, då första kärleken faktiskt visar sig förvandlas till en själlös demon efter första ligget (s02e13), internetdejten visar sig på riktigt vara en ond ande (s01e08), grupptrycket från coola gänget är starkare än vanligt då de alla är förhäxade av en magi som får dem att bete sig som en blodstörstig hyena-flock (s01e06), bokstavligt talat alltså.
Only lovers left alive tar även den upp vardagliga, mänskliga problem -funderingar kring livet och döden som vi alla brottas med. Hur Adam och Eve reflekterar kring dagens och historiens människor (som dom refererar till som zombies) och över tiden som går. Filmen visar också hur döden faktiskt kommer enkelt även till vampyrer på ålderns höst. Och ett ytterligare exempel på liknelsen vid mänskliga problem är när Adam och Eve diskuterar hennes lillasyster Ava. I mitt huvud byggs snabbt en bild av ett demoniskt vampyr-monster upp. “Hon borde ligga begravd i en kista med en påle genom bröstet” säger Adam. Sen när hon tillsist dyker upp går det småningom upp för mig som tittare att hon bara är en heeelt vanlig störig lillasyster.
...med den skillnaden att hon efter en utekväll med Adams kompis inte fuckar upp genom att typ ligga med honom, utan att faktiskt tömma honom helt på blod för att han såg så aptitlig ut (classic stöööriiig lillasyster, right?).
Filmen avslutas på ett ganska abrupt och komiskt sätt, när Adam och Eve, efter att ha porträtterats som två sofistikerade (förvisso nattens) varelser med bekymmer och grubbleri som vilken människa som helst, tillsist ändå i nödens namn drar fram huggtänderna och således visar sina innersta väsen, som trots allt inte är annat än två blodtörstande monster.
Mer Jim Jarmusch-film, tack!
2 notes
·
View notes
Photo
Sorry to bother you (2018)
Sorry to bother you (2018) är regissören Boots Rileys filmdebut som handlar om Cassius Green [cash-is-green] som, i en värld som påminner mycket om vår, får jobb som telefonförsäljare. Där lyckas han plötsligt knäcka koden för framgång och börjar på så vis snabbt klättra på karriärstegen som inte verkar drivas av annat än girighet...
Vad som gör filmen så spännande är att dessa genre inte är helt lätt att definiera, och det tror jag beror på regissörsdebuten. Känns uppfriskande med en “nykomling” som bryter regler kring klassisk storytelling, eller som kanske inte ännu blivit helt stansad, inkörd i de klassiska greppen. Jag upplevde det absolut som att filmen hade en personlig touch även i små saker, som scenövergångar, när man väljer att klippa. Klippningen bidrog på ett subtilt sätt till en slags drömlika känsla som präglar hela filmen.
Den drömlika stämningen förstärks av overkliga inslag i Big Fish (2003)-stil, med skillnaden att de overkliga inslagen här hade en tydlig symbolik och made sense. De snarare fördjupade scenen eller handlingen, istället för som i Big Fish:s fall, där det overkliga känns ytligt och bara är där av estetiska skäl (nej, jag är inget big fish-fan).
Vidare är filmen proppad med politiska budskap, tankeväckande ämnen och visuell stimuli - en riktigt käftsmäll till film. Tyvärr håller den inte riktigt samma klass hela vägen igenom, utan den danade av en aning ungefär halvvägs in. Men det räcker ändå till ett högt betyg enligt min mening.
Vad gäller filmens karaktärer är jag dock inte fullt lika begeistrad. Vid första anblick känns Tessa Thompsons roll som flickvän till huvudkaraktären skarp och intressant, en riktig power-chick. Men efter ett tag slår det mig att hon ju faller ganska bra in i det klassiska manic pixie dreamgirl-facket. Manic pixie dream girl är namnet på en typ av TV trope. Youtubekanalen FeministFrequency definierar en trope såhär:
A trope is a common pattern in a story or a recognizable attribute in a character that conveys information to the audience. A trope becomes a cliche when it’s overused.
Ett typiskt exempel är comic relief- figuren, en slags schablon som inte sällan porträtteras som en tjock, korkad man (vars förekomst jag t ex uppmärksammar i mitt inlägg om BlackKklansman). Manic pixie dream girl baseras på premissen att huvudkaraktären i en film är en själfull, grubblande man som stöttas av en kvinnlig karaktär som är energisk, rolig, och lite tokig men på ett charmigt sätt. Den perfekta (och för den kvinnliga publiken omöjliga att leva upp till) kvinnan. Tänk Zooey Deschanel i 500 days of Summer (2009), Natalie Portman i Garden State (2004), Kirsten Dunst i Elizabethtown (2005), Jeanne Moreau i Jules et Jim (1962), Diane Keaton i Annie Hall (1977), Zooey Deschanel IGEN i Yes Man (2008)... Denna kvinna har egentligen ingen egen story-arch eller utveckling i berättelsen utan är där för att bringa liv i och inspirera, coacha mannen.
Thompsons roll i Sorry to bother you är en supermegacool progressiv konstnär, som extraknäcker med att dansa med reklamskyltar ute i gatuhörn, och som tillverkar sina egna handstora örhängen som hon byter ut dagligen. Utöver detta är hon stylad som en animerad out of this world-seriefigur. Hon är helt enkelt så håll käften-cool att hon inte kan tas för en verklig person. Detta är ett vanligt problem i filmbranschen när man försöker porträttera “strong, female characters”. Man gör helt enkelt misstaget att göra dem helt outstanding med noll brister, och misstar det för en stark kvinnokaraktär, när mer verklighetstroget och intressant vore rundare karaktärer som visar både styrka och sårbarhet, goda sidor och mörkare sidor, med svängrum att göra saker som är moraliskt tveksamma. Sådana karaktärer är det istället oftast män som får porträttera.
Det är även vanligt att den kvinnliga karaktären är den som får stå för det grundade, det stabila. Som om det är underförstått att denna kvinna redan gått igenom livets skola och redan utvecklat den felfria karaktär hon nu besitter. Det är sällan kvinnan i filmer som är den som får lov att balla ur, utforska nya personligheter, vara ett svin (för att sedan bli förlåten) etc. Kvinnliga utspel förekommer främst i chick-flicks, som dock har problemet att de marknadsförs som “tjejfilmer” och därför är nåt slags undantag, en slags subgenre till “riktigt film”.
Detta kanske låter som att denna statiska kvinno-trope går i klinch med den tokiga, lite maniska pixie-tjejen, men jag vill mena att dessa olika attribut ändå går under samma filmbranch-tendens att skapa platta kvinnliga karaktärer, som är till för att stötta mannen. Och jag vill dessutom mena att Thompsons roll i Sorry to bother you kan gå under båda kategorierna. Dels är hon en bubblig, sprakande dreamgirl, men hon är också stoisk, felfri, on point, och följer sin moraliska kompass utan några som helt oklarheter. Hon förblir där hon är under filmens gång, medan Cassius får lov att gå igenom en lång, lång resa för att sedan (Spoilalert!) komma tillbaka till sin flickvän som troget väntat.
En annan typ av TV trope är den så kallade Smurfette-tropen. Den pekar på det vanligt förekommande fenomenet i filmer, tv-serier och böcker att i en ensemble av figurer i en historia finns det ofta en mängd olika män med olika karaktärer och attribut, medan det ofta bara finns en enda kvinna (eller två, men då står dessa två ofta i konflikt med varandra). Denna kvinnas attribut är framförallt att den är kvinna. Som om default-läget i en film (såvida inte filmen är specifikt riktad till kvinnor) är att karaktärerna är män. (tänk Pac Man och Mrs Pac Man, som alltså är i princip Pac Man PLUS utsmyckad med en rosett och läppstift)
Tänk på franchisen “Smurfarna”. Där finns mängder av (manliga) smurfar med olika karaktärsdrag. Smart, rolig, lat mm. Endast en kvinnlig smurf finns, och hennes attribut är att vara, typ, tjej. I Nalle Puhs Sjumilaskog är alla hanar förutom kängrumamman, vars enda uppgift är att vara just mamma till sin lille son Ru. Tänk vidare Ariadne i Inception, Leia i Star Wars, Gamora i Guardians of the Galaxy, Eleven i Stranger Things... Detta förekommer alltså inte bara i barnprogram som tenderar att bara lite överdrivna och förenklade, utan även i mer sofistikerad, nyanserad “vuxenmedia”.
Och vad jag således tillsist vill komma fram till är att Thompsons roll också faller in under Smurfette-kategorin, som den i princip enda kvinnliga karaktären i hela filmen, och som en konsekvens blir hon kärleksintresset för inte bara Cassius utan även för hans manlige vän. (för vem annars skulle vännen kunna bli intresserad av??)
Slutligen är jag ändå trots denna långa utläggning om bristerna kring kvinnlig närvaro i filmen, imponerad av en film som bjuder på mängder av kvaliteter. Komik, allvar, satir, häftig kostym och foto, med mera med mera. Jag ser allt som allt absolut fram emot att få se den igen.
Lyssna mer om fenomenet “Manic pixie dream girl” och “Smurfette-principen” här i FeministFrequency:s filmserie om kvinnliga TV tropes: https://www.youtube.com/watch?v=uqJUxqkcnKA
https://www.youtube.com/watch?v=opM3T2__lZA
eller läs här: https://studybreaks.com/culture/manic-pixie-dream-girl/
jag länkar också två andra bra artiklar om strong female characters som jag använt tidigare här i bloggen i mitt inlägg om Terminator 2
- https://www.nytimes.com/2011/07/03/magazine/a-plague-of-strong-female-characters.html?_r=0
- https://www.newstatesman.com/culture/2013/08/i-hate-strong-female-characters
0 notes
Photo
Night of the living Dead (1968)
Vill här göra ett inlägg om att jag kring allhelgona såg filmen Night of the living Dead på SVTplay. En såpass gammal zombie-film fick mig att bli sugen på att kolla upp lite bakgrunds-info och historia kring den.
Den är en independent-film som spelades in utanför Pittsburgh, och som sedan drog in över 250 gånger sin budget! En hit alltså. Filmen ska ha kritiserats vid sin ankomst för att vara såpass explicit i sin blodighet (MPAA-graderingssystemet var inte etablerat ännu så tydligen fanns t ex mycket små barn i bio-publiken vid premiären, oops!), men ses idag som en kultfilm och har benämnts av National Film Registry som “kulturellt, historiskt och estetiskt signifikant” för sin genre. Filmen kan ses som en sleeper hit, alltså en film som inte marknadsförs särskilt tungt utan mer subtilt, eller som har en misslyckad premiär, men som blir framgångsrik ändå.
Det var intressant att se hur karaktärerna framställts, då skräckfilmer, särskilt äldre sådana, brukar visa på tydliga exempel hur filmbranschen tenderar att skapa ganska schabloniserade karaktärer. Exempelvis är den så kallade Scream Queen sprungen ur slasherfilmer från kanske framförallt 70- och 80-talet och framåt, denna klassiska damsel-in-distress-kvinna (gärna blond) som helt enkelt inte kan låta bli att skrika för allt hon är värd, för att sedan förhoppningsvis också räddas av en handlingskraftig man. På wikipedia nämns Fay Wray för hennes roll i King Kong (1933) som en av de första, men att scream queens med de klassiska attributen egentligen är nåt man använde sig av redan i stumfilm, ironiskt nog.
Även i denna film finns en karaktär (en av huvudkaraktärerna) som bitvis passar bra in i Scream Queen-facket, men hennes trauma tar djupare uttryck än ett uppskärrat skri, och en stor del av filmen är hon sinnesrubbad och i grav chock. Mannen i filmen, the do:er, verkar inte känna något större behov att rädda henne utan vill snarare ha hennes hjälp. När han inser att hon är ganska värdelös i sitt traumatiserade tillstånd låter han henne mest vara.
Filmen hade lätt kunnat bli lite lame, med zombie-kostym a lá 60-tals-B-film, men dom är faktiskt riktigt otäcka. Det är också otäckt att de aldrig benämns som zombies, utan ghouls, levande döda, infekterade, och det ger hela historien en råare ton, som att det är själva urberättelsen om hur de döda reser sig igen, förlagan till dagens zombie. Det är fascinerande att ta del av historier där alla kulturella “spelregler” ännu inte skapats, som att vampyrer i regel inte tål sol, och att zombies bara går att döda genom att hugga av huvudet och bränna kroppen.
Termen zombie kommer från haitisk folktro, där en zombie är en död kropp som väcks till liv genom vanligen magi. Inom litteraturen kan man dra kopplingar från många olika håll, som från HP Lovecrafts skräckhistorier och Mary Shelleys Frankensteins monster. Inom filmindustrin producerades 1932 filmen White Zombie, med Bela Lugosi som ond magiker, där zombies porträtteras som hjärndöda lakejer under en förtrollning.
Den bilden vi idag har av zombies som människokött-ätande levande döda kommer till stor del från Night of the Living dead, trots att termen zombie alltså aldrig används i filmen utan var något som tillskrivits senare. Regissören ska vid filmens tillkomst ha förknippat zombies snarare med Lugosis lakejer från 1932 än med sina egna skapelser. Idéen om en världsomspännande zombie-apokalyps och zombie-pandemi härstammar också från denna tid. Regissören till just Night of the living dead var starkt inspirerad av novellen I am Legend, som handlar om en ensam man som överlevt en farsot som gjort alla andra människor i världen till vampyrer.
0 notes
Photo
BlacKkKlansman (2018)
Så kom det! En ny post. Det var ett tag sen. Filmprojektet är ju sedan ett tag tillbaka över, men ibland faller andan in och jag känner mig sugen på att tycka till om nåt jag sett. Och så är fallet med BlacKkKlansman som jag för några veckor sedan var och såg på bio.
Inser att jag för det första inte sett en enda Spike Lee-film förut?? Hans namn är ju väl känt men när jag bläddrar igenom hans filmografi hittar jag faktiskt inte en enda sån där must see-titel som jag känner till, utan nästan samtliga titlar är för mig okända. förutom remaken Oldboy från 2013, but hey, jag tvivlar på att den slår originalet. Det är snarare så att han är ett namn inom filmbranchen, med ett stort produktionsbolag i ryggen och med en stark röst i olika samhällsfrågor; det finns ofta ett fokus på rasistiska strukturer i hans arbete.
BlackKklansman är baserad på den sanna berättelsen om hur en afroamerikansk polis på 1970-talet lyckas infiltrera den lokala Ku Klux Klan.
Jag menar att detta är en ganska ojämn film. I det stora hela berör den ett intressant och viktigt ämne som bara för den sakens skull kanske gör filmen värd att se. Men ur ett rent hantverksmässigt perspektiv så lämnade filmen mig ganska konfunderad och kluven. Den innehöll för det första en hel del scener som väckte frågan om vad de ville säga med den? Scener som inte riktigt drev handlingen framåt men inte heller tillförde något annat. Detta gäller främst småscener, men jag är också något förbryllad över filmens hela första bit. I början av filmen läggs nämligen ett stort fokus på att Black Power är det som utmålas som hotet i polisens ögon, men detta rann ganska snart helt ut i sanden. Var det ett medvetet val av Lee, ville han visa upp Black Power för att sedan klappa till tittaren och säga Nej, vänd blicken hitåt mot KKK istället, det är här den verkliga samhällshotet finns. Kanske? Jag hoppas det.
Ett stort problem för mig med filmen var de hål i storyn som gör det svårt för mig att köpa den fullt ut. Som det faktum att en helt oerfaren polis från arkivet plötsligt får leda en stor under cover-utredning. Det vore en sak om filmens skapare med detta vill kommentera något om hur bristfällig organisationen inom polisdepartementet tedde sig, men så är inte fallet här utan fenomenet lämnas helt okommenterat. Jag antar att denna del i ploten snarare har att göra med att det helt enkelt var så det gick till i the true story. Och det är detta som ofta blir problemet med based on a true story-filmer, de följer inte alltid riktigt direktiven för bra storytelling, vilket skapar en förvisso korrekt (-ish) återgiven historia, men en svagare berättelse.
Vidare pendlar filmen mellan komik och allvar. Tycker att stilen påminner om Tarantino. Hans förmåga att blanda allvar och råhet med komik och galenskap är något flera regissörer eftersträvar, men få gör det så bra som han. När en film då påminner såpass mycket i uttryck om Tarantino som BlackKlansman gör, men inte riktigt levererar på samma nivå, så faller det istället enkelt lite platt i mina ögon. Klanmedlemmarna målas exempelvis upp som karikatyrer emellanåt, nidbilder à la Tarantino, men ändå dras inte detta fullt ut, utan man landar i nåt mellanting. En platt karaktär behöver inte nödvändigtvis vara objektivt dåligt i en berättelse, men jag vill här göra skillnad på en platt karaktär och en anonym sådan. Görs en platt karaktär på “rätt” sätt kan man som tittare ändå känna starkt inför den. Men saknar en karaktär ett komplext djup och dessutom en känslomässig anknytning till publiken så blir den bara en anonym schablon. Detta menar jag är problemet med Lees klansmedlemmar. Den grövsta karikatyren av klanmedlemmarna får föreställa en korkad bonnläpp vars i stort sett enda attribut är att vara tjock, typ inte kunna läsa, inte kunna hantera sin pistol och agera comic relief genom ganska trötta små instickare.
Jag leker med tanken om det hade gjort filmen starkare, kusligare, om klanmedlemmarna porträtterats rundare? Eller har jag blivit för van vid så extremt flerdimensionella och välskrivna karaktärer från andra nutida film- och serieskapare, att mina krav blivit för höga på välskrivna figurer till en historia som, let’s face it, faktiskt inte sträcker sig länge än cirka 2 timmar?
Men även vad gäller filmens hjältar störde det mig att också dessa förblev platta och anonyma. Man går inte särskilt djupt alls in i varken Ron eller hans kollegor. Att som tittare köpa det faktum att de vill kämpa mot klanen är förvisso inte svårt, men jag vill mena att en lite mer personlig koppling till publiken inte krävts särskilt stora ansträngningar, men hade gynnat filmen mycket. Ofta är det de små handlingar hos en filmkaraktär som får en som publik att knyta an till den.
Vidare bygger Lee upp en del nerviga scener (även detta i klassisk Tarantino-anda) som håller högre klass och jag kan inte låta bli att förvänta mig att dessa ska förlösas i något slags klimax. En katastrof, en explosion. När då detta uteblir - katastrofen kommer aldrig utan våra hjältar kommer tämligen billigt och förskonat undan - så kan jag inte heller här låta bli att se detta som en brist i hantverket, som drar ner betyget.
Som avslutning bör jag dock nämna just den absolut sista delen av filmen. För om filmen i sig lämnade mig sval så hamnade dessa känslor i desto tydligare kontrast till vad jag kände inför de verkliga bilderna som abrupt klippte av och avlöste slutscenen och fick oss alla i biosalongen att flämta till. Videoklipp från vandrande tåg av amerikanska kkk som marscherar, svartvita bilder från 70-talet men framförallt även skrämmande lika bilder från marscher som sker idag. Här är det ingen tvekan om att filmen har ett klart och tydligt politiskt budskap, och i dödstystnad satt vi och såg sedan eftertexterna rulla.
3/5
0 notes
Photo
IT (2017)
Helt ärligt så ville jag främst göra en post om IT (2017) för att jag tyckte att den här bilder var så härlig, med alla pojkarna uppe på den höga klippan, påväg att hoppa ner i vattnet nedanför.
Men kort och gott så var IT en helt klart godkänd skräckis. Det märktes att historien är baserad på bok, tillskillnad från många andra skräckfilmer. Det medförde intressanta och gedigna karaktärer och en övergripande historia som väckte intresse. Det var inte som i många andra skräckfilmer jag sett, att den inledande establishing-delen, med presentation av karaktärer och setting och allt vad det kan innebära, bara känns överflödig och trist, och man tänker “jaja, get to the good stuff!” Här är det snarare tvärtom. Jag upplevde skräckdelen som nästan överflödig, något som tog bort fokus från det verkligen intressanta, nämligen ungdomarna och deras relationer sinsemellan. Filmens verkliga ondska, den som hade varit intressant att fördjupa sig i, upplevde inte jag var clownen Pennywise utan snarare Beverlys våldsamme pappa eller den helt gränslöse några år äldre mobbaren Henry.
Allt som allt gissar jag att boken IT är en väldigt härlig läsupplevelse om man är 15 år och har sommarlov, och filmen blir nog mest ett fragment av detta.
0 notes
Photo
Miami Connection (1987)
Hur låter detta: A martial arts rock band goes up against a band of motorcycle ninjas who have tightened their grip on Florida's narcotics trade. (från imdb)
Ganska fett va? Addera så orimligt långa fighting-montage, 80-tals-syntrock, avhuggna stuntarmar, superneurotiska gängledare, hångel i strandbryn, vacklande skådespeleri, stelt manus och en rejäl dos präktig I got your back bro-lojalitet. Say no more, Miami Connection är för dig som törstar efter förstklassiga ninja-b-filmer allt du kunnat drömma om, och kanske lite till.
0 notes
Photo
敲敲
Alltså, jag måste bara... Out of Sight, en japansk animerad kortfilm från 2010 som jag snubblade över på youtube.
Otroligt charmig och rörande historia om en flicka som plötsligt när hon går på gatan blir av med som väska och strax därefter sin ledhund. Utan att själv kunna se måste hon ta sig fram och leta efter hunden. Väldigt fint illustrerat hur världen kan uppfattas och skapas på egen hand av en blind, med inslag av ett barns fantasi och samtidigt förankrat i den blindes verktyg som hjälpmedel, som pinnar, blindkäppar och framförallt ledhunden.
se här: https://www.youtube.com/watch?v=ys2OQXLVx6M
0 notes
Photo
lite ny statistik...
Efter 50 nya filmer justerar jag lite i min statistik. Dessa titlar har till stor del gått ut på att jag velat fördjupa mig ytterligare i vissa regissörer, som Kiarostami, Makhmalbaf och Ozu, så det syns ganska stor skillnad på regissör-staplarna! Kul!
0 notes
Photo
Hunt for the Wilderpeople (2016)
Hunt for the Wilderpeople (2016) är en film av Taika Waititi, som ju även gjort What we do in the Shadows (2014), en riktig favorit. Därför kunde jag inte låta bli att ha tämligen höga förväntningar på denna film som han gjorde direkt efter.
handling: Den rebelliske ynglingen Ricky och dennes fosterpappa Hector försvinner i den nyzeeländska bushen. En stor jakt inleds för att få fatt på paret.
Under de första... 15 minuterna kändes filmen riktigt lovande. Men sen tar den en ganska snabb vändning till att bli något helt annat än vad jag hade hoppats på och lämnar mig allt som allt... ganska oberörd tyvärr. Det ska dock tilläggas att den emellanåt ändå är ganska charmig i sin dialog och samspelet skådisarna emellan bidrar med viss komik, men det är på storyn som filmen faller, som i min mening är ganska svag och seg. Men! Plus för bra musik och härligt foto över Nya Zeelands vildmarker!
0 notes