trying-to-stay-sane

[trying-to-stay-sane]

And now what??

Alltså! Vad att säga. Blev ett långt uppehåll med bloggandet. Och en kort sammanfattning från sista inlägget.

Va skitglad över nya jobbet i typ ... 4 månader. Sen började man inse att det inte riktigt skulle bli som man hade tänkt men jag är inte den som ger upp så lätt. Tänkte det kommer bli bättre. Men .. nja. Går inte in på detaljer men det blev jobbigt både med kollegor (svårt att komma in ny, inte bara på jobbet, men i byn också) och med ledningen som lever i någon bubbla och inte är intresserad av småfolkets åsikter.

Träffade en kille som jag tyckte väldigt mycket om. Men det gick inte heller vägen.

En olycka med tältet till husvagnen som flög över och la sig över taket som resulterade i en bruten fotled då man skulle klättra på stege för att få ner skiten och i sin tur en sjukskrivning på 4 månader. Det resulterade också i en total katastrof för min ekonomi. Och jag blev ännu mer deprimerad. Gick redan på antidepressiva redan innan detta. Och dessutom fick jag utmattningssyndrom men vägrade sjukskrivning, fast läkarna ville inte bara sjukskriva mig, dom ville lägga in mig och behandla mig med elchocker! Men nu för några veckor sedan blev jag uppsagd p.g.a arbetsbrist så då bara sket jag i allt och gick läkarna till mötes och sjukskrev mig på heltid trots att min ekonomi långt ifrån tillåter detta.

Min bil fick 4 2:or på besiktningen upp på allt också och kostade mig 12 tusen att fixa det plus nya sommardäck för 4 tusen.

Jag fick en lägenhet till slut i alla fall. Flyttade in här i Februari och det är en väldigt trevlig lägenhet med 2 minuters cykelväg till jobbet. Eller fd jobet nu. Och med egen trädgård som är perfekt till hundarna. Men har inte lyckats sälja min husvagn ännu så den står och kostar pengar med nu. hyra, lån på husvagn och bil plus sjukskrivning = bankrutt. Och så ska Saga ta studenten i Juni vilket är den enda ljuspunkten i mitt liv just nu förutom att det också givetvis är en dyr historia.

Så ja... här är jag nu. Helt rådlös. Omotiverad, obeslutsam och det känns som ingenting spelar någon som helst roll längre. Jag har varken orken, motivationen eller ens viljan att försöka längre. Nu får det gå som det går. Jag skiter i allting nu. Den enda som betyder något är min dotter och jag ska fixa en härlig student till henne sen... Jag har inte den blekaste. I första gången i mitt liv finns det inte ens en dröm att försöka uppnå. Det finns ingenting kvar. Inget hopp om någon bättre framtid. Noll!! Det är bara helt totalt tomt! ...

[trying-to-stay-sane]

Nytt liv

Ja. Det har hänt en del sen sist. 

Jag slutförde min PTSD behandling och är numer fri från det. Skönt! Jag har också gjort färdigt min utvärdering där de kom fram till att jag har en koncentrations störning. Och får medicin för det. Så tack vare det mår jag nu mycket bättre. Jag kanske kommer man finnas kvar och dö av ålderdom trots allt. 

Och inte nog med det. Jag vände helt upp och ner på hela mitt liv. Fick nytt jobb och sa upp mig från det jäkla skit jobbet. Sa upp min lägenhet, köpte en husvagn som jag nu bor i och flyttade 20 mil. Bort från allt och alla jag känner. Ett helt nytt liv. 

Nu har jag jobbat en vecka på nya jobbet och det känns hur bra som helst. De sista månaderna har varit grymt jobbiga och det har varit mycket att fixa och dona med allt. Och att våga ta ett så stort steg. Helt ensam på ny plats i en husvagn! Många tycker jag är galen men de flesta säger också att jag är modig som vågar. Modig vet jag inte direkt. Jag har varit totalt livrädd genom hela processen. Jag känner bara att om man nu ska leva så ska man väl leva också. Vad är annars meningen med det hela? 

Nu har jag en plan. Att bo i husvagn i 3 år. Spara pengar så jag kan nå min dröm om ett eget hus i skogen. Nu bara hoppas jag att jag orkar stå ut att bo i husvagn så länge. 

Jag är inte religiös. Men om det vore någon tid man skulle be på så är det nog nu. :) Är det möjligt att någonsin kunna nå en dräglig tillvaro i sitt liv? Låt oss hoppas det.  

#heltnyttliv börjaom

[trying-to-stay-sane]

PTSD

Long time no see. 

Det blir långt mellan inläggen ibland. Ikväll kunde jag inte somna. Jag har nämligen varit på min tredje EMDR behandling idag. Jag ska förklara:

I våras tog jag kontakt med vuxen psykiatrin eftersom jag har under många år dragits med en depression. Jag har gått på antidepressiva tabletter flera omgångar. Gått hos åtskilliga kuratorer och KBT terapeut. Fått öron akupunktur, lärt mig meditera och gått på yoga. Men skiten kommer alltid tillbaka. 

När jag suttit med vid två adhd utredningar upptäckte jag att mycket av det stämde in på mig själv. Och på inrådan av den läkaren som gjorde dessa utredningarna tog jag själv kontakt med psykiatrin om att göra en egen utredning. Och i våras tog jag mod till mig och jag fick en tid ganska så snabbt. 

När jag gick ut därifrån stod jag i kö till både adhd utredning samt stod jag i kö för en trauma behandling. Jag skulle aldrig ha misstänkt mig själv ha PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) men den diagnosen fick jag. Och EMDR är en typ av behandling för just detta. Vill ni veta mer och är nyfikna får ni googla.

Jag kommer inte gå djupare in i vad behandlingen går ut på eller bakgrunden till varför jag utvecklat PTSD. Det orkar jag inte just nu i alla fall. Jag vet nog egentligen inte var jag vill komma med med detta inlägget. Men jag kan säga som så att det har gett mig en del insikt om mig själv. En del bra och.. tja det mesta inte så bra. Antingen för att man inte velat se det eller för att man har varit för jävla åksjuk av den där jävla berg och dalbanan man haft i sitt huvud i princip hela livet. 

Hela den här grejen är grymt jobbig och energi krävande. Man gräver ju i all skit man har gått igenom om och om igen. Allt som gör ont ska granskas under lupp om och om igen. Man kan beskriva det som ett köttsår som inte riktigt kan läka för att det finns massa grus och skit i det. Så då måste man öppna upp och söka igenom alla små ihåligheter så att man kan få rent och få bort skiten för att läkningen ska börja på riktigt. Fast detta är ju då ännu svårare för man kan inte se det och man får heller ingen bedövning. 

Förhoppningsvis, när jag har gått igenom det här, kanske jag orkar berätta om vad som ligger till grund på min ptsd. Och jag vet vad ni som känner mig tror och tänker. Att det handlar om min pappas självmord. Och han är helt klart en del av det men det startade långt innan dess.  Och efter min pappa tog livet av sig så har det bara varit väldigt lätt att lägga all skuld på honom. Han har varit mitt förråd där jag bara knökat in all min ångest och förtvivlan. Men nu finns det inte mer plats så nu måste man antingen bita i det sura äpplet eller kasta in handduken. 

[trying-to-stay-sane]

Dejtingsidor från helvetet

Jag har nog fått inse fakta och acceptera att jag kommer förbli singel i resten av mitt liv.

För det första så har mitt hjärta har gått i miljoner bitar och det finns ingen räddning för att försöka få det helt igen. Jag känner ingenting för någon.

Jag gjorde ett försök via olika dejtingsidor. Träffade en del trevliga män som man kände att man har lite gemensamt med men jag känner ingenting. Inte något över huvud taget.

Och att försöka träffa någon genom en dejtingsida är ganska döfött. Alltså .. män.. igen. Nu ska jag vara lite negativ igen. Men på riktigt. Man hur ska man bete sig för att ni inte ska bli sura på en?

Jag är inte den personen som letar efter någon lång mörk muskelknutte. Jag letar inte efter någon speciell typ utseendemässigt.  Jag tror inte man kan bygga ett varaktigt, äkta förhållande baserat enbart på utseende. Men jag tror dock att det behöver finnas någon sorts liten känsla redan från början. Ett litet pirr i magen eller ett nyfiket intresse... något som gör dig intresserad av den personen. Och jag tror att det behöver finnas där redan från början.

Ja känslor kan växa fram med tiden. Det har jag fått höra från många killar man har sagt tack men nej tack till. Men vill ni verkligen vara med någon som inte känner något för er?? Har ni inte mer stolthet än så? Och hur länge ska man lägga på att försöka ta reda på om det kanske kan dyka upp en känsla då? En vecka? En månad? Ett år?

Som kvinna på en dejtingsida så får man mycket uppmärksamhet. Det är väldigt många som skriver till en. Så hur ska man bete sig när man får kanske 10 killar som skriver. Hej. Jag gillar din profil. Hör gärna av dig.

Ok .. man kan inte svara tack men … för då är man en bitch. Man kan inte låta bli att svara helt och hållet för då är man en bitch och ofta så slutar de inte skriva även om man inte svarar och påpekar gärna vilken bitch man är. Man kan inte svara och skriva att man redan skriver med 10 killar och man har helt enkelt inte tid att skriva med alla för då är man en bitch. Man kan inte svara och skriva att man inte är intresserad av honom för då är man en bitch. Och då tror dom på en gång att det är p.g.a. deras utseende och man får sig en utskällning och en predikan över att känslor kan växa fram med tiden och då får man verkligen höra att man är en bitch.

Skulle man ge alla som skriver till en den tiden och uppmärksamheten de vill ha skulle man inte ha tid att göra något annat och vill ni verkligen bara vara en i raden då? Nej för då är man en bitch igen.

Så hur man är gör så blir det fel. Och i de få fallen som jag träffat någon så har jag inte känt något. Det har inte varit något fel på någon av dom. Men jag får inga fjärilar i magen eller lyckats väcka något som helst intresse för någon. Och då är man en bitch igen. Men vad tycker ni jag ska göra åt det? Jag kan inte hjälpa hur jag känner. Känslor är inte något man kan odla eller plocka från ett träd och man kan definitivt inte köpa det även om många män tror man kan det.

Ska jag gå in i ett nytt förhållande kommer jag inte nöja mig med mindre än äkta vara. Att säga jag älskar dig är lätt. Att visa det är något helt annat. Och eftersom min förmåga att lita på människor drastiskt har minskat genom åren och det här sista året kom verkligen dödsstöten för min tillit, så då lär det inte bli lätt för någon att kunna övertyga mig om det.

Så jag har accepterat mitt öde att förbli ensam resten av mitt liv. Min kvot av bullshit i livet är fullt och från och med nu kommer jag bara nöja mig med det bästa. Och finns inte det har jag det bättre ensam.

[trying-to-stay-sane]

Ok. Jag har ett nytt beroende. Och det är inte vin eller annan sprit även om ett glas rött sitter bra ibland. Det är inte cigaretter som jag aldrig skulle få för mig att ens röra ever again eller något annat nikotin. Det är inte heller socker fast jag får tampas mot mitt sockermonster dagligen. Det är en liten låda i trä som man kryper in i och blir bombarderad av infraröda strålar. En så kallad ir bastu.

Jag har sedan några år tillbaka varit helt såld på den vanliga finska bastun som ni alla säkert känner till. Och det har varit överst på önskelistan när jag köper mitt eget hus vilket jag hoppas blir snart. Det va det första jag skulle bygga om det inte redan fanns men no more! Nu är det ir bastu för hela slanten och jag ska berätta varför.

Efter mitt gym begränsat tillgången till bastun (där jag brukade gå och basta) p.g.a corona så satte jag upp en tid till ir bastun på Salong vacker i byn. Läste på lite om den och det verkade ju väldigt bra så jag köpte mig ett 10 kort på en gång. Det tio kortet är snart slut nu för jag blev helt frälst. Redan efter mitt andra besök så hade jag läst på en hel del och även hittat en bastu som jag är fast besluten att köpa. Den är dock inte på lager förrän i Augusti så lång väntan.

För en ir bastu behöver jag inte något hus för att kunna ha. En ir bastu kan du enkelt montera ihop själv hemma. Kräver ingen speciell ventilation och sen pluggar du bara in i vägguttaget and you are good to go. Du kan ställa den precis var som helst bara takhöjden räcker till då du ska ha 10 cm till godo över själva bastun.

Så varför ir bastu istället för vanlig? Jo för av den anledningen jag precis skrev. Mycket mer energisnål än vanliga bastun och uppvärmningstid på 5-10 minuter. Du kan ställa den var som helst till och med ha den i en lägenhet. Du svettas tre gånger så mycket i en ir bastu trots att värmen bara ligger mellan 40-60 grader. Och det är för att det infraröda ljuset tränger längre in i kroppen än vad värmen från en vanlig bastu gör. Gör därmed också större skillnad på musklerna i kroppen. Jag ska inte dra alla hälsoeffekter men skickar med en länk om ni vill veta mer.

Idag svettades jag så mycket att fast jag satt på en väldigt tjock frotté handduk som var vikt i tre lager va bänken helt dränkt av mitt svett när jag reste mig efter en halvtimme. Att svettas är väldigt hälsosamt. Ett sätt att detoxa och få ut alla tungmetaller ni får i er dagligen genom dricksvattnet i kranen, luften nu andas och maten ni äter. Hur mycket man än tänker på vad man stoppar i sig kan man aldrig helt skydda sig från de gifter vi spyr ut i vår värld idag. Och de säger corona dör av värme över en viss temperatur. Har inga vetenskapliga bevis på detta bara något jag hört men det är ju känt sen länge att värme tar död på mycket bakterier och virus. Det är därför vi får feber när vi är sjuka. Vårt immunförsvar kickar igång. Finns bara massa positivt med bastu ☺️

Har bara nämna några bra effekter man får av detta. Vill ni veta mer kan ni läsa här:

http://www.massageochhalsa.se/ir-bastu/foerdelar-med-infrabastu/

#irbastu #salongvackerolofström #hälsa #skönhet #njutning #tahandomdig #bastu #hälsosamt #skönt #avkoppling

[trying-to-stay-sane]

Tänkte försöka beskriva hur det är att vara en kreativ människa fast i en tillvaro man inte trivs med. Men man har inga alternativ. Man har ansvar som måste gå före en själv. Så man kan inte bara släppa det jobbet som man känner långsamt tar död på en eller flytta till världens ände för man har någon som betyder mer för en själv än vad man själv betyder för en själv. Blev en lite konstig mening.

I alla fall. Så tänk er ett ihåligt klot. I det finns en boll som ändlöst studsar runt inuti detta klot. För varje studs ökar hastigheten och den söker ändlöst efter ett litet hål att ta sig igenom så den slipper denna eviga kamp. Men det finns inget hål och det finns inga möjligheter att få stop på detta studsande.

Ungefär så känner jag mig. Hopplöst irrande runt i mina egna tankar som aldrig verkar kunna bli verklighet. Ett desperat sökande ut ur detta jävla klot.

Man är fånge i sitt eget huvud.

[trying-to-stay-sane]

Öm i baken

Min första Vätternrunda  

Trodde inte det skulle bli av. Först Corona och allting ställs in så även Vätternrundan som jag äntligen fått tummarna ur för att anmäla mig till. Men så fick vi ändå chansen att genomföra loppet fast på hemmaplan så the game was on!! Men hela våren har jag enbart haft problem med min cykel. Trots flertalet inlämningar hos cykelhandlare där service gjorts och diverse grejer bytts ut har det ändå inte slutat strula. Växlar som inte fungerat. Växlar som helt gått sönder helt och hållet. Kedja som hoppar av titt som tätt. Så när det blev dags att få ihop mina mil till loppet stod jag där med endast 589 km i benen sen innan och med en cykel som absolut inte höll måttet.

Men jag lämnade in min cykel hos en annan cykelhandlare som jag fått höra skulle vara bra. Velo i Sölvesborg! Alltså jag vill kyssa er! Visst jag fick betala en bra slant och mina dagar som jag hade på mig att cykla ihop mina mil tickade iväg. Men i onsdags kväll kunde jag hämta min cykel och halleluja den har gått som en klocka alla mina 315 km!

Även om det inte blev riktigt som man hade föreställt sig sin första Vätternrunda är jag ändå väldigt nöjd. Jag hade ju sett fram emot att ha 22 299 andra cyklister att dela detta äventyr med. Och alla som står ut med vägen och hejar på en och att få uppleva alla depåstopp med maten och den horribla backen alla pratar om. Nu fick man plöja sig igenom alla mil ensam. Utan musik i öronen för jag vågar inte cykla med det. Utan glada tillrop längst vägen. Jag hade dock några kortare samtal med en del kossor, hästar, får och annat småvilt längst vägen. Och utan bibs. Bibs för er icke cykelmänniskor är de där vadderade cykelbyxorna som alla proffs har. Jag har alltid vägrat bibs då jag känner mig som en förvuxen bebis i dom. Men ska jag ge mig på Vätternrundan nästa år, vilket jag absolut ska, får jag nog tänka om på den punkten. My behind är hyffsat öm nu vill jag lova. Och det har blåst, blåst lite till och sen blåst lite mer. Känns som man rört sig baklänges istället för framåt ibland.

Men jag tycker ändå det har gått oförskämt bra alla mil fram till de sista två milen. Mitt knä började göra sig påmind redan igår. Och jag kände av det i början på dagens tur men höll sig ändå ganska ok fram till jag hade två mil kvar. Men då kunde man inte ge upp. Det var bara att bita ihop och trampa på men när jag äntligen fick stiga av min cykel kunde jag knappt gå. Jag var i princip helt gråtfärdig den sita milen. Men nu är det gjort. Och jag är jävligt stolt över mig själv för en gångs skull. Men jag har nog en muskel eller två i benen ändå för dom känns ändå helt ok fortfarande. Förutom min ömmande bakdel och mitt knä som inte varit bra på många år så känns det helt ok i kroppen. Sen har jag inte direkt legat och tryckt på allt jag kan men ändå. Känns bra.

Tack snälla du som hejat på mig hela vägen. Du vet vem du är. Hejat på mig. Skickat meddelanden och kollat hur jag har det och gett mig energi när jag vacklat. Jag är väldigt tacksam mot dig! <3 Tror inte jag hade kommit iväg igår över huvud taget utan dig. Du rycker säkert bara på axlarna och viftar bort det som obetydligt men jag lovar dig det var inte obetydligt. Ibland är det bara det lilla som behövs men som ändå är så oerhört betydelsefullt. Något som man kan ta i beaktande i alla avseenden i livet men som många glömmer bort. Tack igen.

#minvätternrundan

[trying-to-stay-sane]

[trying-to-stay-sane]

Män

Män…

Suck säger jag bara. Är ganska säker på att dom känner likadant för kvinnor men jag tycker dock vi har mer rätt att få klaga lite! En kvinnas rättighet helt enkelt för vi ofta står ut med all er skit.

Som singelkvinna i detta samhälle är det lätt at bli lite frustrerad må jag då säga. Jag är på randen att ge upp helt och hållet. Ni män tycker vi har höga krav. LOL på den alltså!! Ni ställer ju inga krav alls eller? Ska vi leva upp till era krav (särskilt för kvinnor i min ålder) krävs det flera timmar i badrummet. Både innan och efter alla timmar på gymmet. Och helst lite kirurgi. Eller i mitt fall en jävla massa kirurgi. Sen ska vi vara omtänksamma och ge er allt ni behöver. Alltid mannen i focus. Vi ska bara vara en vacker dekoration som ser till era behov och väcker er med en avsugning på morgonen. Vi ska lovprisa er varje dag och se till att ert redan stora ego blir ännu större. Sen ska vi gå till jobbet precis som du så vi kan betala för vår egen jävla mat. Efter jobbet ska man hem och laga en gourmé middag till dig. Sitta och lyssna på hur din dag har varit, stötta och trösta dig för alla dina kollegor är inkompetenta rövhål. Jag kan riktigt se era jävla självgoda smil på läpparna nu när ni läser detta och tänker hur amazing det hade varit.

Vad är en man? Förutom att en man är annorlunda en kvinna rent fysiskt då. Jag tänker på Alvedon reklamen som gick för några år sedan där en stor hund skyddar en liten hund från regnet och slogan lyder: är man är stor och stark måste man vara snäll.

Rent fysiskt är det ju faktiskt så att män är starkare än kvinnor. Och enligt mina egna funderingar och tankar så tänker jag att de också har en annan styrka genom att inte tänka och bry sig så mycket som kvinnor gör. De har lättare för att låta saker ”rinna av dom” och inte ta åt sig i lika stor utsträckning som kvinnor gör. Vilket gör dom lite starkare i sig själva.

Så varför är dom så jävla dumma i huvudet?? Ok ok… inte alla bara 99,99% av dom!

Några förslag på varför män är idioter.

Kiss, bajs, prutt och fis är inte roligt. Jag kanske fnissade åt det någon gång när jag var fem! Annars nej. Det är inte kul.. inte nu.. inte någonsin.

Varför denna besatthet över era egna könsorgan?? Jag har aldrig fattat den grejen! Ni tycker det är så jävla kul med kuk. Så varför är inte alla män homosexuella? Jag har aldrig varit med om en kvinna som skickar bilder på en fitta till en annan kvinna och tycker det är roligt. Jag fattar verkligen inte den grejen alltså. Och helt ärligt. En kuk är inte så jävla fin å titta på.

Samtidigt som ni är helt besatta av kuk så är ni så jävla rädda för fysisk kontakt, män emellan!

Och varje gång ni gör något som att klippa gräset eller tar hand om disken så fiskas det beröm. Vilket ni givetvis inte erkänner men ni påpekar väldigt tydligt vad ni gjort och ska helst visa också precis som en femåring gör när de ritat en teckning. Och sen måste ni vila lite efter den pärsen som det var att utföra den sysslan. För vilan ni tog innan ni gjorde det räckte tydligen inte. Tänk om vi kvinnor ”bara ska vila en stund” innan vi gör allt vi gör. Då skulle ni män inte heller vara så jävla glada kan jag berätta för er!

Ni tror ni kan så mycket mer än oss. Ni vill så gärna förklara för oss hur världen fungerar och lära oss allting. Så jävla tröttsamt. Sådant gör dig bara jävligt oattraktiv så sluta med det.

Och ställ inte frågor som ni inte vill höra svaret på. Ställ inte en fråga och sen vara helt ointresserad av svaret och sitta och glo efter allt annat. Det ger definitivt inga pluspoäng.

Och ni är helt inkapabla till att ta åt er av kritik. Och där faller många förhållanden tror jag. Ni vägrar lyssna. Till slut pallar vi inte med er skit längre och lämnar er. Istället för att faktiskt lyssna. Vad fan skadar det er att lyssna?? Bara för att ni tycker våra känslor är löjliga är dom väldigt verkliga för oss. Och vi uttrycker inte våra känslor för att vi tycker det är kul att bli avfärdade av er. Vi uttrycker våra känslor för att vi av någon konstig jävla anledning vill vara med dig och vill på något sätt få relationen att fungera!

Säg vad ni tänker på. Finns det något som ni inte är helt nöjda med? Vi kan inte läsa tankar. Och vi vill gärna ha en chans (till skillnad från er) att kanske se om man kan leva med att göra små förändringar i sitt beteende så du inte ska gå och irritera dig på det. Det är vi beredda att göra för vi bryr oss om dig. Din ovilja att göra detsamma för mig visar hur lite du bryr dig om mig.

Kompromissa. Ett ord ni behöver googla och ta till er av dess betydelse och hur viktigt det är i en relation!

En annan sak. Om en kvinna ler mot dig och är trevlig betyder inte det att hon är intresserad av dig!!! Hon är helt enkelt bara väluppfostrad!

Sist men inte minst. Man kommer väldigt långt med lite ödmjukhet. Jag vet inte om detta är ett ord som män förstår över huvud taget. Men det kan ni säkert förklara för oss kvinnor genom en lång utläggning. För vet man inte till 100% kan man ju alltid låtsas att man vet och säga något som låter bra. En annan egenhet ni män besitter. Vet man inte hittar man på.

Jag har blivit kallad många saker i livet.

Hora, slampa, luder, fitta, ful, dum i huvudet, korkad, bohemfitta m.m m.m. Ganska säker på att jag kan lägga till ordet bitterfitta efter ni män läst detta inlägg. Allt detta för man inte varit er till lags på det sätt som ni skulle vilja. För att man helt enkelt inte vill ha sex med dig eller för man avfärdat er väldigt närgångna närmanden på pubben eller helt enkelt för man har andra intressen än vad du har.

Newsflash … you aint all that! Släpp ut all jävla helium ur hjärnan så ni kan sluta sväva i det blå och komma ner på jorden.

Kan du känna något för någon annan som på något sätt inte är kopplat till dig själv? En helt osjälvisk känsla för någon annan? Helt enkelt vara glad för en annan person för den personens skull. T.ex. om hon får ett nytt jobb. Vara glad för hennes skull och inte för att hon nu kommer tjäna mer pengar så det kommer gynna dig med. Något som gör henne glad men som inte på verkar dig alls på något sätt. Kan du det? Rannsaka dig själv och var ärlig.

Tror inte jag träffat någon man som kan det faktiskt. Jag utmanar er. Ge det ett försök.

[trying-to-stay-sane]

Mjukstart

Hej och välkommen om du haft oturen att hitta hit. 

Som jag redan sagt i min presentation av min nysnickrade blogg så säger jag bara att du läser på eget bevåg. Jag kommer säkert lyckas göra dig arg förr eller senare. Mitt stora ok i livet är min impulsivitet och att mina känslor (konstant, obönhörligt och utan nåd) alltid svämmar över. Därav att denna blogg föddes. Jag måste ha ett verktyg för att få lätta på trycket i bröstet innan jag exploderar. Det är något visst med att få skriva ner sina tankar för att sen få skicka ut dom i cyberrymden. Det är som att med varje tangentryck, varje svart bokstav som poppar upp på skärmen följer en liten bit av frustrationen med och följer med ut i tomma intet när det skickas ut i cyberrymden och trycket i bröstet lättar något. 

Jag kommer vara väldigt utlämnande i mina inlägg. Min blogg är 100% jag. Ingen försköning någonstans. Och som ni kommer märka kan jag skifta väldigt mycket i mitt humör. Ena dagen står jag vid djupaste, mörkaste avgrunden och nästa flyger jag bland molnen av lycka. Men som det nästan alltid brukar vara så är det vid dom tunga perioderna i livet som bloggar som denna föds. För det är då man har som störts behov av att få uttrycka sig. Så det kan bli en ganska tung start på den här bloggen. Jag lovar jag dock ska försöka att få in lite humor och en och annan ljusglimt också. 

Känns som jag bara lämnar massa varningsflaggor men som jag sagt. Jag skriver inte för att någon ska läsa. Jag skriver för att försöka hitta ett sätt för mig med att stå ut med livet. För helt ärligt. Livet är skit. Helt ärligt... vem fan vill bli gammal? Vem orkar? Jag orkar då fan inte! Men jag har inte lyxen att kunna välja om jag vill leva eller inte. Det kommer jag säker förklara närmare i ett inlägg någon annan dag. 

oki doki ... enough is enough

Ska inte skrämma er allt för mycket i detta första inlägg. Jag lovar det kommer fler. Yeay.. oj vad ni ser fram emot det efter detta väldigt positiva inlägg. Eller hur! 

Lämnar er med en uppmaning från Doris. 

Just keep swimming.