#Kyla Meters | Explore Tumblr Posts and Blogs

ellenvonellen · 11 months

Text

Religionen i skogen

Långt innan hen kände till Boyes öde i Alingsås hade hen fantasier om att dö i skogen.

Bland hens tidigaste minnen var stengolvet i kapellet. Den vagt krusiga ytan, de vassa fogskårorna, sittdynorna som liksom bara förstärkte golvets hårdhet och kyla med sin otillräcklighet. Senare hade hen resonerat roat att det var riktigt i linje med kristenheten. Ändå tyckte hen om att stiga in i kapellet, trots att hela hens liv, i retrospekt, tycktes ha sällskapats av en ihärdig nedkyldhet i en redan obekväm kropp. Kanske var det barnpsalmernas förtjänst, för hen hade alltid tyckt om att sjunga, eller också var det den vördnad som religiösa byggnader kunde väcka i hen. Även torftiga sådana, som protestanternas.

Hen hade inte precis växt upp i någon sorts religion – eller så tänkte hen i alla fall, eftersom hens familj avfärdade all sorts trosbekännelse som pinsamt trams. Med ett slags pragmatisk motivering hade hen likvisst fått spendera förskoletiden på kyrkis som, föga förvånande, var en uttryckligen kristen verksamhet. Alla kunskaper hen förvärvade på kyrkis och stoltserade med hemma möttes med förvånade miner och en påfallande känsla av genans. Eller så mindes hen det i alla fall. Som när hen hade bett bordsbön och hens mamma, som hade en eller annan på lunchbesök, gömde ansiktet i händerna och blev tvungen att förklara att ungen rörde sig i kristna kretsar och att hens beteende inte representerade familjens principer och praktiker.

På kyrkis och lite härvarstans tutade de i alla fall i hen att livet var ungefär vad en hade lust för, med vissa begränsningar, och sedan dog en och kom till Himlen. Det framstod inte då som ett kristet koncept nödvändigtvis, eftersom Gud utelämnades ur dessa redogörelser nio av tio gånger. Men pappa hens sa i det skumma förrådet som gjorde dubbel tjänst som liten verkstad, när hen blivit lite äldre – kanske nio eller tio år – att han snarare trodde att en inte kom någonstans när en dog. Det blev nog bara mörkt och så var det över. För hen var detta naturligtvis en panikinducerande fantasi, men pappa hens sa att det nog också är skönt att det är så, att en borde ha levt färdigt till slut.

I trevande, sekulariserade försök att föreställa sig Himlen, insåg hen att pappa hens hade en poäng. Nästan lika panikinducerande som ett tvärt slut var tanken på en oändlighet i ett sterilt, detaljlöst landskap tillsammans med alla en känt i jordelivet och några till. Hen tänkte på alla kaniner som måste ha förvisats dit, som Gräddnos och hennes många föregångare. Utan någon sorts förståelse för eller ens förslaget till frid blev idén om himmelriket istället, i sin instängdhet och monotoni, en beskrivning av psykisk tortyr.

Det var lite som att en behövde ha snuddat vid sinnesfrid i sin livstid innan en kunde föreställa sig döden som något behagligt eller naturligt. Det gick att inbilla sig att oövervinnerlig smärta kunde föra en dit också, men det var något annat. Det var en längtan till befrielse från smärta när smärta hade förvirrats med livet, när livet var livsleda; inte var det ett förmildrande av dödens omständigheter. Hur kunde en veta det så säkert? Jo, det gick väl bara att veta om en hade undvikit att avsluta livet för att det ändå tog emot på något vis, något utöver skulden och skammen och självmordslogistiken. Men för att vara helt säker behövde en fråga någon som rätt och riktigt hade dött av självmord.

⤖⥉⬻

Det var aldrig tillräckligt varmt när hen var liten. Blev en varm nog vadade en ut i viken, i inhägnaden av bryggan, som först bara var ett par meter lång men som byggdes ut allteftersom. Hen stod mest på den korta stranden, lite av en badkruka. Hen kunde inte riktigt se vad som hände borta vid den stora ridån av bladvass, trots att stranden var så kort. Ibland rasslade det till eller knakade på ett sätt som fick hen att undra vad som rörde sig därinne – något osynligt, en hemlig varelse, eller en fågel? Hen stod mest i vattenbrynet, i lukten av blålera, i solen, i brisen, och lyssnade på tjoandet och plaskandet från alla barn. Storasyster och hen ville bada när det regnade men var säkra på att de inte fick för faran att elektrifieras om blixten slog ned i vattnet, som en brödrost i ett badkar. Det var en längtan till fara eller en längtan trots fara, densamma som fick dem att klättra ut på taket när alla sov. En natt smög de sig ut i dugget ned till viken när gräset och sanden helt kallnat, och badade under det blå ljuset, det bleka dunklet. Då ville hen att det aldrig skulle ta slut.

På promenader i hemtrakten pekade hens mamma och pappa hens ut hus de tyckte var fina, där de själva kunde tänka sig att bo. Hen förstod vagt vad det menades med fina hus, men hen var mest intresserad av gamla torp som såg övergivna ut, och urgröpta hus som var under ombyggnad eller väntade på rivning. De lämpade sig så väl som miljöer till spökhistorier. Hen var förtjust i att komma på läskiga berättelser och skrämma upp alla som ville lyssna, gärna så att de skrek men inte så att de grät.

Ibland, när hen gjorde en sådan här revy av livet, tänkte hen att hen pendlat fram och tillbaka mellan sociopati och neurotisk empati. Att sociopatin kom av välståndet och den neurotiska empatin av livsleda, som i sin tur kom av en djupt rotad dödsfruktan. Ibland var människornas våld mot jorden och mot varandra närapå outhärdlig att leva med. Ibland var hen likgiltig till det. En dag kom hen på att det var själva entropin som en måste förlika sig med. Tanken på jordens undergång var densamma som tanken på den egna döden, var densamma som tanken på att kroppen bröt ned sig själv per naturlag, medan en fortfarande levde i den.

Som tonåring försökte hen skriva en satir om att lösningen på klimatkrisen blev att ordna så att alla rika och samhällsnyttiga människor kunde fly planeten och ockupera en ny i ett annat rymdkvarter, och således lämna den förbrukade jorden och de fattiga och odugliga att förgås. Men hens svensklärare sa att det inte var osannolikt nog för att kallas satir, och det borde hen gott ha vetat, eftersom hen hade lyft idén från en spekulativ populärvetenskapsartikel om terraformering.

Hen skulle eventuellt kunna visa sig välbeställd nog att få räknas till de rika människorna med tillträde till den nya planeten. Det vill säga, pappa hens kanske skulle tillåtas ta med hen och hans övriga avkommor, i mån av plats och om Sverige tilldelats en egen kvot och så, tack vare "den rasliga renheten" i landet. Men då hen var oduglig till följd av en mängd faktorer – den mest påträngande varav, hens tilltagande funktionsnedsättning – kändes det troligare att hen skulle lämnas att förgås. Kände hen historien rätt.

Om hen kände människor rätt så hade de som regel en fallenhet för förnekelse. Men det var så klart svårt att dra gränsen mellan förnekelse och ignorans. Länge var hen till exempel för liten för att spekulera om konsekvenserna av grönstarr och andra sjukdomar, och senare var hen så skicklig på att undvika ämnet att hen helt glömde bort att fundera över utfall som hade med det att göra. Någonstans övergick ignoransen i förnekelse, och ingen skulle nog ha kunnat säga exakt när det skedde. Så här i efterhand var det inte heller så viktigt. Det påminde mycket om en mer generell mänsklig förnekelse, en som förnekade döden och i förlängningen hela jordens förfall.

Men döden var en ju tvungen att tänka på, till och från. Även om det var på ett behörigt avstånd, eller romantiserat och tvångsmässigt, som i självmordstankar. En tanke hen lekte med var att gå och dränka sig med stenar i fickorna – som en annan av 1940-talets författare – då hen hade förtjänsten att bo på en liten ö. De rika och funktionsdugliga kunde gott lämna hen att förgås, för rymdfärjor och nya planeter skulle aldrig kunna kännas som hemma. Och var ska en dö om inte hemma? Det verkade så oerhört mycket hårdare, så enormt mycket sorgligare, att begravas i rymden. Och att luckras upp i havet... Det var egentligen inte vackert det heller. Hen behövde få bli till jord. Hen kände att en måste få ha träd ovanför sig, hen behövde få röra vid deras rötter. Det var närmast paradiset. Ensam, i skogen. Alltid en mild plåga som barn, så långt från husets bekvämligheter och nöjen. Aldrig magiskt nog. Ganska platt och livlöst många gånger – hen kunde aldrig fågelskåda och såg knappt rötterna som stack upp under skorna. Ändå närdes hen av bilden av skogen, Urskogen, kontakten med något så gammalt att det har blivit oförståeligt, som gudstro.

⤖⥉⬻

Det var riktigt tråkigt att förlora synen, riktigt trist och fult var det. Det panikinducerande i att tänka sig en framtid som helt blind, var hur den påminde om döden såsom pappa hens hade föreslagit den, och såsom hens ganska pragmatiska hjärna bara kunde resonera sig fram till: mörker, ett tvärt slut. Hen kände inga blinda personer, alltså var den folkgruppen så gott som död, i föreställningsväg.

När hen vågade, och det tog bra många år, frågade hen sig: vad är planeten i mörkret? Hen tänkte på havet som omfamnade hela kroppen, när det smekte hen och hen smekte det. Är det platsen utan syn? Hens hand som strök längst alla ytor. Fast hen var rädd att få stickor i händerna, och bli biten av allt som inte ville vidröras. Då tänkte hen att det enda som förankrade hen var någon annans hand i hens, och det var både vilsamt och förfärligt. Men med den inställningen kunde en inte vara sociopatisk, för vem ville hålla en sådan hand? Och hur kunde en sociopat stå ut med att överlåta sig själv till någon annan i mörkret.

Inte för att peka finger, tänkte hen, men många trådar av pretentioner och förtryck ledde tillbaka till kristenheten. Nog för att hen älskade Jesus, och alla marxister som kom efter honom, men hen kunde inte hjälpa att undra om det inte hade varit bättre om ett annat imperium hade vunnit. Det var väl tendensen att skapa imperium som var det egentliga problemet, men… Kunde en inte rationalisera det som människans samarbetsvilja, någons organisatoriska sinnelag, fast taget för långt? Hur långt hade en behövt backa för att stå vid punkten som hade inneburit hållbarhet? Evigt liv. Alla hade intalat sig själva att det de gjorde var gott, och på något vis var det väl det goda alla ville göra, inte det onda. Men det var förstås en ganska banal tanke. Det var förstås inte så det hade gått till.

Vad hade hänt om tid var valutan alla handlade med, och ingen hade trott på evigt liv? Vad hade en byggt sitt imperium med då, undrade hen. Eller var det vad alla alltid hade gjort – förhandlat om tid att ägna åt förströelse istället för arbete, förhandlat om föda så för att leva ett år till. Och när fina stenar och metaller blev representationer av tid, då förvirrades alla av deras varaktighet. Det verkade som om de skulle fortsätta leva i all oändlighet, mellan människornas händer, och så förvirrat blev det att människorna trodde detsamma gällde dem.

Det hade funnits en astronaut som upptäckte, när han såg det blåvita halvklotet från utsikten på månen, att han hade kommit till Himlen när han föddes. Allt var som uppgjort, precis för hans skull. Och när han kom hem sa hans landsmän, som hade sett allt via televisionen under Jesu födelsedagshelg: Tack! Du har gett oss en mening med nationen. De hade behövt en till mening, en kunde aldrig få för många. Allt var som uppgjort för dem. Och visst reste de tillbaka och satte sin flagga där, på månen, så var månen deras. Alla visste att jorden var som vackrast på månavstånd, varifrån den såg orörd ut; människotom.

⤖⥉⬻

Hen var mycket ledsen över att det fanns ett slutdatum för när hen skulle kunna betrakta naturen och högupplösta foton av rymden. Hen undrade om det någonsin skulle kunna mäta sig att röra vid någon älskades ansikte, istället för att se det i rörelse. Oavsett vad mörkret var och vad döden var, borde själva övergången innebära en lättnad, sa hen till sig själv; det som var befrielse från ängslan och ovisshet. Det var först då alla frågor kunde besvaras.

Det tog emot, men många ville ändå tro att Himlen kunde vara där en föddes, alldeles på jorden. När människor gick i stora lövsalar och mediterade, då tänkte de ofta på att något himmelskt fanns att rädda där, om alla bara lade manken till. Skogar och paradis upptäcktes och återupptäcktes, flera gånger om dagen, och ju mindre skogen blev – för den minskade också dagligen – ju mer framstod den som ädelstenarna och ädelmetallerna. Varje träd var en människa som skulle leva i all oändlighet. Utvispade från Edens lustgård, allt syntes som ett försök att hitta rätt lönndörr, den som släppte in en igen.

Ändå älskade hen bilden av rymden mer än bilden av skogen, trots att det var där hen helst ville dö. Allt hen visste och försökte förstå om rymden långt bortom hemplaneten, fyllde hen med sådan aktning och förundran att det kunde göra en gråtfärdig, det var gudstro. Själva magnituderna av allt som rymden innehöll, och hur vackert det måste vara utan att skönheten var till för något särskilt syfte eller för någon att ens se den. Och hur litet allt på jorden var i jämförelse, helt obetydligt. Allas förfall och död, hela planetens förfall och död, hade alltid varit och skulle alltid vara helt obetydlig. Det var något så betryggande i den berättelsen.

Hade inte människor alltid fantiserat om världens undergång och känt den som nära förestående, undrade hen. Som Uppryckandet, och Shiva – det skulle väl alltid komma någon grabb och förstöra. Som om en måste ta med sig hela skapelsen i fallet, som rättvisa för att en själv ska dö. Och det ledde oundvikligt till fantasier om efteråt. Vad händer efter fallet? Vem kan en vara på denna plats, utan alla dessa konstruktioner som håller allt samman? Som livet efter döden skulle avslöja vad själen var, skulle livet efter undergången göra detsamma. Att det var först då jaget skulle träda fram, eller vad människans innersta väsen nu var, först då skulle alla masker falla, alla pretentioner som en inte hade lyckats trassla ur från trådarna som utgjorde fundamentet.

⤖⥉⬻

Den nära förestående undergången fick hen ibland att begrunda sina relationer, betrakta någon hen älskade och fråga sig: var det hon som skulle förbarma sig över hen, på andra sidan? Kunde hen lita på någon att hålla hens hand? Men det var ju ingen rättighet hen hade, och inte var det en skyldighet någon annan hade, så allt hen hade att förlita sig på var sin förmåga att dö i skogen.

Det hade hjälpt att vara vacker, trodde hen. Men den tanken var ohygglig för sådant var onekligen en stöttepelare i det byggnadsverk som lett dem hit. Naturens skönhet, människors skönhet, det var löftet om evigt liv. Fanns det ett tempel som alla människor gick till var det där en bad om att allt skulle leva vidare, det var gudstro. Människorna lovade sig själva att de skulle leva för alltid, om inte personligen – genom gudomlig finurlighet eller medicinska mirakel – så genom sina barn och deras barn och så vidare och så vidare ad nauseum – och gärna hemplaneten också, gärna med alla fina hus och träd. Men om det inte gick så fick människosläktet börja på ny kula på en ny planet. Ingen var väl fulländad på första försöket? Ingen var väl fullkomlig.

Det skulle vara vackert att dö. Inte som det här, bland miljonprojektslådor och soptippar. Inte kravlandes över varandra som så många likmaskar, territoriella och värjande de egna tillgångarna. Hade det inte varit vackrare om ett harmoniskt människosläkte fick dö i frid, med äran i behåll, och lämna efter sig fantastiska monument i marmor och kalksten med murgröna konstnärligt draperade över hela härligheten, som renässansen när den tänkte tillbaka på antiken. Och sedan låta allt förtäras av solen när den svällde upp och slukade jorden och alla gamla hedersomnämnda planeter. Men vem skulle se på när allt det hände? Egentligen trodde nog hen, och människorna som flock, att någon oundgängligen skulle finnas där att se på, även i det slutliga slutet. Även i slutet av tiden och universum. Att bli sedd var trots allt det viktigaste. Det var gudstro.

Men hen hade, sedan hen börjat snudda vid sinnesfrid, försökt sig på att avveckla föreställningen om att hen var betraktad. Inte ens när hen var betraktad medgav hen det helt och fullt, då hen hade förtjänsten att inte se så bra och på så vis inte riktigt veta ändå. Det hjälpte också när hen konfronterade sin spegelbild, vilken alltid varit ett bevis på förfall och dödlighet. Tur ändå, att åldrandet fortskred i takt med synförlusten. När ingen betraktade en längre kunde en kanske skilja sig helt från skönhet. Det var något att se fram emot.

Den lilla ön hen kom från, vars kanter havet hade tuggat i sig undan för undan, var bland de sista av planetens öar att evakueras. Men hen var redan bortflyttad då, och kände inte så mycket över att ön behövde överges. Hen hade sedan länge glömt hur kapellet såg ut, förutom att ytterpanelen hade varit röd. Hens lillebror hade dansat därinne till orgelmusiken under en minnesstund, när deras morfar hade dött, en sommardag när de var mycket små

#Religionen i skogen #novell

0 notes

andreasmagnusson · 2 years

Text

snöhögen

jag minns tillbaka idag till den där morgonen dan före dopparedan då snön låg djup över borlänge då när jag och min bror i, 15 gradig kyla gick för att leka i en snöhög. väl på toppen fann vi ett enormt hål snöhögen var kanske 3-4 meter hög gigantisk. men den var också ihålig. det enorma hålet var som ett hus. någon hade grävt ur hela den stora, vita, snöhögen. där inne fanns en soffa…

View On WordPress

0 notes

heiskadraws · 7 years

Photo

I recently finished playing inFamous: Second Son and boy did I love it! Inspired by the game, I created my own character, Kyla Holly, who’s a glass conduit. So, this is a bit of a ref page for her.

See below if you’re interested in more detail.

Kyla is a 24-year-old conduit, whose life-long dream was to be a gang leader, adopting a sort of gangsta look, with good taste. Before she was captured by Augustine and sent to Curdun Cay for five years, she was just a regular teenage girl with the addition of strange powers. She hadn’t learned the full extent of her powers before getting out after Delsin Rowe set all the conduits free. And after getting out, she had some time to practice. Her abilities include blasting sharp shards of glass out of her hands and technically she can use the glass to sort of surf on, so that she can, in a way, fly for a couple of hundred meters at a time.

Kyla’s half Asian and half American, as her father is Asian but she’s more invested in American culture. She had a happy reunion with her family after getting back home, even though her mother doesn’t really approve of her abilities. Though seeing that Kyla can do good with her powers, her mother is starting to accept it more. She also learned that her mother hadn’t stopped their neighbor from calling the DUP to take Kyla away, which changed the young woman’s view on her mother a little. She did apologize and said that she regretted it the whole time but the knowledge left Kyla scarred. Her father on the other hand, has always thought it really special and has always been supportive, ever since they discovered her powers.

So, once she was happy with her life, she headed back to find more conduits and to finally form a gang she called The Killer Whales, hence her jacket and overall respect for the wolves of the sea. She wants to lead them to a better tomorrow and help other conduits get back to the world. Does this ‘gang’ sound like a support group for conduits? Maybe, but her main goal is to also get a good impression on ‘normal’ people and, much like Delsin did, help them understand and co-exist with conduits.

I honestly don’t have much on her yet, and I have no idea whether I’ll be using her for any rp’s or anything but here you go anyway. I thank you for reading her bio and now I wish a pleasant rest of the day or night or whenever you are reading this!

#infamous second son #infamous: second son #infamous second son oc #my OC

16 notes · View notes

kylajamieson · 5 years

Text

Kind of Animal Launch

September 10th, 2019 6-8pm at the Vancouver Art Rental & Sales Gallery (located in the Vancouver Art Gallery)

Kyla Jamieson with Rosemary Xinhe Hu and Megan Jones hosted by Adèle Barclay RSVP on Facebook

**Accessibility is our priority**

☯ Chapbook Launch: KIND OF ANIMAL by Kyla Jamieson ☯

“it takes two years for me to turn a stranger into a friend i wonder what kind of animal that makes me. maybe i’m some kind of tree.”

Join us for a gentle evening of celebration to mark the publication of Kyla Jamieson’s début chapbook, Kind of Animal (Rahila’s Ghost Press, Spring 2019). She will read from her chapbook and will be joined by Rosemary Xinhe Hu and Megan Jones. This event will be hosted by Adèle Barclay at the Vancouver Art Rental and Sales Gallery, located in the Vancouver Art Gallery, on the unceded land of the Musqueam, Squamish and Tsleil-Waututh Nations. This is land with which the Chemainus and Sto:lo Nations also have a relationship.

Doors open at 6:00, show at 6:30 sharp. Readings will last approximately 30 minutes and a detailed schedule will be posted one week prior to the event. We suggest a donation of $5 at the door if you have the means. We will have chapbooks and books by our poets and host available; cash payment is preferred.

~ LOCATION ~ The Art Rental & Sales Gallery is located on the ground floor of the Vancouver Art Gallery. Note that this event coincides with the VAG’s extended-hours entrance-by-donation evening. YOU DO NOT NEED TO WAIT IN THE LINE to the VAG. Entering through the Hornby street entrance, take a sharp right and proceed past security to the end of the hall, where you will find the Art Rental & Sales Gallery on your right. If you cannot attend in person, please check out the ~livestream~ of this event! Follow Kyla (@airymeantime) for details and to view the livestream.

~ ACCESSIBILITY ~ Accessibility is our priority and we are opening this invitation early to allow time for guests to correspond with us about how we can make this event accessible to them. We have been supported in this work by Leah Horlick, who co-founded the Reverb reading series with Estlin McPhee, and Zoe Mackoff de Miranda, Manager of the Art Rental & Sales Gallery. Please scroll down for accessibility notes.

~ CHAPBOOK + READERS + HOST ~

About KIND OF ANIMAL

The poems in Kind of Animal document the immediate aftermath of a concussion and the symptom-woven seasons that follow. In concrete, visceral, and accessible language, Jamieson illuminates the lived reality of an invisible illness that is often reduced to medical jargon or symptom labels and difficult for outsiders to comprehend. As time collapses and expands around her and the life she once lived drifts further and further away, Jamieson turns to dreamscapes and ‘the internet of [her] being’ for guidance. What began as a deep desire for a return to normalcy morphs, over the course of this journey, into a fierce determination to love and value herself and her life exactly as they are. These poems are a portal to a new perspective, a flare sent up to mark the spot where despair turns into hope.

ROSEMARY XINHE HU (she/her/hers)

Rosemary was born in Dalian 大连, China. Her family immigrated to Vancouver when she was 3. Since then she has run and jumped and gotten depressed many times. She is nearing the end of her degree in Speech Sciences at UBC. Her research focuses on language revitalization work on Gitksan, an endangered Indigenous language in northern BC. She performs at various open mics throughout this city, and just recently published her first chapbook: words crack, my broken brain. This chapbook includes the year-long documentation of the recovery, resilience, and re-gaining of autonomy from a girl with a dangerous cyclic mental illness. She doesn’t have answers, but she knows at least we could continue to have words. You can find her on instagram @rosemaryxinhe and get in touch to purchase a chapbook, or purchase one from Massy Books!

MEGAN JONES (she/her)

Megan Jones is a poet whose writing can be found in literary journals like Room Magazine, Poetry Northwest, and PRISM. Her chapbook, Normal Women, is published by Rahila’s Ghost Press. She is the marketing manager at Greystone Books, a non-fiction publisher of books about science, nature, climate action, and social issues, and is currently at work on a full length poetry collection. KYLA JAMIESON (she/her) Kyla lives and relies on the unceded territories of the Musqueam, Squamish, and Tsleil-Waututh Nations. She is the author of Kind of Animal (Rahila’s Ghost Press 2019), a poetry chapbook that documents the aftermath of a brain injury. Her work has appeared in Poetry Is Dead, Room Magazine, GUTS Canadian Feminist Magazine, Peach Mag, The Maynard, and Plenitude, and her first book of poems placed third in the 2018 Metatron Prize for Rising Authors, judged by CA Conrad and Anne Boyer. Find her on instagram as @airymeantime or on a rock next to a river.

Hosted by: ADELE BARCLAY (she/they)

Adèle Barclay’s writing has appeared in The Fiddlehead, The Heavy Feather Review, The Pinch, Fog Machine, The Puritan, PRISM international, and elsewhere. She is the recipient of the 2016 Lit POP Award for Poetry and the 2016 Walrus Readers’ Choice Award for Poetry and has been nominated for a Pushcart Prize. Her debut poetry collection, If I Were in a Cage I’d Reach Out for You, (Nightwood, 2016) won the 2017 Dorothy Livesay Poetry Prize. Her second collection of poetry, Renaissance Normcore, is forthcoming from Nightwood Editions in October 2019. She is Arc Magazine‘s Poet in Residence and an editor at Rahila’s Ghost Press.

~ ACCESSIBILITY INFO ~

Accessibility is not a checklist; it is an ongoing process that involves care, trust, and energy. As Mia Mingus puts it, “Access is Love.” We would like to hear from you about what we can do to make this event accessible to you. This event’s accessibility contacts are: Rosemary ([email protected]) and Kyla ([email protected]). Please try to contact us at least one week before the event; the earlier the better. You don’t need to be 100% committed to attending to reach out! We look forward to hearing from you.

Below are some notes about the space and accessibility options.

ALCOHOL: This is a dry event.

ASL: We will be happy to provide ASL interpretation. If you think you would like to attend and will require ASL interpretation, please let us know by August 18th by emailing us at one of the addresses above. CHILDCARE: We are prepared to provide free childcare in the offices located across the hall from the gallery space. Please try to give us a heads up by August 30th if you think you might like to make use of childcare, and be sure to let us know if your kiddos have allergies or accessibility needs. ESSENTIAL OILS: Note there are likely to be individuals in attendance who use essential oils to treat post-concussion symptom headaches and migraines.

PARKING: There is a public pay lot accessible from Hornby Street just across from the Gallery; it shares a driveway with the Fairmont Hotel Vancouver and is located at 777 Hornby Street. There is metered street parking in the vicinity and other parkades in the area.

PCS: Feel free to use sunglasses, earplugs, headphones, eye masks, and other accessibility aids during the event, including the readings. There will be no moving or flashing visuals or projections and no flash photography. There is no fluorescent lighting in this space.

QUIET SPACES: There is a quiet spot up one flight of stairs from the event space (also easily accessible by elevator) with a couch where guests are welcome to sit and rest.

SCENTS/MCS: This is not a scent-reduced space. In order to create a low-scent space, we request that guests refrain from wearing perfumes, colognes or other scented products and smoke far away from the entrance to the space. We also ask that guests not wear clothing that has recently been laundered with scented detergents or dryer sheets. This is an act of care towards folks with multiple chemical sensitivity. Leah Lakshmi Piepzna-Samarasinha has written an excellent piece on access intimacy and why this is important that you can read on her website.

SEATING: There will be a range of seating options available, including a couch, benches, and basic folding chairs. We are happy to reserve seats for those with access needs and the folks they wish to attend with. Please feel free to bring a cushion.

SNACKS: We will have snacks (including sweets!) available. All snacks will be nut-free and we ask that any food you bring into the event be free of tree nuts (including coconut and pine nuts) so the space can be accessed by folks with airborne anaphylactic allergies. TAXIS: If you are taking a cab, have them drop you off at the Hornby entrance to the Vancouver Art Gallery (750 Hornby Street). We can help you get a cab to leave the event.

TRANSPORTATION: Many bus routes stop near the Vancouver Art Gallery.

WASHROOMS: There are multi-stall gendered washrooms as well as a single-stall all genders, wheelchair accessible washroom on the main floor of the gallery, near the Hornby street entrance on the west side of the building.

WATER: There is a water fountain down the hall from this space. Please bring a refillable water bottle to help us reduce the environmental impact of this event.

WHEELCHAIR ACCESSIBILITY: The Vancouver Art Gallery and the Vancouver Art Rental & Sales Gallery, which is located on the main floor of the VAG, are wheelchair accessible (this includes washrooms). A RAMP accessibility audit of the space has not yet been done.

THANK YOU WE LOVE YOU <3

0 notes

hansenusa · 5 years

Text

7 februari - långhike och glasskatastrof

Idag vaknade Max, precis som vanligt vid 6.34. En liten väckarklocka som aldrig går fel.

Vi vaknade till ett iskallt hus, men kunde skåda soluppgången på en klar himmel. Det gjorde gott både för själen och för värmen i huset. För de rapporterade om att det var allvarlig kyla i natt, Noll grader. Varningen fortsatte med instruktioner om att ta in husdjur, skydda växter, se efter så att grannen var ok och vara vaksam på att man inte fick frysskador själv. Lite skrattretande, inte minst för er där hemma kan jag tänka mig.

Efter frukost hällde vi ner den sista slatten kaffe i thermosmuggen och gick ned på stranden. Vi lekte sakletare och samlade plastskräp samt tittade på all den drivved som spolats ner från bergen av senaste tidens lerfloder. Det är extra mycket eftersom skogsbränderna för ett år sedan dödat och lösgjort många träd.

Vi föll framförallt för vackra rotklumpar av ett rött träslag. Fia passade även på att snabbt fråga ut två killar som letade efter samma sak. De fick betalt av en rik tant i grannbyn Montecito för att hitta spännande ved. #Hon har dom som inredning eller bord” förklarade dom.

Sen var det lunch hemma innan vi åkte till en plats som heter Seven Falls för en hike. Max fick rida på ryggen och Adrian var åsnan. Samme man fick även skapa en historia för att hålla Bills ben i rörelse. Vi fortsatte med en gammal goding om farmors busiga katter som stal korv och skrämde gubbar.

Vi gick en tur upp till ett vattenfall, och förlängde sedan till en bergstopp med förmodligen den vidaste utsikten hittills. Även om den inte slår solnedgången i Ojai så var det väldigt mäktigt. Där blir det ett kort fotostopp och snacksande.

Bill, som är inne i någon växafas nu och tappat uppfattning om var han har armar och ben, sparkade ut hela lådan med crackers, mandlar och salta pinnar. Sen vänder vi tillbaka och historien om katterna fortsätter. Vi hann precis berömma honom för hans förmåga att stå på benen idag, innan han druttar ner i ledande och skrapar upp knät. Ajaj.

Efter 5km hike bär det av mot ett glasställe. Ronald Regan har ätit glass där, liksom många andra kändisar. En kula jordgubbsglass får Bill, kulan är mer i storleken av en boll, typ som en handboll. Vi hann gå 3 meter innan han tappar hela tabberaset rätt ner i betongen. Trött och sötsugen brister det totalt. Men vi får en extra strut och lyckas rädda glassen från marken.

Vi gör ett tankstopp efter att vi kört på reservtanken i bilen två dagar (living on the edge!), handlar och äter rester. Bill trillar en sista gång för dagen och skrapar upp sig lite här och där.

Adrian får sen lite egentid, och vad gör man då? Diska var en bra gissning, men det blev städning och dammsugning av bilen. En månads omgång av smulade crackers, sönderrivna tidningar, klämmisar, grus och lera från våra oräkneliga hikes m.m. åkte ut. Skönt!

Imorrn blir sista dagen i Santa Barbara. Vi funderar på att unna oss att gå och se ”the big 5”, nämligen livs levande djur på Zoo’et i stan!

0 notes

blogstef1world · 4 years

Text

Rally Sweden wrc kalenderns ända vinter rally den exotiska och action fyllda rally klassikern här i Sverige som all häpnas över att det går att köra på snö och is mellan meter höga snö vallar! Men denna vinter är ingenting sig likt och inte ens Våran stolthet Svenska Rallyt kunde genomföras som den skulle

Jag kände sorg i mitt hjärta när jag läst på en facebook sidan när Rally fantasten från Barbados packade sin väska för sin dröms resa till sverige och uppleva hela alltihopa som förknippas med Rally Sweden! och i det läget när han åkte var det inte ens säkert det skulle kunna köras något! nu såg jag honom på tv och han njuta av rallyt och sverige trots bristen av snö!

Mitt eget Rally Sweden som i vilken gång i ordning är har jag ingen aning om har blivit ett antal som publik och fotograf och 1 gång som chaufför! men då blev det en rejäl rullning på torsby sprinten så vi kom inte så långt! denna gång så inledde jag min rally helg med att åka 14 mil tur och retur åt fel håll! ibland är det saker som måste prioriteras före rally! eller andra evenemang så shakedown blev för min del inställd. Fick sikta in mig på Trav! men inte med hästar denna gång och nu blev det ej heller tävling utan bara uppvisning! men alla utom Hyundaierna körde som det var på full tävlingshets!.

Klockan 7 så anlände jag till färjestads travbana inga riktiga hästar såg jag till men en del publik hade äntrat trav ovalen kändes som det var mest dom utländska gästerna som slöt upp trots att ss 1 blev shakedown 2 och lite häftig rally körning blev vi trots allt bjudna på! Men kändes lite speciellt med att det sprutade grus i stället för snö! tillsammans med snöskotrarna! som blivit till motorcycklar så blev det en bra show som också sändes på tv och en del häftiga mörker bilder fick jag till med elds gnistror från det frusna gruset!!

Vidarebefodran mot Arvika blev det och ett kort hotell stopp! denna gång blev jag själv då min far kände att orken inte finnes och Maria hon är i Peru och avslutar sina studier, Men det fungerade rätt bra att åka själv med.Fint hotell är det men de kunde börja servera frukost lite tidigare är ju trots allt en bra bit att ta sig till Norge! sov gott 4 timmar och hoppade upp ur sängen! njae ett möte med engelska rally fans och som vi alla konstaterade skulle bli ett speciellt rally! med för egen del upplevt orm känsla med dubbade tävlings däck utan snö och is så kan bli lite halv spännade att åka fullt med orm känsla i bilen!!.

Tre mackar sa nej! kortet ej giltigt så jag blev lite nervös att jag inte skulle kunna få i någon bensin i bilen, så det blev 4 gången gillt och full tank och mot Sherwood skogen! nej Finskog var det, 2 timmars bilresa blev det ungefär och endast en liten fel körning blev det i Kongsvinger denna gång. Förra året då var vi överallt när vi skulle passera kongsvinger och 3 månader senare så fick vi ett brev på posten! ja dom kommer fram ibland. Brevet innehöll väg avgift från vilse körning på en E väg! 55 kronor tror jag det kostade plus en timme! denna gång gick det bättre

Incheckning till SS2 som var SS1 och personerna i sträck betalnings stationen var lite begeistrade att jag åkt ensam 38 mil enkel resa! men han från Barbados åkte längre!

Sallad och te blev frukost i bilen och sedan så blev det promenad i jeans! mina termo byxor var hemma i torkskåpet och den väldigt sällsynta temperaturen för denna vinter var under 10 så var rekord kyla och stenhårt på vägen men tyvärr så var det mesta grus. och som alltid och denna gång var det skönt med en lång promenad och inte speciellt mycket publik i skogen. tror dom flesta hade begett sig till Nyckelvattnet den nya sträckan

Tog plats vid den finska fan cluben! så efterkommande finnar hälsade på finska på mig! borde kanske utöka mitt språk utbud mera! men numera är det alltid på större evenemang mycket utländskt besök så jag är väldigt glad att jag pratar flytande engelska som ger väldigt mycket trevlig samtal och nyfunna vänner i rally publiken! en filmare från italien konstaterade att våren både här och för han hemma i italien är upp och ned då det var 20 grader varmt på hans hemma front.

Ett väg byte blev min utsikts punkt och tänkte det kan vara bra att farten dämpas lite så blir mer enkelt att fotografera! men dessa herrar och damer! kör för fullt och lika stolligt hur det än ser ut! grus eller is väg byte eller rakt det är alltid flatout som gäller! och går rysningar längs ryggraden när de första bilarna kommer! det är verkligen högt tempo i dagens rally skogar.

Att förstå hur startfältets tids mellanrum är upplagt är svårt då det varierade mellan 3,2 och kanske till och med 1 minut! alla tog sig förbi mig utan problem och en hel del bra bilder fick jag med mig från Finskog Hof och lite bet det i kinderna och benen för dagen klädda i jeans!

Varm var jag när jag kom till bilen och lite diverse mat! stoppades i magen och jag planerade nästa transport och det blev tillbaka mot kirkenar och sedan mot Sverige igen. Service på gränsen var det och då stor fräsarna redan hunnit förbi så var det inte så trångt! och på bilder hemma i soffan så såg jag att bekant folk var på samma plats men jag såg dom ej på riktigt! genom kamera linsen ser man inte så mycket.

Apropå bilder jag har skrivit det förut och jag blir arg! lokal tidningar och lokala journalister det är inte lätt att fotografera rallybilar det är inte bara att ställa sig i sväng och trycka och hoppas på det bästa!! Nu fick jag ont i magen av vad jag såg i NA halva bilar och suddiga bilar inte f-n är det halva eller suddiga hockey eller fotbolls spelare dom publicerar! ännu en gång skärpning till dom lokala tidningarna behandla rally sporten med respekt och om ni inte kan fotografera så finnes det ett antal eminenta rally fotografer som helt säkert kan bistå med bilder av hög klass!!.

Vid ett telefon samtal till min far sa jag det är väldigt lite publik ute och inga bilar! det skulle jag inte sagt för resten av dagen så färdades jag i bilkö och när det blev så lite sträckor så skulle ju alla till Torsby sprint! och då blev det karavan av alla bilar men till slut så var jag parkerad på flygplatsen.

Att hitta en plats för fotografering var ej lätt tyvärr så är inte alltid arrangören så väldigt väl inställd till oss publik som betalar för att se bilarna, ett snöre som var välbevakat och bakom 2/3 meter hög sly ja det är inte så väldigt publik vänligt. men efter mycket besvär så trägnde jag i hop mig brevid en tysk fotograf och blev en trevlig timme eller 2 tillsammans med denna tyska person som detta år var 5/6 året på raken här på Rally Sweden och som jag alltid skriver lika trevligt att träffa på er gamla och nya vänner i skogarna.

Ett och halvt rally dygn och 90 mil blev bra för mig och med ca 3000 bilder i kamerorna så blev det redigering hemma i soffan resten av rally helgen,

Ett väldigt stort och varmt tack till alla Arrangörer trots sly framför ögonen! till det enormt stora hårda jobb och få till en väldigt fin tävling trots att alla väder gudar och väder makter var i mot er. enormt vilket jobb ni la ner och en ynnest att få se denna show och häftiga världs tävling varje år här hemma i Sverige

Nu hoppas jag våren kommer snart och ut i rally skogen igen för att mingla och fotografera igen är alltid lika trevligt att träffa alla er likasinnande. Tack för mig hörs snart igen, ha en god kväll och ta hand om er alla

Rally Sweden Rally fest trots grussprut och vatten kaskader Rally Sweden wrc kalenderns ända vinter rally den exotiska och action fyllda rally klassikern här i Sverige som all häpnas över att det går att köra på snö och is mellan meter höga snö vallar!

0 notes

jrgsportsbuzz · 5 years

Text

Waukesha North/Kettle Moraine girls swim preview: Can they stack up to conference’s best?

WAUKESHA – When competing in a conference with two of the annual top swim teams, having quality depth is always beneficial.

The Waukesha North/Kettle Moraine girls swim team returns three juniors and a senior who led the team in all eight individual categories in 2018. That returning experience, combined with a roster of nearly 40 swimmers and losses of only two key seniors from last year, figures to give coach Kyle Bedalov a solid base in the always-rugged Classic 8 Conference. The Northstars finished with a 3-3 overall record in dual meets last season, with a 2-3 mark in conference meets for a fourth-place finish. North/KM also finished fourth at the 2018 WIAA Sectional with 252 points.

“We will need to make sure that we stay healthy and swim well at the right time of the season,” Bedalov said. “Every kid has a goal of making it to State, and we keep working one day at a time and keep getting better each day. We need to stay focused on our training at this point and keep working on our core and technique.”

Senior Grace Mautz is the Northstars’ most experienced swimmer and figures to lead the team in 2019. She is a distance swimmer who has the best time of any returnee in the 200-meter individual freestyle and 100-meter butterfly and has the second-best in the 100 and 500-meter freestyles.

“I think there’s a good chance that the way Grace trained this summer in distance events that she should be able to make it (to state) in a distance event this year,” Bedalov said.

North/KM is a junior-heavy squad, and Maddy Ahluwalia had the best performance of all of them in 2018 and appears to be North/KM’s best swimmer. She is the top returnee in the 100 free, 200-meter individual medley and the 100-meter breaststroke. She also has the second-best returning times in the 50-meter freestyle and 100-meter backstroke. The return of Ahluwalia and Mautz is a significant reason why Bedalov believes middle-distance could be one of the strengths of his team.

“Maddy Ahluwalia has made it to state in two events both her freshman year and sophomore year,” Bedalov said. “She’s still healthy and should be able to make it again in two events.”

Kaitlyn Curtis, another junior, looks to be more impactful this season. She has the top returning 50 free and 100 back times. She also participated in the 200 individual medley, 100 fly and 100 free. Curtis will be a key contributor considering Bedalov sees the 200 individual medley as an area that needs improvement.

“There will be bits and pieces where the 200 IM will be by committee,” Bedalov said. “Maybe, in the next couple weeks, we can figure that out.”

Amelia Olson is a third-year freestyle swimmer who was the team’s top 500 free participant in 2018. She also placed second in the 200 free and participated in the 50 and 100 frees. Bedalov sees Olson as a swimmer who can take a significant step forward.

Two young swimmers who could become significant contributors for the Northstars are sophomores Molly Garvin and Emma Stoiber. Garvin was the team’s third-best placing 200 free and 100 back swimmer as a freshman and Stoiber is a sprint specialist who participated in the 50 and 100 frees. Bedalov also sees potential contributions from freshmen Ava Heimsch, Kyla Moore and Makenna Gardner. Gardner will be a distance freestyle participant but may also do sprints, and Bedalov sees her as a potential state participant as a freshman in the 200 and 500 frees.

“Three parts of our (200 individual) medley relay are coming back, so I only need to replace one part,” Bedalov said. “We broke a school record in that last year, so that will be a good relay for us.”

“I’m not sure I’ve got enough sprinters for the 200 free relay that we set a school record in last year,” he added.

Two departing seniors from last year that the Northstars will need to replace are Kaitlyn Michalek and Amanda O’Malley. O’Malley was a 200 individual medley and 100 breast swimmer and Michalek specialized in sprint freestyle events.

Bedalov sees the usual top two teams as being the class of the conference again in Waukesha South/Mukwonago and Arrowhead. He also thinks Muskego will be a tough out and sees his squad as having a similar finish as last season. Oconomowoc is no longer in the Classic 8, as the Raccoons partnered with Pewaukee in the Woodland Conference.

“South and Arrowhead and Muskego are pretty darn good,” Bedalov said. “I know that each one of those teams picked up some freshmen this year, so I think we will be trying to stay in fourth place. Until someone beats South, they will be the champs.”

The Northstars will rely on Mautz and their junior class to carry them in 2019, with sprints and mid-level distance swims being the fortes of the team. Improvement in the distance swims as well as the individual and medley relays will be necessary in order to compete with the Blackshirts, Warhawks and Warriors.

#wisconsin #high school #swimming #waukesha

0 notes

marriagebase · 5 years

Text

37 Photos That Will Inspire You to Visit Australia’s Lord Howe Island

“Just paradise!” That’s the common response I have given to my friends when they ask me how my recent trip to Australia’s Lord Howe Island was. There simply is no other way to describe it. And there is no more perfect way to describe it either.

As I sat down to begin drafting this piece from my cosy little cabin, “Waimarie,” the sun was peeking through the ominous storm clouds as it began to set over the ocean, casting this vibrant, golden light across the palm trees before me. My feet were up and my muscles aching in a way that reminded me that it was only the day before I hiked Mt Gower (and survived), and my cheeks and jaw sore from positively smiling so much.

I was so happy to finally be on Lord Howe Island, feeling alive and feeling really inspired.

Lord Howe Island represents the way the world is supposed to be.

It takes just a two-hour flight from mainland Australia (Sydney or Brisbane) to discover a volcanic island of picturesque crescent lagoons teeming with diverse life, palm-tree shaded streets and incredible mountains rising from the sea.

n Lord Howe Island, shoes are optional, the mode of transport is a bicycle, and the universal language is a wave combined with a smile found on the face of every person you cross paths with. Mobile reception here doesn’t exist and connecting to WIFI is the last thing you think about when you a pristine, untouched beach to yourself for hours.

This is Australia’s best kept secret. A world treasure and by far the one of the most stunning treasures of them all — A real Holiday destination.

Only 11 kilometres long and 2.8 kilometres at its widest, Lord Howe is PARADISE and for the most part you will feel like you have stepped back in time to a place where birdsongs fill the cleanest of air and time slows to still.

After years of dreaming to visit Lord Howe Island, there is really no way to prepare yourself – places like this aren’t supposed to exist anymore. And despite the fact that Lord Howe Island is a PART of my native Australia; I felt worlds from “home.”

Sir David Attenborough once said Lord Howe Island is “so extraordinary it is almost unbelievable… Few islands, surely, can be so accessible, so remarkable, yet so unspoiled.”

And as always, Sir David Attenborough is right.

Breathtaking natural beauty that constantly changes with every hour of the day.

The mood is complex and unpredictable, as are all good places at mercy to the elements of Mother Nature, but let me tell you this place is a breath of fresh air in a busy, modern world. It could be best described as the sunshine on ANY overcast and bleak day to the 400 souls whom reside here and me; who loves wild and remote places of this beautiful planet.

With a romantic old-world appeal, this untouched utopia remains relativity in this natural state, unlike many remote islands over the last 200 years which resulted in destruction of the native fauna. With diverse and abundant sea marine and bird life, the charm and beauty of Lord Howe is due to the protected distance from established human settlement and in a fast-paced world of technology and high-rises, Lord Howe remains untouched. There has been a lot to preserve and treasure this jewel in the Tasman Ocean to ensure there is a balanced living in harmony with the natural environment.

Lord Howe Island is characterized by white-sandy beaches, subtropical forests and water so clear and blue it’s hard to believe it’s real. Whether it be swimming, snorkeling, diving, golf, cycling, hiking, mountains, bushwalking, photography, fishing or a sunset Australian BBQ- Lord Howe offers something for everyone.

The locals will embrace you with open arms, you won’t see anyone walking around glued to their phones and I can promise you will find real conversation and a real connection that will make you never want to leave.

THINGS NOT TO MISS:

CHALLENGE YOURSELF ON THE MOUNT GOWER HIKE.

From the air, sea or land the mountains of Lorde Howe dominate the landscape, as Mt Gower and Lidgbird stand guard protecting all below.

Mount Gower is the islands greatest challenge – a 875 metre mountain only to be tackled under supervision by a local guide and not for the faint hearted or those scared of heights. However if you are fit and up for a challenge and the adventure then I can promise you this experience is not something you want to miss.

Following in the footsteps of his Father and Grandfather, you will want to be guided to the Summit of Mount Gower by Jack Shick, the most passionate and experienced guide on the Island (having summited over 2000 times now).

The 14 kilometer round trip day hike is one of Australia’s best and takes approximately 8.5 hours to enjoy and complete. Beginning with a “rock-hop” along the edge of the mountain which turns through the forest of Lidgbird, the “Lower Road” has been rung with rope along the edge of the cliff for a helmet-adorned traverse – Just try not to think about the 100m drop straight into the ocean, but get lost staring back at magnificently beautiful island.

The steep and tricky ascent begins past the morning tea break resting spot where rope is used to haul climbers into the heavens. And the summit provides one of the best and most rewarding views in the world.

Come rain or shine, standing atop Gower’s iconic peak, amongst its misty forest inhabiting the islands famous woodhen’s, as well as trees, ferns, mosses and orchids seen nowhere else on the planet, you will realize that this is a truly special and unforgettable hike.

CATCH THE SUNRISE FROM MALABAR:

I hope you have gathered by now that Lord Howe is the kind of place that “strangers” very easily become friends and you can find yourself having a BBQ watching the sunset one evening and hiking with your new friends for sunrise the next morning.

There are two ways to complete the Malabar hike on Lord Howe and I can recommend beginning the climb from Old Settlement Beach. First you will reach Kims Lookout and stop to admire the sweeping views before traversing the ridge between Kims and Malabar (two peaks).

Reaching Malabar in about an hour, you are greeted with a spectacular view of the island and 360 degrees of pure paradise.

From here you can admire the mountains of oceanic basalt rising from the floor of the ocean to tower 875 meters above one of the most stunning shorelines’ in the world. With the Admiralty Islands to your immediate left and Balls Pyramid towering in the distant blue, it is a sight to behold.

As you descend the south ridge of Malabar be sure to stop in a Neds beach and have a swim, snorkel or feed the fish with healthy fish food that can be purchased by a $2 coin donation alongside the “honesty box” snorkel hire at the top end of the beach.

Did I mention this place is PARADISE? All of this before a morning coffee? As always, it is worth waking up for!!

If you’re not up for the challenge of the Mount Gower hike, then this hike and view is for you. And if you have completed the Mount Gower hike this vista is yet another picturesque view of the island, that comes with fresh perspectives of your hiking achievements.

GO EXPLORING THE DEEP BLUE.

The moods of the sea dominate life on Lord Howe, nowhere else is the sea so full of life and the coral reef which encloses Lord Howe is a beautiful lagoon; home to fascinating marine animals. Globally unique, containing thousands of tropical, subtropical and temperate species (including some endemic that are found nowhere else) the marine environment is pristine.

Pro dive LHI will take you out for unforgettable day/s exploring the blue. I have been fortunate enough to have dived various sites around the world, and Australia, over the last 12 years, but having only recently recovered from quite a bad chest infection I was nervous to get back in the water. The team at Pro Dive literally welcomed me with kind open arms and had me in the water for some of the most exquisite diving I have been privileged to.

Explore the deep blue alongside dolphins, turtles, Galapagos whalers and Ballina Angelfish.

If you’re not an experienced diver that is okay, Pro dive and their amazing team run Open Water Divers course and I encourage you to open yourself up to the underwater world. What a place to learn how to dive – I can’t promise you won’t be hooked!

If diving is not something that is possible for you then don’t fear there are Glass Bottom Boat tours with Lord Howe Environmental Tours or you can go snorkeling Old Settlement beach, where you literally walk off the beach and into the bay and of a high tide can be co-existing with the beautiful, local sea turtles (from September – April)

I don’t know how to conclude a story about a destination that completely captured my heart, and maybe it’s just that.

Have you ever found yourself in a place and felt so completely at home and at ease that would could live there?

Perhaps that is why I changed my flight last minute and stayed a few extra days to soak it all in.

The Lord Howe Island life could be the life for me.

A special thank you Sharon and Waimarie appartments for hosting me for the first few nights of my stay. A true little cabin oasis that I really cannot wait to stay at again one day. The type of place I could see myself re-visiting for the rest of my life with attention to detail that is next to none.

And Jack and Cindy Shick, from Sea to Summit Expeditions for inviting me into your home and spare room/ family space and sharing moments of kindness with me that I will cherish forever.

Lisa and Az from Pro Dive, thank you for everything all the fun, enthusiasm, encouragement and knowledge imparted – I simply cannot wait to return (fingers crossed for the shoot-out) and can’t wait to explore Balls Pyramid when I do.

Kyla, for stopping me in the street, a stranger who is now a dear friend. Thank you for the adevntures beautiful soul.

Lord Howe Island, I love you. X

Melissa Findley is an Queensland, Australia based travel photographer. Working with brands such as The Intrepid Foundation, Canon Australia and a number of different tourism boards across the globe, Melissa has spent the past few years relentlessly chasing her dreams, wherever they take her. Follow here adventures on Instagram, Facebook and her website.

A version of this article appeared on her blog.

The post 37 Photos That Will Inspire You to Visit Australia’s Lord Howe Island appeared first on Resource.

#Resource Michael Bonocoremarketing seo instagram android apk website news

0 notes

ainiamart-blog · 6 years

Text

MEDINA SYAR'I BY HOUSE OF KYLA

MEDINA SYAR’I BY HOUSE OF KYLA

Medina Syar’i By House Of Kyla

OPEN PO

Yuk di baca dulu sebelum order 😍😍😍

Syar’i Jaman Now ,, Simple dan Elegan

* Gamis : Bahan Full Ceruty baby doll daleman Puring Hero untuk aplikasi lebar Bawah 8 Meter

* Khimar dewasa : 2 Lapis ceruty baby doll Dipercantik Dengan keliling Tali Serut

* Karet Belakang, resleting Depan (Busui)

Ukuran Dewasa 👇

* Size S LD Baju 96cm panjang 136cm * Size M LD Baju…

View On WordPress

#house of kyla

0 notes

alhanmoms-blog · 6 years

Photo

*Mecca Syar’i by Kyla* Yuk di baca dulu sebelum order 😍😍😍 Syar'i Yang Muslimah yang terlihat cantik dan elegan saat Dikenakan. Simple, stylist, modern. * Gamis : Bahan Full Ceruty baby doll daleman Puring Hero untuk aplikasi 10 bunga swarovski lebar Bawah 8 Meter * Khimar dewasa dan anak : 2 Lapis ceruty baby doll Dibagian atas pet dipercantik dengan 3 bunga Swarovski * Karet Belakang, resleting Depan (Busui) Ukuran Dewasa 👇 * Size *S* LD Baju 96cm panjang 136cm * Size *M* LD Baju 100cm panjang 138cm * Size *L* LD baju 106cm panjang 140cm * Size *XL* LD Baju 110cm pjg Gamis 142cm * Size *XXL* LD baju 120cm Panjang 142cm Harga Dewasa 👇 * reseller *430* IDR (min 3pcs) * (khusus XXL) *tambah 50* IDR Ukuran Anak : Anak : * No *1* ( *6 - 8th* ) LD 86cm Pjg Tg 42cm pjg 103cm * No *2* ( *9 - 10th*) LD 90cm Pjg tg 48cm Pjg 120cm * No *3* ( *11 - 12th*) Ld 96cm Pjg tg 50cm Pjg 125cm Harga anak 👇 * Reseller *320* IDR Ketentuan : * Order= *DP 50%* (no DP no order) * Tidak menerima retur kecuali Reject Ready 30 mei atau 1 juni

0 notes

ingenaning · 6 years

Text

6 februari

Colombia är enormt. Inte bara i kvadratmeter utan mängden och differenser av människor. På en vecka möttes jag av amerikanska turister i kolonialstaden Cartagena, dykare i gamla fiskebyn Taganga och fattigt urfolk i Cabo de la Vela. Nu bor jag på ”Latin America’s second best hostel”, och visst är det fantastiskt, mitt bland bergen, fem meter från en flod med det härligaste perfekt tempererade klara vattnet, men i förrgår sov jag i en hängmatta på en strand omringad av öken, där turismen långsamt börjat ta stadga i hus utan hela väggar. Där barn sålde armband för att ha råd med ris och gjorde vad som helst för att få dricka av vårat vatten. Där jag sov i hängmatta och tyckte det var en underbar frihetskänsla medan någon annan inte långt därifrån inte ens äger en säng. Jag har aldrig mött fattigdom såhär tidigare, konstaterar jag när vi går upp före fem på morgonen och åker 20 personer på ett flak för att lokalborna ska in till närmsta stan för att hämta vatten. Samma procedur, varje dag. Om de blir utbrända? Va?

UD påstår att det säkraste färdmedlet i de colombianska städerna är Uber. Vad de inte nämner är att det är olagligt här. När vi under en färd stoppas av polisen säger vi att det är vår vän som kör oss. Våra snälla svenska pass gör att vi kan passera utan problem. Vår fina chaufför får böta och tackar oss enormt för vår hjälp. För så är det i det här landet ändå, visst finns det väl rötägg som överallt i världen men det bemötandet vi fått av varenda en har varit så varmt. Som när vi behövde hitta en buss på en för oss rörig bussterminal får hjälp av en gammal man som haltar trots sin käpp. ”Följ efter mig”, sa han, och lämnade oss inte förrän han såg oss gå på rätt buss.

Har nu levt utan wi-fi i snart en vecka. Plötsligt är det så lätt att bara glömma flöden och annonser. De är lika distanserade som snö och kyla. (Även om Simon vaknar irriterat på grund av att ”någon spelar fruit ninja” i vårt dorm utan väggar i djungeln). Vad återstår då i detta land? Födelsedagar och årsdag som ska firas på hotell vid stranden. Sen väntar karnevalen i Barranquilla som är näst störst i världen efter den i Rio. Resandet är fantastiskt men jag börjar längta efter ett värdefullt sammanhang i Bolivia. Det är fint att kunna längta och njuta av nuet samtidigt.

0 notes

energysolutions · 7 years

Text

Meet Kyla: Our Smart Meter Installer has been published on Energy Solutions News

New Post has been published on http://www.energybrokers.co.uk/news/thoughts/meet-kyla-our-smart-meter-installer

Meet Kyla: Our Smart Meter Installer

#Array

0 notes

byalung · 7 years

Text

Kambal na ginto mula kina Kyla at Kayla

Ni Rey Bancod

KUALA LUMPUR – Hindi sasalang si Fil-American sprinter Kayla Richardson sa 100-meter century dash na kanyang napagwagihan sa Singapore, ngunit kabilang siya sa 200 meters event sa 29th Southeast Asian Games dito.

Iginiit ni Richardson na mas pinagtuunan niya ng pansin ang pagsasanay sa mas mahabang distansiya na aniya’y mas malaki ang tsansa na magwagi.. (more…)

View On WordPress

#Bancod KUALA #Kayla Richardson #southeast asian games #Southern California #University of Southern California

0 notes

majadventure-blog · 7 years

Text

Tayrona

Inför att åka till nationalparken Tayrona bytte vi hostel till The Journey. Våra sovsalar där låg uppe på en höjd med absolut godkänd utsikt. Vilka som också föredrog att spendera kvällen hos oss var skalbaggarna - som fanns i hundratals. De var överallt och körde likt Kamikazepiloter rakt in i en med hövve före. Frågade dem vad anledningen var för detta märkliga beteende, men fick inget vettigt svar. Det blev istället att släcka alla ljus och treva sig runt, vilket var spännande! Hade en dusch med öppen dörr med utsikt över hela nejden med endast eldflugor som ljuskälla.

Morgonen därpå började hikingen i Tayrona. Trots att jag är sjuk, gick det förvånansvärt bra. Vi skulle ta oss till campingplatsen Cabo inom tre timmar. Två timmar uppåt och 1 timme neråt. Det skedde inte inom tre timmar. Vi gick och vi gick och det var baske mig ganska långt. En gång trillade jag omkull med ryggan flygande över hjässan och jord över hela kroppen. Låg kvar på marken bland ödlor och kryp ett bra tag.

Vi kom utsvultna till Pueblito, en övergiven indianby där vi åt lunch: kex och banan. Sen bar det av ner mot Cabo över klippor och stenblock efter en bit rock climbing(mkt mild sådan men ville bara använda uttrycket). Ska tillägga att jag har kommit till att älska hajkandet här! Kanonkul.

Väl framme nere vid stranden och Cabo, den mest populära campingplatsen fanns det inga hammockar kvar. Vi hade gjort hiken på typ fyra timmar istället för tre. Vi orkade inte gå en meter till, så vi bestämde oss för att hyra två dubbeltält istället.

Sen spenderade vi resten av dagen på stranden vid Cabo. Det slog mig att jag aldrig har campat på en riktig campingplats tidigare. Och så fick jag börja med detta! Och det här var inget Böda Camping, ska jag säga er. Stranden var urtjusig, dock lite överbefolkad. Vi var där lite klumpigt nog på helgen. Läser nu Hjärtats innersta röst, uppföljaren till Konsten att höra hjärtslag av . Om ni ville vet vad jag gjorde på stranden, alltså.

På morgonen vaknade jag råsjuk, snorig som fan(ursäkta), grov acne och SVAG i hela kroppen. Men hade inte hjärta att tycka synd om mig själv! Är på livets resa och på campingarnas camping. Satte mig på några klippblock i en timme och läste tills alla hade vaknat.

Efter frullen började jag och Louise hikea mot utgången, en promenad som skulle ta oss tre timmar. Sanna och Elin skulle rida istället. Men med min snålhet och nyfunna hikingglädje blev promenixen ett givet val. Trampade ner min ena sko i lervälling och njöt. Hade sett en skylt där det stod “Älskar du dina skor mer än att promenera, så är det inte värt hiken”. Nu kunde man riktigt se hur mycket jag älskade hiken!

efter att ha duschat och ätit på hostelet åkte vi till Santa Marta igen där vi satte oss på nattbussen mot Medellin. På grund av mitt nuvarande tillstånd som sjukling fick jag strunta i mina planer att göra fyradagarshiken till Ciudad Perdida, Lost City. Trist, men så är det. Nu har jag suttit här på busssn i 13 timmar i rå kyla, snytandes ut hela mitt innanmäte med akne i hela ansiktet. Är lite för lång för att sova liggandes på sätena också, så det har varit en rätt sömnlös natt. Utöver detta har jag hakat på tjejernas idé om att vänja av håret från schampoo och sånt lite smått. Så att man inte ska behöva tvätta det lika ofta i Sverige sen. Jag har nu inte tvättat mitt hår på en och en halv vecka och förvarar där delar av öknen, campinglivet och säkerligen en och annan skalbagge. Men, det är bara hålla ut! Ni kommer vara så avundsjuka på min kalufs när jag kommer hem. Och ser så mycket fram emot Medellin! Folk säger att man fastnar där.

Herrå!

0 notes