oskarskriver

[oskarskriver]

Long Ago Harbour.

I den bortglömda hamnen hängde porträtten som på museum. Det låg tonvis med garn, ryssjor och flöten över parkeringen. Prislistan hängde kvar på dörren men båtarna låg övergivna i hamnen. Deras ägare satt lutade mot boden. I samma sekund som reglerna infördes tog fiskarna sina galonkläder och vandrade hem över åkrarna; där slog de sig ner vid sina köksfönster, och när den stora tomheten drog in som sjöar från Tostebergalandet, fyllde deras bröstkorgar med förritin, återvände många till hamnen. Den äldste slog sig ner bredvid dem. 

Den upphettade asfalten värmde under fötterna. Det solblekta gräset frasades i juliluften och utemöblerna låg utströsslade som minnen framför fiskebodarna. Jag smet undan för att upptäcka något nytt, lät blicken vandra över Mölla-Gunnars bod, Najsum-Nisses bod och bestämde mig för att gå in i föreningens gemensamma bod. Till vänster hängde anslagstavlan med förra seklets nyheter. Den äldste skulle snart komma in och reflexmässigt vända sig mot tavlan, skumma den uppifrån och ner som en dagsavis medan han sa högt

”Då ska vi se om det hänt något!”

Jag gick längre in i boden och fann mig själv omringad av lyktor, sikagarn, gäddesaxar, ålahommar, tjära, kättingar, trossar. Tvärsöver ena väggen hängde ett par väldiga vadarstövlar från artonhundratalet; de svällde på något vis, garvade i läder, tjocka och veckade som en oljemålning. Hela väggar fylldes med tavlor som föreställde kustlandskapet, med människorna i det; som nystar garn i högsommaren, besättningen med förvridna ansikten som drar not i vild höststorm eller den ensamma ekan som glider under fullmånen i Krogstorp Aales ålamörker. Den äldste kom in genom dörren och sa högt

”Då ska vi se om det hänt något!”

Jag strosade vidare. Porträtten hängde inramade på den sista väggen. Själva satt de kvar på andra sidan med blicken ut över sina övergivna båtar. De pratade, hostade, skrattade därute – och lungorna rosslade som nerifrån djupa rör – till de reste sig upp och gick in genom dörren, följde längs med sina porträtt, mumlandes något om förritin.

Där gick de

skeppen utan hem, de evigt farande

i Long Ago Harbour.

[oskarskriver]

Fiskedrängen.

Det hänger en inramad ål i mitt hus. Den slingrar sig halvvägs genom ramen och vidare ut över väggen. Jag har sett den sen tioårsåldern och det är i alla fall så det känns – som om den lever sitt liv här i vardagsrummet. Den tar sig ut på dagarna när ingen är här, när alla är ute på sjön eller i trädgården, så letar den sig upp över hyllorna – mellan böcker om olika djurarter, tyska sjömansvisor, den tjocka världsatlasen – för att återvända till sin plats, osynligt och utan ett spår av slem, precis innan familjen tar sig tillbaka in i huset och slår sig till ro med ramen hängandes ovanför huvudena. 

Den äldste sitter i fåtöljen under tavlan. Han välkomnar mig i tofflorna.

  ”Hur länge är du hemma?”

  ”Till söndag, tror jag.”

…

Vi möts nere i pannrummet. Den äldste sliter isär en gammal skjorta. Han virar den runt halsen och puffar till som en scarf. Jag drar yllestrumpor över knäskålarna. Vi är omringade av hängande rustningar – vadarbyxor och galonjackor hålls uppe på galgar runtom oss. Gummihandskarna sträcker ut sig på trästället. Stövlarna står uppradade intill värmepannan. Uniformerna är redo och väntar på att fyllas av sina ägare.

  ”Det blåser visst sydvästlig, sjutton sekundmeter.”

Det går ett par sekunder.

  ”Du får ta mössa på dig.”

Det är sexti år och en meter emellan oss.

Den äldste och mig.

...

Plats på jorden: Stuekrogen. Vi börjar vittja vid vikens sista avkrok. Stuekrogen ligger gömd i ett naturreservat med skogsdungar på vardera sida. I mitten sitter vi – omgivna av sjörök. Vi stänger av motorn och drar oss fram tendel för tendel, sida vid sida över relingen så att båten lutar lätt mot den övergivna herrgården. Det är hundra meter från boj till boj. Tyst som klockan fyra på morgonen.

  “Hur fick den sitt namn?”, undrar jag.

  “I den här avkroken är det alltid vindstilla som i en stuga – stuekrogen.”

Vi drar upp den första homman, knyter upp änden och låter innehållet rassla ut i baljan. Det är bara massa bifångst. Smörbult och hjärtmusslor och en abborre. Jag böjer mig över baljan och kastar tillbaka det mesta i vattnet. Den äldste ber mig spara abborren.

 ”Frukost till skrattmåsen där hemma.”

Den äldste flinar till som en pojke. Han har varit här ute så länge att han vuxit ihop med naturen; skrattmåsen är en lika viktig vän som kassörskan i matbutiken, ålakråkan en lika stor fiende som Bertil uppe i kvarteret. Vi släpper ner hommorna i djupen och fortsätter vidare till nästa ställe. Våra ansikten mitt emot varandra i den lilla farkosten.

Det är sexti år och en meter emellan oss.

Det doftar vilt av hav.

…

Plats på jorden: Utanför Lindskogs. Det är aldrig stilla som i en stuga Utanför Lindskogs. Vi båda förstod att helgens storm skulle ställa till det, men så här? Underströmmarna har fångat tag i homman och vridit den runt sin egen axel varv efter varv som en argsint gädda. Vi betraktar trasslet. Den äldste tappar tålamodet.

 ”Det är ett eeevigt elände!”

Vi är bara en båtlängd från Edenrydlandets åldrade kåsar. Numera förvildade och sönderslagna efter den hundraåriga stormen, med stenar liggandes huller om buller längs hela kustlinjen och nu också runt oss. Vi driver men garnet blir vår ledstång i kulingen. Den håller oss i linje. Vi följer oss fram tendel för tendel, sida vid sida över relingen. Båten lutar kraftigt. Till en mumlande klagosång löser vi ut dem hopplöst hoptrasslade hommorna. Det är sexti år och en meter emellan oss.

Den äldstes ögon vattnar sig i vinden.

 ”Ibland önskar man att det inte är något i.”

I den sista homman tömmer vi fjorton stora ålar i baljan. Vi tar oss vidare ut och passerar riktmärken som Kraugeskarvet,

Den gamle hamnen,

Gruarna.

Edenrydslandet är en landskapsmålning vi rör oss genom.

Tången hänger som på tvättstreck mellan pålarna i kohagen. Det ligger ett badkar omkullvält i det ångande gräset. Stenar sticker upp plötsligt och nyfiket som mullvadar ur marken. I övrigt ett par vindpinade träd. Gästgivarboden ligger nedsänkt mitt i det karga kustlandskapet.

...

Plats på jorden: Skräddarnisses kås. Här inne stillnar viken igen.

Jag hänger över fören för att se efter stenar. Den äldste står upp och söker sina bojar. Det är snårigt att navigera i det grunda vattnet. Vi flyter fram över den försvunna ålagräsängen. Det är vackert men inte som det ska. Det är slutet på våren och bottenvegetationen har inte kommit upp. Var är växterna? Var är algerna? Var är det grumliga livet? Just det huvudbryet sveper in som ett lågtryck över Den äldste, får fäste och cirkulerar runt i hans kropp som lätt obehagliga vindar för resten av turen.

“I halva maj har det vajst upp! triumferade alltid Morfar Ville…”

Det går ett par sekunder.

 “Men det är tvärs emot vad det ska allting snart.”

Våra gamla familjeordspråk var satta i gungning. De hade fallit i rakt nedstigande led, som på besök från en naivare värld, innan naturen börjat röra på sig. Den äldste kunde ligga i flera nätter bland kuddar och lakan och uppfinna nya metoder, redskap, vittjeställen.

Jag ser lösningen lätta ankar i honom.

”Vi testar Krogstorp Aale istället!”

Det skiljer bara ett par hundra meter men snart börjar det självlysande, gröna ålagräset uppenbara sig under båten. Vi sätter hommorna i en spikrak linje från väst till öst. Sen tar vi oss hemåt igen och passerar riktmärken som Gruarna,

Den gamle hamnen,

Kraugeskarvet.

…

Huset välkomnar oss i morgonsol. Vi går iland på stenbryggan, hissar upp den stora sumpen och tömmer fångsten däri. Och så går vi ut på det grunda och skrubbar våra kläder med en borste, låter fjällen släppa och rinna tillbaka ut i viken. Sen lägger vi ut uniformerna – vadarbyxorna, galonjackan och handskarna – i gräsmattan för att torka. Där ligger de nu bredvid varandra. Det är sexti år och en meter emellan.

Den äldste och mig,

Fiskedrängen.

[oskarskriver]

Augustisolen.

Bottengarnet ligger hopvikt lika omsorgsfullt som en långväga packning. Det ser ut som vilken hög som helst, men har byggts upp enligt Den äldstes intrikata system, lager efter lager av strutar, kättingar och bottenarmar – i precis rätt ordning, på exakt rätt plats. Bottengarnet är så tungt att kärran sänkt sig en decimeter i gräsmattan. Just därför ligger det nu under den heta augustisolen. Det tappar i vikt dag för dag. Havet rinner ur dess kropp. Det lilla liv som mirakulöst hängt kvar dör snart. De sista algerna torkar in i nätmaskorna. De små snäckorna frasas sönder. Spiggen skimrar till innan de fräts upp för gott.

  “Det ska ligga någon dag till.”

Dagen efter går vi barfota i vadarbyxor utan överdel. Den ena går bakvänd böjd som i en dragkamp och drar kärran, den andra går längsmed och hänger kätting efter kätting över spikarna tills näten böljar som liggande halvmånar mellan pålarna. 

Där går vi, fram och tillbaka fram och tillbaka fram... och tillbaka.

Vi kastar våra blöta kepsar på den tomma kärran. 

  “Vad är en klocka?”

  “Kvart över tio.”

  “Då rundar vi upp till tre.”

Jag bär mina tre hundralappar med pojkaktig stolthet – 

hela den dagen, sedlarna knöglar sig i handflatan

under den heta augustisolen.

[oskarskriver]

Hjärtmusslan.

Hjärtmusslan bar den friska doften av hav. Hon var i ständig färd att ordna med fisken; den skulle fjällas, rensas, sköljas, kryddas, packas, tillagas och därför yrde fjällen runt henne, var hon än befann sig – ute på stenbryggan, på väg till fiskvagnen eller bara inne i rensebon, där hon så ofta stod i den tidiga morgonen och lystes upp av soldiset. Hundrafemtiofem centimeter över vattenståndet. Hennes händer doftade av Östersjöns bräckta vatten – lika delar sött och salt, skulpterade och prydda av fiskfjäll, blod och omsorg efter årtionden i havets tjänst. Röktonen fanns där också efter årtionden i tobakens tjänst, visst, men bara som något mjukt och bekant, som en pust av tjära och kaffesump, en nostalgisk doft från förritin, som drunknade snabbt i den friska doften av hav. 

Just tjäran kom kanske från de insmorda ankaren som låg utspridda över gräsmattan, mellan vilka hon gick runt i tretti år, i vit t-shirt och bandana virad runt sitt smålockiga huvud. Det är svårt att säga var omgivningens dofter slutade och Hjärtmusslans började, på en plats som den här; i gränslandet mellan land och hav, precis intill kusten med sjöarna som sveper in från Tostebergalandet, sjöfåglar hovrandes i hamnen och sumpar, ålahommor, bottengarn, draggar och ankare över hela tomten. Det fanns en mellantid i hennes liv då hon drog runt på gator i städerna, tog plats på förtortstorg, men även då svepte havsvindarna runt henne, och hon drog ofta upp filead abborre, gäddqueneller eller bara lite kokt torsk ur sin dramatenväska och bjöd torgvännerna på. 

I slutet av livet återvände hon dock till havsmänniskorna. Det var i rensebon i Valje man sist såg henne, och då hade hon krympt fem centimeter, när hon stod i den tidiga morgonen och lystes upp av morgondiset, med fjällen yrandes runt sig. På så vis bar Hjärtmusslan den friska doften av hav med sig ner i graven. 

Precis som alla dem bredvid henne.

[oskarskriver]

Havsisen.

Den stränga vintern för hundra år sen levde i oss mest som en historia, berättad på bred skånska med stor inlevelse runt ett matbord i en bortglömd fiskeby i ena hörnan av Sveriges avlånga land, med ryssjor hängandes över våra huvuden. Den hundraåriga sjöboden stod nedsänkt mitt på gräsmattan – och i den satt vi. Väggar gamla som sekel. De knarrande brädorna väckte liv i de många människor som suttit här och pustat ut efter att ha dragit bottengarn utanför Tostebergalandet. 

  “De stränga vintrarna gick vi med gäddesaxen.” 

Den tjocka isen hade lagt sig igen. Det var många år sen sist, men inifrån sjöboden – om vi tystnade, ssshh – kunde vi höra hur det knastrade, hur havsisen växte sig tjockare decimeter för decimeter utanför dörren. Den som fick lust kunde gå rakt över tröskeln och fortsätta ut på isen, släpa stövelstegen efter sig i tusentals meter tills den mötte det öppna havets djupblåa vågor. Men vi satt kvar och hörde Den äldste berätta vidare om vargavintern för hundra år sen.

   ”Svanarna stapplade runt över åkerfälten.”

Djuren blev förvirrade i sitt eget hem. Svanarna som lärt sig flyga (de andra frös fast och ihjäl) flydde upp mot land. Men kylan la sig också över åkrarna. Hur komma åt masken genom kälen? Hägern flög desperat från bryggänden ut mot havs och tillbaka. Hur komma åt småfisken under den tjocka isen? Fåglarna hovrade oroligt över de frusna havsvidderna. När isen närmade sig metern på sina ställen blev också människorna desperata, tog till nya metoder för att få mat, så familjen gick i de många minusgraderna med gäddesaxen den vintern; senare på kvällen satt de samlade runt bordet och tuggade i sig det som fanns. 

   “Bara benet kvar. Ett evigt elände.”

De satt på precis denna platsen, i denna bortglömda fiskeby i ena hörnan av Sveriges avlånga land, och lyssnar man noga, inte bara till Den äldstes breda skånska, utan verkligt noga, sätter örat till de hundraåriga väggarna, kan man nästan höra dem. 

Höra gäddeskinnet knastra från deras munnar. 

[oskarskriver]

Värmeböljan.

Den äldste tvekar redan halvvägs till båten. Han tittar ut över viken och skakar på huvudet. Tången kom medan vi låg och sov. Den hade vuxit sig större i det tysta. I veckor hade den legat nere i djupen och spridit ut sig, låtit meter efter meter av alger fästa i lite mer alger som fäst i lite mer alger som till slut bildat ett oändligt rotsystem av undervattensskog – och tagit död på allt annat liv som kom i dess väg. Tidigt i morse lättade det från botten och flöt upp till ytan. Nu ligger de bruna fläckarna av sörja utspridda över sjön, mitt i den stilla sommaren, och bildar stora öar av obehag.

Det är igenom detta tångdeltat vi ska.

“Hur tar vi oss ut ur hamnen ens?”

“Ja, det vet jag inte. Men ryssjorna ska upp.”

Det händer faktiskt allt oftare, att den äldste “inte vet” – och det har ingenting med honom att göra, i hans nittioåriga kropp ryms djup kunskap och erfarenhet om Östersjön, hans hjärna är skärpt och intakt, men det som sker utanför och runt honom, i naturen, med djuren, i havet, med fiskarna och hans älskade Valjeviken tycks förändras. Han märkte det genom små förskjutningar, som att siken alltid lekt första veckan i november, men nu leker den alltid första veckan i december. 

Han noterade alla dessa skiftningar.

De svällde upp, blev till orosmoln hovrandes över honom, där han gick över gräsmattan – 

ett par gram tyngre.

Hamnen är fylld till kanten med tång. Båten ligger och guppar i sörjan. Den äldste hoppar i alla fall i båten. Han spekulerar högljutt om vad som kommer att hända med rotorbladen när fem meter långa alger trasslar in sig i motorn.

“Har du hört att de äter alger i städerna?”

Han hör bara med ena örat och mumlar något om en ny motor. Jag står längst fram som en lots, hängandes över relingen, på en isbrytare i ett sommarland, när vi klyver den tjocka sörjan. Vi håller andan hela vägen ut ur hamnen. Vi fortsätter genom snirkliga passager av död tång och lyckas ta oss till Skälöarna. Här ute händer något annat. Under oss slingrar sig fintrådiga, självlysande gröna, klorofyllstinna alger – som fortfarande är högst levande, och blänker till i morgonsolen. 

Och runt oss bubblar hela sjön.

”Vad är det?”

”Det är tången som andas.”

“Vad fint det är.”

Vi står så en stund. Sen drar vi upp ryssjorna –

en efter en.

[oskarskriver]

Höstoffensiven.

I vattenbrynet står sju pålar uppställda som krigare. Tre meter mellan varje med blicken riktad ut mot havet. Vi slog ner dem som skydd mot tången som drev in om höstarna. I pålarna hängde vi sen gamla fiskenät som kunde fånga den drivande tången innan den nådde stranden. Det var i början på oktober som den äldste fick något desperat i blicken. Han mumlade något om vindarna och sen bad han mig dra på galonbyxorna, ta släggan och dundra ner spettet så djupt det gick. Jag hade en meter i mig och i den pressade vi ner pålarna. I samma sekund som spettet drogs upp sänkte den äldste ner pålen innan sanden hann fylla upp hålet igen. Vi fortsatte så tills alla sju pålarna stod uppställda. Där reser de sig nu ur den tjocka morgondimman, hundrafemtio centimeter ovan ytan, som urtida krigare med blicken fäst på fienden.

Vår första utpost i slaget mot tången.

Den som var så vacker. Det sorgliga i att leva av naturen är att tvingas vända bort blicken från det estetiska – åh, som tången rann ut i sjön med sina höstiga färger – och göra det enda praktiskt rimliga; för tången skulle flyta in och lägga sig på stranden, där skulle den ligga i dagar, veckor, månader tills vädret slog om, ruttna och då skulle den sprida sin lukt kilometervis i varje väderstreck, upp till huset, längre upp i kvarteren och förvirra de förbicyklande byborna. Då hjälpte det inte att tången i vattenbrynet såg ut som en William Turner-tavla om hösten. Därför låg han i flera nätter bland kuddar och lakan och vägde sina idéer. Hur ska vi vinna mot tången? Hur bygger vi en konstruktion som håller? Till slut förstod han vad som krävdes. 

I höstmorgonen drog han med mig ut i vattenbrynet.

Dags att inleda offensiven.

[oskarskriver]

Ålahjärtat.

Han la upp hjärtat på bänken. Det bultade fortfarande. Vid just den här bänken har många liv slutat men lika många börjat. Den har fungerat som universitet i hundra år. Min släkt har stått så länge vid bänken att naturen börjat omforma den. Den har som sjunkit ner i gräset och blivit en del av jordens rotsystem. Det är väldigt tidigt och runtom det bultande hjärtat står tre generationer uppklädda i orange galon och lyssnar till den äldste som föreläser om sakernas tillstånd – om abborrarna, gäddorna, fåglarnas skånska smeknamn, salthalter och efter tre minuter har han sammanfattat ålens hela existens. Han är precis indriven från no man’s water. Det hänger fortfarande tång längs byxorna och musslorna knastrar under stövlarna. Havsvattnet droppar från nästippen.

Östersjöns delikata tårar landar i gräset, på plankorna eller hamnkanten och rinner tillbaka ut i havet igen.

Hjärtat ligger kvar på bänken och bultar. I slutet av 1920-talet stod familjen vid just den här bänken och undrade – vart tog han vägen, gick han igenom? – när morfar Wille gett sig iväg över isen för att dra upp de fastfrusna svanarna, men precis då när ovädret drog upp och mormor Jenny börjat räkna in åskan (ein, twau, trre) kom han släntrande över isen. ‘Ska du ta av naturen måste du också ge den någonting, så är det bara’, hade mormor Jenny sagt. Det var hit den äldste kom som liten pojke för att lära sig om sakernas tillstånd; aborrarrna, gäddorna, salthalterna, ålens mystiska tillvaro – och kanske också om livet självt. Det är lördag morgon och åtta decennium har gått. Idag har han djupa kunskaper om Östersjön och fått sin examen av havets osynliga professorer. Han tar hjärtat och kastar ut det till ålakraukan.

Så flyger kunskapen vidare mot nya generationer.

[oskarskriver]

Anguilla anguilla.

Det hänger en inramad ål i mitt hus. Den slingrar sig halvvägs genom ramen och vidare ut över väggen. Jag har sett den sen tioårsåldern och det är i alla fall så det känns – som om den lever sitt liv här i vardagsrummet. Den tar sig ut på dagarna när ingen är här, när alla är ute på sjön eller i trädgården, så letar den sig upp över hyllorna – mellan böcker om olika djurarter, tyska sjömansvisor, den tjocka världsatlasen – för att återvända till sin plats, osynligt och utan ett spår av slem, precis innan människorna tar sig tillbaka in i huset och slår sig till ro med ramen hängandes ovanför huvudena.

Och just nu simmar den också i Skottlands äldsta sjöar, ser du hur den slingrar sig med odjuret i Loch Ness, dör och blir till i de stora djupen i Sargassohavet, vandrar sju hundra mil tvärsöver Atlanten till den baskiska floden Oria, där finns den, i Lough Neagh så långt norr ut på det nordligaste Irland och i sjöarna högt uppe mellan Österrikes enorma berg. Där finns ålen just nu, å sen finns den här på väggen i Valje. Jag är tjugoåtta och har stått framför ålen i tjugo år. Pappa har stått framför den i fyrti. Farmor har stått framför den i femti. Farfar har stått framför den i sjutti. 

Vem stod här innan och kommer någon att stå här efter? 

Det finns bara några få ålfiskare kvar. De flesta är över sjutti år och årtionden av systematiskt tillkrånglande regleringar för att fiska ål har gjort åldringarna trötta. Vännerna på sjön blev färre och färre. De sista tjugo åren fann de sig själva ensamma ute på sjön. Idag ligger det tonvis av garn, ryssjor, not i bodar runtom Sverige. Jag har sett det med egna ögon. En hel yrkeskår i invärtes gråt. Trettio år av förbud har skapat ett Atlantis av övergivna fiskeredskap och nu vandrar ålfiskarna runt i det. Bryr nån sig? Och vem kommer bry sig om ålen, när ingen längre fiskar den, tar i den med sina händer, tänker på den om nätterna? 

Ramar in den och sätter upp den på väggen?

[oskarskriver]

Själöarna, cir 1901.

’Själöarna’... det är ett fint namn.

Har du tänkt på det?

Jag kom tillbaka från staden för att vandra runt bland de medeltida kåsarna en liten stund. Här i Tostebergalandet fridlyser de arter hit och dit men inte människorna; nej, till de ensamma yrkesfiskarna som fanns kvar visade myndigheterna sin kärlek genom att hovra över dem med helikopter. De lät kustbevakningen kryssa oskyldigt in i Valjeviken när sjöbrisen lagt sig. Ibland tittade de till åldringarna med kikare uppifrån vägen! 

Jag såg dem från trappen igår.

I samma andetag sa de på radion att det kustnära fisket måste bevaras, å de urbana flanörerna fortsatte röra sig fritt och ledigt i innerstadsmiljöer och breda ut sig om sin lokala fiskare på landstället i Skåne, på Gotland eller Västkusten men bara på deras villkor, bara på sommarn, bara i fint väder, inte de svåra dagarna, inte när svanarna frös fast i isen, när Wille själv gick genom isen, inte att djuren måste dödas, nackas, rensas av någon för att kunna serveras i deras lagom lantliga livsstil. 

Dagens yrkesfiskare ska synas utan att verka och verka utan att synas. 

Men så fungerar inte verkligheten, så de (stjärnornas skördemän) fortsatte lämna kåsarna innan gryningen med sina små båtar, klädda i galon drog de orangea streck ut i alla riktningar över viken, där ute vittjar och drar de ryssjorna just nu, någonstans stolta och övertygade om sitt livsverk, tills sjöarna kommer in från Tostebergalandet.

“Det rör sig om ett småskaligt, hantverksmässigt, miljövänligt och kustnära fiske. Ålfiskarna besitter ovärderlig kunskap om ålen och kulturen kring den.”

Jag vandrar vidare här bland de medeltida kåsarna. Det är skönt att fly genom århundradena en liten stund, när man tröttnar på dubbelheten i den här tiden. Går förbi en av bodarna där det hänger vrakdelar över halva väggen. ’Vrakdel från skonerten Anguilla, som förliste vid Själöarna, Valjeviken den 5 oktober 1901′. Det fanns så mycket runtomkring oss som bar på nästan magiska egenskaper. Det räckte att säga ordet ’ålasump’ så öppnade sig ett universum av dofter, minnen, människor och händelser. ‘Sargassohavet’. ‘Gäddegarn’. ‘Ryssjorna’.

Har du tänkt på det farfar?

Det blev bara ett stort skratt den gången. Då slog det mig: det var bara självklarheter för honom. 

Som själöarna dit han tog oss,  det var bara de självklara ‘själöarna’.

[oskarskriver]

Sånger frau listerlandet.

Ein,

Twau,

Trrre!

På den vackra lilla Blekingska halvön uppfann fiskarna egna räkneord för att kunna prata priser i lugn och ro när stadsborna kom på besök för att handla. Där bodde mommo med Stig. Jag begrep inte ett ord Stig sa men förstod allt han menade. Femton års dialoger utan ord men fullt av levande konversationer! Så som när vi satt ute bland fruktaträna och skulle aida och fiskarna cyklade förbi med aul hängandes på styret. Min tolvåriga hjärna pusslar febrilt med orden och det verkar lovande — ”Aida” - ��ta, måste det va, ”Aul” - det är ål, så säger ju farfar ibland — tills en skriker över staketet

- Tjållaträj!

- A du prada kaa!

För en lång tid sen, en bra bit från fruktaträna, på universitet i stan frågade forskaren den listerländska pojken om han kunde tänka sig att ställa sig upp och läsa ett par rader för klassen. Fick han spela in pojkens röst?, inte för att det lät så sjungande vackert, utan för att kunna använda inspelningen som ett avskräckande exempel. Det gör ont inuti mig att höra och apropå att höra så rungar nu mina r-r-rullande r igen för första gången sen mellanstadiet när en talpedagog skickligt slipade bort dem. Det svindlar till när det går upp för mig att det kanske är summan av alla såna små, små handlingar som till slut utrotar ett språk? Idag säger de att listerländskan i stort sett är utdöd, därför att ’de som flyttade härifrån tvingades dölja sin dialekt för att göra sig förstådda’.

Både mommo och Stig är döa sen länge.

Men deras språk lever kvar i mig för alltid, som sånger frau listerlandet.

[oskarskriver]

Fjabbadalen.

Den enda utsmyckningen i våra rondeller är sladdspår efter nattens biljakt. Det enda som skiljer biljakten från dem på TV är att i Fjabbadalen är det ingen polis som jagar bilen och ”bilen” är förresten en epatraktor. Det gör precis ingenting. För det enda som betyder något i den här hålan är vad som händer inuti våra huvuden och fantasin har tagit oss pretty fucking far så här långt. Det blev vår superkraft. I förarsätet satt en pojke som bodde i en by där yrkesvalen fallit rakt genom generationerna i 200 år. Därför behövdes det lite fantasi för honom att bli nationalekonom. Ibland riktades fantasin åt ett lite annat håll bara, som till en brinnande biljakt. Det fick tiden att gå. För han där bak var det den sista tiden som gick.

Fjabbadalen, den tar & den ger. 

Den kvällen åt vi grillat nere vid sjön. Sen gick vi barfota, i t-shirt och shorts, mitt på landsvägen rakt emot icke-trafiken, pratade och passade en boll emellan oss i timmar. Så sakta vi rörde oss! Det var början på den stora vänskapen, och kvällen före en stor dag – minns inte vad den stora dagen var, men kvällen innan kommer finnas i mig för alltid. I höjd med Östersjövallen saktade epan in. Vi var inte så olika ändå, de hade sina motorer och vi hade våra bollar, Bella hade sina pennor och E hade sin gitarr, och snart skulle vår superkraft ta oss till universitet och redaktioner och flådiga kontorsgolv i huvudstan. Vilka blev vi? Varför blev vi dem?

           Två veckor senare. 2 september, 20.34.

Jag undrar vad Bonna-Lasse tänkte för sig själv den ljumma septemberkvällen, när han såg klassresorna blomma över hela åkerfältet från Valje till Krogstorp. För varje gammal gröda växte nu något nytt, och så spreds vi för vinden – fiskarsönerna, fabriksdottern, bonnapojken – ut i landet, till städer och platser runtom i världen. Blev det ensamt där uppe i traktorn?

På färden genom Fjabbadalen.

[oskarskriver]

Fångstkvoternas poesi.

Vad är en fiskare som inte fiskar? 

Jag fick i uppdrag en tidig morgon för några år sen att ta mig femti mil uppför kusten för att hitta övergivna fiskegarn. Det visade sig att de fanns över hela landet, längst alla kuster, i alla byar utanför var och vartannat hus, ute i längor, uppe på vindar eller i högar ute på gräsmattan. Bilfärden berättade att det inte går att leva av havet längre. Jag körde med en åttio år gammal fiskare i passagerarsätet. Hur börjar det samtalet? Det skedde över en natt som sträckt sig över trettio år. Framme hos Wille och Jenny luktar det tjära. Wille sitter vid köksbordet med utsikt över gräsmattan. Högarna av garn ligger kvar efter morgonkaffet.

Idag också.

1961.

Gädda

Datum | Not | Garn | Ryssja | Kg

23 feb. |       |   8,7  |             | 8,7

26 feb. | 1,0 |   3,0  |             | 4,0

29 feb. | 2,7 |   1,0  |    0,8    | 54,5

Jag följer Wille ut ur huset. Vi går in i bodar översvämmade av utrustning. Det ligger tonvis av garn, ryssjor, not. Trettio år av förbud har skapat ett Atlantis av övergivna fiskeredskap och nu vandrar vi runt i det. Wille stryker sin hand längs ett av bottengarnen i den andra boden vi går in i. Det börjar damma. Hans händer är spruckna efter en vinter ute i längan. Det finns visst fortfarande nät att laga. In i nästa bod. Det hänger ryssjor i takbjälkarna. Det ligger garn på golvet. Redskapen på väggarna sörjer. Jag går förbi ett anteckningsblock som ligger slängt på en pall. ‘Fångstkvoter’. Skulle du läsa en fiskares dagbok? 

1967.

Ål

Datum | Ryssja | Kg

3 maj.  |     21    | 21

5 maj.  |     72    | 72

11 maj. |   70     | 70

Jag lämnar Wille och Jennys tomt. I passagerarsätet sitter fiskaren som om ingen tid har passerat. Det blir fullmåne inatt. Ingen ål i ryssjorna. Varför då?, undrar jag. Det är för ljust. De ser ryssjorna. Men det är något annat också, som har med månen att göra. Och det vet man inte – men ålarna vet. En fiskare by heart. Vi kör de femti milen hemåt. Jag längs motorvägen – förbi orter som Ljungskile, Stenungsund, Surte. Han tar en annan trad, som går långt bortom vägnäten och åkrarna – Skagerack,

Fiskebankarna,

Kattegatt.

[oskarskriver]

Bruket.

De la tågrälsen någon gång i mitten på nittonhundratalet. Och så byggdes brukssamhället upp bit för bit. 1962 stod pappersbruket klart. Den viktigaste pusselbiten som satt hela byar runtom i arbete. Trästockarna började rulla in – från morgon till kväll. Skräbeån slingrar sig runt fabriksbyggnaderna. Kvarnen här bredvid har stått i sexhundra år. Det finns människor som bott här i hela sina liv men aldrig sett ån för den går inte att se uppifrån vägen. Den är täckt av slokande träd, inmurad av naturen, ett valv av grönska. Du måste ta dig in och under och där öppnar sig den magiska världen. 

– Vågar du hoppa?

Martin hade kommit cyklandes från Gualöv. Tony kom springandes från Nymölla. Jag kom cyklandes från Valje. Det var som om knappnålen i vår barnsliga atlas hade fastnat på en enda punkt den sommarn. Vi möttes här varje dag. Träden fick lianer och badringen sjörövarsegel. Ån en kraftig flod med vågor och faror som ledde ut i världen. Tony hoppade i utan att tänka en orolig tanke. Skräbeån börjar i en djup sjö inåt landet, men letar sig igenom det skånska landskapet; förbi den ena byn efter den andra för att till slut lösas upp i det stora havet. I mitten på denna resan slog vi läger. I träden byggde vi kojor med våra egna små händer, träplankor och spik, med vår egen hammare. Här uppe från trädkronorna kunde vi se berget av spån bakom fabriken. Det blev vår Cheopspyramid.  

Vi kunde höra trästockarna rulla in. Det skavande ljudet mot järnvägsrälsen slamrade enda ner till ån. Det var något amerikanskt mellanvästern (lilla huset på prärien?) över det landskap som vagnarna färdades genom. Det var fint att tänka så som vi inte tänkte då att trästockarna rullar in i fabriken där våra pappor jobbar och kommer ut som papper på våra mammors kontor och som veckopeng i våra fickor. Den viktigaste pusselbiten i brukssamhället. I slutet av dagen tävlade vi mot våra föräldrar – kanske trötta efter en dags arbete – när vi cyklade hem till våra byar, till husen som låg utströsslade runt bruket.  

[oskarskriver]

Tunnan.

                                         Från tunnan kom ungefär bara hälften hem.                                          E kröp ut på vägen. S brann inne. P blev ren                                           efter tio år men togs av en förkylning.                                                          Det var så det slutade.

Jag hoppar ur bilen på parkeringen där det började. Februariluften påminner lite om nyårsaftnar genom åren. Det ligger airbombs på marken. Jag tar ett djupt andetag och drar in den rökiga luften. Inne i lokalen står ett band på lilla scen. Det är några polare till ett syskon till någon. Dom hade varit Oasis idag om vi fötts i en annan stad. Men nu är vi i Bromölla. Här cyklar konstnärerna runt nere på torget. Jenny vaktar kaféet som vanligt. Dom säger att man kommer ur arbetarklassen med ett stukat självförtroende. Det är inte sant. Jag har aldrig stött på mer självsäkra människor än dom vi växte upp med. Här går vi med raka ryggar. Våra skratt börjar i maggropen. Vi pratar från hjärtat eller inte alls. Inne i oss bor ett djupt men vänligt rotat fuck off. R the bullshit artist trollbinder vid biljardbordet. På nedervåningen hånglar J för första gången. S springer uppför trappan och skriker ut sin glädje över något banalt. Det ryms så många skratt här. Samtidigt fanns något under ytan som aldrig fick några ord. 

Det stannade som en diffus oro i magen på oss. 

Var det killen från Näsum dom rullade in i en matta och dumpade bakom gympasalen?

Jag vet inte.

Du kan åka längs Tiansvägen i tre minuter och förstå vad ett samhälle är. Till vänster högstadiet. Till höger simhallen. Till vänster ålderdomshemmet. Till vänster vårdcentralen. Till vänster thairestaurangen. Till höger brandstationen (nedlagd). Februariluften bildar rökmoln på parkeringen. Stjärnhimlen blir så stor här, medan byn är så liten och husen så små – att den som verkligen vill få en överblick över liven som levs här, nästan kan få det genom att ställa sig på tå. Ser du barndomsvännerna på pizzeria viking? En pappa spelar bort radhus tre barn och fru på Östra gränd. Två tjejer i åttan gräver ner kvällens Heineken i Kapellparken. S lillebror smäller airbombs under vattentornet. R the bullshit artist har påbörjat en ny story nere på fritidsgården (fan vad jag saknar dig). Bromöllas Oasis står på lilla scen och sjunger om sina vänner, om hälften som aldrig kom hem.

♪ maybe I just wanna fly wanna live, I don't wanna die maybe I just wanna breathe maybe I just don't believe maybe you're the same as me we see things they'll never see ♪

Ser du dom?

[oskarskriver]

Sjökortet.

Jag står mitt i tunnelbanans slamrande katakomber när min barndoms miljöer växer fram som ett sjökort inom mig. Det gör mig så lugn där. Perrongen svämmar nästan över av människor. Folkmassorna väller in och ur vagnarna. Dom här människoflödena är vågorna i kollektivtrafikens ebb och flod. Varje dag passerar det så många stressade små liv, på väg till andra platser, än dom andra, som gick här igår; som stöter in i varandra, mikroexplosioner i det tysta, irritationer utan mottagare, konflikter som hänger kvar i luften. Den här platsen är hem till en miljon främlingar. I min by känner vi varandra. Husen i byn ringde farfar varje söndag och frågade om veckans väder. Varför lita på TV-apparaterna när det finns en yrkesfiskare bland oss? Det gör något med en; att aldrig vara längre än en bredsidepass från en kompis, förälder, släkting, granne. Vi är alla del av samma berättelse. Men här går var och en för sig. En man stöter in i min axel. Han är försvunnen innan denna meningen är slut. Han vänder sig inte om för han har inget att förlora. Jag är bara ännu en främling. Och så fortsätter luften härnere tjockna av konflikter, som hänger kvar, å främlingarna väller in och ur vagnarna, perrongen svämmar, å människofloden fortsätter strömma tills konduktören säger till oss att se upp för dörrarna, dörrarna stängs!  

Men då är jag redan många, många sjömil härifrån.        

                  V A L J E V I K E N                  (Sjöfartsverket, 1978)

                                                                                    4,7                                                                  Valje                                              —>                                          ... ..  . . .  . . .                 Edenryd                                                       . .   . . . . . .. .. . . .. . .. .                                                                +                     . . .. Prästholmen .. ...    .                                                                                            .    .. .  . . .. .. ...  .. . . .                                              53° (233°)                                           108° (288°)                  

      . .  ... ..  .....                                                                 6,7     .. . Gruarna  .. ...    . . .   .       .     ..  .... .  ..  .    ...      ....    ..    ....     ..   .....                  <—                                          ... .  Skälöarna  ..  ..                               +                                     .       . .    .. . . .  ... .. ..

[oskarskriver]

Vy över nowheretown.

Jag läste en tidningsartikel som tog mig till ett minne från när vi var unga. Jag gick ut från stan och sen tvärs genom skogen och hemåt den natten. Festivalen hade kommit till stan igen. Den kom första veckan i juli. Pariserhjulet lät oss se staden uppifrån – och visst var den fin? Handlarna slog upp sina stånd längs kullerstensgatorna. Där samsades minkaskinnen med de rostade mandlarna, lokala konstnärer och gamlingarna från Lions, ponnyridning och någon kändis på scen. Det ringlade långa köer från langosvagnen nere vid hamnen. Flaggorna vajade i alla färger. Detta var långt innan åsikterna. Innan häcklingarna uppifrån. En evighet innan dom dömde vår lilla stad.

                                      Who was it that taught you to speak bullets                                       without considering their exit wounds?

Jag drömde en natt att innerstadstyckarna kom i samlad trupp till Sölvesborgs station, vi slog följe allihopa, genom trädgårdsgatan, repslagaregatan, gerbogatan, förbi kyrkan och upp till Gerbogården; här på ålderdomshemmet, mitt emot huset där vi hittade både farmor och mormor efter ett långt liv, satt vi oss ner i fikarummet, tysta, personalen vandrade runt, och vi upptäckte tillsammans hur solidaritet ser ut när den inte stannar vid fina ord, på en bar nära Nytorget faktiskt används.

Ni skulle följa med under dagarna när vi gick runt på sommarmarknaden med våra familjer, prata artigt till en kompis föräldrar, fotbollstränaren och vår gamla engelskalärare, vidare till några i vår egen ålder, ‘hallau’, ‘taunan ikväll?’, ‘jajemen’. Det var speciellt att se staden fyllas av så många människor samtidigt, eller hur? En känsla av stolthet, kände ni också det? Folk trängdes ju på gatorna! Tänk vad vi lyckats locka hit till vår lilla stad. Så kom kvällarna, å nätterna, dem vi längtat efter hela tiden, och ni var med, allting tätnade, vi gick runt på kullerstensgatorna med våra bröder, så kändes det, verkligen, krängde runt på dansgolvet, på taunans innergård, fulla, några slogs och några hånglade, skrattade, pratade minnen, om tiden som varit. Vi härinne delade ju vår ungdom. Vi delade cupvinsterna, cancerbeskeden, mopedolyckan, varslingshoten på våra föräldrars fabriker, sammanbrotten och friskförklaringen. Vi delade ett liv ihop. Det skulle ni förstå då, och vi skulle gå ut igen i natten, nerför trädgårdsgatan till karusellområdet och ropa att ‘vem som helst får följa med’. Vi skulle betala tjugo spänn för att låta pariserhjulet höja oss över händelserna, de höga rösterna, de ringlande köerna, popcornautomaterna, slagsmålen och de mintsmakande kyssarna bakom kommunhuset.

Här utspelar sig så många vackra liv. I vyn över nowheretown.

Ni skulle få se alla dem.