mamilen-blog-blog
Mamil
Välkommen till en cykelblogg från södra Sverige!
24 posts
Don't wanna be here? Send us removal request.
Last Seen Blogs
pllim
PLLIM
bman6399
無標題
image-of-god
Image Of God
alunasky-blog
Alunasky
thickmusclesworld
thickmusclesworld
Text
Som en trippande älva: Vansbro skogsmaraton revisited
Vädergudarna bjöd i fjor på årets vackraste dag. 27 grader varmt, sol och nedförsbacke hela halva Vansbro skogsmaraton. I år plockade de fram klassisk svensk högsommar, det var alltså lite småblåsigt och 14 grader varmt.
Nåväl, stärkt av gårdagens fina cykeltur och en bättre whisky efteråt i svärföräldrarnas sommarstuga stod jag återigen och laddade vid Plasket i Vansbro. Som vanligt var det Barbros buss som hämtade oss och körde ut oss mitt i ingenstans.
Fjorårets lopp hör till mina finaste idrottsupplevelser de senaste åren (någonstans mellan Flandern Runt och Marcialonga) och jag såg verkligen fram emot att springa genom myrarna och tallskogen igen.
Och jag blev inte besviken. Myrarna och spängerna var där, liksom tallarna och åsarna. Och det var lika fantastiskt att springa där i år som i fjor.
En annan sak som fanns kvar från fjoråret var det småkuperade skogsavsnittet after Gladtjärn, sisådär en halvmil från mål. Ettrigt, retligt och fruktansvärt jobbigt.
Det var ännu värre än jag mindes för nu tog det riktigt stopp. De sista kilometrarna avverkades medelst hasning och var ingen rolig historia, varken att se eller genomleva.
Hur som helst: jag gick i mål några minuter snabbare än fjoråret och var med det ändå rätt nöjd. Hade jag inte gått ner i källaren och vänt de sista kilometrarna hade tiden varit riktigt bra.
***
Noterat
- Årets löpare såg lite proffsigare ut än fjorårets. Löpning är verkligen ingen materialsport men rätt många gjorde ambitiösa försök att ändra på den saken. Jag tänker då på kompressionsstrumpor, solglasögon (minns vädret), camelbak (på en halvmara med ett halvdussin kontroller).
- Vansbro maraton fick i år hålla till längst bort i Plasket och fick återigen inte använda duschar eller andra tillfälliga faciliteter som tillhör simningen. Jag hoppas jag har fel men det ser verkligen inte ut som som om storebror är särskilt glad över lillebrors busiga påhitt i skogen. Det känns i alla fall så som tillfällig besökare.
- Krummeburgaren på ST1 är en av årets kulinariska upplevelser. Vilken annan mack ägnar en burgare 15 minuters omsorg? Bröd från lokalt bageri, egenrostade chiliflakes och ett batteri med röror och grönsaker så att burgaren blir precis som du vill ha den. Och det för en femtiolapp. Möcke, möcke bra!
0 notes
Text
Pangpunka i Västerdalarna: Bianchi 120 på mitt sätt
Vägen mot Vansbro och världspremiären av Bianchi 120 blev betydligt längre och stressigare än tänkt. Det är tur att Västerdalarna har breda, fina vägar och knappt någon trafik som använder dem. Nästa gång slår jag på GPS:en betydligt tidigare, och betydligt längre från Insjön och Leksand.
Jag kom hur som helst fram en knapp halvtimme före start och parkerade förstås bredvid en klubbkamrat som lika förvånat om jag undrade vad den andre gjorde där. Han skulle cykla och simma, jag skulle cykla och springa.
Nåväl, cykeln monterades, däcken pumpades och jag konstaterade att jag fått med mig allt. Utom däckavdragare. Något som även Team Sportia-tältet vid starten glömt att ta med sig och det var bara att hoppas på att undvika punktering. Vilket fungerade alldeles utmärkt fram till att speakern berättade att det var snart var dags för start.
Då small bakdäcket mitt i startfållan och jakten på lösning började. Den visade sig vara klädd i turkosa Bianchi-kläder och hjälpte mig snabbt som attan att byta slang medan Team Sportia-killarna lånade ut en pump. Med en minut före start var jag åter i fållan.
Starten var lugn och jag jobbade ikapp en klunga som verkade vara i min vikt- och konditionsklass och vi satt av med full fart längs Dalälven mot Nås. Vid Heden väntade fru och barn och jag passade på att slänga av min armvärmare för nu hade solen tittat fram.
Gruppen höll ett bra tempo strax under 40 men blev förstås mindre och mindre i takt med att kilometrarna rullade på. Jag kände mig stark och pigg och tog förningar och täppte luckor. Det höll till första större backen som vi kom till just när jag avslutat ett pass längst fram. Kroppen var stum (och för tung) och det var bara att släppa och ta sig upp i eget tempo.
Jag befann mig då mitt ute i obebyggda trakter och kunde varken se cyklister bakom eller framför mig så jag fick helt enkelt fortsätta för egen hand längs de röda vägarna genom granskogen.
Strax efter halva loppet stannade jag vid en depå och fyllde på vatten och fick samtidigt se mig passerad av en klunga bestående av cyklister som fått släppa från morgonklungan. Jag gjorde ett tappert försök att köra i fatt men det resulterade bara att att de sista reserverna kastades bort till ingen nytta. Jag fick köra själv och med några undantag hela vägen in i mål strax under tre och en halv timme. Med tanken på omständigheterna väldigt nöjd med att ha kommit iväg men lite besviken på att jag ödslade energi vid fel tillfällen och mot bättre vetande.
Det blev hur som helst en bra genomkörare och i morgon väntar 23 kilometer genom skogen.
***
Noterat
- Höllviken är inte Bianchi-tätast i Sverige. Det måste Dalarna vara. Hur många Oltres och Sempres som helst (och till och med en och annan Infinito). Det var kul att se - jag är inte den som skulle banga för en Oltre - och plus i kanten att så många fått tag på spons till turkosa team-kläder och att så många andra körde i sina klubbkläder. Snyggt och prydligt.
- Anmälningsavgiften på 600 kostar lite mer än den smakar. Servicen var toppen, liksom omgivningarna och människorna runt banan. Men lite mer tillbaka till cyklisten är nog motiverat om kostnaden ska ligga på den nivån. Potatissallad, världens tunnaste kassler och en medalj…
- Stämningen var på topp. Jättekul att så många körde utan tanke på tid eller snitt. Loppet borde vara perfekt för nybörjare med tanke på längd och svårighetsgrad. Och bra att de släppte iväg eliten i god före klabbet.
- Gubbar i trafiken…när den dagen kommer hoppas jag att man har självinsikt nog att lämna tillbaka kortet. Innan man hinner ställa till med något riktigt dumt. Bäst i klassen i dag var en gubbe i Lindesnäs som körde ut framför oss för att sedan sakta in medan han tog på sig bältet. Ruggigare var tydligen gubben som beslöt att köra om på sämsta stället vid Heden när storklungan kom. Inte bra.
- Langningstationer längs vägen! Gillar verkligen att det stod personer längs vid vägfickor i uppförsbackar med flaskor i näven. Kändes väldigt tourigt och bra. Nästa år ska jag plocka en flaska också.
0 notes
Text
En mycket oberörd huggorm
En värkande vänsterfot satte stopp för torsdagens planerade träningspass över 10 km. Det blev i stället en runda med cykeln, en av få turer denna sommar.
Jag satte kurs mot Småland från sommarstugan och tragglade mig igenom ett ömsom bebott och omsöm övergivet skogs- och jordbrukslandskap.
Efter ett kortare strandhugg i Kalmar län hamnade jag på en rätt öde väg tillbaka ned mot Blekinge. Det är nedförsbacke när jag plötsligt märker att en orm ringlar över vägen.
Det är den största orm jag någonsin sett (säkert 70 cm lång) och den reagerar inte alls när jag i 35 km/h kör över den.
Lätt skärrad och med den här redogörelsen i minne vänder jag cykeln på behörigt avstånd och ser att den verkar klarat sig alldeles utmärkt.
Glad över att allt gick bra fortsätter jag resan mot bebodda trakter.
0 notes
Text
The warmth of the sun - tredje träningsveckan
Plötsligt - och helt från ingenstans - dök högsommaren upp. Med andra ord: lata dagar vid stranden, grillat och rödvin, sovmorgon och manjana manjana. Däremellan lite löpning.
Måndagens runda på 10 km i lågt tempo avverkades på tisdagen i gassande solsken och i ett betydligt högre tempo än tänkt. Planen var 6.06 minuter per km men det blev nästan minuten snabbare.
Onsdagsrundan löptes som planerat på onsdagen och det blev två varv på en rätt knixig skogsbana. Trots det var tempot alldeles för högt.
Fredagens långpass på 16 km gick inte alls. Det var alldeles för varmt och 11 km räckte alldeles utmärkt.
0 notes
Text
Blood on the tracks - första träningsveckorna
En god vän har ett träningsprogram för maraton i excelformat. Du fyller i datum för ditt maraton och din måltid och sen kalkyleras ett körschema fram.
Min måltid i New York är 3:59:59. Varken mer eller mindre. Just nu känns det som om jag aldrig mer kommer satsa på en mara och ska jag klara fyratimmarsstrecket är det alltså nu det gäller.
Så här såg schemat ut för första veckan:
Måndag - 12 km
Onsdag - 10 km
Fredag - 16 km
Summa: 38 km löpning
Och så här blev resultatet:
Måndag - 0 km
Onsdag - 42 km cykel
Torsdag - 16 km löpning
Lördag - 75 km cykel
Söndag - 10 km löpning
Summa: 26 km löpning och 117 km cykel.
Lite mer än en milrunda från att klara rätt antal löpmeter. Till mitt försvar ska dock anföras att jag började programmet mitt i veckan.
Programmet för vecka två ser ut så här:
Måndag - 12 km
Onsdag - 10 km
Fredag - 20 km
Summa: 42 km
Och resultatet:
Måndag - 10 km
Onsdag - 14 km
Fredag - 11 km
Summa: 36 kilometer.
Nästan godkänt med tanke på att jag springer i hård terräng och att helgen ägnades åt cykel (funktionär på Ringenloppet) och familjen (High Chaparall).
En bit in i vecka tre ser det bra ut. Så här ser den ut: måndag 10 km (check), onsdag 8 km och fredag 16 km.
0 notes
Text
Tunga ben runt Pildammarna
Första rundan efter halvmaran i Dalarna. Tanken var att springa en mil i hyfsat tempo. Men det blev just ingenting - benen var tunga och jag vände hem efter ett varv runt Pildammarna. Allt som allt: sex kilometer och hela 31 minuter.
0 notes
Text
Vackert, vackert - Vansbro!
Det är bara att lyfta på hatten: Vansbro maraton var en riktigt trevlig bekantskap. Det blir nog en tur även nästa år.
Starten för halvmaran gick på Nya Årbergsvägen som namnet till trots visade sig ligga mitt ute i ingenstans.
Banan började med några hundra meters löpning längs en dammig skogsväg innan vi svängde av in i skogen och på en naturstig/vandringsled.
Tempot var rätt högt men gruppen hittade ganska snabbt rätt och jag tog rygg på några tjejer när jag upptäckte att jag sprang way beyond min björnlufsarkapacitet.
Tjejerna drog mig halvvägs upp till loppets högsta punkt som är berget Knösen. Vägen dit är en två kilometer lång uppförsbacke, återigen på dammig skogsväg, som slutar vid en rejäl knalle som man gör bäst i att gå uppför.
Väl uppe väntade en kontroll och ett kalhygge och sedan utförslöpning av den aggressivare modellen. Det var smala stigar, stenar rötter, och en jäkla fart på fötterna. Fruktansvärt kul!
Tillbaka under molnen handlade det om terränglöpning på mestadels vanliga stigar och vandringsleder. När det var sankt och över myrar gick banan över spänger, vilket var en ny upplevelse för mig.
Vissa partier gick över sandåsar med tillhörande tallskogar och jag fick efteråt höra att de delarna var klassade som naturreservat. Känslan var att när som helst tittar en alv eller två fram bakom ett träd.
Så var känslan inte när jag passerat kontrollen vid Gladtjärn. Efter lite vatten och vetebullar tog benen slut lagom till jag lämnade skogsstigarna och kom ut på en skogsväg med lätt lutning uppåt. Nu handlade det om att ta sig till mål och de sista fem-sex kilometrarna gick långsamt, det fanns ingen kraft kvar i benen.
Väl i mål bjöd arrangörerna på en buffé av resorb och godis samt glada tillrop. Det blev pricken över i:et på en fantastisk löpardag.
0 notes
Text
Sundborn runt
Det blev en lugn runda i dag. Start vid Lugnet och sedan över regementet och ut vid Sveden och landsvägen norrut. Strax före Svärdsjö svängde jag av mot Toftbyn och kom in en av de trevligaste cykelvägarna jag kört på: lite trafik, vackra miljöer och en hel del backar. I Sundborn kom jag aldrig fram till Carl Larsson-gården utan tog höger och vägen över Skuggarvet tillbaka till Falun.
I morgon väntar Vansbro halvmaraton!
I kväll - Tour de France är ett jobb!
0 notes
Text
Ronde van Runn
Vissa dagar är bättre cykeldagar än andra. Gårdagen var en sådan dag. Min första runda runt Runn, sjön mellan Falun och Borlänge. Vinden var frisk men solen sken och min ciceron var fellow Mamil L från Stockholm. Ett obligatoriskt stopp på fiket i pittoreska Torsång och däremellan både hårdkörning och snacktempo. Strax under 60 km på knappa två timmar. Bäst av allt? Att vi beslöt att köra Ronde van Vlaanderen nästa år!
0 notes
Text
Hatten av för Lunedi i Husiesvängen
Det är lite märkligt att Husiesvängen inte drar fler. En vecka före Vätternrundan, vanligtvis i bra väder. Det borde krylla av cyklister som vill få sig ett sista test före avfärden till Motola.
Svängens kusin - nya Malmö Velo Classic drog över 500 cyklister några månader senare. Märkligt. Det är, gissningsvis, ungefär dubbelt så många som ställde upp i dag.
I år var en skåpbil master och starten gick lugnt till. Tempot var inte så uppskruvat som det kan vara men ganska snart hade vi en tydlig första- och andraklunga.
Vägen ut till Staffanstorp och vidare ut mot Romelåsen gick som vanligt fort. Trots en mycket hård kantvind som tvingade klungan att använda hela vägens bredd. Vid vändningen snittade vi runt 37 km/h.
Vinden och hastigheten krävde dock sina offer när vi kom till Slimminge och de andra backarna vid Romelåsen. Vår klunga sprack direkt och många fick släppa en bra bit före krönet.
Nu väntade sex mils körning i kraftig kant- och motvind. Svordomarna var många men hjälpte förstås inget. Vi som var kvar gjorde vårt bästa att ta oss hem. Och här, liksom på vägen ut, var det cyklister från CK Lunedi som tog ansvar.
Själv tog jag inte mer ansvar än som krävdes men fick ändå släppa när vi kom ut på vidderna vid Kongsmarken. Det fanns inget kvar i benen, eller någon annan stans heller för den delen.
Dagens färdkost fungerade uselt och vattnet var slut innan vi nått bokskogen.
När jag gick i mål efter tre timmar och fyrtiofyra minuter var kroppen helt slut. Frun och barnen fick hämta mig med bil.
0 notes
Text
Gran Fondo i gubbetton
Årets Gran Fondo upp och ned för Söderåsen började bra. Vinden teg still, solen sken och det var nytt deltagarrekord. Dessutom följebil genom hela Eslöv fram till första avfarten. Det mesta var upplagt för en bättre upplevelse än förra året. Vurpa på utfarten fick någon annan göra.
Farten var som vanligt hög i början. Jag och Tomas lyckades haka på andra eller tredje klungan och den susade i väg i ett både högt och kontrollerat tempo. Bitvis roterade vi hej vilt och på rakorna utgjorde vi det närmaste en belgisk kedja jag upplevt på ett motionslopp.
De första 57 kilometrarna betades av med ett snitt över 36 km i timmen. Sen svängde vi höger och Tomas ned i ett hål. Punktering och byte av slang medan adrenalinet kokade. Erfarenheter:
Jag kan byta slang fort om det behövs.
Den dyra och lätta Cannondale-pumpen var skräp.
Man tjänar inget på att inte pumpa ordentligt.
Vi lyckades haka på en hyfsat rask klunga och kom efter en stund fram till de första backarna där Tomas gång på gång fick släppa. Och den här gången berodde det inte på att orken tröt. Däcket var för mjukt.
"Det var som att cykla i smör", sa Tomas och vi fick stanna ännu en gång, nu mitt i backen.
Där pumpade vi nu däcket med Tomas rejäla handpump medan klunga efter klunga körde förbi.
Förbannade och griniga fortsatte vi uppför backen och vidare, nu nästan ensamma. Vi stötte bara på några enstaka eftersläntrare och de fick oftast släppa efter ett tag.
Det fanns inget att se fram emot.
Efter ett bra tag i ensamhet kom vi fram till Lotta på Åsen, som ska vara en av Skånes längsta backar.
Det var hon förstås redan förra året men i år gick resan upp i ett behagligt tempo. Depån en bit in i backen hade samlat en hel del cyklister som pustade ut i solgasset. Vi fyllde på våra förråd och hakade på ett gäng rödklädda gubbar från Ödåkra Ramlösa Racing.
De var sega och starka och lite egna av sig. Tvåpar blev till trepar och fartökning vid varje byte. Det var först när ett gäng Cykelcity-klädda cyklister dök upp som det blev lite ordning på klungan.
Med dem vid rodret körde vi de sista milen i lagom tempo. Alla tankar om en bra tid hade sedan länge försvunnit. Nu skulle vi i mål och sedan hem.
Och i mål kom vi, till sist.
Efter knaken och potatissalladen i källaren lyckades jag hälla kaffe på min vita cykeltröja.
Det var en sådan dag.
0 notes
Text
I'm in to finish 2012!
Jag skulle kunna skriva om
Min första randonné. 20 mil på sju timmar och 38 minuter.
Min nya hjälm (Bell) och min nya resväska (röd)
Mitt första fartpass för året. Jobbigt, jobbigt, jobbigt.
Min svåger som hängde av mig häromdagen.
Men i stället väljer jag att berätta att jag har en startplats i New York Marathon den 4 november i år!
0 notes
Text
Vellinge-Malmö till fots
Samtidigt som Bradley Wiggins satte in sista stöten i Paris-Nice hällde jag upp saft i Ljungskogens strandbad. En halvtimme senare klev jag ur bilen i Vellinge för att få reda på hur det var att springa därifrån och hem. Det visade sig gå alldeles utmärkt och jag följde de cykelvägar som går längs Hököpinge och Tygelsjö för att sedan plötsligt sluta ett stenkast från Point Hyllie. Vilket är ett stort mysterie för mig. Någon som kan förklara?
0 notes
Text
Malmö's only backe
Ett inställt Vasalopp är förstås inget Vasalopp alls. Förra helgen gick alltså inte i Fädrens spår. Det blev i stället en runda på två och en halv timme runt Malmö på lördagen och ett halvhjärtat löppass på söndagen. Nåväl. Strax efter nio igår lämnade jag och två kollegor (och en före detta) ground zero - i det här fallet stadionområdet - och susade söderut. Turen gick över Lockarp och Skabersjö för att mellanlanda i Torup och en snabb kaffe och kanelbulle. Därefter väntade för mig helt nya vägar. Vi plöjde igenom Bara och hamnade efter lite gnetande i Vinninge. Där fanns en gård men framför allt den största backe i stada. Väl i klass med klättringarna i Klörup och Minnesberg, men de kan inte räknas till Malmö utan hör till Svedala. . Jag och den före detta kollegan tryckte på direkt och lämnade de andra två bakom oss. Det berodde dels på gott självförtroende och dels på ett kedjehopp. Två vändor blev det hur som helst innan regnet kom och vi styrde hemåt i motvinden.
2 notes
·
View notes
Text
Kantvindsparty på vårpremiären
Det var trötta men nöjda ben som efter 65 km rullade in i Malmö lagom till domaren rullade igång Arsenal-Tottenham i London.
Så var det också en ovanligt lyckad vårpremiär.
Jag hämtade upp Finn och Tomas i Limhamn och satte via en avstickare förbi Luftkastellet kurs söderut.
Strax efter Klagshamn utökades sällskapet av en frenetiskt kämpande mountainbike-cyklist och en kille som visade sig jobba på Bikepro.
Bikepro-killen blev vår vägvisare och ciceron tills vi skiljdes vid avfarten mot Västra Ingelstad. Då hade han konstaterat att Tomas styrstam var för kort och att han behövde höja sadeln något.
Jag hade konstaterat att hans Fondriest-cross rullade väldigt bra (och dessutom såg väldigt trevlig ut, vilket inte alltid är fallet med cyklar märkta Fondriest).
Efter lite tvekan beslöt vi att svänga förbi Svedala där tydligen bara McDonalds och Statoil har öppet på söndagar.
En hamburgare senare vände vi hemåt och då väntade den kantvind som jagat oss hela turen, nu mestadels i form av kompakt motvind.
På Lockarpsrakan frågade Finn om det alltid var så här blåsigt i Skåne.
Jag och Tomas försäkrade förstås att det här var värre än vanligt.
Fingers crossed.
0 notes
Text
En trippel tabata
Träningsår 2012 drog igång i dag på ett för dagen välfyllt jobbgym. Diverse lyft och stök i maskinerna avslutades med en trippel tabata på en knirkande och knarrande träningscykel. I morgon blir det fyra.
0 notes
Text
Born to run
Första vinterträningen med klubben avklarad. Det blev en lättare joggingtur genom industriområden och miljonprogram. Cyklar gör vi efter nyår, meddelade tränaren Och med posten kom i dag Christopher Mcdougalls bok om löpning.
0 notes