Tumgik
#VEM Ensemble
operaportugues · 5 months
Text
Der Rosenkavalier (O Cavaleiro da Rosa) (Richard Strauss) - MET 15/abril/2023
Ópera completa com legenda em português.
1. Instale o programa “Bigasoft Video Downloader Pro” Ele permite download do Metropolitan Opera.
2. Seriais Vá ao menu “Ajuda” - “Registrar” e digite um serial no campo “Código de Licença”.
3. Adicione a URL abaixo no programa Bigasoft para fazer o download. https://www.metopera.org/season/on-demand/opera/?upc=810004203150
4. Download da legenda em português: link.
Para os que se preocupam com o passar do tempo, para os que não podem evitar angustiar-se ao notar como os dias, as horas escorrem entre os dedos, esta é sua ópera.  "Às vezes, levanto no meio da noite e paro todos os relógios. E penso por um momento: parei o tempo.“
Fascinando o público desde a estreia em 1911, aqui uma música sinfônica sensual envolve prazeres vienenses mais borbulhantes, entre valsas e travessuras. O libretista criou uma história mozartiana de tom ao mesmo tempo moderno e atemporal. A poesia de seu libreto inspirou música excepcional. Para muitos, o trio vocal do fim do Ato III é um dos ensembles mais requintados da história da ópera.
Esta ópera causou tanta sensação que após a estreia, em 1911, trens extras começaram a circular nas regiões de língua alemã da Europa para levar a Dresden multidões nunca vistas de fãs do gênero.
Esta ópera é talvez uma das mais universais. A protagonista é uma aristocrata vienense do século XVIII, mas poderia ser qualquer um de vocês, pois há uma coisa que nos coloca no mesmo lugar e no mesmo nível: o tempo. O tempo passa inexoravelmente e, depois de assistir "O Cavaleiro da Rosa”, perceberão que independentemente da idade que tenham, há uma pergunta que cada um de vocês precisará responder: O que fará com o tempo que lhe resta?
É uma ópera escrita no século XX mas ambientada no século XVIII, uma homenagem à Viena imperial, à Viena de Mozart.
Strauss, em suas primeiras obras, tenta seguir os passos de Wagner, compondo óperas escuras como Elektra e Salomé. Mas, chega à conclusão que se continuar por esse caminho vai “destruir a música”. Então nesta ópera pensou em retroceder à zona de conforto: à Mozart. Sem renunciar a Bach, Beethoven, Wagner, compondo música do século XX volta ao classicismo de Mozart. Assim Richard Strauss passa a fazer música neoclássica desde “O Cavaleiro da Rosa” em diante.
A protagonista Marechala tem 32 anos e Octavian 17 anos. Strauss encontrou a inspiração na ópera “As Bodas de Fígaro”, de Mozart, com seus personagens Condessa de Almaviva (uma aristocrata madura, exatamente como a Marechala) e Querubin (um jovem apaixonado pela Condessa, exatamente como Octavian). E Querubin é interpretado por uma mulher, então Strauss também fez Octavian ser interpretado por uma mulher.
A Marechala é uma cougar, ou seja, uma mulher madura, atraente e adinheirada que se relaciona com homens muito mais jovens. Uma mulher de 32 anos no século XVIII era como uma de 45 ou 50 de hoje.
O primeiro ato teve como referência o quadro “Marriage à la mode” - O levantar da condessa, de 1743. Ou seja, Strauss novamente foge da dor de sua época (por exemplo o quadro “A morte e a mulher”, 1915, de Egon Schiele) e volta ao século XVIII. Observe bem o quadro ”Marriage à la mode“ onde podemos ver Mohammed (o pequeno criado de Marechala no canto inferior direito), acima o notário que está falando com a Condessa (que seria a Marechala), que está sendo penteada pelo cabeleireiro; à esquerda uma viúva que vem lhe pedir dinheiro; e mais à esquerda um vendedor de animais, um flautista e um tenor italiano cantando. Tudo exatamente igual à ópera.
Um elenco dos sonhos se reúne para a grande comédia vienense de Strauss. A soprano Lise Davidsen estreando no papel da envelhecida Marschallin, contracenando com a mezzo-soprano Samantha Hankey como seu amante Octavian e a soprano Erin Morley como Sophie, a bela jovem que rouba seu coração. O baixo Günther Groissböck retorna como o mal-humorado Barão Ochs, e Brian Mulligan é o pai rico de Sophie, Faninal. A maestrina Simone Young sobe ao pódio do Met para supervisionar a encenação fin-de-siècle de Robert Carsen.
A ópera é originalmente ambientada em Viena na década de 1740. Referências históricas genuínas são mescladas com invenções fictícias (como o "nobre costume" da apresentação da rosa de prata a uma noiva, que nunca existiu de fato) e anacronismos (como a valsa vienense, que ainda não existia naquela época). É uma mistura que cria uma paisagem mítica sedutora, uma Viena cerimoniosa e incrivelmente bela que nunca existiu. A produção atual do Met muda o cenário para os últimos anos do Império Habsburgo.
A partitura de Der Rosenkavalier é exuberante, rica e romântica em um grau extraordinário. E as valsas aparecem com frequência, algumas vezes turbulentas, outras vezes elegantes.
O tempo passa exatamente igual para todos. A diferença está em como enfrentamos isso e em como aproveitamos o tempo que nos resta.
- Sinopse do MET em português - Wikipedia - Informações sobre esta produção - Cast Sheet - Prelude to Act I - Erin Morley on Der Rosenkavalier - Lise Davidsen on Der Rosenkavalier - “Wie du warst! Wie du bist!” - “Ohne mich, ohne mich jeder Tag dir so bang …” - “Mit Ihren Augen voll Tränen” - “Da geht er hin, der aufgeblasne, schlechte Kerl” - The Dogs of Der Rosenkavalier - Palestra do ECAI - ária "Di rigori armato il seno” - Richard Strauss - as visitas do compositor ao Municipal do RJ e suas óperas
youtube
youtube
youtube
0 notes
fredborges98 · 6 months
Text
Bom dia!
Bonjour!
Ela é jovem, sua juventude vem de seus versos, suas estrofes, seus parágrafos, multi talentosa, inspiradora, bela, inteligente, é a face da mais talentosa francofonia, cativa pela sedução, não pelas suas idéias, mas pelas formas literárias inspiradoras, criativas, inteligentes e inovadoras, e se há um defeito observavel, na ponta do Iceberg, é que é fumante.
Mas isto é superado com os lábios de morango, o olhos negros, a pele morena, parda, negra, de uma França de miscegenacões, sincrética, junta, nem sempre unida, mas sempre misturada, uma França que há muito deixou de ser dos Franceses, mas de todas as imigrações de suas antigas colônias e de não colônias.
Uma cultura adversa, plena de diversidades, adversidades cuja idéias extremistas não cabem mais, diante do fervente caldeirão cultural e mentalidades inovadoras, que vieram ressuscitar a liberdade, igualdade e fraternidade, lemas de uma revolução dentro de uma revolução cultural, caldeirão cultural que é a França atual representada por uma nova geração de talentos, virtuosos de todas as áreas culturais, não somente da literária,como ela: Saphia Wesphael* junto com novos expoentes: Michel Houellebecq,Frédéric Beigbeder,Amélie Nothomb,Patrick Modiano, Marie NDiaye,Agnès Desarthe,Nathalie Tual,Virginie Despentes, Leïla Slimani, Marie Darrieussecq,Anna Gavaldà,Virginie Lemoine, Valeria Luiselli,Elodie Lecomte, Jean-Philippe Blondel e Pierre Lemaitre, Jonathan, Kendji Girac, Sylvie Hoarau, Aurélie Saada, Jain, Abel Makkonen Tesfaye, L’oncle Soul,Matt Pokora,TAL, Indila, Julien Doré, Vianney, Zaho,Claudio Capéo, Amor Haddad, Vitaa e por último, mas não menos importante:Stromae**!
Por: Fred Borges
Tradução: Fred Borges.
Elle est jeune, sa jeunesse vient de ses vers, de ses strophes, de ses paragraphes, polyvalente, inspirante, belle, intelligente, elle est le visage de la Francophonie la plus talentueuse, captivée par la séduction, non pas par ses idées, mais par l'inspirant , des formes littéraires créatives , intelligentes et innovantes, et s'il y a un défaut observable, à la pointe de l'iceberg, c'est qu'il est fumeur.
Mais cela est surmonté de lèvres fraises, d'yeux noirs, de peau brune, brune, noire, d'une France de métissages, syncrétiques, ensemble, pas toujours unis, mais toujours métissés, d'une France qui a depuis longtemps cessé d'appartenir aux Français, mais de toutes les immigrations en provenance de ses anciennes colonies et non-colonies.
Une culture adverse, pleine de diversités, d'adversités dont les idées extrémistes ne rentrent plus, face au chaudron culturel bouillant et aux mentalités innovatrices, venues ressusciter la liberté, l'égalité et la fraternité, devises d'une révolution dans une révolution culturelle, d'un chaudron qu'est la France Actuelle représentée par une nouvelle génération de talents, virtuoses de tous les domaines culturels, pas seulement littéraires, comme elle: Saphia Wesphael* accompagné de nouveaux représentants: Michel Houellebecq, Frédéric Beigbeder, Amélie Nothomb, Patrick Modiano, Marie NDiaye, Agnès Desarthe ,Nathalie Tual,Virginie Despentes, Leïla Slimani, Marie Darrieussecq,Anna Gavaldà,Virginie Lemoine, Valeria Luiselli,Elodie Lecomte, Jean-Philippe Blondel et Pierre Lemaitre, Jonathan, Kendji Girac, Sylvie Hoarau, Aurélie Saada, Jain, Abel Makkonen Tesfaye, L'oncle Soul,Matt Pokora,TAL, Indila, Julien Doré, Vianney, Zaho,Claudio Capéo, Amor Haddad, Vitaa et enfin : Stromae** !
Par : Fred Borges
Traduction: Fred Borges.
Texte de: Sophia Wesphael
Le courage d’être soi et différent.
Être différent n’est ni une bonne, ni une mauvaise chose. Cela signifie simplement que vous êtes suffisamment courageux pour être vous-même » – Albert Camus
Avoir l’audace d’être soi, d’incarner son identité profonde dans un monde où les standards sont encore des étendards…
… Où l’affirmation de la singularité, si elle est officiellement encouragée, n’en est pas moins perpétuellement controversée.
Comme si en allant chercher ce qu’il y a de plus vrai en nous-mêmes, on se rendait coupable, coupable de déranger ou d’agacer, coupable d’être trop, ou pas assez.
D’être trop militant, ou pas assez.
D’être trop tolérant, ou pas assez.
D’être trop pieux ou à l’inverse trop provocant… Ou pas assez.
D’être trop libre ou pas assez.
Oui… Quel projet profondément ambitieux d’être soi dans une société où les règles qui nous éteignent sont déguisées en choix qui nous étreignent.
Quel défi permanent de porter la flamme de nos convictions sans encourir le risque constant de se brûler les ailes.
Mais n’est-il pas préférable de se brûler plutôt que de se consumer ?
De se choisir plutôt que s’abandonner ?
N’est-il pas préférable de perdre ce que l’on a, plutôt que de perdre ce que l’on est ?
Ils sont si inspirants et passionnants ceux qui d’hier à aujourd’hui, ont osé l’irrévérence, ont osé se soulever au nom de leurs idéaux plutôt que se soumettre à ceux qui voulaient les museler.
Toutes celles et ceux qui ont brisé les plafonds de verre.
Toutes et tous ont très précisément en commun d’avoir eu le courage d’être eux-mêmes en dépit de l’adversité.
Et peut-être que le plus bel hommage que nous puissions leur rendre réside dans la défense de nos sensibilités, de nos origines, de nos préférences, de nos amours qui dérangent.
Peut-être que le plus beau des hommages n’est rien d’autre que de tendre l’oreille vers ce qui hurle au fond de nous.
Vers les idées qui nous animent et parfois même nous abîment, tant il nous est impossible de nous en défaire.
Parce que le plus beau des hommages est de ne pas essayer de les taire.
Il est probable que la plus belle oeuvre que chaque être humain soit en mesure de réaliser soit celle qu’il aura à créer à partir de lui-même.
Bien sûr, il y aura des tentatives déchues et des succès en demi-teinte.
Bien sûr, parfois la peur aura raison de notre ardeur.
Mais il y a probablement plus de beauté de perdre en étant soi plutôt que de gagner en se perdant.
Alors ne faisons pas de compromis avec notre identité.
Soyons intransigeants avec ceux qui voudraient la lisser, la normaliser, au lieu de nous encourager à la sublimer.
Cultivons notre rareté pour s’en trouver émerveillé.
Quant à ceux qui nous critiqueront, qui nous moqueront, qui nous mépriseront.
Désarmons-les par notre puissance de vie, par l’envie de vivre au plus proche de nous-mêmes et non loin de ceux qui ont les mêmes aspirations.
Dans cette ère d’incertitude, où nos visages sont aussi masqués que nos lendemains, réécoutons nos vérités pour pouvoir mieux les partager, et même les questionner.
À défaut de pouvoir s’enlacer, s’embrasser et tous se rassembler, gorgeons-nous d’authenticité.
Engageons-nous sans réserve ni effroi, dans l’immense aventure d’être soi.
Texto original.Sem IA
Tradução: Fred Borges
A coragem de ser você mesmo e diferente.
Ser diferente não é bom nem ruim. Significa apenas que você é corajoso o suficiente para ser você mesmo” – Albert Camus
Tenha a audácia de ser você mesmo, de incorporar sua profunda identidade em um mundo onde os padrões ainda são padrões...
...Onde a afirmação da singularidade, se for oficialmente encorajada, não é menos perpetuamente controversa.
Como se, ao buscarmos o que há de mais verdadeiro em nós mesmos, nos tornássemos culpados, culpados de perturbar ou incomodar, culpados de ser demais ou insuficientes.
Ser muito militante ou insuficiente.
Ser muito tolerante ou insuficiente.
Ser muito piedoso ou, inversamente, muito provocativo... Ou não o suficiente.
Ser muito livre ou insuficiente.
Sim… Que projecto profundamente ambicioso ser você mesmo numa sociedade onde as regras que nos extinguem estão disfarçadas de escolhas que nos restringem.
Que desafio permanente carregar a chama das nossas convicções sem incorrer no risco constante de queimar as nossas asas.
Mas não é melhor queimar do que ser consumido?
Escolher-se em vez de abandonar-se?
Não é melhor perder o que você tem do que perder o que você é?
São tão inspiradores e entusiasmantes aqueles que, de ontem até hoje, ousaram ser irreverentes, ousaram levantar-se em nome dos seus ideais em vez de se submeterem a quem os queria amordaçar.
Todos aqueles que quebraram tetos de vidro.
O que todos eles têm em comum é que tiveram a coragem de serem eles mesmos, apesar das adversidades.
E talvez a mais bela homenagem que lhes possamos prestar esteja na defesa das nossas sensibilidades, das nossas origens, das nossas preferências, dos nossos amores perturbadores.
Talvez a mais bela homenagem nada mais seja do que ouvir o que grita lá no fundo de nós.
Em direção às ideias que nos animam e às vezes até nos prejudicam, pois é impossível nos livrarmos delas.
Porque a mais bela homenagem não é tentar silenciá-los.
É provável que a obra mais bela que cada ser humano é capaz de criar seja aquela que deverá criar a partir de si mesmo.
É claro que haverá tentativas fracassadas e sucessos
É claro que às vezes o medo leva a melhor sobre o nosso ardor.
Mas provavelmente há mais beleza em perder sendo você mesmo do que em ganhar perdendo-se.
Portanto, não vamos comprometer a nossa identidade.
Sejamos intransigentes com aqueles que gostariam de suavizá-lo, normalizá-lo, em vez de nos encorajar a sublimá-lo.
Cultivemos nossa raridade para nos surpreendermos com ela.
Quanto àqueles que nos criticarão, que zombarão de nós, que nos desprezarão.
Desarmemo-los com a nossa força de vida, com o desejo de viver o mais próximo possível de nós mesmos e não longe de quem tem as mesmas aspirações.
Nesta era de incerteza, onde os nossos rostos estão tão mascarados como os nossos amanhãs, voltemos a ouvir as nossas verdades para que possamos partilhá-las melhor e até questioná-las.
Na falta de poder abraçar, beijar e todos se unirem, vamos nos empanturrar de autenticidade.
Comprometamo-nos, sem reservas nem medos, na imensa aventura de sermos nós mesmos.
Saphia Wesphael*
*Formada em filosofia.
Por sua vez colunista poética no LN24, canal de televisão belga, depois no Canal+ no programa Clique, dedica-se hoje sobretudo à criação artística, incluindo a escrita.
**Cantor Belga de nome: Paul Van Haver que canta em Francês, mas apesar de não ser francês,é responsável por um das maiores alavancagens da divulgação e disseminação da francofonia no mundo em tempos recentes.
Tumblr media Tumblr media Tumblr media Tumblr media Tumblr media
0 notes
kyghq · 11 months
Text
Tumblr media
Você já ouviu falar sobre a LILIYA HUANG? Ouvi dizer que é uma pessoa… interessante. Ela estuda lá no Departamento de Música, acho que tá no 3º ano do curso de Piano, já fez 22 anos, até faz parte do Lyrium Ensemble. Ainda não sabe? Bom, não sei muito mais sobre. Ela realmente tem um rosto pra fama, até se parece com aquela Ning Ning, do Aespa. Ah! Acho que tenho o twitter dela aqui, é @kyglili. Às vezes, quando falamos assim, eu penso que queria ser uma formiguinha porque morro de curiosidade para saber como foi a entrevista dos outros. Você consegue imaginar?
Como você já deve saber, na Kyonggi University prezamos conhecer bem e manter uma relação próxima com o nosso corpo estudantil, então por que você não me conta um pouco de como você chegou aqui? Começando por seu interesse pelas artes. Você descobriu esse interesse sozinho, tem familiares no ramo, teve alguma influência? Algum professor, colega…
A primeira vez que tive contato com o piano foi aos 6 anos, quando minha mãe resolveu contratar um professor particular para que eu tivesse mais o que fazer além de atrapalhar seu pilates, mas isso não vem ao caso… eu acho. Enfim, no começo fiz as aulas por obrigação, mas acabei me apaixonando por música clássica e aparentemente tinha um dom para a coisa. Não foi uma surpresa tão grande já que na minha família paterna existe uma violinista super famosa que não irei citar o nome aqui.
E como você acabou aqui hoje? É um desejo próprio? Um sonho, talvez. Ou você quer sair correndo por essa porta agora? [risos] Não se preocupe, você não seria o primeiro artista que sonhava em ser advogado, por mais estranho que isso soe.
A verdade? Queria novos ares. Estava cansada de Moscow e do controle que minha mãe parecia ter sobre a minha “carreira”. Além do mais, não quero ser associada com a minha avó, preciso fazer o meu próprio nome. A Coreia do Sul me pareceu… convidativa? Não sei bem, mas não me arrependo de estar aqui… Na KYG, digo.
Certo, certo. E você já teve algum treinamento profissional, ou a Kyonggi será sua primeira experiência? Somos um ótimo lugar pra começar, você sabe, vários dos nossos alunos chegam até nós apenas com seus talentos brutos. Você diria que é natural no que faz, ou do tipo que precisa de muito esforço, ou uma mão forte para te guiar? Como você descreveria sua personalidade, no geral?
Hm, não quero soar tão… presunçosa? Mas diria que sou uma pianista nata. Não há nada que meus dedos façam melhor do que tocar aquelas teclas como em um passe de mágica. Estudei em escolas voltadas para a música clássica em Moscow e participei de pelo menos uns 60 recitais? Isso conta como experiência profissional, não é?
Tudo okay então, candidato. Essa fase é mais uma conversa do que um teste em si, só para te conhecer melhor, perceber onde você se encaixa na nossa instituição. Temos espaço para todos, de qualquer forma! Nós vamos nos encontrar novamente, fechado? Te vejo nos palcos!
0 notes
whitewaterpaper · 4 years
Text
Knives Out (2019) [US]
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Tumblr media
När deckarförfattaren, och tillika multimiljonären, Harlan Thrombey (Christopher Plummer) hittas död och blodig efter en födelsedagsfest så avfärdas det hela, trots att han har halsen avskuren, som ett självmord. Privatdetektiven men utredningen tar ny fart när privatdetektiven Benoit Blanc (Daniel Craig) kopplas in på fallet av en anonym källa. Till herrgården kallas samtliga som var på gården under festkvällen. Vilket inkluderar den odräglige sonsonen Ransom (Chris Evans) som sägs ha lämnat festen tidigt och sjuksköterskan Marta (Ana de Armas). Men även som död har Harlan kvar några plottwists att servera...
Riktigt underhållande liten deckare som både hyllar genren, parodierar den och ställer upp ett klassiskt "Vem gjorde det?". Benoit Blanc är kanske inte Daniel Craigs bästa rolltolkning, och är kanske den stora anledningen till att det här känns som en seriös deckare och parodi på en och samma gång. Men det åsido så är det en ensemble intressanta skådespelare som man fått ihop till den här filmen och samtliga gör väldigt bra ifrån sig. Framför allt är det intressant hur man samtidigt som polisutredaren och Benoit frågar ut de misstänkta så får man ser deras minnesbilder från dagen innan festen -- och man inser att allt inte var guld och gröna skogar (så klart) i Harlans familj. När upplösningen närmar sig radar twisterna upp sig och man inser snabbt att det här -- liksom Agatha Cristies "Poirot" är en gåta man skall lockas till att försöka lösa tillsammans med detektiven -- men egentligen inte helt lyckas. Gillar definitivt att Jessica Fletcher / Mord och inga Visor har en liten cameo i ett vardagsrum.
Väldigt kulig take på en klassisk deckare. Med flera bra skådespelare och där man vågar låta karaktärerna vara både genuint mänskliga och ändå ha sina egna planer. Och framför allt som min mamma brukar säga: det är vid bouppteckningen som gamarna tittar fram.
Tydligen finns planer på en Knives Out 2, inte mycket är känt mer än att Daniel Craig återvänder till rollen som Benoit Blanc.
Länkar.
Filmen @ DuckDuckGo.
Filmen @ IMDb.
Filmen @ Vodeville.
Filmen @ Play Pilot.
17 notes · View notes
comporsilencios · 3 years
Text
UM MASSACRE EM PARIS
você pode não fazer nada
que é uma ação que se resolve em si mesma 
você pode estar no trabalho
você pode não saber o que é Charlie Hebdo
quem: um homem rico, um senador da république
você pode não falar francês
você pode ter certeza da pronúncia
Tchárli à l'anglaise, Ebdô à la French 
você pode não saber o que é um hebdomadário
você pode não saber o que é um arrondissement
você pode não saber que a av. Paulista fica a 9401,51km do 20º arrondissement
a 9401,51km de distância
você pode se sentir desconfortável 
você pode ver os cartuns que seus amigos postam no Facebook
você pode ver os cartuns dos cartunistas mortos
você pode rir 
você pode nunca abrir uma edição do Charlie
você pode achar de mau gosto
você pode achar de péssimo gosto
você pode concordar com o Christopher Hitchens
você pode ser um enfant terrible
você pode achar melhor não mexer com a religião dos outros
você pode não querer saber quem são os Le Pen
você pode saber que nem todo mundo é terrorista
você pode achar os desenhos tão banais 
você pode ler as notícias sobre o ataque
você pode ler os live updates do NY Times e do Guardian
você pode ser um homem branco vivendo no Brasil
você pode ser uma mulher branca vivendo
você pode ser um homem muçulmano
você pode ser uma mulher muçulmana
você pode ser um bisneto de muçulmana
você pode ser um homem mulato nascido no Brasil
você pode ser um homem coreano recém-chegado ao Brasil
você pode ser um menino de Moçambique 
você pode ver repetidas vezes na TV um homem branco
sendo carregado de maca até uma ambulância
você pode notar que os tênis dele são Adidas
você pode nunca mais esquecer que os tênis eram Adidas
pretos com 3 listras brancas
e que ele estava sem camisa 
você pode ver repetidas vezes na TV
o policial deitado tomando tiros
nos headphones os tiros são tão altos
você pode arrancá-los de um susto 
você pode ver repetidas vezes na TV
um filminho de celular feito por amadores
no topo de um prédio
você pode ter amigos em Paris
você pode ter conhecidos em Paris
você pode não conhecer ninguém em Paris 
você pode pensar somos viciados em informação
você pode ter vontade de comprar cigarros depois de 10 anos sem fumar
você pode comprar cigarros quando sair do trabalho
você pode andar ida e volta na avenida
você pode pegar chuva na ida
você pode não pegar chuva na volta
você pode notar a fronteira azul/cinza no céu
você pode imaginar que a chuva anda mais rápido que
você pode ver como a noite vem caindo
você pode saber que já é madrugada 
você pode ouvir Mendelssohn
você pode ouvir Eduardo Paniagua e o Ibn Baya Ensemble
você pode ler as mesmas notícias cinco vezes
você pode ouvir os statements dos heads of state
você pode não se importar tanto com o que dizem 
você pode ler que uma mulher que trabalha no prédio
mandou uma SMS a um amigo dizendo
estou viva há muita morte ao meu redor
sim, eu estou lá os jihadistas me pouparam
você pode ficar intrigado com o estou lá
você pode não saber o que é Allahu Akbar 
você pode querer ligar para a sua mãe
você pode olhar os meninos tão atléticos na rua
você pode pensar que o seu gosto para homens é clássico
você pode ter um gosto grego para homens
você pode ao mesmo tempo ser lucian-freudiano em mulheres
você pode ver que o mundo também tem gorduras e descolorações
você pode preferir o mundo 
você pode ver que ninguém está arrancando os cabelos em SP
você pode ver a fila de carros para entrar no shopping
você pode ver que o labrador do seu vizinho está crescendo
ainda ontem era filhote 
você pode não dizer nada no Facebook
você pode não ler os comentários que deixaram nas notícias de Facebook
você pode ser de esquerda
você pode se espantar com um corte de cabelo na rua
você pode ler o que um grande crítico disse
você pode achar uma pena as mortes do Wolinski do Cabu
você pode pensar porém na arrogância ocidental
você pode pensar de fato na arrogância ocidental
você pode se perguntar se um brasileiro é ocidental 
você pode se sentir ocidental
você pode não sentir nada
você pode ouvir uma palestra de 40min do Edward Said
você pode se sentir pós-colonial
você pode achar que é cedo demais para o Said
você pode lembrar que ele falou dos atentados de Oklahoma City
você pode não saber quem bombardeou Oklahoma City
você pode comprar pasta de dente
você pode sorrir com a promoção
você pode ler na revista Jacobin
que é melhor se preparar
você pode ver que já vem o coice antimuçulmano
você pode pensar ai a Europa se avacalhando
você pode achar que é cedo demais
você pode pensar nos limites do humor
você pode sentir nojo do sangue desenhado nos cartuns-tributos
você pode ver uma fotos dos seus amigos no topo da pedra do Leme
você pode acompanhar até às 21h41 Tignous Cabu Charb,Wolinksi +8 
você pode lembrar que os últimos anos não têm sido bons
você pode checar as notícias da Petrobrás
você pode checar todos os sapos do Panamá morreram
você pode ler os ensaios do Foster Wallace sobre tênis
você pode não ficar obcecado com o Charlie Hebdo
você pode lembrar que têm feito novos amigos
você pode lembrar que amanhã já é quinta-feira
você pode tomar espumante porque acabou a cerveja
você pode se sentir mal porque espumante é bebida de festa
você pode tomar espumante num copo de requeijão
você pode querer fazer um brinde ao Jonathan Swift
você pode de repente sem saber bem por quê
você pode desenhar um pequeno Maomé secreto em seu caderno.
~ Victor Heringer
3 notes · View notes
burlveneer-music · 4 years
Audio
Modulation Necklace: New Music from Armenia - compilation of modern classical works (New Focus Recordings)
Violinist Movses Pogossian has assembled this illuminating collection of contemporary music from Armenia, “Modulation Necklace," revealing a vibrant repertoire whose aesthetics are as outward looking as they are grounded in their reverence of a centuries old culture. In his liner notes, Pogossian acknowledges the long shadow that the Soviet Union cast on Armenian composers during its reign — this recording celebrates this generation’s liberation from those constraints. The composer Tigran Mansurian played a pivotal role in connecting the threads of this Armenian new music tradition, both by literally introducing Pogossian to musicians involved in the project, but also in his courage and leadership to explore Western and later older Armenian sources for inspiration during the Soviet era. The performers heard here are drawn from Pogossian’s Dilijan Chamber Music Series, the Lark Musical Society, as well as the flagship group of UCLA’s Armenian Music Program, the VEM Ensemble. Though he is only performing on the opening track, one senses Movses Pogossian’s understated artistry throughout this engaging collection. “Modulation Necklace” reveals a healthy Armenian contemporary musical community that testifies to the long and complicated history of this rich culture at the juncture of Europe and Central Asia.
4 notes · View notes
Text
Three Minutes to Eternity: My ESC 250 (#96-95)
Tumblr media Tumblr media Tumblr media Tumblr media
#96: Ami Aspelund -- Fantasiaa (Finland 1983)
“Tää onko fantasiaa, vai alku ihastuksen? Hän koiraa silittää ja minä katson kadehtien,”
“Is this a fantasy or the beginning of a crush?, He strokes the dog and I watch jealously”
This is the basic premise of the song--it's not a deep one by any means, but it works oh so well! The orchestration blows me away with how much power the strings have, and I love the drama in it. In addition, Fantasiaa is in the minor key, in comparison to the major key in her older sister's Lapponia (#113), which hint at the tension inside the song. The backing vocalists also do their jobs in A bit ABBA-esque (in a time where they went out of vogue, as they broke up just a year before), but still really delicious.
Compared to Monica, Ami is a bit more charming and mischievous, in that she entertains the audience with her dramatic presence and clear eye. The dress on her, on the other hand, might not have as aged well as she liked--when Ami first got it, she liked for being super feminine and sophisticated (I particularly liked the gloves and color scheme of this ensemble). When she saw the whole clip later on, she then realized it wasn't the most runway-worthy dress of the night.
If you haven't noticed, there's a persistent trend of Finland sending great songs during odd-numbered years during the 1970s and 1980s (not you, Reggae, OK); however, they end up getting underrated by the juries. Ami hinted it might be because of how Finland sends minor-key songs in Finnish, but considering how modern-day winners are such, and how great Fantasiaa is, I don't think that's the case.
Personal ranking: 4th/20 Actual ranking: =11th/20 (with Italy) in Munich
Tumblr media Tumblr media Tumblr media Tumblr media
#95: Vânia Fernandes - Senhora Do Mar (Negras Águas) (Portugal 2008)
“Senhora do mar, Ante vós, minha alma está vazia, Quem vem chamar a si o que é meu?, Ó mar alto, traz pr'a mim, Amor meu sem fim,”
“Lady of the sea, Before you, my soul is empty Who comes and takes what is mine? Oh high sea, bring me My endless love”
Portugal is usually associated with several things—saudade, the sea, and spirituality. The first is a famously untranslatable word with feelings of nostalgia for something long gone. The second is how Portugal is the westernmost-nation in Europe; their position in the Atlantic Ocean allowed them to leave the Mediterranean trade route the Ottoman Empire monopolized to access them via the Indian Ocean (yes, I wrote a paper on this). And the third connects back to Portugal's Catholic tradition , with the Lady of Fatima appearing in a field over one hundred years ago (and prophecying about nuclear warfare...)
Together, with the help of a Croatian composer, they form a melancholic song with a fado-like bent in the melody. Based on what I've mentioned before, it could come off as somewhat contrived, and I find myself wavering on whether I truly love Senhora do mar that much. It works because of the sorrowful lyrics (again, the religious references work because it conveys the tragedy of her situation, haha) and how Vania implores the Lady of the Sea for her lover's rescue.
Finally, the performance is fantastic--the backing vocalists add a theatrical bent to the staging, which simultaneously adds a choir for Vania and further insists for her request to be answered. For that, it earned the country their first trip to the grand final!
Personal ranking: 3rd/43 Actual ranking: 13th/25 GF in Belgrade
1 note · View note
armeniaitn · 4 years
Text
UCLA Armenian Music Program – A Year in Review
New Post has been published on https://armenia.in-the.news/culture/ucla-armenian-music-program-a-year-in-review-40150-28-07-2020/
UCLA Armenian Music Program – A Year in Review
Tumblr media
The 2019-2020 academic year was filled with new achievements and milestones for the Armenian Music Program, despite the unique set of challenges imposed by the COVID-19 pandemic this Spring.
A notable development for the Program was the expansion of its academic branch, with two new courses that created a space at UCLA for the exploration of Armenian folk music and traditions: a graduate seminar taught by Melissa Bilal, Distinguished Research Fellow at UCLA Center for Near Eastern Studies and a Lecturer in the Department of Ethnomusicology, and the Armenian Music Ensemble taught by Armen Adamian, UCLA Ethnomusicology Ph.D. student.
The Ensemble, which had its inaugural offering in the Winter Quarter, provided students and the extended community with the opportunity to learn traditional songs, dances, and instruments while sparking interest in the traditions of Armenian ethnographic heritage. Creatively coping with the constraints of the lockdown, students learned how to sing traditional Armenian songs by transcribing and conceptualizing melodic structures and lyrics in different dialects during virtual classes.
An example of creative transcription of the melody of the folk song Zulo, by Alexia Hatun.
Similarly, Armen Adamian, the instructor of the Armenian Music Ensemble, Natalie Kamajian (Culture and Performance Ph.D. student), the instructor of the dance-portion of the ensemble, and collaborator Haik Adamian created a tutorial for the folk dance Gyovnd to continue teaching dance while social distancing.
[embedded content]
The VEM Ensemble
While members of the Armenian Music Ensemble were exploring Armenian folk music, the new members of the VEM Quartet began their exploration of Armenian classical music, kicking off the year with outreach performances for UCLA, as well as local Armenian High school students. During the Spring quarter, VEM members continued to stay active and expand their repertoire by learning solo works by contemporary Armenian composers. The VEM Quartet collaborated to create a virtual performance of Komitas’ Kaqavik for the “Gems of Armenian Music” Fiat Lux class. Additionally, Mezzo-soprano Danielle Segen, created a few beautiful video recordings of “Oror” by Komitas, “Manushakin” by G. Chitchian, and of the ancient Armenian Tagh “Horzham”, in collaboration with pianist Victoria Simonyan of the Lark Musical Society, our Community Music Partner.
The VEM Quartet’s performance of Kaqavik for the “Gems of Armenian Music” Fiat Lux class Spring 2020
Modulation Necklace
One of the standout accomplishments of the year has been the release of Modulation Necklace, a CD of Armenian Music, by the prominent label New Focus Recordings. The album was recorded at UCLA’s state of the art recording studio and features UCLA VEM Ensemble along with internationally renowned musicians. The CD received critical praise from a variety of national and international publications, including Fanfare Magazine and Records International. “The musicianship is of the highest quality” -Fanfare Magazine “An attractive and fascinating recital of works by Armenian composers that showcases the wide variety of styles in what is evidently a vital and inventive contemporary music scene in Armenian culture.“ -Records International “Most satisfying” -Textura “Touches both the mind and the heart…This disc turns out to be full of interesting music, well written and exceptionally well-executed by all concerned. Very highly recommended!” -The Art Music Lounge “…Modulation Necklace retains relevance and interest throughout… It is a most stimulating set.” -Capplegate Classical-Modern Music Review
2020-2021 Academic Year
Looking forward to the upcoming academic year, Director of the Program, Movses Pogossian, is excited to announce that four different Armenian Music classes will be offered in 2020-2021. Introduction to Armenian Music taught by Karenn Presti, Armenian Music Ensemble taught by Armen Adamian, and Music and Intersectionality in the Mediterranean taught by Melissa Bilal (guest lecturer from the American University of Armenia), and Masters and Masterpieces of Armenian Classical Music taught by Movses Pogossian, Director of the Armenian Music Program.
Tigran Hamasyan leading a workshop with UCLA School of Music students Winter 2020
The Armenian Music Program also anticipates welcoming back the world-renowned jazz pianist, Tigran Hamasayn, during the winter and spring quarters, for a series of workshops on improvisation. Hamasayn’s new album, The Call Within, which was also recorded at UCLA, will be released this August.
With progress towards fighting the pandemic, the Program is hopeful that live performances will return and the VEM Ensemble will continue its busy outreach program, culminating with a return to Armenia in June 2021. Finally, the Program is looking forward to recording a second CD highlighting the works of contemporary Armenian composers, a “sequel” to Modulation Necklace.
VEM Quartet Outreach to AGBU Vatche & Tamar Manoukian High School Fall 2019
Armenian Music Program’s classes, concerts, tours, collaborations, and recordings have been possible thanks to the assistance and encouragement of its community partners and supporters. Members of the Program are excited to continue the performance, scholarship, and celebration of Armenian Music heritage at UCLA.
Read original article here.
0 notes
raulmottajunior · 4 years
Photo
Tumblr media
O passaporte já está na mão. O que eles vão levar na mala? Sonhos, muitos sonhos. O destino é a Alemanha, terra de Beethoven, de Bach, da Filarmônica de Berlim. Os olhos de quatro membros da Orquestra de Rua, todos de comunidades da Zona Norte e do Centro, brilham quando eles contam que foram convidados para um intercâmbio cultural. A experiência, prevista para julho, terá a duração de duas semanas e passará pelas cidades de Colônia e Essen. — Na hora em que soube do convite, fiquei em choque, chorei à beça. Tenho vontade de ir para a Alemanha desde que comecei a estudar música clássica, aos 14 anos, num projeto social no Morro dos Macacos, onde moro — conta Jéssica D’Ornellas, de 22 anos, que toca viola. Leia mais:Casarões antigos na Tijuca guardam a história do design e abrigam rodas de choro e ensaios de peças A ideia do intercâmbio partiu da produtora cultural carioca Roberta Lacerda, radicada na Alemanha, onde fez um mestrado em Mídia. Ao ver na internet um vídeo da Orquestra de Rua tocando Música Popular Brasileira no metrô com instrumentos eruditos, ela sentiu vontade de ajudá-los a desbravar novos trilhos. — Sou de classe média, tive a chance de estudar aqui na Alemanha, por que esses jovens carentes não poderiam? É importante dar oportunidade a artistas brasileiros que estão na batalha — destaca Roberta. Os jovens conhecerão universidades de música da região, se apresentarão para alunos, ensaiarão com grupos de música de câmara locais e tocarão com a orquestra alemã Ensemble Unterwegs, que deverá vir ao Brasil no ano que vem. — Vamos aprender música alemã e ensinar música brasileira. Também quero muito tocar para um professor alemão, para ele me dar instruções. A música não tem idioma, é universal — afirma Glaucia Maciel, de 20 anos, moradora do Morro da Providência que aprendeu a tocar violino aos 14, num projeto social. Para pagar os custos da viagem, o grupo fez uma campanha de financiamento coletivo na internet, que, até agora, arrecadou pouco mais de um quinto da meta de R$ 25 mil. As doações poderão ser feitas até amanhã através do link vaka.me/814201. A Orquestra de Rua surgiu em junho de 2017, meio por acaso, quando os jovens saíam de uma apresentação na Gávea, na Zona Sul. Sem dinheiro para comprar a pizza que desejavam, pegaram os instrumentos e tocaram ali mesmo, na via principal do bairro. Arrecadaram o que precisavam, mas a pressa de voltar para casa os fez desistir do lanche. A semente, no entanto, já estava plantada. — Não imaginávamos que uma pizza nos levaria tão longe. Estou muito feliz. Agora, o céu é o limite — diz Lucas Freitas, de 22 anos, que aprendeu a tocar violoncelo no mesmo projeto social onde Jéssica estudou, no Morro dos Macacos. Desde então, os jovens, que fazem faculdade de Música (parte na UniRio, parte na UFRJ), vêm colhendo frutos da dedicação — eles chegam a ensaiar quatro horas por dia, com instrumentos emprestados pelos projetos sociais que frequentavam. Foram convidados a tocar num congresso sobre direitos humanos e nos 28 anos do Estatuto da Criança e do Adolescente em Porto Velho, Rondônia, e integraram a programação de uma feira no Pavilhão de Exposições do Parque da Cidade em Brasília. Também participaram, como músicos contratados, da temporada passada do “The Voice Kids”, da TV Globo. Saíram até nas páginas do jornal “The New York Times”. — O repórter nos achou no Instagram e quis contar a nossa história. Ficou uma semana nos acompanhando, foi à nossa faculdade, à nossa casa. Nós nos sentimos o máximo, né? Porque é um jornal com projeção no mundo inteiro — frisa Juliane Nascimento, de 22 anos, moradora da Mangueira que toca violino e é cria do projeto social Cartola. Mas a maior conquista até agora, eles contam, foi ter tocado, este mês, para os jovens internos do Departamento Geral de Ações Socioeducativas (Degase), na Ilha do Governador. — De alguma forma, eles podem se inspirar na gente. Viemos do mesmo local que eles, temos a mesma situação financeira. A diferença é que tivemos a oportunidade de aprender a tocar um instrumento. Conseguimos mostrar que eles podem se reinserir na sociedade — afirma Glaucia. Fonte: Globo Postado por: Raul Motta Junior Foto: Pedro Teixeira / Agência O Globo
0 notes
whitewaterpaper · 5 years
Text
Kitty i Spökhuset / Nancy Drew and the Hidden Staircase (2019)
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Hmm. Jag var övertygad om att @kulturdasset​ sett den här filmen... Hittar ingen post för den...
[ IMDb | Vodeville ]
Tumblr media
VAD? Efter sin frus död beslutar sig Carson Drew att lämna Chicago och börja om på nytt med sin dotter i River Heights. Men för 16-åriga Nancy/Kitty Drew är livet på orten tråkigt. Hon längtar efter spänning, äventyr och möjligheten att göra skillnad. Nancy/Kitty får den chansen när hon blir ombedd att lösa mysteriet med spökandet på herrgården Twin Elms. Kan hon förklara de knarrande fotstegen, exploderande glödlamporna och den kusliga varelsen? [MovieZine.se] Familjeäventyr signerat Katt Shea baserad på boken med samma namn¹ av Carolyn Keene, boken har bearbetats för film (och uppdaterats till modern tid) av Nina Fiore John Herrera.
VEM? 2019 års Nancy/Kitty är fortfarande en tjej med skinn på näsan och som inte räds att hamna i trubbel för den goda sakens skull. Här har man även gjort henne till lite av en pojkflicka (vilket funkar bra). Sophie Lillis gör en Nancy/Kitty som inte är fullt lika näsvis och besserwisser som inkarnationen från 2007. Zoe Renee och Mackenzie Graham gör rollerna som bästa vännerna George och Bess, där det känns som om karaktärerna utvecklats närmare till att vara lite mer än bara bihang till Nancy/Kitty. Speciellt Bess är med sitt intresse för kemi ett lyft. Sam Trammell gör en bra roll som Carson Drew, så bra att han faktiskt påminner lite om hur jag uppfattat honom från böckerna. Drews hushållerska Hannah har stöpts om till Carsons syster, vilket funkar bra. I övrigt en stabil ensemble med en del ansikten som känns igen.
VAR? Så vitt jag minns är River Heights en fiktiv stad, vilket som så är det här den där den där typiska lilla orten ute på den amerikanska landsbygden som känns nästan tidlös. (Det är heller inte den första filmen som spelas in i Monroe, Georgia).
HUR? Jag kan ha läst boken vid något tillfälle, men jag är inte säker jag minns i så fall inte mycket av den. Av summeringar av böckerna att döma har man stuvat om en del, George och Bess verkar inte vara inkluderade i boken, medan Helen Corning nämns som Nancys/Kittys vän (jag uppfattar inget av mobbingintrigen heller, så det kan vara infällt för den moderna tiden). Det är dock en väl berättad film, där Nancy/Kitty är utåtriktad utan att vara påfrestande. Nancy/Kitty här vet mycket men framför allt har hon en stor förmåga att ta in intryck och sammanfatta dem till övergripande bilder. Hon vet mycket, men spottar inte fakta i tid som otid (något som förekom i filmen från 2007 men som jag inte direkt minns från böckerna). Överlag så följer den det regelverk man känner igen från böckerna, har man en gång läst en bok om Nancy/Kitty så känner man igen sig. Om än då att tekniken kommit en aning längre än sist jag stiftade bekantskap med Nancy/Kitty. Apropå teknik, jag gillar hur man lyckas inkludera moderna fenomen som smartphones, Instagram och internetmobbing i handlingen utan att mobiltelefonen kommer i vägen för den övergripande handlingen, Nancys/Kittys detektivarbete är fortfarande väldigt mycket hands-on. Filmmediet börjar så sakteliga få grepp om messande.
SÅ? Jag gillar det här, man har gjort en film som både är trogen sin förlaga och uppdaterad för en ny publik. Det är en trevlig liten film som på ett trevligt sätt sätter upp spelbrädet för en gammal karaktär i en ny tid. Och personligen skulle jag inte ha något emot en uppföljare.
NÄR? Den första adaptionen av den här boken kom redan 1939, jag skall erkänna att jag varit grymt nyfiken på den filmen ett tag. Den finns dock inte tillgänglig på någon av mina tjänster än vad jag kan se.
[1] Det existerar två versioner av den här boken, originalet från 1930 och en reviderad version som utkom 1959 där man bland annat korrigerat en del stereotyper. Tydligen var detta något som gjordes för alla de 34 första böckerna i serien. För mer information om vad som ändrades i boken se: bookmice.net
Tumblr media
34 notes · View notes
trendsdresscom · 4 years
Text
Brazilian Model Ericka Leite Flaunts Perfect Derriere In Multicolored Bikini
Brazilian model Ericka Leite recently took to her Instagram page and shared a hot bikini snap to wow her 5.5 million followers.
In the pic, the stunner could be seen rocking a neon pink-and-green bikini that allowed her to show off major skin. And as she struck a side pose, she put her pert booty and long, sexy legs on full display. Furthermore, but the risque ensemble also enabled the hottie to tease a glimpse of her sideboob.
Following her style and to ramp up the glamour, Ericka opted for a full face of makeup but since the photo shoot took place at the beach during the daytime, she chose subtle colors.
The application featured a beige-colored foundation that perfectly matched the model’s gorgeous skin tone. She wore a mauve shade of lipstick and finished her look with defined eyebrows. Her eye makeup could not be seen because she accessorized with a pair of orange sunglasses. Ericka also opted for a watch to keep it chic.
The model wore her long, raven-colored tresses down and allowed them to cascade over her back.
To her viewers’ delight, Ericka posted two pictures from the same shoot. In the first picture, she stared right into the camera while striking a side pose. In the second one, she provided her fans with a frontal view of her bikini, allowing her to put her cleavage on full display.
According to the geotag, the snap was captured at Miami Beach in Florida. The stunner included a long caption with her post, which was written in Portuguese. According to a Google translation, Ericka talked about women’s empowerment and how she discovered herself over the years.
“I will not stop loving myself until every part of me celebrates its victory in freedom. From the scars of my battles, wings will be born,” she wrote.
View this post on Instagram
“Há algum tempo, precisei encarar uma dificuldade imensa em lidar com o fato de não ser uma mulher fragmentada, que acolhe o discurso de estar sempre precisando de algo. Hoje, respeito e compreendo: sou inteira em minhas mil e uma particularidades. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ Ser destemida numa sociedade que venera o domesticado e julga o selvagem, sempre me pôs à prova. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ Caminho entre o profano e o sagrado, meio louca, nunca tive vocação pra santa, mas, confesso, sempre quis ser poderosa: daquele tipo de poder que vem de dentro. Já ouvi que mulher bonita não era inteligente. Já ouvi que mulher inteligente não podia ser bonita. Mas, mulher bonita é aquela que respira. Descobri esses tempos, conhecendo um monte por aí. Fui questionada, incontáveis vezes, sobre minha irrefutável capacidade de expressão. A verdade é que eu nunca estive intencionada a incomodar ninguém com minhas palavras, mas o preconceito teima em sentir-se intimidado. O mundo ainda não está preparado para as mulheres que fazem bom uso da voz. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ Eu não vou parar de me amar, até que cada parte de mim celebre sua vitória em liberdade. Das cicatrizes de minhas batalhas, nascerão asas. Voo lindo esse da vida. Vou longe.”⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀#TBT
A post shared by Ericka Leite (@erickaleiteb) on Feb 13, 2020 at 2:03pm PST
Within a day of going live, the snap garnered more than 23,000 likes and over 260 comments in which followers not only praised Ericka for her sexiness but also appreciated her meaningful caption.
“Don’t you get tired of being so beautiful?” one of her fans questioned.
“Wow, all I can say is that you are on fire!” another follower wrote.
“You are soooo beautiful and adorable, really. Classic pic!” a third admirer chimed in.
Other fans used words and phrases like “divine,” “goddess” and “slay all day” to express their admiration for the Latina beauty.
The snap was also liked by many of Ericka’s fellow models and influencers. These included Aylen Alvarez, Avital Cohen, and Shantal Monique.
(function (d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = "https://connect.facebook.net/en_US/sdk.js"; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, "script", "facebook-jssdk")); Source link
The post Brazilian Model Ericka Leite Flaunts Perfect Derriere In Multicolored Bikini appeared first on Trends Dress.
from Trends Dress https://trendsdress.com/2020/02/16/brazilian-model-ericka-leite-flaunts-perfect-derriere-in-multicolored-bikini/
0 notes
workingontravel · 4 years
Text
Jag har aldrig förut känt att jag inte vill
Här finns texten översatt till engelska. Jag träffade Maria Salah första gången på en utbytesträff för dramatiköversättning i Marseille för tio år sedan. Sedan dess har vi varit bekanta, och även arbetat tillsammans. Jag ville prata med henne om resandet mycket därför att hon är skådespelare och regissör med tydlig förankring i teatervärlden, snarare än i den frilansande dansvärld som många av intervjuerna i det här projektet kretsar kring. Därigenom ville jag ge ytterligare bilder av hur det turnerande livet kan se ut.
Vårt samtal berörde bland annat hur det är att vara anställd inom en både nationellt och internationellt turnerande institutionsteater i relation till vitt skilda komponenter i livet – så som separationsångest, rasism och åldrande.

 Maria Salah: 
 Tidigare har jag trott att jag inte har rest så mycket i jobbet. Jag brukade säga att jag bara jobbat utanför Stockholm en enda gång, nämligen hösten 2007 på Örebro länsteater. Och så kanske jag la till, nästan som inom parentes: Ja, och så har jag turnerat fyra gånger med Riksteatern. Det handlar nog om att jag har skådespelarvänner som har flyttat runt mycket mer än jag mellan olika städer. Att de bytt adress har gjort det väldigt synligt att de är borta, och med vissa av dem är det ofta svårt att hitta tid för att ses. Men jämfört med en vanlig yrkesarbetande person baserad i Stockholm har jag nog rest mycket. Mitt första teaterjobb fick jag 1989. Då reste vi till Bergen, Wien, Amsterdam, Bryssel och Frankfurt under bara ett par månader. Sedan har jag jobbat i Sydafrika – i Grahamstown och Johannesburg – nästan en hel sommar. Och jag har varit i Paris, Orléans, Marseille, Istanbul, Beijing och många svenska städer.
Jag tycker mig kunna se att det över tid har skett vissa förändringar kring resande i teatervärlden. Till exempel tror jag att samarbeten mellan olika institutioner och organisationer i Sverige ökar, och med det skådespelares rörlighet mellan olika län. Också inställningen till flygande har förändrats. Tidigare flögs det från Stockholm till allt norr om Gävle. Riksteatern är den stora turnerande teatern, och jag tror faktiskt att den förre chefen Måns Lagerlöf som person har haft stor betydelse för att man åker mer tåg nu. Katta Pålsson, producenten på Unga Klara, är också en sådan miljömedveten person som tagit beslut om att vi alltid ska åka tåg inom Sverige.

 Det fungerar förstås bra att ta tåget nationellt. Till Sydafrika och till Kina är alternativet att inte åka. Ärligt talat tror jag inte att kulturmänniskor i allmänhet kommer att avstå från den typen av arbetsresor om vi inte måste. Vi kommer bara prata om att vi har dåligt samvete, och det finns något koketterande med det. Jag tycker att man antingen ska avstå eller äga att man åker. Skam har aldrig lett någonvart. Jag hade kunnat säga att det går emot mina principer att åka till Sydafrika. Det gjorde jag inte, för jag ville dit. Nu är jag i och för sig inte lika säker på att jag vill det längre.

Därför är det lustigt att du ska intervjua mig just nu. Jag har alltid tyckt så mycket om att resa; jag har aldrig tidigare känt att jag inte vill. Men nu är det så. Och jag ska verkligen resa mycket i höst. Vi ska till Johannesburg, Kapstaden, Gävle, Sundsvall, Skellefteå, Halmstad, Göteborg, Malmö, Skara, Helsingborg och New York. Jag försöker verkligen hitta lusten, men istället känner jag mig trött av bara tanken på att resa. Jag vill inte ha en dålig kudde eller en säng som är för mjuk. Jag vill inte arbeta med att bemästra min bacillskräck. Jag vill inte sitta på en plats vid gången på ett tåg och i sex timmar oroa mig för att olika främlingar ska stöta till mig. Jag vill inte behöva leta efter en plats att äta på och sakna mitt rivjärn och mina ekologiska citroner. Jag vill inte ha en ny spelplats varje gång. Jag vill inte leta efter min loge eller dela en toalett med en massa andra. Jag vill bara vara ifred.

 Kanske handlar det bland annat om att bli äldre. När jag var yngre tyckte jag att det var fantastiskt att resa för jobbet, att bo på hotell och äta hotellfrukostar och se nya städer. Flygplatser har varit min favoritplats. För oss som har pass och kan röra oss fritt är flygplatsen allas och ingens, och jag har känt mig så full av liv när jag är på väg. Nu är jag femtiotvå år, och jag befinner mig mitt i klimakteriet. Det kan medföra att man känner oro. Jag har alltid varit lugn och stabil, men nu känner jag att alla intryck blir för mycket för mig. Dessutom arbetar jag i en ensemble där de flesta andra är i tjugo- och trettioårsåldern. De vill ofta göra andra saker än jag. Jag vill mest hitta ett bra matställe och kanske gå till ett Lamatempel. Och även om jag har bundsförvanter i det som förstår, kan jag känna mig ensam och längta hem.
Jag har haft en annan period när jag inte heller ville resa. I samband med attacken mot World Trade Center 2001 hände det någonting med kontrollen av oss som såg ut som folks idé om muslimer. Jag reste inte utomlands 2001-2008, för jag orkade inte utsätta mig för det. Att resa för mig hade alltid varit så positivt. Min kropp hade kunnat färdas vart den ville, och nu blev jag utpekad. 

 Det var teater som tvingade mig att åka till slut. Vi åkte till Paris för att spela en föreställning. Sedan kände jag att jag också ville åka till New York under tiden som Barack Obama var president. Då fick jag väl lämna de där fingeravtrycken då, fast jag inte tyckte om det. Och nu har jag även varit i Kina. Det var en absurd kontroll där. När vi gick som grupp genom passkontrollen var det okej, men när jag gick ensam eller tillsammans med en ännu mörkare kollega kunde folk vända sig om. Vid ett tillfälle tog en pappa tag i sitt barns ansikte och vred på det för att barnet skulle titta på min kollega. En gång var det en man som spottade efter oss. Rasismen var så otroligt explicit. Jag säger inte att den var starkare än här, men att den tog sig väldigt tydliga uttryck. Jag tänkte att det som hände där var ett synliggörande av vad som hela tiden rör sig under ytan här.
Det svåraste med att turnera med scenkonst är annars just att vara i grupp. Om det finns friktion i en grupp så förstärks den när man reser. Vanligen går ju alla hem till sitt, och det är tydligt att det man gör på arbetsplatsen är att arbeta. Men på turné blir alla sociala val laddade: det privata och det professionella blandas lätt ihop. Vem man ska äta glass med, vem man sitter med vid frukostbordet, vem man säger ”jag ska gå och köpa vatten” åt: Allting kan plötsligt betyda någonting.

 En annan svårighet är att upprätthålla en traditionell textteateruppsättning, speciellt när regissören inte längre finns där. Man kan börja sacka, ta pauser i replikerna, lägga till småord, olika saker som ruckar föreställningens kugghjul. Vissa regissörer ser inte det här som något problematiskt, utan tänker på det som en del av processen att skådespelarna tar över. Men för mig är det både en fråga om struktur och tydlighet, och en estetisk preferens. Om vi inte är tajta tillsammans, om jag släpar, då släpar allt. 

 Det finns många regissörer som aldrig kommer och tittar efter premiär. Jag har också själv gjort misstaget som regissör att komma mindre än skådespelarna hade önskat. Jag tror att man bör prata ihop sig inför varje ny uppsättning om hur ofta regissören ska komma: för sin egen skull, för skådespelarnas skull och för föreställningens skull – och att man bör förstå att detta är tre olika parter som kanske inte har samma behov.
Av institutioner som ordnar turnéer önskar jag mig generellt framförhållning, dialog och transparens. Jag önskar att de som fattar beslut både ser till individerna, och förstår det komplexa med att resa i grupp. Jag önskar mig kommunikation om vad som händer, att man frågar vad folk har behov av. Sedan kanske inte alla behov kan bli tillgodosedda, men att man åtminstone kommunicerar med alla och tar dem på allvar är en bra utgångspunkt. Du som fattar besluten ska vara medveten om att val av boende, färdmedel, spelplats och antal föreställningar i slutändan är beslut över andras liv.
Jag önskar också att vi kunde tala mer om vad det är för platser vi reser till. Vad är Borlänge nu, hur länge har Borlänge varit så, vilka är vår potentiella publik? Jag tycker inte att man talar nog om det, och här tror jag att någon skulle behöva ta en i handen och säga: ”Det här är också ett jobb och ska ske inom ramen för din arbetstid.” Det är en fråga om kvalitet att känna platsen man kommer till. Om vi kunde tänka kvalitet istället för kvantitet i resandet så skulle mycket vara annorlunda.
Min mamma har varit väldigt bra på att resa, också tillsammans med mig och mitt syskon. Jag tror att jag har lusten att röra på mig både från min mammas och min pappas sida. Min pappa kommer från en nomadfamilj i Djibouti. Men så lämnade han Djibouti och bodde i Frankrike, Tyskland, Holland. Och min gammelmormor föddes i Halland men flyttade till Hamburg i slutet på 1800-talet. Min morfar föddes i Hamburg. Han växte upp där och min mamma och hennes tre systrar föddes där, men efter kriget flyttade de till Sverige. Själv är jag uppväxt i Råcksta i västerort – Vällingby och Hässelby – men jag tänkte alltid att jag skulle bo utomlands när jag blev vuxen.
Direkt efter gymnasiet ville jag plugga på Sorbonne. Jag jobbade så att jag skulle ha pengar och jag fick ett stipendium. Pappa hade en djiboutisk vän i Paris som skulle se till att jag fick boende. Men det visade sig att den här vännen kände sådan skam över att han skilt sig att han inte berättade det för pappa, och att jag inte kunde bo hos honom. Jag blev tvungen att söka efter ett annat boende, som kostade. På grund av det halverades min budget och min studietid. Då hände någonting med min tillit. Sedan dess har jag känt att jag måste ha mycket egen kontroll över saker när jag är på resa.

Ett annat viktigt stråk på resa och i livet är frågor om avstånd och separation. Jag har jobbat långt upp i åren med separationssvårigheter.
Det lustiga är att jag nästan aldrig har varit tillsammans med någon där vi båda har varit på samma plats hela relationen. Min första partner var från Stockholm som jag, men då valde jag att åka bort och plugga. Min nästa partner träffade jag elva dagar innan han skulle bosätta sig i Amsterdam. Jag var så förälskad i honom, men när jag åkte och hälsade på honom mådde jag fruktansvärt efteråt, för att jag inte stod ut med ett sådant avstånd i mitt liv. Så jag stängde av honom, jag kunde inget annat. Nästa person jag träffade var en man som bodde i Hamburg. Då flyttade jag dit för att prova om det skulle gå, och jag var på väg att utbilda mig till översättare på universitet där. Men jag kände att jag var tvungen att ge teatern en chans, på svenska som är mitt språk, inte på tyska, så jag flyttade tillbaka. Ett tag hade vi en långdistansrelation. Det gick inte den gången heller. När jag sedan träffade en stockholmare igen tänkte jag: Vad skönt, då ska vi båda vara här. Men efter halva relationen fick han ett tvåårskontrakt i Uddevalla. Vi var faktiskt ihop de två åren då han var borta, men jag tror att det ändå påverkade. När han kom tillbaka tog det slut efter bara några månader.
Jag har som vuxen fått väldigt mycket hjälp av en vän med att bearbeta det här med separationer. Vi har känt varandra i över tjugo år. Jag tror att vi har ägnat nästan hälften av den tiden åt att säga hejdå. Ibland har jag fått säga hejdå sex, sju gånger. ”Vänta, hallå, hej!” Ibland har det varit jag som bestämt att jag skulle gå, han fick stanna, för jag ville inte vara den som blev lämnad. Ingen annan har hjälpt mig med det förut. Nu är jag mycket friare. Med honom kan jag säga ”hej, hej!”, och sedan är allt bra. Jag känner inte av saknaden av mina nära på samma sätt längre. Nu är det bara det där suget i magen i separationens ögonblick som är plågsamt. Jag tror att det är kopplat till det definitiva, att vi vet att döden kommer en dag.
Jag tror att min relation till separation som vuxen har blivit att jag klipper lite. Det gäller mina vänner också. Det finns några människor som jag verkligen gillar, men eftersom mitt yrke är så kommunikativt så förstärks kanske också behovet av att vara själv. När jag träffar dem är jag glad, och jag kan även tycka om att prata med folk på distans, speciellt med den nya teknologin där man talar ansikte mot ansikte. Men oftast tänker jag inte så mycket på dem jag inte träffar. Jag behöver vara mycket med mig själv. Då mår jag bra.
0 notes
celsokinder · 6 years
Video
Ensaio final para o Concerto da Orquestra Sinfônica de Franca (OSF), Octeto Vocal Ensemble OSF e Convidados. As 20:00 hs, Concerto de Aniversário - Franca 193 Anos. #Vem #OrquestraSinfonicaDeFrranca #OSF #ensemblevocalosf #maestronazirbittar #Franca193anos #governomunicipal #franca #compartilhareavancar #governogilsondesouza #FEAC #divisaodecultura #orquestra #orchestra #concerto #concert #mestredecerimonia #ceremonialist #presenter #insta #instapresenter #instaconcert #instagram #follow
2 notes · View notes
lisboabeat · 5 years
Text
30.04.19 Assembling Ribeira das Naus w/ Bruno Schmidt (UK)
Line up: Bruno Schmidt (UK) Joao Maria Anah MARY B Venue: Ribeira das Naus - Quiosque Date: 30.04.2019 Time: 5pm to 11pm.. Assemble Music is a Portuguese vinyl-only label that brings together some of the world’s most respected DJs and producers in the electronic scene. Founded in Lisbon in 2011 Assemble seeks to share the fruits of it´s network with listeners and dancers globally, through releases, podcasts and regular label showcases (the Assembling parties). Label´s catalogue include originals and remixes from artists like Studio 1 aka Wolfgang Voigt, Ricardo Villalobos, Vera, Baby Ford, Norken, Hakim Murphy, Vid Vai, St. Joseph, Daze Maxim, Desert Sky aka Edward, Activ-analog, Robin Ordell, Lerosa, Seuil and a lot more.
30.04.19 EUROPA BACK 2 BLACK - EUROPA'S XTRA DAY
facebook.com/Back2Blackdjs house-mixes.com/profile/back2black facebook.com/clubeuropa
30.04.19  5ª CLUB COLLECT 
30.04.19 FUSE All Night 2nd Anniversary: YAYA Fuse All Night 2nd Anniversary: YAYA ANALODJICA GILVAIA RAMBOIAGE THE SLUM VAGABUNDS                                                                                                                                                                                                                      Incrível como já se passaram 2 anos de Fuse All Night. Nesta noite especial de aniversário, reunimos todos os artistas Fuse pelos 2 pisos do Lisboa Rio. Um autêntico festim junto ao rio Tejo que conta ainda com a presença de YAYA, da Tamango Records.
30.04.19 LUX FRÁGIL PAULA TEMPLE X SHCURO
Paula Temple, uma das mais fundamentais vozes do momento, está de regresso a um Lux onde as crateras abertas pela sua última passagem ainda se fazem notar. O Shcuro aquece a pista.
01.05.19 EUROPA FREAKY FICTION – FIREFLIES
Próxima QUARTA 1 vamos começar mais um mês das inocentes Freaky Fiction @ Europa, desta vez em formato After do Dia do Trabalhador ;) Como headliner vamos poder ouvir um dos artistas Portugueses que mais tem trabalhado nos últimos tempos - Zorflux Blazed Live - o qual nos vem apresentar todas as novidades que têm saido dentro dos registos mais psicadélicos. Numa perspectiva mais nocturna vamos ter o regresso da Sharyhvar ૐ, a qual nos promete um set bastante viajante e envolvente...para o Warm Up vamos ainda ter o PsyBrain num registo mais intenso e progressivo. A deco fica a cargo da Free World Productions.
02.05.19  5ª CLUB AR LIVRE AFTER PARTY 
03.05.19 EUROPA LOLAH (AUS) ✚ GEAR - EUROPA'S CORE
facebook.com/listentololah soundcloud.com/lolahmusic facebook.com/Gear.Music soundcloud.com/geardj facebook.com/clubeuropa
03.05.19 5ª CLUB WLA GARCIA
03.05.19 LUX FRÁGIL LIFE CHANGING #8: LAURENT GARNIER X ALINKA
Ah, Monsieur Garnier, é tão bom tê-lo de volta! Life Changing, Probably #8 com Laurent Garnier, Alinka, Rui Vargas e Yen sung. Com a Carlsberg.
Info/Music@ facebook.com/djgilvaia soundcloud.com/gilvaia mixcloud.com/camposclaudino facebook.com/clubeuropa
04.05.19 Matiné na Linha 4º Aniversário
FRESHKITOS NEOPOP Electronic Music Festival
Analodjica Fuse Records
CRUZ bloop recordings
Hert Meninos da Linha
Dj Gandhi Meninos da Linha Cavaleiro  
Tudo começou em 2015, quando na brincadeira uns amigos organizaram uma festa épica e decidiram continuar a agitar a linha e que ao longo dos anos tem vindo a tornar-se em algo muito sério!
O mote era simples:Dançar e fazer dançar na linha nos cenários mais épicos, estava criada a Matiné na Linha! Depois nasceram os Meninos da Linha que já conta com muita festa e música produzida e lançada através da nossa editora! Para celebrar um dia muito especial para nós voltamos a um spot onde todos nós fomos sempre muito felizes,ao Bérrio mesmo à beira mar!
04.05.19
EUROPA FELIX DACAT ✚ NUNO DI ROSSO
Felix DaCat soundcloud.com/felix-dacat Nuno Di Rosso mixcloud.com/nunodirosso Europa
04.05.19 5ª CLUB DJ HONESTY
04.05.19 LUX FRÁGIL MOTOR CITY DRUM ENSEMBLE
Como produtor tem ajudado a manter viva a chama house, como Dj domina a pista com música de todas as cores e pulsações. Danilo Plessow, mais conhecido como Motor City Drum Ensemble/MCDE, é um dos pontos de referencia da musica de dança actual. Dirige o seu ensemble de um homem só desde 2008, altura em que lançou os primeiros eps de MCDE e começou a multiplicar actuações como Dj e a criar culto, mas a sua ligação à música começou antes. Danilo aprendeu a tocar bateria ainda em criança, depois descobriu o jazz na big band do liceu e foi pelo nu-jazz que começou a entrar na produção musical e a mergulhar na club culture. As suas influências vêm do som da Motor City (Detroit), soul, funk, jazz e techno, e de toda a música que fazem a história das últimas décadas. Nos discos e na atitude, podemos sempre confiar em MCDE para surpreender e manter viva a pista de dança. Texto: Isilda Sanches
0 notes