#Emil Lederer

[datenarche]

#Dokumentar #Ermittlung

► Tiefer Staat | QUANTUM 1 - Dirk Pohlmann | Dualer Staat - Tiefer Staat 2 - KenFM - Positionen | Der Tiefe Staat - Mythos oder Wirklichkeit

► Jetzt abonnieren LBRY | Telegram | Gab | Tumblr | Twitter | Instagram | Youtube | Bitte spenden Sie via PAYPAL einen Betrag zur Unterstützung dieses non-profit Projektes und der Speichertechnik unserer Datenarche

#Ausnahmezustand #Carl Schmitt #Deep State #Deepstate #Dirk Pohlmann #Dualer Staat #Emil Lederer #Ernst Fraenkel #Hans Morgenthau #KenFM #Macht #Olof Palme #Recht #Schweden #Tiefenstaat #Tiefer Staat #種TOP

[dancing-on-the-waves]

How Many Have You Read?

1 The Red and the Black - Stendhal 2 Penguin Island - Anatole France 3 Main Street - Sinclair Lewis 4 Babbitt - Sinclair Lewis 5 Absalom, Absalom! - Wm. Faulkner 6 As I Lay Dying - Wm. Faulkner 7 The Sound and the Fury - Wm. Faulkner 8 The Divine Comedy - Dante 9 The Aeneid - Virgil 10 One Day in the Life of Ivan Denisovich -  Aleksandr Solzhenitsyn 11 We -  Yevgeny Zamyatin 12 Brave New World - Aldous Huxley 13 1984 - George Orwell 14 Mother Night -  Kurt Vonnegut 15 Fearless -  Eric Blehm 16 Les Miserables - Victor Hugo 17 The Idiot -  Fyodor Dostoyevsky 18 The Brothers Karamazov-  Fyodor Dostoyevsky 19 Anna Karenina - Leo Tolstoy 20 The Bible - God 21 Dead Souls - Gogol 22 Of Mice and Men - John Steinbeck 23 East of Eden - John Steinbeck 24 Canterbury Tales - Chaucer 25 The Lord of the Rings - J. R. R. Tolkein 26 Plague Dogs - Richard Adams 27 Little Dorrit - Charles Dickens 28 Bleak House - Charles Dickens 29 The Last of the Mohicans - James Fenimore Cooper 30 The Deerslayer - James Fenimore Cooper 31 Of Human Bondage - W. Somerset Maugham 32 Black Beauty -  Anna Sewell 33 Pride and Prejudice - Jane Austin 34 The City of God - Augustine 35 The Gulag Archipelago -  Aleksandr Solzhenitsyn 36 Don Quixote -  Miguel de Cervantes 37 Bonhoeffer -  Eric Metaxas 38 The Federalist Papers -  Alexander Hamilton, James Madison, John Jay 39 Common Sense - Thomas Payne 40 The Rise and Fall of the Third Reich - Wm. L. Shirer 41 Macbeth - Shakespeare 42 Hamlet - Shakespeare 43 Frankenstein - Mary Shelley 44 The Good Earth - Pearl S. Buck 45 The War of the Worlds - H. G. Wells 46 The Invisible Man - H. G. Wells 47 The Time Machine - H. G. Wells 48 Lenore, or the Raven by E. A. Poe 49  The Fall of the House of Usher - E. A. Poe 50 A Descent into the Maelström - E. A. Poe 51 The Masque of the Red Death - E. A. Poe 52 Giants in the Earth -  Ole Edvart Rolvaag 53 Heart of Darkness - Joseph Conrad 54 Charge of the Light Brigade - Alfred Lord Tennyson 55 Paradise Lost - John Milton 56 Faust - Goethe 57 The Red badge of Courage - Stephen Crane 58 Maggie: A Girl of the Streets - Stephen Crane 59 The Jungle - Upton Sinclair 60  Germinal by Emile Zola 61 Atlas Shrugged by Ayn Rand 62 The Book of the Just by Eric Silver 63 The Rape of Nanking by Iris Chang 64 The Wave by Todd Strasser 65 Bury My Heart at Wounded Knee by Dee Brown 66 The Republic of Plato 67 Rolling Pennies in the Dark by MacKinnon 68 Witness by Whitaker Chambers 69 Foxe Voices of the Martyrs 70 The Ugly American by Lederer and Burdick 71 In His Steps by Charles Sheldon 72 The Mouse That Roared by Leonard Wibberley 73 Democracy in America By Alexis de Tocqueville 74 Aesop’s Fables 75 The Dark Room by Rachel Seiffeert 76 The Great Gatsby by F. Scott Fitzgerald 77 The Call of the Wild by Jack London 78  Moby Dick by Herman Melville 79 The Adventures of Huckleberry Finn by Mark Twain 80 The Iliad by Homer 81 The Odyssey by Homer 82 Vanity Fair by William Makepeace Thackeray 83 Fathers and Sons by Ivan Turgenev 84 You can’t Go Home Again by Thomas Wolfe 85 The Red Badge of Courage  by Stephen Crane 86 The Devil and Daniel Webster by Stephen Vincent Benet 87 The Diary of a Madman by Gogol 88 The Crucible by Arthur Miller 89 Lord Jim by Joseph Conrad 90 The Turn of the Screw and Daisy Miller by Henry James 91 Mutiny on the Bounty by Nordhoff and Hall 92 War and Peace by Tolstoy 93 The Octopus by Frank Norris 94 All Quiet on the Western Front by Remarque 95 Animal Farm by George Orwell 96 To Hell and Back: The Last Train from Hiroshima by Charles Pellegrino 97 Dresden 1945: The Devil’s Tinderbox by Alexander McKee 98 The Ox Bow Incident by Walter Van Tilburg Clark 99 The Bridge of San Luis Rey by Thornton Wilder 100 A journey to the Center of the Earth by Jules Verne 101 The Year of the Rat - by Mladin Zarubica

[sunflower-comingfrom-nowhere]

@fandom-daydreams-rp said:

"Ah, good morning Mr... Minett!" Emile spoke nodding having looked through his book happily, he sat back with a calm glance, his office had a lot of nerd stuff such as Steven Universe... He seemed like a nice therapist if a little zany

It was strange that Lucas found himself in front of the office of another therapist. Of course his usual therapist was still a person after all and had other tasks keeping his hands full. He could feel his whole body shaking; Lucas just didn’t know what to expect this session with someone new.

Boney nudged his side in Lucas’ leg softly; as if a way to encourage him to move and to help calm himself at the same time. A few more moments passed until Lucas opened the door to see the stranger sitting in front of him. This office was a strong contrast to how Leder’s looked; of course he displayed items he like. But not as bright and colorful like this.

#Damaged but growing [Lucas] #A loyal furry friend [Boney] #fandom-daydreams-rp

[alexhoghdaily]

ungdommensroedekors SØGES: LANGTIDSINDLAGTE UNGE

Til vores kampagne #SygtUng leder vi efter unge mennesker, der har været langtidsindlagte i psykiatrien eller på et hospital, og som har lyst til at medvirke i vores næste kampagnevideo til fordel for vores hospitalscaféer.

Vi leder efter 10-12 unge mennesker, som vil støtte op om den gode sag, og som har erfaring med at være langtidsindlagt. Man må gerne være tidligere bruger af en af vores hospitalscaféer, men det er ikke et krav. Dog må man gerne have nogle tanker omkring behovet for en ”sygdomspause” under indlæggelse og et frirum sammen med andre unge som på hospitalscaféerne.

Optagelserne foregår i et studie i København den 25. og 26. august, og i videoen medvirker også vores ambassadører, Vikings-skuespiller Alex Høgh og Sara, som driver vores hospitalscafé på Gentofte Psykiatriske Hospital.

Du kan se et eksempel på sidste års kampagnevideo på vores YouTube-kanal. Samme instruktør, Emil Monty, laver dette års kampagnevideo, med vores ambassadør Alex Høgh som med-instruktør, så man er i gode hænder 😊

Optagelserne finder sted i dagstimerne én af de to dage, og vi sørger for forplejning.

Kunne det være noget for dig, eller en du kender, så tøv ikke med at kontakte os på mail [email protected]. Så forklarer vi også nærmere om konceptet.

FAKTA: Ungdommens Røde Kors arbejder for, at langtidsindlagte børn og unge får et frirum på hospitalet, hvor man kan sætte sin sygdom på pause, lave aktiviteter og bare hænge ud med andre unge mennesker. Det gør vi med vores børne- og ungdomscaféer, som pt findes på 14 hospitaler og psykiatriske afdelinger landet over.

WANTED: LONG-TERM YOUNG PEOPLE

For our campaign #SygtUng, we are looking for young people who have been hospitalized for a long time in psychiatry or in a hospital, and who want to participate in our next campaign video for the benefit of our hospital cafés.

The recordings take place in a studio in Copenhagen on 25 and 26 August, and the video also features our ambassadors, Vikings actor Alex Høgh and Sara, who run our hospital café at Gentofte Psychiatric Hospital.

You can watch a preview of last year's campaign video on our YouTube channel. The same director, Emil Monty, is making this year's campaign video, with our ambassador Alex Høgh as co-director, so you are in good hands 😊

The recordings take place in the daytime one of the two days, and we take care of catering.

If it could be something for you, or someone you know, do not hesitate to contact us by email [email protected]. Then we also explain in more detail about the concept.

FACTS: The Youth Red Cross works to ensure that long-term hospitalized children and young people have a free space in the hospital, where you can pause your illness, do activities and just hang out with other young people. We do this with our children and youth cafés, which are currently located in 14 hospitals and psychiatric wards across the country.

#alex høgh andersen #instagram #photos #charity #ungdommensroedekors

[skrivaavmig]

Detta är till dig Emil För du och jag hade sex år tillsammans Det är med kärlek och sorg jag blickar tillbaka För ibland vet jag inte hur jag orkat Och det har nog förändrat mig Eller det har det garanterat gjort Jag minns  Ibland vet jag inte om jag någonsin kommer att glömma Alla gånger du blivit full Alla gånger jag gråtit  Jag minns när vi gick hem en kväll Vi gick igenom kyrkan i stan  Jag var så ledsen Det är en känsla som jag nog alltid kommer att minnas Det kändes som att jag gick sönder Det kändes som att min kropp skulle bryta ihop Vi kom hem Och den känslan släppte inte Du la dig  Eller jag vet inte om du spelade först Men sen la du dig Och du somnade Jag kunde höra dina andetag bli tyngre när du somnade Och jag låg där Jag låg i soffan och darrade Sedan minns jag Nyår hemma hos dina föräldrar Du blev så full  Du låste in dig på toaletten Jag hittade inte dig Tillslut förstod jag att du var där inne Så lyckades jag låsa upp dörren  Och där satt du  Du hade kräkts på dig själv Du satt på toaletten Med byxorna nere och kunde inte säga nåt  Du var så full att du inte kunde prata  Men du var för tung för mig  Jag försökte få dig till duschen så att jag skulle kunna duscha av dig  Jag ville ju inte att någon annan skulle se dig så där Jag var så ledsen den kvällen Varför behövde du göra så mot dig själv  Och mot mig  Sedan minns jag den kvällen Jag hade haft en jobbig kväll Så hade jag äntligen lyckats somna Så ringde du mig Du kunde inte slå portkoden Du var så full att du inte kunde komma in Jag gick ner och hjälpte dig upp Sedan la du dig i soffan  Jag somnade tillslut om med tårar i ögonen Jag minns att jag tänkte Hur mitt liv blivit såhär Sedan vaknar jag av att du hostar Du har somnat på rygg och kräkts över hela dig själv Jag springer upp och leder dig till duschen Jag blir hysterisk ledsen  Jag säger Att du kunde ha dött Du säger Att du inte hade brytt dig.

[anettetheresepettersen]

Revolusjonens fravær

Forestillingen Kven drap far min formidler nyanser i nære relasjoner bedre enn strukturell fattigdom og vold.

Franske Édouard Louis brakdebuterte i 2014 med romanen Farvel til Eddy Bellegueule. Romanen skildrer forfatterens klassereise, kanskje best illustrert gjennom navneendringen fra Eddy til Édouard, og familien skildres uten særlig omtanke. Med Hvem drepte faren min er det som om Louis forsøker å forsones igjen med fortiden, og særlig med faren.

Louis-regissøren. I 2015 iscenesatte Kjersti Horn Farvel til Eddy Bellegueule på nattklubben Jaeger i Oslo. Siden har Horn også iscenesatt Louis’ roman Voldens historie (2017), og nå altså Kven drap far min. Både sistnevnte og førstnevnte forestillinger er monologforestillinger, med Emil Johnsen som ‘jeg’-personen: Eddy som blir Édouard i første forestilling, og Édouard i Kven drap far min.

Mellom scenen og salen er det hengt en tynn plastduk, som et sceneteppe eller mer slik man pakker inn deler av rom når man pusser opp. Bak denne befinner utøver Emil Johnsen seg, i rollen som Édouard. Han er iført bukser, hvit singlet og et nokså tykt gullkjede rundt halsen. Han sitter stadig på en stol bak denne plastduken, og foran seg har han et kamera, slik at ansiktet hans kan projiseres på plastduken. Litt som en skypesamtale med en venn, eller en youtubekanal. Jeg bruker litt tid på å forstå hvem Édouard henvender seg til på scenen, men jeg kommer etter hvert frem til at det er en forfatter i skriveprosess som snakker til sin fraværende far. Det er en annen Édouard enn den som har skrevet bøkene, en fiktiv variant av ham.

Sanselig distanse. Den fysiske avgrensingen mellom scene og sal er noe Horn har utforsket gjennom en rekke forestillinger, sist med Raskolnikov tidligere i høst. I sistnevnte oppholdt skuespillerne for det meste seg andre steder på huset, mens vi i publikum fulgte handlingen på film. I Kven drap far min kan vi derimot ane konturene av Johnsen som beveger seg på scenen, men vi hører stemmen hans via en mikrofon, og ser ham for det meste via film, slik at den direkte kontakten mellom oss er fraværende. Det gjør forestillingen noe statisk etter hvert, og selv om Johnsen også på flere tidspunkt bokstavelig talt brøyter seg gjennom den fjerde veggen mellom sal og scene, for å vime og veive, og rope og rave rundt i vårt tussmørke der ute, så forsterker dette monotonien fremfor å bryte den.

Det er slik sett de små, sanselig orienterte regigrepene – svikten i stemmen, rapingen og pæreslafsingen – som gir teksten nyanser. Der karakteren Eddy i den første forestillingen løper fra fortiden sin, er det som om Édouard i denne forestillingen kroppslig forsøker å skape seg en annen fremtoning – hvor kroppen får mer rom, særlig gjennom lyder.

Overfladisk revolusjon. Mot slutten av forestillingen anklager Édouard det franske samfunnet for å ta livet av faren hans. Politiske ledere navngis, reformer og beslutninger ramses opp, og faren fungerer som illustrasjon på politikkens konsekvenser. Strukturell vold, svikt i rettssikkerhet og ujevn fordeling av velferdsgoder er denne høsten også tydelig til stede i norsk debatt, kanskje mest eksplisitt i avdekkingen av Navs feiltolkninger av regelverk i en rekke anklager om trygdemisbruk. Likevel opplever jeg at forestillingen er svakest i disse tekstpartiene, og avslutningsreplikken «det som trengs, er en ordentlig revolusjon» mangler kraft.

Dermed fremstår oppfordringen til revolusjon hul og overfladisk, og kanskje hadde forestillingen vært tjent med å kutte dette. Bedre skildrer den Édouard som nærmest famler seg fram, som forsøker å nøste opp i minner om sin far og ta et oppgjør ikke bare med farens skam over ham, men også sin egen skam over faren.

Anmeldelsen ble opprinnelig publisert i Morgenbladet 22.november 2019, og kan også leses på Morgenbladets nettsider.

Foto: Dag Jenssen / Det Norske Teatret

[kulturformidlet]

Hvor vender kragerne?

Denne anmeldelse blev oprindeligt publiceret på teateravisen.dk Nørrebro Teater har produceret en flot og tempofyldt forestilling med fantasifulde karakterer og humoristiske situationer, tilsat bas og beats og rap og urban dans - og med Ramasjang-Mille i centrum til publikums udelte begejstring.

Der er rød løber og forventningsfuld premierestemning på Nørrebro Teater, hvor store og små spændte bevæger sig ind ’Til Verdens Ende’. DJ Turkman Souljah leverer lyde, beats og musik fra sin kæmpe futuristiske pult på scenen, og det gør bestemt ikke den festlige stemning mindre.

Og der venter da også en forestilling med et væld af skøre figurer og gakkede destinationer, der underholdende tackler Ramasjang-Milles strabadser med at få sagt ordentligt undskyld. For hvad gør man, når man er kommet til at ønske sin bedste ven derhen hvor peberet gror? Og hvordan finder man verdens ende, når kloden er rund?

Motor Mille IRL Mille Gori, der spiller en af de to hovedroller, er som nævnt kendt fra DR’s Ramasjang-kanal som bl.a. Motor Mille, og det er tydeligt på de mange flettede rottehaler og pilotbriller i panden blandt publikum, at hun har en decideret fanskare.

Så lad det være sagt med det samme. Det segment bliver ikke skuffede. Mille Gori minder umiskendeligt meget om det, hendes publikum forventer. En drengepige med jeg-kan-klare-alt-attitude og let jysk accent. Hun har fødderne solidt plantet i sine sølvsneakers, de lange, lyse fletninger hænger som de skal, og der står endda 'MILLE' med store bogstaver på ryggen af hendes jakke, hvis man skulle være i tvivl.

Emil er væk – eller er han? Mille Gori er uden tvivl en publikumsmagnet, og også på scenen er hun en fin figur med charme og god kropslighed (hendes dansefortid fornægter sig ikke!), men faktisk er det hendes medspiller, Emil Blak Olsen, der skuespilmæssigt får lov at folde sig ud for alvor.

For selvom Mille i arrigskab kommer til at ønske ham til verdens ende og brødbetynget må ud og lede efter ham, er han i virkeligheden slet ikke så langt væk.

Umådelig flot spiller han samtlige skøre roller, hun møder i sin søgen, og gang på gang blinker han indforstået til publikum. De kan godt se, at det er ham, men Mille hun leder og leder.

GPS-udfordringer kloden rundt Via Emils efterladte rumskib flyver Mille fra sted til sted med hjælp fra publikum. Vi skal blinke tre gange, holde godt fast i sædet og tro på det. Trods rigeligt med teaterrøg og lys forbliver disse flyveture lidt uforløste.

Til gengæld er scenografien fantastisk i sin barnlige enkelhed på hver destination, og vi kommer virkelig vidt omkring i den charmerende leg med konkret at lokalisere udefinerbare begreber som ’der hvor kragerne vender’ eller ’der hvor solen aldrig skinner’.

Den helt uimodståelige og alt for følsomme menneskelige GPS med klemme på næsen og dybe panderynker, har det forståeligt nok svært med at finde Lars Tyndskids mark, den syvende himmel eller dér hvor peberet gror – sådan helt eksakt.

’Beregner rute’ lyder det fortvivlet igen og igen indtil han går ned med stress og får brug for omsorgsdage.

Til verdens navle Sceneskiftene er effektive, og Emil Blak Olsen står klar på samtlige gakkede destinationer i ny forklædning. Blandt undertegnedes favoritter er den anspændte Kungfu-krage, der via yoga lærer at strække sine krageben og nå sine kragetæer og den temperamentsfulde tangotype med overskæg og flæser på skjorten, der passer godt på, at hans peberplanter ikke bliver stødt og ikke vil høre tale om salt.

’Enten er du med peberet, eller også er du imod…’ lyder det som et ekko af Bush efter 11. september. På den måde er der hist og pist lagt lidt ind til de voksne også.

At dømme på publikums latter ligger den særdeles toilettrængende Lars Tyndskid højt på listen. Alle figurer synes betegnende nok, at de bor i verdens navle og alle har de noget at lære. For den beklemte Lars gælder det om at stå ved sine maveproblemer og droppe sin flovhed.

Forestillingen er på ingen måde for fin til lidt latrinær humor i form af pruttekonkurrence og teksttung toiletrap på et lag af fed bas og beats fra DJ Turkman.

Alt i alt må man sige, at det er en flot produktion, der fungerer overbevisende. Samtidig bliver det hele lovlig velsmurt. Publikums forventninger indfries - de udfordres ikke.

FAKTA Nørrebro Teater: Til Verdens Ende - Manuskript: Jens Korse. Instruktion: Niels Erling. Musik: Lawand Shakur Othman a.k.a. DJ Turkman Souljah. Scenografikonsulent: Torden & Lynild. Medvirkende: Mille Gori, Emil Blak Olsen og Lawand Shakur Othman. Aldersgrænse: Fra 5 år. Varighed: ca. 1 time. Set til premieren lørdag 27. april 2019 på Nørrebro Teater, hvor den spiller til 5. maj. www.nbt.dk

#nørrebroteater #tilverdensende #motormille #teateravisen

[douchebaggen]

VÅGN FUCKING OP

din kæreste laver ikke andet end at nedgøre den måde du handler på, hun laver ikke andet end at skide på dine fucking meninger, hun respekterer dig ikke og hun gider ikke engang og gå på kompromis. kan du ikke se hvor fuck det leder hen, du er en alt for god dreng til hende - du er druknet i kærligheden og lader den overtage dig! jeg ved det, jeg har stået i den situation, både som ofret og morderen. det er spørgsmål om tid, du bliver mere og mere ødelagt, og før du ved af det så ved du ikke hvem du er længere, din hjerne er kneppet og du har ingen for du kommer til at skubbe alle væk, kan du ikke se hvad fuck det ender ud i! aRRGGGHh EMIL FOR FANDEN

[faschingsvanner]

Hyllningar till 4 tromboness och konsert med Malin Wättring 4

För att uppmärksamma att Faschings Vänner i år firar sitt 30-årsjubileum, har prissumman fördubblats till sammanlagt 40.000 kr som delas av fyra unga trombonister, Hampus Adami, Hannes Falk Junestav, Lars Ullberg och Leon Falk. Samtliga stipendiater studerar vid Kungliga Musikhögskolan och avlägger i vår kandidatexamen.

Här följer en kort presentation av stipendiaterna med start från vänster i bild.

Leon Falk är 24 år, kommer från Ånge i Medelpad och är uppväxt i en musicerande familj och har studerat två år på Bollnäs Folkhögskola. Leon är för närvarande trombonist och kapellmästare i brassbandet ’Storstan Street Brass’ och Louis Armstrong-hyllningen ’Leon Falk Satchmo Tribute’.

Hampus Adami är 22 år, är uppvuxen i Stockholm i ett hem med mycket musik och med en far som är jazzmusiker. Han har gått i gymnasiet på Södra Latins musiklinje och studerat på Kulturskolan i Stockholm.  Hampus medverkar i olika musikaliska konstellationer och är sedan några år fast medlem i Uppsalabandet ’Good Morning Blues’ samt i ’generationsbandet ’Fathers and Sons med bl a John Högman och Ulf Johansson Werre.

Hannes Falk Junestav är 23 år och kommer från Uppsala, han kom tidigt i kontakt med jazz, framförallt traditionell jazz, tack vare musikalisk familj och släkt med många musikanter. Efter avklarat gymnasium gick han ett år på jazzlinjen på Skurups Folkhögskola. Hannes medverkar i olika typer av musikaliska sammanhang och är genremässigt en bred jazzmusiker. Bland de grupper som Hannes leder eller medverkar i märks ’Mainland Jazz Collective’, en egen jazzkvartett, Leon Falks New Orleans-brassband – ’Storstan Street Brass’, jazzkvintett med dubbla tromboner tillsammans med Lars Ullberg i sann Jay and Kai – anda.

Lars Ullberg är 24 år, kommer från Piteå, började spela trombon i samband med att hans far stårtade en orkester för barn. Efter gymnasiet gick Lars två år på Framnäs Folkhögskola och ett år på Skurups Folkhögskola. Lars har framförallt sysslat med att spela storband, bl.a. med Norrbotten Big Band och Johan Stengård Big Band, men också i kvintetten ’In the spirit of J&K’ tillsammans med trombonkollegan Hannes Falk Junestav. Lars leder även ett nystartat storband tillsammans med trumpetaren Erik Tengholm, en tidigare Faschings Vännerstipendiat.

Tommy Larsson och Bosse Ahnegård läste upp motiveringen för valet av stipendiaterna, överlämnade blommor och checkar.  

Den imponerande trombonkvartetten tackade för stipendierna och spelade bluesen Showcase. Kompade gjorde Jonny Ek på piano, Joel Hulander bas och Magnus Jonasson trummor - även dessa tre är elever från Kungliga Musikhögskolan.

Visst ser den nyvalda trion styrelsemedlemmar ganska nöjda ut efter vännernas årsmöte, stipendieutdelning och konsert med Malin Wättre 4! Välkomna säger vi unisont till Anders Wenström, Emil Breman ny ordf och Hans Nilsson.

På Faschings scen denna händelserika kväll stod Malin Wättring 4 som är på turné för att presentera sitt nya album Live in Hamburg. Malin är kompositör, saxofonist och bandledare. Under de 6 år som kvartetten har jobbat ihop har de utvecklat en djup förståelse och tillit till varandra som genomsyrar musiken. Malin är en sann entreprenör, hennes kompositioner har sina rötter i den nordiska jazzen, fri från låsta former och lite drömmande. På piano  hörde vi Naoki Sakata, på kontrabas Donovan van Martens och Anna Lund spelade klangrikt på trummorna.  Faschingsvännen Anders Lindén var på plats och du kan läsa hans tankar på hans blogg https://kulturyttranden.wordpress.com/

Flera stipendiater som har anknytning till Fasching och Faschings Vänner. I bild Bengt Säve-Söderbergh som 1989 startade vänföreningen och var dess ordförande fram till 1994. Bengt har också varit ordförande i riksförbundet Svensk Jazz i 22 år och när han avgick instiftade han ett stipendium som varje år delas ut vid Jazzfesten (fd Jazzriksdagen). Två av stipendiaterna är Naoki Sakata och Malin Wättring, tidigare pristagare är Cecilia Persson och Joel Lyssnarides.  

Summa summarum - en fantastiskt fin kväll på favoritklubben Fasching!

[minarquia]

Ludwig von Mises, por Mises Hispano.

El 10 de marzo de 1938, quizás el 11 por la mañana, Ludwig von Mises[1] abandonaba su querido hogar vienés. Ese mismo día 11, tropas alemanas al mando de Himmler entraron en la capital austriaca, y dos días después un pelotón de la Gestapo irrumpió en su domicilio. No le encontraron, pero confiscaron su biblioteca, que añoró el resto de su vida, y sus papeles. Los empaquetaron en 21 cajas, y nada más se supo de ellos hasta que, en los primeros días de mayo de 1945, el Ejército soviético los localizó. Los comunistas se los llevaron y clasificaron, y quedaron almacenados en Moscú hasta que en octubre de 1996 fueron hallados por Richard Ebeling y su esposa[2]. En definitiva: la conservación y clasificación de los papeles perdidos de Mises fue cosa de los socialismos alemán y ruso, de los que nuestro hombre fue el principal crítico en el siglo XX.

Nada hacía pensar que Ludwig von Mises alcanzaría esa posición. Nació el 29 de septiembre de 1881 en Lvov, que hoy forma parte de Ucrania, en el seno de una familia judía. Se desplazaron a Viena cuando Ludwig y su hermano Richard eran unos niños[3], y allí acudieron al Akademisches Gymnasium, donde adquirieron una vasta cultura humanista. Tras el bachillerato, Ludwig siguió sus estudios en la Universidad de Viena, en el departamento de Derecho. Estuvo bajo la guía de Carl Grünberg, a quien contrató la universidad para llevar la Escuela Histórica de Economía a la ciudad imperial. Con su estímulo, Ludwig estudió la situación de los siervos en Galitzia, su región natal.

Era por entonces un franco estatista, en plena consonancia con los tiempos[4]. Pero leyó, en las navidades de 1903, los Principios de Economía[5] de Carl Menger, fundador de la Escuela Austríaca[6], y aquello le cambió la vida. Posteriormente dirá que su lectura hizo de él un economista; pero no fue algo inmediato, ya que adquirió su primera formación como tal en el seminario de Eugene von Böhm-Bawerk, discípulo de Menger, que arrancó en 1905.

Podemos imaginar la impresión que produjo la lógica elemental y poderosa de Menger en la mente de Mises. Allí descubrió que hay regularidades en los procesos sociales que hacen que la acción del Gobierno no sea omnipotente. Y que las preferencias de los consumidores no sólo determinan el valor de los bienes de consumo, sino el de los factores de producción, por lo que todo el proceso productivo se orienta de un modo elegante, gracias al mercado, hacia la satisfacción de nuestras necesidades.

Mises se graduó en Derecho en 1906, pero continuó asistiendo al seminario de Böhm-Bawerk. Allí se daban cita “varios de los más brillantes intelectuales jóvenes jamás reunidos en un acto universitario”: además de Mises, Joseph Schumpeter, Richard von Strigl, Felix Somary, Emil Lederer y numerosos marxistas de primer nivel, como Rudolf Hilferding, Ladislaus von Bortkiewicz, Otto Neurath, Nikolai Bujarin y, sobre todos ellos, Otto Bauer. Böhm-Bawerk, con su elaboración de la teoría del capital y del interés y su historia crítica del problema, fue el artífice de una de las críticas más efectivas de la economía marxista[7].

Nuestro hombre ejerció la abogacía y dio clases de economía en una academia de comercio para señoritas antes de formar parte de una institución que sería fundamental en su vida: la Cámara de Comercio e Industria de Viena. A partir de 1909, allí se convirtió, según confesión propia, en “el primer economista del país”[8]. Richard Ebeling, que elabora una biografía de aquél, escribe: “El consenso general entre economistas y otros que conocieron a Mises durante ese período es que fue extremadamente influyente en la moderación de las políticas colectivistas e inflacionarias en Austria”[9].

Su consejo logró que Austria no siguiese un camino tan inflacionario como el de Alemania. Y, sobre todo, evitó que su país se convirtiese en un satélite bolchevique. Lo explica en su autobiografía. Estaba persuadido de que el bolchevismo en Viena “habría llevado en pocos días al hambre y al terror”, y de que habría ahogado en un baño de sangre los restos de la cultura vienesa. “Pasé noches enteras discutiendo con los Bauer de estos problemas, hasta que conseguí convencerlos. La actitud moderada de Bauer fue entonces decisiva para el destino de Viena. (…) Era aún la dirección del viejo partido socialdemócrata quien tenía las riendas de la situación. Y en la dirección era Bauer quien tenía la última palabra”[10]. El autor marxista, afirma Mises sin concesiones a la humildad, “era demasiado inteligente para no darse cuenta de que yo tenía razón”[11].

Como tantos otros, Mises interrumpió su carrera para participar en la I Guerra Mundial. Fue condecorado en tres ocasiones por su valor en el campo de batalla bajo fuego enemigo, y estuvo a punto de perder la vida. Ya en la retaguardia, fue asesor económico del Departamento de Guerra, y al concluir la contienda fue (1918-1920) director de la Comisión de Reparaciones de la Liga de las Naciones.

Por entonces Mises compaginaba su labor profesional con la investigación. En sus inicios como economista, decidió elaborar un tratado sobre el dinero que respondiese a Karl Helfferich, quien, en su libro Das Geld (1903), puso en jaque a la Escuela Austriaca. Helfferich dijo que el valor del dinero no se podía derivar de la teoría del valor de la utilidad marginal, como el resto de los bienes. La demanda de dinero depende del valor de cambio del mismo, y ese valor depende, a su vez, de los precios, de lo que se pueda obtener con el dinero en el mercado. Pero lo que se pueda comprar con él, su capacidad adquisitiva, es precisamente lo que queremos explicar: su valor de cambio. Intentar explicar el valor del dinero en los términos ofrecidos por los austriacos lleva a un razonamiento circular.

Ludwig von Mises rompió esta circularidad con su teorema regresivo del dinero, expuesto en su Teoría del dinero y del crédito (1912)[12]. El precio del dinero está en función de su valor actual (día D). Pero ese valor se calcula en función de los precios (es decir, de su capacidad adquisitiva) formados el día anterior (D-1). Esos precios se crearon en función de la demanda de dinero ese día, pero tal demanda depende de su valor, y éste se forma en función de su poder adquisitivo del día anterior (D-2). Mises partió de la idea, desarrollada en obras posteriores, de que la acción se desarrolla en el tiempo. Pero esa solución parecía que sólo solucionaba falsamente el problema en una regresión ad infinitum hacia el pasado. No era así. Mises aclaró que esa regresión llega hasta un punto muy concreto: aquél en que un bien todavía no es demandado como medio de intercambio y su valor en el mercado es el de su utilidad marginal. Mises había cerrado el círculo austriaco, e integraba, por vez primera en la historia, la teoría del dinero en la teoría del valor. Ya todos los fenómenos económicos estaban integrados en una sola concepción de la economía[13]. Su solución tenía, además, una implicación muy importante: y es que, una vez demostrado que el valor del dinero dependía del mercado, el Estado no podía lanzar un dinero y determinar su valor a voluntad. Hoy esta idea nos parece extraña, pero era la más aceptada en el momento.

No fue la única contribución de su Teoría del dinero y del crédito. También demostró que el dinero no era neutral: el hecho de que haya más o menos cantidad incide no sólo en su valor, sino en los precios relativos[14]. Combinó esa idea con la distinción, introducida por Wicksell, entre el tipo de interés natural –el que responde a las preferencias de consumo y ahorro de los agentes– y el de mercado, así como con la teoría del capital de Böhm-Bawerk y Menger, y lo que obtuvo fue, in nuce, la teoría del ciclo austriaca.

Un sistema de banca libre limitaría las emisiones de crédito sin respaldo (es decir, de medios fiduciarios), pero el sistema financiero, orquestado por el banco central, era capaz de emitir más crédito del que respondería al ahorro nacional. Ello colocaría el tipo de interés efectivo por debajo del que hubiese prevalecido (interés natural), y provocaría una carrera de inversiones por parte de empresarios y capitalistas (boom). Pero llegará un punto en el que emerja la verdad: no hay tanto ahorro como hacía pensar el interés del mercado, y muchos de los nuevos proyectos, iniciados de forma impropia, tienen que liquidarse (período de crisis)[15].

Con su libro sobre el dinero comenzaba una larga carrera de autor. En 1919 publicó otra importante obra, Nación, Estado y economía[16], en la que criticaba el imperialismo alemán y le responsabilizaba de los problemas derivados de recurrir al poder del Estado para resolver los problemas de comunidades de diferentes culturas.

En enero de 1920 Mises presentó su crítica esencial al socialismo en una reunión de la asociación austríaca de economía (Nationalökonomische Gesellschaft), ante economistas de primer orden como Joseph Schumpeter, Max Adler o Emil Lederer. Aquélla reunión fue un triunfo para él. Había asestado una puñalada en el corazón al socialismo. Los socialistas describieron con minuciosidad los procesos que llevarían inexorablemente a la sustitución del capitalismo por el sistema que ellos postulaban, pero no se molestaron en explicar cómo funcionaría éste.

Mises parte de la constatación de que los medios con que contamos se pueden utilizar de incalculables maneras, pero hemos de descubrir cuáles de entre ellas son las más útiles. Y para eso necesitamos un método. Lo que debemos hacer es comparar no cantidades de bienes heterogéneos, sino unidades de valor. El mercado provee esa información, porque codifica el juego de valoraciones y costes en precios que sirven como señales; éstas dan una idea a los agentes participantes en el mercado de qué caminos son racionales y cuáles no.

El argumento del austríaco contra el socialismo es que su funcionamiento impide la formación de precios genuinos, los que surgen del contraste de valoraciones y reflejados en el libre mercado. Sin ellos no se pueden tomar decisiones racionales sobre el uso de los factores de producción. Sería como construir un avión a ciegas. No es ya que los dirigentes socialistas no sepan atender a las necesidades de la sociedad: es que, carentes de información sobre el valor relativo que para ellos mismos pueden tener los recursos, son incapaces de planificar racionalmente de acuerdo con su propio criterio[17].

Su discípulo Friedrich Hayek hizo suya la crítica de Mises al socialismo, aunque incidió menos en el cálculo económico que en el problema de identificar, recoger y utilizar todo el conocimiento subjetivo y disperso presente en el mercado[18]. Max Weber, quien conocía la crítica misiana del socialismo antes de que se publicara porque el propio Ludwig se la dio a conocer, también la formuló en su libro Economía y sociología[19]. Mises publicó su Socialismo. Análisis sociológico y económico[20] en 1922. Aún publicaría en esa década dos libros de gran importancia, que le colocarían como el principal defensor del liberalismo en el continente: Liberalismo (1927)[21] y Crítica del Intervencionismo (1929)[22].

La incidencia del pensamiento de Mises fue tal, que el sucesor de Gustav Schmoller en la Verein für Socialpolitik[23], Heinrich Herkner, criticó el exceso de socialismo de sus colegas, a quienes invitaba a leer la obra de Mises. “Un número creciente de profesores empezaron a renunciar a sus anteriores ideales socialistas”[24], y se llegó a producir lo que se llamó “la crisis de la política social”. En el mundo de habla alemana empezó a desarrollarse una tímida revolución liberal, truncada por la llegada de Hitler al poder, en 1933.

Parte del fracaso de Mises en su afán por cambiar el clima intelectual se debió también a que él mismo no vio la conexión necesaria entre su crítica al socialismo y la teoría del valor de Menger, y a que los economistas más jóvenes empezaban a distanciarse del fundador de la escuela. Los Principios de Menger[25], que el autor se negó a reeditar, se agotaron a partir de la década de 1880. A comienzos de siglo, en 1908, Schumpeter publicó Das Wesen und der Haupinhalt der Theoretischen Nationalökonomie, de inspirtación walrasiana. Tuvo mucha influencia, y fue, excepción hecha de las obras de Wieser (también influido por Walras), “la única obra austriaca de teoría pura que apareciera antes de la Nationalökonomie de Mises”[26]. De hecho, “no hubo, estrictamente hablando, una cuarta generación de economistas austriacos en el sentido mengeriano”, con la “posible excepción” de Hayek, quien décadas más tarde redescubrió algunos temas de Menger en La contrarrevolución de la ciencia (1954)[27]. Dentro del elegante mundo de equilibrio general de Walras, donde todos los actores cuentan con toda la información relevante, no se produce el problema del socialismo en los términos expuestos por Mises. El ajuste de los precios es automático y no se da el proceso de ajuste que corresponde al mundo abierto y cambiante que el vienés tenía en mente[28].

Nuestro hombre tenía otro medio para influir en aquella generación: su famoso seminario[29]. Las sesiones comenzaban a las siete de la tarde en su despacho de la Cámara de Comercio y habitualmente acababan en un café a la una de la mañana. Según Hayek, ese seminario “no sólo fue el centro de la Escuela Austríaca, sino que atrajo a estudiantes de todo el mundo”. Rothbard, por su parte, dirá que se convertiría en “un relevante foro (…) para la discusión e investigación de la economía y las ciencias sociales” [30].

Quizá Mises se diese cuenta de que la profesión se movía por otros derroteros. Lo cierto es que en los años 20 y a principios de la década siguiente escribió un conjunto de artículos sobre metodología de la ciencia que, reunidos en un solo volumen, se publicaron en 1933 bajo el título de Grundprobleme der Nationalokönomie[31].

Mises, que temía hasta dónde podía llegar el éxito de Hitler, aprovechó una oferta de dar clases en el Instituto de Estudios Internacionales de Ginebra para abandonar el país. Sus años en Suiza, de 1934 a 1940, fueron los más felices de su vida. En ese momento, cuando podía centrarse por fin en su labor puramente académica, bajó el ritmo de producción. Había una clara razón para ello: estaba escribiendo su Nationalökonomie[32], que no concluiría hasta 1940.

Pero llegó demasiado tarde: la ciencia económica había cambiado mucho desde que, en 1903, se convirtió en un economista. Mises aparecía como último representante de una tradición que había dado al mainstream todo lo que tenía de bueno y que, por lo demás, había desaparecido. No le ayudaba su cerrada defensa del liberalismo y del patrón oro, causas en las que estaba prácticamente solo. Keynes había metido en el mismo saco a todos los clásicos y los había tirado a la basura de la historia. Mises era un muerto viviente, un tardío representante de una tradición sin sentido.

Ese mismo Mises, cercado por el nacional-socialismo[33], hubo de abandonar el continente para buscar refugio en Estados Unidos.

Los primeros años en Nueva York serían los más duros de su vida. Logró que la Rockefeller Foundation otorgase un estipendio a la National Bureau of Economic Research (NBER) para que ésta le proporcionase unos medios de vida modestos pero suficientes. Henry Hazlitt, que conocía su obra, logró que publicase varios artículos en el New York Times en 1942 y 1943; artículos que llamaron la atención de la National Association of Manufacturers (NAM), que en adelante le otorgaría otra asignación anual. En 1945 Leonard Read creó la Foundation for Economic Education, volcada en la educación de las generaciones futuras en los principios liberales, y Mises formó parte de la misma desde el comienzo. En 1946 logrará la ciudadanía estadounidense.

En esos años escribió dos libros importantes: Burocracia[34], que adelantaba parte de los temas y del análisis de la Escuela de la Elección Pública, y Gobierno omnipotente[35], una historia de las corrientes que llevaron al apogeo del nacional-socialismo en Alemania.

En 1945 se convierte en profesor visitante de la Universidad de Nueva York; si bien la visita durará 24 años. Allí retomaría su seminario, aunque, claro, con nuevos alumnos[36]. Mises buscó en esa ciudad, que él consideraba el centro cultural de Estados Unidos, un nuevo Hayek. Entre sus nuevos discípulos destacaron Murray N. Rothbard[37], George Reisman, Israel Kirzner, Ralph Raico, Leonard Liggio y Hans Sennholz. A diferencia de sus anteriores discípulos, los de Estados Unidos partían del sistema misiano, expuesto de forma completa y sistemática en La acción humana (1949)[38].

Los editores de la Scholar’s Edition dicen de La acción humana: “Ni siquiera de hitos de la historia del pensamiento económico como La riqueza de las naciones de Adam Smith, los Principios de Marshall, El Capital de Marx o la Teoría general de Keynes se puede decir que hayan tenido una importancia duradera y un poder de convicción [como el del tratado de Mises]”. Se convirtió en un éxito de ventas, por encima de lo que el editor (la Universidad de Yale) o el autor podían imaginar, e hizo de nuestro hombre, prácticamente desconocido en EEUU, una figura de primer orden dentro del mundo liberal.

Cuando se cumplen 60 años de su publicación, La acción humana sigue siendo la obra seminal de la escuela neomengeriana, fundada por el propio Mises. Su economía consiste en llevar hasta sus últimas consecuencias su visión antropológica del hombre, mucho más rica que el Homo economicus. Actúa en un mundo cambiante y parcialmente incierto, pero su capacidad de anticipar el futuro, es decir, su capacidad empresarial, le permite colaborar por medio del mercado.

De entre las contribuciones de este libro[39], si tuviera que destacar una es la descripción de la función empresarial de la acción, y las implicaciones de ese hallazgo. En el sistema de Mises, la producción está encaminada a las necesidades de los consumidores. Pero el ajuste no es automático ni perfecto. La producción lleva su tiempo, y el resultado final, el bien de consumo, ha de atender una necesidad futura. Es ahí donde entra en juego la función empresarial, que capta las oportunidades de beneficio en la posibilidad de atender necesidades insatisfechas con medios adecuados y baratos. Como las necesidades son cambiantes y la estructura económica no se ajusta perfectamente, esas oportunidades se dan constantemente. Y la función empresarial, ayudada con la información de los precios, permite que el sistema económico se esté reajustando permanentemente, aunque nunca de forma completa. De modo que nunca tendremos un equilibrio económico, pero sí un proceso de coordinación permanente.

Sus dos últimas obras, Teoría e historia (1957)[40] y Los fundamentos últimos de la ciencia económica (1969)[41], tratan de cuestiones metodológicas, en un último esfuerzo de Mises por asentar su propia posición y mostrar los errores que veía en otras concepciones de las ciencias sociales, en particular de la economía.

Mises había vuelto a encontrar su sitio. De nuevo era reconocido. En 1952 se compuso un libro en su honor, firmado entre otros por Jacques Rueff, Bertrand de Jouvenel, Wilhelm Röpke, Fritz Machlup, Murray N. Rothbard, Ludwig M. Lachmann y Friedrich Hayek. En 1969 la American Economic Association le reconoció como Distinguished Fellow. Siguió dando clases en la FEE hasta 1972, cuando contaba 90 años. Por aquellos días decía: “Lo único bueno de ser un nonagenario es que puedes leer tus obituarios cuando todavía estás vivo”[42].

Su legado se puede apreciar en dos tratados de economía basados en sus ideas: Man, Economy and State, de Murray N. Rothbard[43], y Capitalism, de George Reisman[44]. Hans Herman-Hoppe y Jesús Huerta de Soto están en estos momentos elaborando los suyos.

El 9 de noviembre de 1989 se vino abajo el bloque soviético, que implosionó sobre su ruina económica. Samuelson, epítome del sentido que había tomado la ciencia económica tras la II Guerra Mundial, decía en su famoso manual, en su edición de 1989: “La economía soviética es la prueba de que, en contra de lo que muchos escépticos habían creído antes, una economía socialista de mandatos puede funcionar e incluso florecer”[45]. Pero, como reconoció el economista socialista Robert Heilbroner, “ocurrió, por supuesto, que Mises tenía razón”[46].

  [1] Para una apreciación en español de la vida y obra de Ludwig von Mises, v. también Murray N. Rothbard, “Lo esencial de Ludwig von Mises”, en Jesús Huerta de Soto, Lecturas de Economía Política, vol. III, Madrid, Unión Editorial, 1987, pp 209-236.

[2] V. “The lost papers of Ludwig von Mises”, en Selected Writings of Ludwig von Mises. Between the Two World Wars: Monetary Disorder, Interventionism, Socialism and the Great Depression, ed. Richard M. Ebeling, pp xiii-xx.

[3] Richard von Mises se convirtió en un científico renombrado en el campo de la física y la probabilidad. Mantuvo muy frías relaciones con su hermano mayor. Un tercer Von Mises, Karl, murió muy joven de escarlatina.

[4] Su biógrafo, Guido Hülsmann, dice: “El seminario de Grünberg había reforzado en Mises las ideas que tenía en su adolescencia, una visión glorificada del Estado como fuerza motriz en una gestión ilustrada de la economía y la sociedad”. J. G. Hülsmann, Mises. The Last Knight of Liberalism, Ludwig von Mises Institute, Auburn, Alabama, 2007, p 79. Sobre esta obra, v. José Carlos Rodríguez, “Ludwig von Mises, la biografía”, en Procesos de Mercado, vol. V, núm. 1, primavera de 2008, pp 259-268.

[5] Unión Editorial, Madrid, 1997.

[6] Una breve introducción al pensamiento y la historia de esta escuela, en Jesús Huerta de Soto, La escuela austriaca. Mercado y creatividad empresarial, Síntesis, Madrid.

[7] Sobre Böhm-Bawerk, v. “Eugen von Böhm-Bawerk (1851-1914)”, en Joseph A. Schumpeter, Diez grandes economistas: de Marx a Keynes, Alianza Editorial, Madrid, 1997, pp. 237-316. Su principal obra es Capital and Interest, Libertarian Press, South Holland, Illinois, 1959. Bujarin, en la introducción a la edición rusa de La teoría de la clase ociosa, de 1919 (antes, por tanto, de la crítica de Mises al socialismo), diría: “Es bien conocido que el principal oponente del marxismo es la Escuela Austríaca”. V. https://ift.tt/2Cdv8GK.

[8] Ludwig von Mises, Autobiografía de un liberal. La gran Viena contra el estatalismo, Madrid, Unión Editorial, 2001, p. 106. Hülsmann fecha en el 11 de marzo de 1918 el momento en que Mises comenzó “una carrera de 15 años como el economista de Austria”. Op. cit, p. 290.

[9] Ludwig von Mises, Selected Writings of Ludwig von Mises Volume 3. The Political Economy of International Reform and Reconstruction, ed. Richard M. Ebeling, Liberty Fund, Indianapolis, 2000. En la introducción de Ebeling, p. xiii.

[10] Mises, op. cit., p. 109. He retocado la traducción, por deferencia hacia los lectores.

[11] Ibid., 57.

[12] Ludwig von Mises, Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel, Munich y Leipzig, 1912. Lo ha reeditado el Ludwig von Mises Instititute. En inglés, The Theory of Money and Credit fue publicado en 1934. Hay versión en español: La teoría del dinero y del crédito, Unión Editorial, Madrid, 1997.

[13] En las páginas 89 a 97 de la edición en español.

[14] Es el efecto Cantillon, expuesto por Richard Cantillon en Ensayos sobre la naturaleza del comercio en general, Fondo de Cultura Económica, México, 1950, p. 115. Keynes hizo una mención somera en su malogrado A Treatise on Money. The Pure Theory of Money. Collected Writtingsof John Maynard Keynes Volume V, The Royal Economic Society, Londres, 1998, p. 77: “El punto de vista que critico comete el error de asumir que hay un nivel de precios significativo, como una medida, en algún sentido, del valor del dinero, cuyo valor permanece inalterado cuando sólo los precios relativos han cambiado”. Traducción propia. Énfasis en el original.

[15] Mises, La teoría del dinero y del crédito, op. cit., capítulo XIX, pp. 313-338. V. también Friedrich Hayek, Prices and Production and Other Works, Ludwig von Mises Institute, Auburn, Alabama, 2008; Murray N. Rothbard, America’s Great Depression, Richardson & Snyder, Nueva York, 1983, parte I, pp. 11-80; Jesús Huerta de Soto, Dinero, crédito bancario y ciclos económicos, Unión Editorial, Madrid, 1998, capítulos IV, V y VI, pp. 135-396. Otra contribución del tratado de Mises sobre el dinero está en que hace suya la posición defendida por Franz Cuhel y Schumpeter de que la elección es el elemento esencial del análisis, en lugar de centrarse en la utilidad.

[16] En inglés, Nation, State and Economy. Contributions to the Politics and History of Our Time, New York University Press, Nueva York, 1983. Salió el mismo año que el famoso The Economic Consequences of Peace, de John M. Keynes, y abordaba el mismo problema histórico. El libro de Mises, notablemente mejor, contiene además dos aportaciones típicas de su sistema: la universalización de la ley de ventaja comparativa de David Ricardo y los primeros esbozos de su crítica al socialismo. Los dos están incluidas en su obra magna: La acción humana. Tratado de Economía, Unión Editorial, Madrid, 2001 (6º ed.), capítulos VIII, XI, XII, XIII, XXV y XXVI.

[17] Mises publicó sus conclusiones en forma de artículo.

[18] La literatura al respecto es muy amplia. Los argumentos de Hayek se pueden leer en Individualism and Economic Order, capítulos II a IX. Sobre las diferencias entre Mises y Hayek, v. Murray N. Rothbard, “The End of Socialism and the Calculation Debate Revisited”, The Logic of Action One. Method, Money and the Austrian School, Edward Elgar, Cheltenham, UK, 1997, pp 408-437.

[19] En la parte II, “Las categorías sociológicas fundamentales de la vida económica”. Fondo de Cultura Económica, México, 2008, pp. 46-169.

[20] Ludwig von Mises. Socialismo. Análisis económico y sociológico. Western Books Foundation, Buenos Aires, 1968.

[21] Liberalismo, Unión Editorial, Madrid, 2005.

[22] Crítica del Intervencionismo. Estudios sobre la política económica y sobre la ideología económica de nuestro tiempo. El mito de la tercera vía, Unión Editorial, Madrid, 2001.

[23] Esta Asociación de Política Social fue creada, según Hülsmann, “con el propósito explícito de promover las políticas sociales del nuevo Estado central alemán”. Op. cit., p. 119.

[24] Hülsmann, op. cit., p. 399.

[25] Carl Menger, Grundsätze der Volkswirtschaftslehre, Viena, 1871. Principios de Economía, Unión Editorial, Madrid, 1997.

[26] Jeffrey Hernener, Hans Hermann Hoppe y Joseph Salerno, introductción a Ludwig von Mises, Human Action. A Treatise on Economics, Ludwig von Mises Institute, Auburn, Alabama, 1998, p. vii.

[27] Hülsmann, op. cit., p. 161.

[28] V. José Carlos Rodríguez, “Wieser y el equilibrio general en la escuela austríaca”, Instituto Juan de Mariana: https://ift.tt/2LiizN5

[29] En su Autobiografía de un liberal, hace una relación de los asistentes más habituales a su seminario que, entre otros nombres, incluye los de Gottfried von Haberler, Felix Kaufmann, Fritz Machlup, Oskar Morgenstern, Paul N. Rosenstein-Rodan, Alfred Schütz, Richard von Strigl, Eric Voegelin y Friedrich A. von Hayek. Estos amigos consideraban a Mises “la mente viva más grande de Austria”, Kirzner, op. cit., p10.

[30] Rothbard, “Ludwig von Mises: The Dean of the Austrian School”, en Randall G. Holcombe (ed), 15 Great Austrian Economist. Ludwig von Mises Institute, Auburn, Alabama, 1999. p 159.

[31] Traducido al inglés y editado por George Reisman: Epistemological Problems of Economics, Ludwig von Mises Institute, Auburn, Alabama, 2003.

[32] En la introducción de la Scholar’s Edition de Human Action, obra de la que Nationalökonomie es una primera versión, sus autores inciden en el escaso éxito que obtuvo cuando apareció, pero que una reciente edición en alemán ha recibido notable atención.

[33] En junio de 1940 cayó Francia. En ese momento, Mises decidió cruzar el Atlántico. “No podía soportar más vivir en un país que sentía mi presencia como un peso político y un peligro para su seguridad”, escribe en su Autobiografía (p. 166). En su camino a América, pasó por España.

[34] Burocracia. Gestión empresarial frente a gestión burocrática, Unión Editorial, Madrid, 2005.

[35] Gobierno omnipotente. En nombre del Estado, Unión Editorial, Madrid, 2002.

[36] Al habla Hülsmann: “Mises podría haber retomado su viejo seminario. ¡Estaban en Nueva York todos sus miembros!”.

[37] Sobre este economista, v. José Carlos Rodríguez, “Murray N. Rothbard”, La Ilustración Liberal, número 24, octubre de 2005, pp. 107-114.

[38] Nuestro autor no sólo no se dejó llevar por las modas, sino que profundizó aún más en su forma de pensar, opuesta a las corrientes del momento. Israel Kirzner dice: “Es un tributo de su integridad intelectual que Mises, en las décadas por venir, nunca se separase de lo que él consideraba que era la verdad, sin importarle cuán impopular pudiera ser esa verdad para el público o para los profesionales”; en Ludwig von Mises, ISI Books, Wilmington, Del, 2001. p 57.

[39] Entre otras, y aparte de las contenidas en libros anteriores suyos, está la primera exposición praxeológica de la ley de la utilidad marginal decreciente, su teoría del interés como fruto de la preferencia temporal por el presente, una teoría general del cálculo económico, la teoría de la demanda de dinero en función de los saldos reales, la explicación praxeológica de la ley de rendimientos decrecientes, la exposición de la tragedia de los bienes comunales y la de la curva de Laffer.

[40] Teoría e historia. Una interpretación de la evolución social y económica, Unión Editorial, Madrid, 2003.

[41] The Ultimate Foundation of Economic Science. An Essay on Method, Van Nostrand, Nueva York, 1962.

[42] Kirzner, op. cit., p. 29.

[43] Man, Economy and State. A Treatise on Economic Principles. The Schlolar’s Edition. Ludwig von Mises Institute, Auburn, Alabama, 2004.

[44] Capitalism. A Treatise on Economics, Jameson Books, Ottawa, Illinois, 1990.

[45] Paul A. Samuelson, Economics, 13ª edición, Nueva York, 1989, p. 837.

[46] Robert Heilbroner, “After Communism”, The New Yorker, 10 de septiembre de 1990.

El artículo original se encuentra aquí.

de Mises.org.es https://ift.tt/2CeVc4a https://ift.tt/2Lh0XRO

de nuestro WordPress https://ift.tt/2LisF0u Difundimos las ideas liberales, libertarias, minarquistas y anarcocapitalistas. https://ift.tt/2Lh0XRO December 15, 2018 at 07:03AM

#WordPress #minarquia #liberal #liberalismo #anarcocapitalismo #minarquismo #libertarismo #libertario

[louiseeklund]

18 Februari 2019 Måndag

07:07

Vaknade upp med låten "En sång till dem ensamma" av Mauro Scocco. "En sång till alla dem som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med".

08:12

Jag hade räknat med Porträtt-pengarna. Men de blev inte av. Istället blev det en dispyt med Kip och han drog när jag var i duschen utan att säga farväl. Kommer vi ses igen?

11:17

Jag förstår inte hur det är möjligt att fastna för en person. Att tänka tillbaka till något jag inte lagt särskilt mycket tankeverksamhet i. Att tappa andan för att det inte gick in där och då.

10:18

Och jag förstår inte hur jag kan ta allt för givet. Att jag till exempel kan gå in i Greta mitt på stan när jag strosar omkring och stannar upp för att försöka ta mig någonstans på intuition. Att jag där och då tar det lite för givet Greta går just där, att det är självklart att hon en söndagsförmiddag tar tag i mig för att förvandla våra enskilda promenader till en gemensam. Hon kommenterade hur underligt det var, i varav det tog omkring tio minuter för mig att ens reflektera över det.

10:21

Så är det ofta med mig. Att allt som händer mig, tar jag för givet. Jag ser det som en självklarhet att vad som än händer, ska hända där och då. Därmed blir jag sällan överraskad.

10:22

Som Alla-Hjärtans-dag-dagen till exempel. Visst överraskades jag av att det stod två män i kostym som spelade jazz i vårat vardagsrum när vi slog oss ned för att äta frukost. Men jag var inte förvånad, om nu det är av en annan betydelse. Sedan när min arbetsdag gick mot sitt slut, var jag inte alls förvånad över att Kip gick in genom dörren med rosor i handen. Jag hade till och med blivit någorlunda besviken om så inte varit fallet.

10:25

Förstår ni hur svårt det måste vara att leva med mig? Att aldrig kunna få mig till extas. Att göra något stort och häpnandsväckande och till svar få ett tack och knappt ett leende tillbaka. Det är väl det här som gör mig till introvert förvisso. Den glädje och de rus som känns sipprar inte ut. Detta ger uttrycket att jag är oerhört bortskämd och otacksam, vilket jag i och för sig är. Vilket jag skäms för.

11:44

Adrian fick hem vårat första brev från Skatteverket. Jag ska försöka komma på någon logga. Hmmmm kom på nu att Danial gör loggor... hmmmm..

12:02

Inget samtal idag. Kompensationslön.

12:03

Kompensationslön för att vakna tidigt och ta itu med att rita för första gången på tre veckor samtidigt som jag lyssnar på ADHD-snack.

12:57

JAG ÄR SÅ GLAD ATT LEVA I NUTID!!!!!!! ATT HITTA OCH KUNNA LYSSNA PÅ INTRESSANTA ÄMNEN DIREKT FRÅN MOBILEN.

13:04

Adhd är otroligt intressant. Det är så många klockor som ringer nu.

13:08

Mitt syfte får gärna vara att belysa andra med det jag blivit belyst om. Typ här. Jag borde skriva mer om vad jag lär mig. Det lovar jag att göra från och med idag.

13:14

Ritva i Norrtälje ringde. Jag vägrade svara. Vad ville hon mig?

13:15

Var det viktigt ringer hon igen. Men hallå? Är de inte där pappa jobbar Idag? Hon letar säkert efter honom.

13:15

Det var en Jerry, från Storesupport. De behöver hjälp på Vaxholm.

13:19

"Varför tvekar du?" Kanske du undrar, "det blir ett äventyr och dessutom får du pengar på köpet. Hmmm jo ja vet. Men mormor fyller år och kanske vore det bra med en ledig dag.

15:35

Vi är lurade. Var och en av oss. Samhället som de ser ut idag, lurar oss alla att gå efter samma mall och utrota de som sticker utanför ramen. Att till exempel ha ADHD, har varit extremt nödvändigt för människans överlevnad. Nu. I dagens samhälle. Ser vi snett på de som inte klarar av en kontorsmiljö, skolmiljö, en vardag och rutiner. Med hjälp av tabletter, tänker samhället att de som inte passar in, skall regleras till samhällets normer. Vilka ska då gå utanför ramarna och utveckla samhället i stort? Vilka ska komma på nya revolutionära idéer om det inte finns plats för idéskapande? Hur ska vi kunna lära oss något nytt om inga fler böcker skrivs, Om inga fler livsöden gestikuleras? För vilken människas liv kan vara intressant om vi alla lever i samma ram. Hur skall glädjen och lusten yttra sig? Hur ska vi kunna se på konst och utveckla våra sinnen om konstnärerna utrotas? Är tanken att vi alla ska styras utefter ett system? Ett system som inte innefattar frihet? Genom att skriva ut ADHD-tabletter trycker vi ned de fördelar som det ger. De försöker att trycka in ADHD-personer i en mall som ska fungera i ett kontrollerat samhälle. Ett samhälle där individen inte spelar någon roll. Vad som är skrämmande med detta, är att människan i sig blir helt utbytbar. Det är de människor som följer order, regler och rutiner som snabbast kommer att bytas ut mot maskiner. Med ADHD-mediciner utrotar vi urmänniskan, som i längden leder till utrotningen av människan. När individen försvinner finns här inget längre att göra. Jag är inte emot idén av ett maskin-styrt samhälle, men om vi låter det ske utefter samhällets förtryckningar kommer du & jag förintas.

15:49

Ovan läste du inget annat än mina tankar över de jag lyssnat på. Plötsligt har jag blivit väldigt emot medicinering.

16:12

Typisk ADD-grej som kickat in i mig. Jag ska gå ut, för att köpa kattmat och toapapper. Men, sätter det igång någon dopaminefekt i mig?.. Nej. Jag satte alarmet på en och en halv timma. Det har gått två nu. Kanske hjälper det mig att gå ut genom att var medveten. Jag tror det hjälper. Kommer jag ut får jag komma in igen och jag behöver en rast.

16:14

Jag orkar ändå inte rita längre. Jag bara sitter i sängen och slösurfar medan jag ser i rummet att de mörknar där ute. Såhär kan vi inte ha det. Jag måste ut innan mörkret faller.

16:15

Jag har kommit på en ny barnbok-idé föresten. Kanske kan påbörja den när jag kommer tillbaka!

16:42

Jag tog upp saxofonen. Det hade ju inte hänt annars. Jag har inte spelat på säkert en vecka. Mer än en vecka. Jag fick ton. Bra ton, om du frågar mig. Vilket du gör, eller hur? Sen fick jag fram några schyssta melodier till mitt fot-beat.

16:59

Trots att solen slocknat är det ännu ljust. Himlen är disigt blå.

17:29

Emils sambo skickade iväg ett mängd-meddelande och frågade om vi ville vara med på en present. Hundra procent bra Roommate. Kanske ska man skaffa sig en sådan.

17:30

Jag vill till Finland.

22:14

Mormors 87års-dag. Vi åkte över på en fika.

22:15

Jag ska bli artigare, kom jag på nu. Artig. Herregud. Har jag alltid varit oartig? När slutade jag tacka för saker? Har jag någonsin tackat för något? (Detta kommer ifrån att jag i köket kom på mig själv med att inte tacka för laddaren som mamma i sovrummet gick upp för att rota fram och sträcka över till mig. Samt att Kip vid ett flertal gånger sagt att jag sällan tackar för maten).

22:40

Hur kan jag typ vara kär? Är det, det jag är?

22:41

Är det vanligt att vara såhär förvirrad? Vad ska jag göra? Vem ska jag lyssna på? Mig? Vad tycker jag? Jag vet vad jag tycker men hur rimlig är jag egentligen?

22:42

Styr Kip över min Spotify? Hur är de möjligt att låtarna de senaste veckorna i princip varit låttexter som han hade kunnat skriva?

23:40

Av Kips stordåd undrar man ju verkligen vem jag är. Varför en flicka från Sverige blir så uppvaktad. Vem är jag? Vad har jag gjort för att förtjäna något i likhet mot vad jag har fått? Herre min skapare. Hur kan jag vara värd så mycket tid och omtanke?

23:44

Jag måste vara speciell på något vis.

23:45

Godnatt.

[skrivaavmig]

Anna hjälp mig

Jag känner mig bara så himla ledsen. För att vara helt och hållet självisk som jag försöker att aldrig vara så trodde jag aldrig mitt liv skulle se ut såhär. Vi har gått igenom så många dåliga perioder med Emils mående och nu är det typ värre än någonsin och jag orkar verkligen inte. Klarar inte av mer. Klarar inte av att hela vårt förhållande hamlar på paus, att jag försöker vara glad och sprudlande som jag annars känner mig, men alltid bli ledsen när jag kommer hem. Att inget är kul längre här hemma för han tycker inte nåt känns kul. Jag klarar inte av att allt hamnar på mig och att jag måste va stark, när jag inte klarar att vara det. Jag är den enda han har och jag orkar inte, men vet att jag måste orka. Vet att jag hade kunnat vara lycklig men kan inte det, samtidigt som jag inte kan va så självisk och lämna. Förlåt, detta är HEMSKT att lägga på dig men kan inte prata med nån riktigt och får ju typ inte prata med nån heller. Ibland bryter jag ihop här hemma även om man inte får, och det slår mig också då att han inte typ bryr sig (vet han gör det, men han orkar inte. Så känner mig bara ensam.) Han har ju inte energi att se till att jag mår bra och jag kan ju inte gråta och säga att han är orsaken jag mår dåligt. Tror allt slog extra hårt när man precis kommit hem efter att få ha varit GLAD och bekymmerslös några dagar. Det är så hemskt för ska jag vara helt ärlig efter så här lång tid är det svårt att fokusera på om man är kär osv utan det har blivit lite att detta är vad jag måste göra. Att liksom gå hand i hand och ha mysiga skrattande dejter känns liksom inte som nåt jag kan önska. Men samma där, så får man ju inte ens tänka, jag fattar det. Men önskar typ man va nån annan ibland och sen också, det är ju inte ens synd om mig, det är synd om Emil.

Nej jenni! Du är inte självisk. Dina känslor du beskriver är inte att vara självisk. Det är (hårt nog) upp till personen som mår dåligt att själv ta sig ur det. Inte personerna som älskar en allra mest. De finns där för att hjälpa och älska men det kommer aldrig kunna rädda. Det är upp till var och en. Och om du mår dåligt, oavsett anledning, så ligger det ju på dig att ändra det. Med dina nära och käras hjälp. I den här situationen ligger det ansvaret på Emil med. Att kunna hjälpa dig. Att det är ömsesidigt. Jag vet att du älskar Emil och att du har kärlekskänslor för honom med. Men såklart att alla de känslorna göms bort då du får ett alldeles för stort ansvar för hur han mår. Jag vill egentligen inte dra in mig själv och egna erfarenheter men jag vet lite hur det är ifrån Simon och mitt. När han mådde dåligt i perioder så var ju jag den som led med honom och jag kunde få väldigt dåligt samvete av att jag kunde må bra av att få gå in i en annan roll när jag var i skolan eller när jag tog steget och började träffa andra. Men någonstans var Simon ändå vettig där, han visste att situationen skulle bli så. Det var ju den allra största anledningen vi inte blev tillsammans och att han ville hålla mig på ett visst avstånd. Mkt för min skull. Allt det där är ju så extremt komplext och olika har ju olika erfarenheter. Jag tror ju Emil blivit lite blind kanske. Att han inte ser dig och den uppoffring det ändå lite blir att du tar med hänsyn till hans mående. Det enda jag kan råda i att du pratar med honom. Och vågar prata med typ din mamma. Våga få stöd från folk trots att de inte är så ”tillåtet” med tanke på att det handlar om han och hans mående. För det handlar faktiskt nästan lika mkt om dig i detta fall. Och det har du rätt och få stöd och prata om. Sen vet jag att du inte vill lämna. Och att det isåfall hade känts läskigt och främmande så extremt många känslor. Men du skulle klara det. Du skulle komma ut stark ur det med. Om det är det du vill så har du all rätt till dig. Det är dig du kommer leva ditt liv med. Garanterat. Och dina beslut ger din väg och du har rätt Att ta dem enbart med avseende på dig själv och vad du vill. Du förtjänar fan allt Jenni! Du har det godaste hjärtat och du har så oändligt mycket kärlek att ge. Och DU förtjänar minst lika mkt kärlek tillbaka. Och tänk inte en sekund att detta är jobbigt för mig. Inte ett dugg. Jag vill finnas och jag finnas här. Oavsett beslut du tar. Och du vet att jag tycker om Emil så min bild av honom ändrad inte osv. Men jag är ju din! Och jag tänker ju på dig!

Åh gud tack. Grejen är på nåt sätt om jag bara fick vips så hade jag gjort allt för han skulle må bra och jag hade nog velat trolla mig själv nån annanstans med. Ser inte nåt som händer för mig som läskigt, tror helt ärligt jag vet att jag vid detta lag hade mått bättre själv, men kommer aldrig det. Han är väldigt fin också många gånger och uttrycker hur han får dåligt samvete över hur han lägger massa på mig och vet han mår dåligt när han ser jag blir ledsen men jag är så jävla rädd! Han har liksom stött ifrån sig alla andra, han vill inte prata med någon annan och jag vet att han vid vissa tillfällen mått så dåligt att han sagt att jag varit det enda han kämpar för. Men jag mår skit av att höra det, för det har utvecklat en jätterädsla nåt skulle ske om jag någonsin lämnade för min skull. Menar verkligen det att han är fin och han försöker allt allt allt, mycket för min skull tror jag, men han har väntat i så jävla många köer. Han har hållit på med detta i flera år nu och träffat dålig psykolog och gett upp osv. Nu igen hsr han reach out och det är flera månaders väntetid och jag vet inte hur jag ska orka. ALLT går dåligt i hans liv ALLT och jag hatar verkligen mig själv för att jag önskar mig bort ifrån det oftare och oftare. Vet fan inte vad jag ska göra, för han har ju gjort allt han kan men han har bara föds med världens otur. Uppskattar verkligen att du berättar om din situation så oroa dig verkligen inte för att jämföra, kan vara skönt. Men det är så sjukt för du vet jag hade liksom inte blivit ledsen om Emil reste iväg och blev dödskär i nån och levde ett bra liv. Vet liksom inte om jag ser på förhållandet längre som man bör, det har varit för mycket typ för att jag kan tro vi ska liksom ha sex igen eller va ett vanligt par Sen absolut i en perfekt värld vill jag leva med Emil men det har varit så många ändå jobbiga år, som jag typ hela tiden tänk ”nej men nu blir det snart bra när han börjar plugga... nej okej det gick skit” NU blir det bra när.... så går det ALLTID dåligt

Jag vet att han gör allt och jag har tänkt samma tankar någon gång med Simon med. Att om jag försvinner, vad gör han då? Det var ju av ren oro för vad han skulle ta sig till som jag en gång ringde hans mamma mitt när vi typ var i ett bråk. För han var så ledsen och klickade mig så oron bara tog helt över. Du säger att du inte är orolig för hur du själv löser allt. Det är bra! Och jag känner igen mig. Att en tänker att ”jag kan hantera sorgen” och ”jag kommer ta mig framåt”. Det är jättebra och jättesant. Men glöm inte att Emil kan ha samma glöd. Han kan trots sitt mående ta sig ur det och vara stark. Kanske de leder till att andra får steppa in. Att ansvaret inte läggs på dig utan kanske på hans familj och vänner även om det inte vet. Din och Emils tid behöver inte vara över för alltid heller. Han behöver hitta sätt att må bra. Och det ligger tyvärr mest på honom själv. Hur mycket du än vill rädda honom. Du har rätt att säga ”jag orkar inte mer, vi behöver stöd från fler närastående för att orka” och ta till större verktyg. Det är inte rätt att allt ska läggas på dig.

Men vad ska man göra då? För känns som Simon är mer utåtagerande (verkligen utan att veta, så ursäkta om det är helt fel) medans Emil helst inte pratar med nån alls. Han är livrädd att det ska komma ut och det är stort att han ens numera pratar så mycket med mig. Det känns skönt som du säger på nåt vis, att han kanske är stark men jag har så svårt att tro det. Just eftersom ingen vet. Jag har försökt be honom berätta för nån mer just för jag inte orkar... precis som du säger! Och har faktiskt bestämt mig för att prata med hans mamma, som han gick med på för min skull, men själv hatade tanken av. Och känner typ att jag inte kan tvinga han berätta för sina vänner för han säger han försökt med nån och de värkar vara så självcentrerade att dom liksom inte lyssnar. Blir så förbannad och ledsen på detta. Sen är inte Emil så kanske förstående och öppensinnad som du och Simon. Jag vet att han inte hade velat ha med mig att göra om jag ”lämnade”. Och jag hade aldrig förlåtit mig själv om nåt hänt, det är mycket det som allt faller på också Jo Simon har nog enklare ja. Men han pratar väldigt lite om det som är riktigt illa. Det är faktiskt att jag inte vet allt ens. Så mkt han håller helt för sig själv med. Men ja han har ju lättare att visa sig svag osv. Jo jag fattar, men helt ärligt, hur mkt jag än saknar att ens få ha den där lilla kontakten som vi ändå höll fast vi ett tag. Hur mkt jag än saknar den. Så är jag ju friare av att inte veta. Att inte höra hur dåligt han mår och fint få stödja mig på honom för hur jag mår. Det är både något jag saknar till tusen men också något som jag nånstans ändå kanske tror är sunt. Nej jag förstår det. Och det är ju en hemsk situation att vara i. När nån blir för beroende av den andra att det tillslut finns en så stark oro. Men i och med det finns ju redan ett stort problem. Och det är inget du skapar med att lämna. Det fanns ju redan där. Och det ligger inte på dig. Dvs: problemet är inte att du lämnar, problemet är att du inte kan göra det. Och det problemet har inte du skapat. Alltså det kan aldrig bli ditt fel. Oavsett vad som händer

Tack Anna. Verkligen tack så otroligt mycket. Vad hade jag ens gjort utan dig? Vet inte vad jag kommer göra, antagligen fortsätta som vanligt men kommer läsa tillbaka om jag behöver lite extra kraft. Man tar ju emot allt ansvar känns det som, men känns verkligen skönt att jag ska prata med Emils mamma. Villl typ nån mer som bryr sig om honom ska känna lite ansvar också på nåt vis

Ja det tror jag är jätteviktigt! Gör det! Du gör det ju för Emil skull med. Även om han inte ser det som så nu. Och ja, du behöver inte ta beslut nu eller vid någon speciell tid eller nånsin egentligen. Men vet om allt. Och jag finns här och stöttar dig genom allt. Alla känslor du har är okej. Älskar dig otroligt mycket. Vi alla i din närhet, inklusive Simon har jävla tur som har dig. Även om det ser annorlunda ut nu så vet jag han vet det. Känner ingen mer förstående och öppen än dig   

Och jag älskar dig! För din ärlighet, din energi och din kärlek. Och för du är så vacker från insidan till utsidan. Du är verkligen fantastisk Jenni!

[sidmakarn-blog]

V75 Solänget 8/9: Emile Zola Sisu och Disco Volante spikar

Vilken spännande och läcker helg med V75 och jackpot som förrätt till historiens mest ovissa riksdagsval på söndag.

Hur det går? Ja, Emile Zola Sisu och Disco Volante är givna spikar och vad det gäller valet passar jag.

Jag körde Stefan Melanders Disco Volante senast till seger på Halmstad, en vinst värd 75.000 kronor – fast det viktigaste var att Disco Volante fick tillräckligt mycket med poäng för att komma med i detta V75-lopp i Silverdivisionen. 

Jag tyckte att han var bra, kanske inte i absolut topp men inte långt därifrån.

Ulf Ohlsson som körde näst senast och var oplacerad går i Guidens V75-tipstävling ut och singelstreckar Disco Volante.

Ulf kör 5-åringen nu på lördag och jag håller fullständigt med Ulf; Disco Volante är en given bank.

Timo Nurmos segerrika talang

Mitt andra singelstreck i Solängets jackpot, där en vinnare kan kamma hem cirkus 29 miljoner, är Timo Nurmos 4-årige talang Emile Zola Sisu.

Okey, det är en orutinerad häst som tagit sex segrar på sju starter och som nu ska ut på en 53-milaresa och övernatta, har spår ett bakom bilen i en helt ny miljö och det är ovisst hur vädret/banan blir. En del plus, en del minus. Totalt sett så överväger dock det positiva och jag tror att det blir ledning runt om för Timos talang.

Jag är just nu på den spanska solkusten och det är inte helt lätt att hinna läsa in/se allt men det kan jag säga att ni som är ute efter de riktigt stora pengarna ska givetvis gardera detta V75-lopp i lägsta klassen. 

Vilka då med? Ja, en helgardering behöver inte vara helt fel.

Fast jag spikar ...

Peter Ingves kan bli ”Mr DD”

Peter Ingves, som har Halmstad som sin hemmabana, åker till Örnsköldsvik för att köra tre hästar denna V75-lördag.

Två är intressanta, nämligen Dreammoko i Silverörnen och Dreamboy As i den sista V75-avdelningen. Jag skulle inte bli förvånad om han vinner med båda och blir 100-procentig på Dagens Dubbel. Ja, 6-6 lär nog ge hyggligt betalt.

I övrigt; ja, Aquamarin till 3.53 och spik satt väl bra?!

Mina tankar om V75-loppen

V75-1: 9 Quality Tilly från Oscar Berglunds formstall vann senast de gästade Solänget och nu kan det bli fjärde raka segern för den här 5-åringen. Örjan Kihlström upp nu för första gången. 10 Esprit Sisu var nära att kvala in till Derbyt och jag såg att Ulf Ohlsson rankar hästen tvåa bakom Quality Tilly – och Ulf har ju vunnit med båda.

V75-2: 1 Fame Boko och 7 Roheryn är klart bäst av de med framspår och den som tar hand om ledningen bör ha goda möjligheter att vinna. Det är alltid tufft att ta 20 meter på en snabb bana som Solänget men jag streckar faktiskt en kvartett med bakspår. Rysaren är 15 Ginny Weasley, ett Robert Bergh-sto som är stationerad på hans filial i Sundsvall.

V75-3: 1 Emile Zola Sisu kan ta sin sjunde seger i sin åttonde start och överallt där jag kollat är 4-åringen stor favorit. Jag följer med strömmen och spikar – fast ni som är ute efter många miljoner garderar ...

V75-4: 7 Guli Tor med Örjan Kihlström och en patenterad smygresa låter spännande – ja, jag spikar på lilla systemet men streckar en sextett på det stora systemet. Glöm inte norske 1 Lukas Rauen!

V75-5: 3 Disco Volante körde jag åt Stefan Melander senast på Halmstad och det blev en spetsvinst. Han närmar sig toppformen och från detta fina läge och över 1640 meter väljer jag att spika. Jag såg också att Ulf Ohlsson, som kör denna gång, gjorde det i Guidens V75-tävling.

V75-6: 5 Makethemark är given tipsetta efter de två senaste insatserna. Ja, han vann ju Jubileumspokalen efter ett rykande upplopp. 2 Diamanten leder länge, 6 Dreammoko vinner snart och 9 Muscle Hustle har skrällchans.        

V75-7: 3 Sign Me Up Too och  Emilia Leo har varit framgångsrika i V75, så för mig är ekipaget given tipsetta. 6 Dreamboy As och 9 Wasa Warrior är givna utmanare. Tre streck. 

Mitt systemförslag till V75 lördag

V75-1: 9, 10, 12. Res: 3-4.

V75-2: 1, 7, 9, 11, 13, 14, 15. Res: 2-12.

V75-3: 1 Emile Zola Sisu.  Res: 12-6.

V75-4: 1, 2, 4, 6, 7, 13. Res: 9-11.

V75-5: 3 Disco Volante.  Res: 4-5.

V75-6: 2, 5, 6, 9.  Res: 7-1.

V75-7: 3, 6, 9. Res:5-7.

Systemet är på 1512 rader och kostar 756 kronor. Om man också singelstreckar nummer 7 Guli Tor i avdelning 4 blir det systemet på 252 rader och det kostar då 126 kronor.

[miaseget]

Hej, finaste….

Ja, så är det då söndag. Min stump mår något bättre idag, fast jag känner mig deppig idag. Jag ringde ju Kronofogden i slutet på veckan, för att höra om de gjorde uppehåll med införseln i december. Det gör de inte, om man inte har skuldsanering, och det har vi ju inte…Så jag och Kent försöker göra så många julklappar vi kan själva. Det fungerar bra till barnbarnen, men är svårare med Emil. Jag lider något så fruktansvärt över det. Jag vet att det inte är därför vi firar jul, men det känns miserabelt att inte kunna köpa något…Han har ingen mormor, morfar, farfar eller farmor heller. Han har sina syskon, men de har ju egna barn. Det var likadant när han fyllde år..Det är så jobbigt. Vad ska vi göra? Vi har inget utrymme alls. Det är väl klart att vi vill betala skulderna, men ett uppehåll till jul hade inte varit helt fel. Jag lovar att det är ekonomin som kommer sänka mig…

Denna dockan har jag i alla fall gjort till Stefanie i julklapp…

  Jag blev ganska nöjd med den och har påbörjat nästa julklapp.

Jag vet inte ens vad jag skulle vilja köpa till Emil..Skulle vilja ta ner månen till honom. Han har inte heller det så enkelt. Han kämpar med sina problem och sjukdomar. Jag brukar alltid längta till både advent och julafton, men i år blir det tufft. Julafton är för mig gemenskap. Det har vi i alla fall massor av. Våra barn och barnbarn ska fira här hemma…Ja, vi får väl ta en dag i sänder. Se vart ödet leder oss…Känner jag ödet rätt så har det säkert några överraskningar redo för oss, precis som vanligt. Jag är tacksam om jag får fira julen hemma. Det andra får lösa sig. Det blir jul varken vi är fattiga eller rika…

Delar med mig av en del foton från gårdagen. Caspian och Filip tillbringade dagen här igår medans Caroline var på sjukhuset. Inget allvarligt…Det är dags för att börja pärla. Tänkte försöka lägga ut lite överblivna saker till försäljning, så kanske jag får ihop till maten idag också. Ja, det kunde vara roligare…Men jag fortsätter Kampen för livet..

Många kramar till dig som kommer hit och läser…Vi hörs snart igen ❤ ❤ ❤

        Usch, så var det söndag…. Hej, finaste.... Ja, så är det då söndag. Min stump mår något bättre idag, fast jag känner mig deppig idag.