Tumgik
#Botten John
dostoyevsky-official · 4 months
Text
John Le Carré [was] not just as a serial adulterer but a chilly manipulator who, one lover wrote, “goes around being other people’s missing halves . . . then slips away”. Shakespeare’s [Ian] Fleming, though, emerges as “capable of being sympathetic, funny, vital, humane”. A former mistress met him before he died (at 56, in 1964) and readily recalled “the good, fine, courageous and generous things in his character”. [...] Soon, though, [Ian Fleming] fell properly in love, with a bright and “headstrong” Swiss girl, Monique Panchaud de Bottens. Fleming’s ever-dominating mother Eve forbade the match. Fleming’s lawyer chum Ernie Cuneo detected in James Bond’s philandering “Ian’s revenge for the terrible hurt”. A playboy with a puritanical streak, Fleming found his métier as a Reuters reporter. There he learnt to file “neat and correct and concise and vivid” copy and, at a 1933 Moscow show-trial, witnessed ruthless power games from a ringside seat. Soon, he forsook journalism for the easier money of banking and broking, and ran through high-society girlfriends with a “cut-and-run” insouciance. Mary Pakenham, an enduring friend, concurs with other voices when she detects in Ian not bristling machismo but a “somewhat feminine temperament”. Noël Coward, later a Fleming soulmate, was cruder: “Ian, darling. You’re just a beautiful bitch.”
33 notes · View notes
whitewaterpaper · 9 months
Text
Tumblr media
Jupp. Mer gratisfilm från tuben. Klassisk action SF från staterna och ett och annat guldkorn. Dessutom: TV4/Cmore har frälst oss med Vallarnas uppsättning av Åsa-Nisse.
7 gyllene städer / Seven Cities of Gold (1955) [🆓] Trevligt äventyrsdrama men som kanske "putsar upp" den historiska förankringen.
Alla tiders Åsa-Nisse (2022) [👍🎭] Vallarna gör Åsa-Nisse och bär John Elfströms arv med heder. Det här är på många sätt bättre än "Wälkom to Knohult".
Demolition Man (1993) [👍🔁] Det är något visst med 90-talets actionröjjare. Visst, skurken är som hämtad ur Kalle Anka men resten är riktigt bra.
Den farliga hjärnan från planeten Auros / Brain from Planet Arous, the (1957) [🆓]
Fantomgrottornas hemlighet / What Waits Below (1985) [🆓]
Future Justice (2014) [👎🆓] Lågbudget D-film som man med äran i behåll kna hoppa över. Vill väldigt gärna vara som flykten från New York.
Giant of the Evil Island / Il mistero dell'isola maledetta (1965) [🆓]
Jurassic World: Dominion (2022) [👍] Överraskar efter JW2 med att vara riktigt bra. Plus -- det är skitkul att se det gamla gänget samlat igen.
Strid på Havets Botten / Beneath the 12-Mile Reef (1953) [🆓]
Sword of the Barbarians, the / Sangraal, la spada di fuoco (1982) [🆓]
Time Trap (2017) [👍] Överraskande bra lågbudet SF.
Zorros Tre Värjor / Le tre spade di Zorro (1963) [👍🆓] Cult Cinema Classic kastade upp den här på sin YT-kanal med tysk dubb och svenska undertexter. Lyckas genomgående stava fel på Zorro (hur lyckas man liksom) men filmen är helt okej.
Åsa-Nisse. Okej, ge gärna "Jurassic World 3" en chans men annars är det Åsa-Nisse ni skall se denna månad.
11 notes · View notes
ultimate-007 · 2 years
Photo
Tumblr media Tumblr media
JOHN GARDNER For Special Services (1982)
Jonathan Cape first edition (UK) and (very rare) audio book narrated by Jeremy Northam (2011)
Beautiful cover art by Bill Botten in the grand style of the legendary Richard Chopping.
14 notes · View notes
stuyfssportverhalen · 5 months
Text
Sterfdag
Vandaag 28 oktober de sterfdag van ene John Heenan.   Heenan wiens botten inmiddels tot stof zijn  vergaan en z’n naam vergeten kraste ooit een kleine kras in de boksgeschiedenis. De ochtend van 17 april 1860 is het perron van  het London Bridge Station afgeladen. Kroegbazen, journalisten, aristocraten, en dokwerkers vechten voor een plaats in één van de wagons. Uiteindelijk zijn er twee volle…
Tumblr media
View On WordPress
0 notes
broderek · 1 year
Text
Bäst av bästklubben 2022 del 2
Björk - Fossora O: Artist känd från Bästkustens skivklubb. I stunder experimenterar hon med holländsk 90-talshårdtechno, och då kan det vara lite svårtuggat. Det uppstår dock en sorts aggressiv skörhet i kontrast med soundet i övrigt, som inte går att värja sig emot. Ljudbilden är som utgångspunkt ganska mörk, men letar sig mot ljuset. I skivans duetter blir det extra finstämt och lite avlastning från när Björk på gott och ont är väldigt mycket Björk. Ancestress är en bra plats att doppa tårna i.
Chat Pile - God's Country P: Årets tveklösa etta! Det var längesedan hårdrock lät så här bra. Det är som om man skulle blanda Hellboys HLM och en galen shaman och skruva upp det till hundra. Ibland känns det som att det inom hårdrocken är svårt att sticka ut nuförtiden, då allt har tagits till sin spets i sin respektive genre. Men här är ett exempel på att det fortfarande går. Kanske inte något för alla, men allt för de som orkar jobba sig genom det. Om ni bara ska lyssna på en låt: The Mask
King Gizzard & The Lizard Wizard - Omnium Gatherum M: Har fortsatt följa men tycker fortfarande Butterfly-skivan är bäst. Har en biljett till konserten på plan b i mars så får väl se om jag fortsätter efter det (kanske blir för mycket converse). Hänsynslöst genremässigt och snuddar stundvis in på metal. Hårt pressad dynamiskt vilket gör att jag kan somna till den.
Bill Orcutt - Music for Four Guitars N: Jag gillar skivor med gitarr och jag gillar skivor utan, men har en särskild plats i hjärtat för skivor med endast gitarr och inget annat. Möjligheterna känns oändliga. Inte en skiva för varje tillfälle, men när det behövs en riktig genomkörare finns den där och gör jobbet. Ut på andra sidan kommer man lite skarpare, redo att ta sig an världen.
Cate Le Bon - Pompeii R: Min sista skiva fick bli något lite mer i popvärlden. Det var svårt att välja, men jag tog en egensinnig artist jag gillar. Hon är lite av en modern John Cale för mig, kanske för att de båda kommer från Wales. Men det är något i hennes uttryck som för tankarna till honom. Jag upptäckte artisten på hennes skiva Reward från 2019 och den blev en favorit. Årets skiva bygger vidare på Reward och tar det någon annan stans. Det är mycket chorus, lite skeva och aviga melodier samtidigt som det är vackert stundom. Är det också lite John Cale? Hur som helst en väldigt bra skiva tycker jag som gör intressanta saker med den välbeprövade poplåten. Tycker absolut skivan kan vara med på en årets bästa lista. Det förekommer lite saxofon på skivan, bara en vänlig liten förvarning. Dock rätt nedtonat.
Hurray For The Riff Raff - Life On Earth N: En varm famn under en energifattig och oinspirerad höst. Lite depp, lite punk och en hel del bombasm.
Authentically Plastic - Raw Space M: Tror jag gillar för det låter som tren né blandat med Craig Leon och fungerat som inspiration. Monotont, rytmiskt och tribeigt.
Martin Hederos - Hederos C/O Satie R: Vi stannar kvar i Sverige en liten stund till och ett annat återseende. I början av 2000-talet var The Soundtrack of Our Lives stora. En våg av retrorock sköljde över oss. Martin Hederos spelade diverse klaviaturinstrument där, men gjorde inte så mycket väsen av sig annars. Det var ju i grund och botten ett gitarrdrivet band. Nu långt senare har jag fått upp ögonen för honom och hans mångsidighet. Bland annat med Tonbruket. I år släppte han en skiva där han improvisera på den klassiska kompositören Saties stycken. Två traditioner möts, klassisk och jazz. Den här typen av klassisk musik har dock något som passar för det här. Det är en stillsam och mysig pianoskiva för vintermörkret. Finns en bra intervju med honom från P1 Kultur där han pratar om skivan och konceptet kring den.
Jonathan Johansson - Om vi får leva T: Absolut inte Jonathans bästa skiva men ändå en skiva som jag har lyssnat mycket på i år. Lite säkrare och tråkigare än skivan innan som är snudd på ett mästerverk. Det är fortfarande Jonathan och då blir det sällan dåligt. Bästa låtar: Varje Regnbåge och På boulevarden.
King Gizzard & The Lizard Wizard - Changes D: Sist ut blir ett sista minuten-fynd tack vare Macke. Popigare och ett av de få av KGatLW’s album som utmärker sig med ett mer unikt sound. En hel del flöjt dessutom.
0 notes
maksandcheese123 · 3 years
Text
Opdracht 2 - verdwaald
Hey mensen, weer terug met een opdracht. In deze opdracht laten we het hoofdpersonage, in mijn geval Alex Berger, verdwalen. Het personage moet verdwalen in een labyrint, woest landschap, een stad, noem het maar op. Ik ga kiezen voor een verwoest landschap, ook omdat ik technisch gezien al Alex had laten verdwalen in een stad in de vorige opdracht. Hierbij ga ik ook een beetje de feiten van het echte verhaal veranderen, in mijn verhaal ga ik kiezen dat de aanslagen in Parijs op zaterdag waren en de verhoring met Novak op zondag.
Het lijkt wel een post-apocalyptische film; overal is bloed en vuur, het lijkt alsof iedereen is uitgestorven en de weinige overlevenden zijn kapot van het verdriet. Nog een paar minuten geleden stonden Alex, Camille, Marie-Lou, Chloe en haar vriendje de promotie van Camille te feesten op het terras van Le Carillon. Iedereen met een Mojito in de hand, op en neer aan het springen van het plezier. Toen opeens stopte alles, ze hoorden een Arabische kreet, een explosie en toen, nihil. Alex had nog net op tijd dekking gevonden onder een tafel, omdat hij naar de wc was gegaan maar iedereen was op het terras, op een paar zuiplappen na die hun tiende biertje van de avond stonden te drinken aan de bar. Alex kon het niet geloven, het was voorbij, in minder dan een minuut was hij innerlijk gestorven, hij was nu nog een hoop botten die rondliepen, zonder nut, zonder vrije wil.
Alex moest de dag erna ook nog Novak gaan ondervragen maar daar had hij nu niet meer de krachten voor. Hij zou de taak overlaten aan Lucas, hij zei al van tevoren dat hij de zaak graag zou overnemen.
-       Lucas, met Alex, ik wil dat jij morgen John Novak gaat ondervragen
-       Alex, hoe is het in Parijs? Je zit het lekker te drinken hè? Dronkaard! Hahahaha
-       Lucas, kan je morgen Novak ondervragen Ja of nee?
-       Tuurlijk, maar ik dacht dat jij die arme man wou ondervragen, hem proberen te overtuigen niets doms te doen? Wat is er trouwens aan de hand daar? Waarom hoor ik zoveel sirenes in de achtergrond?
-       Lucas, er iets ergs gebeur, je zult het zeker weten over een paar uur zien in het nieuws, ik zal er voor een tijd niet zijn, daarom wil ik dat jij morgen die Novak gaat ondervragen.
-       Ok, dat doe ik. Ik bel je over een paar dagen voor een update.
-       Liever niet, tot dan
Het is nu twee jaar later, Alex is voor de derde keer vandaag weer in de gym, wanneer hij Lucas tegenkomt.
-       Alex, hier ben je, Emma en Sara zeiden dat ik je hier kon vinden.
-       Lucas, ik heb nog een uur te gaan, zou je me alsjeblieft niet willen storen?
-       Alex, bij de crim hebben we je hulp nodig.
-       Ik zei dat ik bezig was.
-       Novak, John “Johnny” Novak, is ontsnapt van de gevangenis van Sint-Gillis en heeft een vrouw vermoord in Jette. Jij zou hem hebben ondervraagd maar dat deed ik. Ik moet zeggen dat ik het niet had verwacht, hij leek zo een onschuldige man.
-       Nou en? Wat heb ik daar meet e maken? Ik heb deze man nog nooit gesproken, ik weet juist niks over hem.
-       Nee dat is waar, maar je bent de beste politieagent die ik ken, jouw hulp is altijd welkom.
-       Ex-politieagent.
-       Ex of niet, we hebben je nodig, Alex.
-       Luister, ik heb nog 1 uur te gaan voordat ik klaar ben, daarna moet ik naar de supermarkt om dingen op te halen en hierna heb ik een afspraakje met een oude vriendin, ik heb hier echt geen tijd voor.
-       Begrepen, hou je taai vriend.
Ja, het resultaat is dus dat Alex geen motivatie heeft om achter Novak aan te gaan en hij heeft aan Camille gedag kunnen zeggen, hij was erbij, waardoor hij ook niet ontzettend depressief is.
2 notes · View notes
wittlewoger · 3 years
Text
Its the 5th of September, Freddie’s birthday! They decide to all bake cupcakes, each 4. Brian is spending the whole day in the kitchen perfecting his recipe.
‘Brian it’s just cupcakes what is taking you so long?!’ Roger is standing in the doorframe with some store bought cupcakes and some white frosting
‘Oi shut up I’m working!’ Brian yelled back, coocking for friends is really important for him, almost more important than his guitar!
‘Brian you really don’t need to spend all that time on some cupcakes’ Freddie assured him, he’s wearing a tiara with some pink fluff on the botten that says ‘happy birthday’. John got it for him knowing he’d adore it
‘Im almost done don’t worry’ he’s working on the fondant, it’s beautiful! He bought some edible gold to decorate the edges with, it’s going to be perfect!
‘Wow that’s fancy’ John said while he is making some red velvet cupcakes with just butter cream
‘Alroight it took you long enough’ Roger comes in with his stuff and starts frosting the cupcakes
‘It’s perfect!’ Brian said while putting his cupcakes in the fridge, it’s probably the best thing he ever made after his guitar
After the cupcakes are done and spent some time in the fridge, it’s time for the taste test
‘The cupcakes where amazing!’ Freddie said after eating 1 of every kind
‘My cupcakes where the best I think’ Roger laughed
‘No definentky mine’ John said also laughing
‘Year I think Rogers where the best’ Brian said while sitting on a chair decorate with gold tinsel and a sign that said in big letters ‘cupcake king’
2 notes · View notes
thedrag0nking · 2 years
Text
" 560000 pages done, a dozen more to go. I should be out there kickin' some lunar fascist ass not waste my fucking life doing paper work, I rather be tortured by the fucking commie Vietnamese than paperwork.. "
Tumblr media
Currently working in the office in the other side of hell the hell fairy continues talking to herself, monologuing her adventures with Koishi and her time during the wars. This isn't the first time Piece has done paperwork before despute being a little batshit insane thankfully she was given permission with some assistance being the hell fairies who're there to support clownpiece with stocking folders, organising books, and other boring stuff despite hell fairies are very notorious of being troublemakers while greater warriors of hecatia's army along with other demons.
" What's with this book listing all the pedophiles that're down here? And who the fuck is john epstein? "
Tumblr media
" Ahh Epstein is so- "
Tumblr media
" WAIT A MINUTE HE'S DEAD?!
GIMME THAT SHIT! "
Tumblr media
Clownpiece snatches the book that has all the page and info about John epstein and the cause of death? Suicide.
" Fuck. There goes my chances on killing the fucker, doesn't matter he's going to have a good time in hell as Harpy food. "
Tumblr media
" Oh! Epstein didn't kill himself he got turn into a tree! "
Tumblr media
" HAHA!
Lets see those harpies down in violence botten off his dick off! "
Tumblr media
1 note · View note
brilmans · 6 years
Text
Over de beloega en een prent
Tumblr media
Skelet van een beloega.
Dizionaro della Scienze Naturali
Tijdens mijn vakantie in Rome kocht ik op het Piazza Borghese dat een permanente antiquarenmarkt huisvest een prent uit het in 1849 gedrukte Dizionaro della Scienze Naturali. Gewoon omdat me dat een leuk souvenir leek, eens iets anders dan een koelkastmagneet, maar in het bijzonder omdat er een zeekoe en een beloega op staan afgebeeld. En over laatstgenoemde beest was ik, vanwege een fossiel dat ik onlangs vond, voornemens een stuk te schrijven: zo had ik direct een bijpassende afbeelding. Tenminste…
Tumblr media Tumblr media
Een prent uit Dizionaro della Scienze Naturali.
Beloega?
Als je de beloega op de afbeelding goed bestudeert, krijg je een prima beeld van hoe de beloega er niet uitziet. De lange snuit, de grijszwarte kleur, de rode ogen en de verticale staart, zijn stuk voor stuk kenmerken die totaal niet bij de beloega passen. Net zo min als de tropisch aandoende achtergrond. Eigenlijk is het precies andersom. De beloega of witte dolfijn, heeft een korte plompe snuit, zwarte ogen, een witte huid en een horizontale staart.
De meeste prenten in het ‘Dizionaro della Scienze Naturali’ zijn buitengewoon treffend. Daar valt niets op aan te merken. En zelfs de zeekoe op de door mij gekochte prent komt in de de buurt van wat het moet zijn. Waarom was deze beloega dan totaal verkeerd? Ik denk omdat de vervaardiger van de prent nooit een beloega heeft gezien. Voor een beloega moet je namelijk het arctisch gebied in. Richting de Noordpool. En dat was anno 1849 een hele expeditie. Waarschijnlijk heeft de graveur de beloega vervaardigd aan de hand van horen zeggen. Waarbij de bron zo goed als zeker het verkeerde dier heeft beschreven. Gezien de achtergrond en het uiterlijk een of andere tropische rivierdolfijn.
Een stuk wervel
Begin 2018 vond ik op de Zandmotor een stuk wervel. Het stuk was zo beschadigd dat ik bijna overwoog het  weer weg te gooien. Het was de structuur van het bot die me uiteindelijk deed besluiten het toch te houden. De structuur wees namelijk op een zeezoogdier. En omdat het een wervel van formaat betrof, vermoedde ik dat dit best een stuk walviswervel kon zijn. En op de Zandmotor is beloega een serieuze optie.
Tumblr media
Stuk beloega wervel van de Zandmotor.
Mijn vermoeden bleek gegrond. Na uitvoerig vergelijk in Het Natuurhistorisch is de wervel met een aan zekerheid grenzende waarschijnlijkheid gedetermineerd als beloega (cf. Delphinapterus leucas)
Moby Dick
In Nederland tref je normaal gesproken geen beloega’s. De dieren verblijven namelijk het liefst boven de Noordpoolcirkel. Lekker in de kou. Toch zijn er een aantal waarnemingen  bekend. De meest besproken waarnemingen is die van 'Moby Dick’ een beloega die in mei 1966 de gemoederen bezich hield door ruim 300 km de Rijn op te zwemmen. Nadat het beest Nijmegen (15 mei 1966), Duisburg (18 mei 1966), het IJsselmeer en Bonn (13 juni 1966) aandeed, zwom het, waarschijnlijk aangemoedigd door het ’ I wanna go home (sloop John B)’ van de Beach Boys, een maand later weer naar huis. Op 16 juni om 18.42 passeert hij Hoek van Holland.
Zomerstations
Dat beloega’s een rivier opzwemmen is overigens niet bijzonder. In hun leefgebied doen ze dat vaker. ’s Zomers trekken beloega’s massaal naar riviermondingen. In het ondiepe water van deze zogenaamde zomerstations schuren ze zich aan de kiezelbodem. Dit doen ze om hun oude huid af te krabben.Tegenwoordig doen ze dat in Canada en Alaska, maar onderzoek heeft uitgewezen dat het zeer waarschijnlijk is dat tijdens het Laat Pleistoceen, toen het in onze contreien nog arctische omstandigheden heerste, de monding van de Maas en Rijn een zomerstation was.
De beloega botten die hier gevonden worden zijn dan ook allemaal fossiel. Ergens tussen de 34.000 en 39.000 jaar oud. Mijn fragment dus ook. Ik reken me rijk.
Verkeerde prent
Nu zult u wellicht denken: wel jammer dat die prent dus niet bij dit fossiel past, Brilmans, dat was een waardeloze koop. Maar niets is minder waar. Deze afbeelding geeft mij namelijk de gelegenheid om nog een ander fossiel uit de kast te trekken. Een minstens 2.5 miljoen jaar oud gehoorbeentje van een rivierdolfijn (Pontoporiidae). Mooi toch?!
Tumblr media
Bronnen
www.geologievannederland.nl
www.verspreidingsatlas.nl
uitnijmegen.nl
www.trouw.nl
natuurtijdschriften.nl
9 notes · View notes
Note
Where are y’all from? I mean you can’t all be from the states.... is the foundation even in the United states?
“i’m from america along with karen who is from florida specifically, can you believe it?” -florence
“i’m from what the government would have you believe is "britain” -blair
“i’m from the land down under with danger noodles and john cena animals, good o’ll aussie” -jody
“i’m from canada where the winters are cold and the sumers are… also cold” -nic
“well my corpse was found in mexico but i was brought to life in new mexico… so i guess both mexican and american?” -botten
2 notes · View notes
viktorfredriksson · 3 years
Text
Recension: »The Trial of the Chicago 7«
Tumblr media Tumblr media
Filmen öppnar hastigt. Lyndon B. Johnson tittar in i kameran och förklarar vikten av en ökad militär närvaro i Vietnam. I ett montage varvas kritiska uttalanden om kriget av Martin Luther King och Robert Kennedy med reportage om amerikanska medborgare som mer eller mindre skickas till döden. 
Filmens energiska ådra cementeras redan i anslaget. Introduktionen av karaktärerna  – ledarna för organisationen Students for a Democratic Society Tom Hayden (Eddie Redmayne) och Rennie Davis (Alex Sharp), de militanta yippiesarna Jerry Rubin (Jeremy Strong) Abbie Hoffman (Sacha Baron Cohen) och Svarta Pantrarnas ledare Bobby Seale –  ackompanjeras till rytmiska toner och en lekfull klippning där karaktärerna avslutar varandras meningar.
Det framgår att ovan gäng ska bege sig till demokraternas konvent i Chicago »för att avsluta kriget«, som Hayden uttrycker det. Intentionerna är dock uttalat fredliga: »Vi ska inte storma konventet, utan det amerikanska folkets hjärtan och själar«, försäkrar David Dellinger (John Carroll Lynch). Vi får samtidigt veta att fyra förband från Nationalgardet och 10 000 andra poliser skickas till Chicago för att handskas med dessa farliga revolutionärer. 
Tumblr media
Därefter introduceras federala åklagaren Richard Schultz (Joseph Gordon-Levitt), i en långsam inzoomning, med en nedslagen lätt glansig blick fäst rakt in i väggen på det amerikanska justitiedepartementet – fem månader efter konventet – till det monotona ljudet av en smattrande skrivmaskin. Kontrasterna kunde inte vara större. Tillsammans med sin chef Thomas Foran (J.C. MacKenzie) har skickliga Schultz blivit handplockad av justitieministern för att leda åtalet mot the Chicago Eight (senare Seven) – de amerikanska demonstranter som 1968 åtalades för konspiration, anstiftande till upplopp och andra brott i samband med det demokratiska partiets konvent i Chicago 1968. 
Efter en hastig presentation av försvarsteamet sitter vi i rättegångssalen. Endast en kvart av filmen har gått och introduktionen är inget mindre än briljant. Bättre än så blir tyvärr aldrig filmen – här någonstans börjar det gå utför. När Schultz håller sin öppningsanförande avbryter domare Julius Hoffman (Frank Langella) för att förtydliga för juryn att det finns två Hoffman i rättssalen: den åtalade Abbie Hoffman och han själv. Han vill inte skapa onödig förvirring. »Det finns nog inte så stor chans att juryn förväxlar oss«, säger Abbie till ett dånande skratt i salen. Själv sitter jag knäpptyst och oberörd. Filmens första skämt kommer oväntat, och det endast startskottet av en lång rad krystade skämt. 
Tumblr media
Filmens huvudsakliga källa för (försök till) humor är just domaren Julius Hoffman. Efter ett hastigt besök på Wikipedia förstår jag att verklighetens Julius Hoffman var en särdeles inkompetent och fördomsfull domare – som i stor grad påverkade rättegången – men valet att paketera det i en komedi är i högst diskutabelt. Dels faller humorn oftast platt, men än värre tar hans karaktär fokus från det verkligt intressanta: själva rättegången. 
Filmen hittar nytt fokus under den andra halvan, men i grund och botten upplevs karaktärerna och dialogen aningen teatralisk. Att Aaron Sorkin skriver vass dialog är ett cineastiskt axiom, men som filmregissör har han fortfarande mer att bevisa. 
0 notes
magnuswesterberg · 4 years
Text
5. Carl Anderssons gata
Tumblr media
När man köper ett hus i Norrhamnen i Vaxholm blir man av mäklaren informerad om kyrkan.    ”Kyrkan?” utbrister du och tittar dig omkring på grusplanen framför de röda radhusen. Husen är från början av åttiotalet och ritade av arkitekterna Lars Iwdal och Knut Fredriksson. Det blåser en byig vind, en flagglina på bergsknallen längre upp till höger smattrar som om den försöker frigöra sig från flaggstången och dra till havs. Solen ligger på i fyrtiofem graders vinkeln mot de faluröda fasaderna. Ljuset och vinden ger Norrhamnen en atmosfär av västkusten snarare än Stockholms innerskärgård. Framför dig en hundra meter bred och inte särskilt djup hamn. En tjärad eka och en fritidsbåt ligger hårt förtöjda invid bryggan närmast Fiskaregatan. Längre upp mot land och parallellt med Fiskaregatan, löper så den berömda Carl Anderssons gata, egentligen en etthundratjugo meter kort gatstump med grus och i mitten en så kallad rindal som leder till två dagvattenbrunnar.    Under sommarmånaderna kommer många fritidsbåtar in i Norrhamnen. Sommarbrunbrända skärgårdsgäster och bofasta anländer i fantasifulla sommarhattar från öarna, söker sig in till Vaxön för att handla på Konsum och gå och fika. Mitt i inloppet till Norrhamnen finns en klippa som kallas Gladan. Ytterligare trettio meter längre ut döljer sig ett grund som många båtar har gått på under heta dagar i juli, när styrman har fokuserat på Gladan och sen med blicken letat en ledig plats att lägga till vid inne i hamnen – då har det smält till och på botten finner barnen när de dyker med cyklop hundratals små delar av propellrar.    Utanför Gladan och grundet öppnar sig en fjärd och ännu längre norrut syns de avlägsna konturerna från grosshandlarvillorna på Hästholmen och Stegesund. Norrhamnen ligger för det mesta väl skyddad från vinden, men på fjärden går det vita gäss när det blåser nordostlig vind. Vaxholmsbåtar korsar fjärden många gånger per dag. De vita båtarna stannar kort med fören mot Edholmas och Stegesunds cementkajer och styr sedan vidare ut mot Möja.    Grusplanen precis vid hamnen är en anmärkningsvärd plats; en blandning av grusplan, parkering, vändplan och en uppställningsplats för kommunens återvinningskärl. En gång rensades det strömming i stora lass invid bryggan, måsar överallt, och långväga gäster lade till med snipor och ekor om söndagarna iklädda sina finaste högtidskläder för att lyssna till prästen Carl Anderssons predikningar i kyrkan, eller i missionshuset som det även kallades. ”Carl Andersson i Vaxholm” var född 1830 och gick bort 1901. Han var en egenutbildad missionär inom Stockholms stadsmission och Vaxholms missionsförbund och även verksam inom fängelsevården där han talade med de dödsdömda. Hans predikningar i Vaxholm drog under några år på artonhundratalet stora skaror. I litteraturen om honom beskrivs han som en helt igenom arbetsam och from människa som genom predikningarna i missionshuset/kyrkan kom att bli starkt förknippad med Vaxholm, till den grad att han trettioåtta år efter sin död kom att få en gata uppkallad efter sig.    Vid en reglering av gator i Vaxholm föreslog Karl Martin och John Abrahamsson 1939 att Norrgatan – som i dag alltså är den drygt etthundra meter långa gatstumpen med grus och en rindal – att den skulle döpas om till Carl Anderssons gata till minne av den beryktade prästen, vars gärning och popularitet många vaxholmare redan hade glömt bort. Vaxholms stadsfullmäktige antog det nya gatunamnet ”Carl Anderssons gata” den 14 september 1939. Gatunamnet tillkom under en mycket orolig tid, två veckor efter att Tyskland invaderat Polen, och det var tre dagar innan Luftwaffe åter skulle komma att verkställa den blixtkriegtaktik, som de övat på i Spanien, i och med att de bombade sönder Warszawa. Vi som bor här är glada över gatunamnet. Carl Anderssons gata blev dessutom vackrare med rindalen som jag själv var med och förhandlade fram med kommunen, då någon på kommunkontoret plötsligt en sommar på tjugohundratalet fått för sig att Carl Andersson gata skulle asfalteras. En av Vaxholms äldsta gator. Vi boende gick samman, protesterade mot moderniseringen och kommunen insåg till sist att grus och kullersten var mer i harmoni med områdets historia, Carl Andersson och den kvarlämnade muren intill tomten som kyrkan faktiskt en gång stått på. Några gånger om år sopar jag rindalen ren och krattar hela gatan med en kratta så att gatan blir alldeles jämn som på en kyrkogård. Jag brukar skoja med grannarna genom att säga att jag är kyrkovaktmästaren som har återuppstått och nu återställer allt så som det en gång var.    Kommunen lade sen ned en ansenlig summa på att ordna rabatterna och gräsmattan under de stora och livskraftiga kastanjerna och ankaret nere vid Fiskaregatan; det ställdes ut vackra bänkar och bord i ek, samt mycket stämningsskapande belysning. Allt borrades fast i marken så att det inte skulle gå att flytta. En höstnatt var plötsligt det mesta stulet. Belysningen föreföll vara uppdragen med hjälp av bogserlina fäst efter en pick up. Någon tyckte att de behövde bänkarna och belysningen bättre än de som bor i Norrhamnen och de som kommer på helgbesök. I en annan dimension kommer de som stulit att få stå till svars inför prästen Carl Andersson, han som hade en alldeles klarblå blick som aldrig vek undan och som var van att tala allvar med brottslingar tills de föll i gråt och bad om Guds förlåtelse. Den kände typografen Karl-Erik Forsberg bodde för övrigt i det gula huset på Fiskaregatan och i andra änden av samma gata levde tills alldeles nyligen författaren P O Enquist. Lite har jag nog undvikit att skriva ned det här om kvarteren i Norrhamnen och min egen gata, den gata som jag har bott längst på i hela mitt liv, som har blivit en viktig del av mitt eget liv, den gata som mina två söner har lärt sig cykla på och som vi i ljusa junikvällar har övat tennis på med en speciell sort mjuk tennisboll som fungerar alldeles förträffligt på ojämnt grus, men gatan har ett så vardagligt svenskt namn att den väcker få associationer om man inte vet vem prästen var. Alla barn som passerar klipphällen utanför vår entré kan inte bärga sig utan måste klättra upp den välvda hällen, och jag har fått höra att det där har suttit små barn på led redan under områdets allra första höst på åttiotalet. De som känner mig vet att jag har skrivit åtskilligt om gator i Europa, Rue des Pyrénées i Paris, till exempel den gatan är flera kilometer lång, skär rakt genom Paris och förbi Cimetière du Père-Lachaise. Carl Andersson gata är blott drygt hundra meter. Men så är det detta med kyrkan: den stod alltså på platsen i hundra år på en upphöjd kulle mellan Carl Anderssons gata och Torggatan; kyrkan överlevde spanska sjukan, två världskrig, även de bomber som i februari 1944 fälldes över Stockholms skärgård – nio bomber föll på Blidö och en bomb landade på grannön Yxlan. Efteråt såg man att bomberna hade kyrilliska bokstäver, så det var ingen tvekan att det var sovjetiska bombplan som släppt dem. Tack och lov klarade sig Vaxholm och kyrkan, ja, det var inte ens i närheten, men bombplanen kan inte ha varit långt härifrån, till och med passerat med sin tunga bomblast över skärgårdens huvudstad. Strängnäs och Södermalm blev samma kväll bombade av Röda armén. Nu är kyrkan på Carl Anderssons gata hur som helst förvunnen sedan femtio år. Den lär ha varit så stor att Vaxholms dåvarande befolkning på trettiotalet kunde gå in i kyrkan och stänga dörrarna. Karl Linge skriver: ”Carl Andersson var en fyndig och modig man och med gott förstånd.” Låt den formuleringen från 1957 sjunka in om du passerar här till exempel på din promenad, tänk på att vara ”fyndig och modig!” Låt det blir det som du tar med dig resten av livet efter att ha promenerat på Carl Anderssons gata. ”Kyrkan… det finns inte någon kyrka?”, säger du därpå till mäklaren som luktar rakvatten i blåsten och som har en svart ring intryckt inne i själva örsnibben.    Mäklaren: ”Neeej kyrkan, ja, jag menar missionshuset, det revs 1967. Man började riva det i september och i mars var allt borta!”    ”Riva kyrkor måste väl ändå höra till ovanligheterna.”, säger du.    I Sverige rivs kulturbyggnader med en speciell destruktiv passion. Lite som att klia på ett sår som man blivit tillsagd av infektionsläkaren att man absolut inte får pilla på. Gammalt ska bort och nytt ska in.    ”Detta skedde under samma tid som Klarakvarteren försvann, och i dag tar vi väl inte heller speciellt väl hand om våra gamla människor” svarar mäklaren, samtidigt som han försvinner i tanken och vänder blicken ut mot havet och blir stående alldeles tyst.
                                                     *
Källor Karl Linge, Carl Andersson i Vaxholm, 1957. Fler berättelser om gator i Europa  finns i min bok Rue des Pyrénées. Pocketversionen innehåller fler berättelser än e-boken.
0 notes
suicidaloilpiglet · 7 years
Text
Paul Winkler (AU/DE)
Turmoil
2000
17:41
‘The films of Paul Winkler, one of Australia’s most prolific experimentalists, contest prevailing images of landscape as a reflection of national and social cohesion, instead meditating on a disconnection between everyday perception and the Australian environment.’ Alex Gerbaz
‘In his films Winkler is meticulously transposing rules of architectural construction into the building of a visual artifice. These films are like ephemeral pyramids. They are like monuments that we are at time permitted to enter. What lies buried within the inner chamber of a Winkler film is the sarcophagus of Technique itself. For those entering there are innumerable pitfalls lying in wait for the unwary weaned on the warm milk of mainstream cinema.’ Dirk de Bruyn
Quintessa Matranga and Rafael Delacruz and Marc Matchak (US)
Lebenswirklichkeit
2017
26:26
Young artists produce a barely fictional representation of themselves, quoting mumblecore and aspirational dramedy simultaneously. Through the narrative and productive gesture alike a localised situation is created within New York City. Of possibly ambitious young Americans possibly examining their possible careers. The mildest nostalgia is indicated, perhaps to San Francisco pre-dot com or Seattle pre-G8. They look at each other and they look at themselves.
Katherine Botten (AU)
2017
Sunday/ Sexy Young Artist Dominic Will Do ANYTHING To Get Into NEW18: Curator Couch. 2017 Map the world on my world. Map my world on the world.
Starring: Oscar Miller and Dominic Sargent.
Stephen Dillemuth (DE)
Elbsandsteingebirge 1789-1848
1994
50:51
“South of Dresden, the bizarre landscape of the Elbsandsteingebirge served as a treasure trove for the motifs of almost all German romantics. Their paintings today shape our romantic vision of the time between the French Revolution and the March Revolution in Germany. In a journey through pictures, films and texts, to a trip in the Elbe Sandstone Mountains, we are confronted with our own projections: Was the romance political? Or was politics romantic? ”
Josef Strau: That you tried both, and ask if the exhibition is still related? Or has something new opened up?
Stephan Dillemuth: There was also a parallel, as here, for example, the time of the French Revolution and of the Vormarz (the period from 1815 to the March Revolution in 1848, the Red), one could certainly take any other historical section, but it is important That one then comes to different points, which can not be taken as a direct argument for the time, but which at least take up new points of view.
But what else, Schüttpelz has told us that many of the romantics are very young converts to Catholicism because they found this so medieval, and he compared it with the New German wave. It has played in a very funny and liberating way with totally respectable and bourgeois attitudes, but then immediately identified by the success, everything was already over again, and only a stock-conservative and boring story. So question: How can you keep a broken attitude, also against art? Not that the object or the action, for example, would be as it is meant, but if one believes in what results from it, the stability of one’s own attitude, etc., it becomes really serious. Romanticism is always at the beginning when it has something incredulous and playful, and it reacts like a medieval and Catholicism, but also in the sense of Arno Schmidt, to the surrounding chaos, from within me with outwardly protruding inwardness. Someone has also claimed that the aftermath of the French Revolution led to a revolution in art, which was later called Romanticism. But if you believe it again, you land at the Biedermeier.
Charlie Ahearn and Martin Wong (US)
Portrait of Martin Wong
1998
18:00
‘Martin painted the LES ghetto with the most enigmatic realism of bricks to be seen. In 1992 my friend Martin invited me up to his Ridge St apartment as he began his autobiographical Chinatown series reflecting his youth in San Francisco and later New York. After he was diagnosed with HIV he returned to SF where he later passed away in 1999.’ Charlie Ahearn
RIP Martin Wong
Alex Bag (US)
The Artist’s Mind
1996
30:01
‘This is living-dead art, a critical-hysterical acting out of the deodorized-bathroom neurotic, the suicidal biochemical-test subject and the terminal media addict we all recognize as ourselves.’ John Kelsey
‘This is a different time. Puppets and costumes seem funny, relevant. Club culture exists in the same temporal frame, not wedged between the covers of a coffee table book. Limelight is still open. Drugs are still fun/funny. The Internet is too slow for video.’ Rob Mckenzie
In commemoration of Damien Hirst’s 1995 Turner Prize, Bag made The Artist’s Mind, which takes the form of a PBS-style show chronicling a day in the life of a contemporary visual artist. In this episode, aspiring sculptor/painter “Damien Bag” demonstrates his creative process, which begins with eating breakfast, shopping at Wal-Mart and scouring the local highways in search of fresh road kill. Prompted to discuss his work, Damien says his pieces represent “a form of duality” and “a lot of metaphors.”
0rphan Drift (UK)
Bruises
1997
15:05
‘0rphan Drift is a collaborative media artist and avatar that emerged in London, 1994. The video, performances, installations and eponymous cyberpunk novel 0(rphan)d(rift>) addressed the future through the science -fictional, nascent technologies and related shifts in perception and matter-energy. 0D re-emerges in reconfigured form, again addressing the future as it speaks to us in this moment. Considering current narratives around climate change, bio-capital and related migratory patterns they re-imagine the urban as porous, interspecies and terraformed.’
Excerpts from a 30 minute video commissioned, with accompanying slide installation, by Beaconsfield Arts for screening at John Cage ‘Classic’ audiovisual event. Inaugural concert by (rout).
Here the re edit is set to a section of Cage’s album ‘Shock’, and produced on the 0rphan Drift analogue editing suite, complete with MX30 Panasonic mixing desk.
Hana Earles (AU)
$1070
2017
08:00
Working and making art, in the office and in your bedroom.
I could set the building on fire.
You shouldn’t smoke in your bed.
Carolee Schneemann (US)
Interior Scroll - The Cave, 1975 - 1995
1995
07:32
‘In the early ’60s, Schneemann’s “action” paintings, some embedded with images of nude female figures, literally moved from surface to environment, and her staging of work from static objects to interactive events. Along with her colleagues in the Judson Dance Theater, she pioneered crossovers from music, theater, and dance to art. Transferring the orgiastic qualities in her art from paint to the performance of “her own body,” Schneemann broke ground in charged Dionysian extravaganzas that yielded some of the most memorable and challenging images of the period: serpents writhing over her nude body (Eye Body: Thirty-six Transformative Actions, 1963); an erotic flesh fest of entangled bodies, chickens, sausages, and fish (Meat Joy, 1964); a lecture-performance in which she discussed her work and posed questions to an audience such as “Does a woman have intellectual authority?” as she dressed and undressed (Naked Action Lecture, 1968). In Interior Scroll, 1975, she unwound a scroll from her vagina and read a text about “vaginality.” For many, the problem with her exuberant, Reichian-influenced, utopian-tinged abandon, lies in her “performance” of her own body. We need only glance at the historical record for proof that prior to Schneemann, the female body in art was mute and functioned almost exclusively as a mirror of masculine desire. (Think of Yves Klein’s manipulation of nameless female models as voluptuous paintbrushes for the production of his “Anthropométries” series in the early ’60s.) We have done a terrible injustice to ourselves in continuing to marginalize Schneemann as an “angry woman” or “bad girl.” To pigeonhole her art as aberrant is to risk reducing her oeuvre to sensationalism. Schneemann’s blanket of protection from decades of neglect and misrepresentation has been her sheer exuberance and focused search for the real through uberphysicality. I’m not sure that we, the audience, have fared so well.’ Jan Avgikos
Lutz Mommartz and Sigmar Polke (DE)
Der schöne Sigmar
The Beautiful Sigmar
1971
22:44
New Year party with Sigmar Polke at the department of the Kohlhöfers in Düsseldorf / Germany.
‘The films of Lutz Mommartz are each based on a single idea; the effect then is more sustainable, says Lutz Mommartz. These ideas are often brilliant, sharp and provocative, but just as often they lose lot of their radicalism during the realization. Although Lutz Mommartz is a very conscious Filmmaker, his films convey ostensibly the image of a naive author. Lutz Mommartz manages to combine both features in his films. He knows about his enormous naive playfulness, but bringing it under rational control, he uses it consciously. Because he wants to achieve an effect with each film. Film should be a trigger that activates the audience. Although film currently could provide only general climate conditions or lead to climate improvements, but it could not lead to direct political action. The combination of aesthetics and politics rationale appears to him out of place; the commitment would get lost in the art. Lutz Mommartz believes in socialism, but (you should write that!): “Chemistry is the only chance for socialism!” Because 5 % conscious people would always face 95 % inconscious. For Lutz Mommartz there is no form of government that could counteract this. The relationship between these two groups is the only tragedy that there is today. In order to make the relationship bearable Lutz Mommartz sees only one solution: Drugs.’ H.P. Kochenrath
Pauline Senn and Juan Davila (AU)
50:48
‘Juan Davila is a writer, but first and foremost an artist. His controversial work still divides opinions.  Davila was born in 1956 in Santiago, Chile, and lives and works in Melbourne, Australia. At the time of the military coup in Chile, when Pinochet seized power from Allende, Davila was part of the art scene there. His paintings in response, some of which appear in the documentary, shocked both those of the political left and right.  In this documentary, Juan Davila talks about this period, and about modern art, censorship of expression and the oppression of the Mapuche Indians, the original inhabitants of Chile. He also talks about beauty and the shocking effect of painting it today.  Davila has grown reluctant to the idea of being interview, given the failure of the media to address the complexity of his work. For the first time on film he speaks about this in terms of his upbringing - both bourgeois and Indian. We accompany Juan Davila as he revisits his indigenous Mapuche nanny’s daughter, women who have greatly influenced his work. He takes us to the oldest church in Santiago where, as a young buoy, he saw paintings by 17th century Indian artists in the Western manner that would profoundly influence his future work.  And we see the artist at work, painting en plein air in a burnt forest at home in Australia.’
Jack Smith (US)
Flaming Creatures
1963
40:43
Sylvère Lotringer :Were you ever competitive? Did you ever believe in that?
Jack Smith: Yes, of course, when you’re young. It’s drilled into you, and you have to slowly find your way out of it, because you find it doesn’t work. Capitalism is terribly inefficient. The insane duplication, the insane waste, and the young only know what’s put in front of them… But then, by experience, things are happening to you and you find out that this doesn’t work. I mean this is not productive. It produces waste. I looked through your magazine and I was repelled by the title. It’s so dry, you just want to throw it in the wastebasket, which I did. Then I picked it out… Listen: Hatred of Capitalism is a good name for that magazine. It’s stunning. I’ll never admit that I thought of it.
SL: I doubt that by saying that directly you’ll change anything. Language is corrupt.
JS: Listen, you are a creature, artistic I can tell, that somehow got hung up on the issue of language. Forget it. It’s thinking. If you can think of a thought in a most pathetic language… Look at what I have to do in order to think of thoughts. I have to forget language. All I can do with no education, nothing, no advice, no common sense in my life, an insane mother I mean, no background, nothing, nothing, and I have to make art, but I know that under these conditions the one thing I had to find out was if I could think of a thought that has never been thought of before, then it could be in language that was never read before. If you can think of something, the language will fall into place
in the most fantastic way, but the thought is what’s going to do it. The language is shit, I mean it’s only there to support a thought. Look at Susan Sontag, that’s a phenomenon that will never occur, only in every hundred years. Anybody like that. She says things that you would never have thought of. And the language is automatically unique. Whatever new thoughts you can think of that the world needs will be automatically clothed in the most radiant language imaginable.
Bonny Poon (CA)
Beautiful Balance
2017
01:07:45
Of Bodies… Borders… Boredom…
A dazzling and debauched cast of zombies interpret the erotic story of heroes, Whitney and Taylor. The setting is Frankfurt am Main, Germany’s financial heart.
“We are very similar.” “A slave?”
Starring:
Nathaniel Monjaret, Adrian Manuel Huber, Aziade Cirlini, Mohamed Almusibli, Chingy Hong, Lili Reynaud-Dewar, Julian Tromp.
1 note · View note
Photo
Tumblr media
MASTERLIST
This is my masterlist for all the books that are on my backlist, and I plan to read as many as I can for the Beat the Backlist Challenge. This is my first time joining, so this list may change or have titles added to it throughout the year; probably because I forgot them. The books I don't get to will move to next year! Quite a few titles also count for the Popsugar challenge which I also joined. Once I've finished a book I will write a review, and link it here as well.
Harry Potter and the Chamber of Secrets (reread, review) Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (reread) Harry Potter and the Goblet of Fire (reread) Harry Potter and the Order of the Phoenix (reread) Harry Potter and the Half Blood Prince (reread) Harry Potter and the Deathly Hallows (reread)
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring The Lord of the Rings: The Two Towers The Lord of the Rings: The Return of the King
Divergent - Veronica Roth Insurgent - Veronica Roth Allegiant - Veronica Roth Four - Veronica Roth
IT - Stephen King The Fault in Our Stars - John Green A Single Man - Christopher Isherwood (review) Draconis Memoria: The Legion of Flame - Anthony Ryan Dante's Numbers - David Hewson (review) Dracula - Bram Stoker Wuthering Heights - Emily Brontë Jack the Riper: The Whitechapel Murderer - Terry Lynch Alice I have been - Melanie Bejamin (review) A Midsummer Night's Dream - William Shakespeare Legend - Marie Lu Mythos - Stephen Fry Hollow Earth - John & Carole Barrowman Pride and Prejudice - Jane Austen Outlander - Diana Gabaldon The Odyssey - Homer How to Train Your Dragon - Cressida Cowell Misery - Stephen King The Land of Stories: An Author's Odyssey - Chris Colfer Moby Dick - Herman Melville Alice in Wonderland - Lewis Carroll (review) Magnus Chase and the Gods of Asgard: The Sword of Summer - Rick Riordan Origin - Dan Brown The Kill Order - James Dashner Crime and Punishment - Feodor Dostoevsky A Clockwork Orange - Anthony Burgess De Elfenridders - Bernhard Hennen (review) Nobody - Marelle Boersma Tinker Tailor Soldier Spy - John le Carré The Last Legion - Valerio Massimo Manfredi Golden Boy - Abigail Tarttelin Als sterren aan de hemel staan - Mhairi McFarlane Duivelswerk- Mike Shultz Nosferatu - Joe Hill Het Botten Seizoen - Samantha Shannon
0 notes
Text
Det är lätt att få hjärtat i halsgropen
10/1-17 tisdag
Ledig! Så skönt! Jag har jobbat 6 dagar i veckan senaste veckorna och flera veckor har landat runt eller mer än 40h. Men denna veckan har jag valt att ha två dagars ledigt och ska försöka utnyttja all min lediga tid till att göra roliga saker.
Dagen började med bananpannkakor med grädde, hallon och jordgubbar på balkongen. Efter den festfrukosten åkte jag och John till Fremantle för lite äventyrsbad. Jag kände mig ganska rädd när jag stod på kanten och värmde därför upp från en avsatts någon meter längre ner. Sedan vågade jag hoppa från den högre!
Under just dessa klippor döljer sig en riktig guldgruva för dom som kan hålla andan tillräckligt länge. Johns kompis Linus har hittat flera Go pro:s på botten och även en guldklocka. Den sistnämnda gavs tillbaks till sin rättmätiga ägare då denne utan framgång var där och letade.
Klockan är nu 13, termometern visar drygt 30 grader och John är på väg till jobbet. Själv ska jag åka till stranden och äta en medhavd sallad med halloumi och tonfisk. Jag har sedan årsskiftet inte ätit något med tillsatt socker, dock har en och annan dadel och raw food-delikatess slunkit ner. Det känns väldigt friskt och fräscht att undvika socker, frukt smakar ännu bättre när smaklökarna vant sig av med det vita pulvret.
2 notes · View notes
Text
alexander.
Benjamin verkade lagom munter, och Alex förstod väl honom. De hade inte direkt skilts åt på ett idealiskt sätt. “Det gamla vanliga? Är du fortfarande med han Kent menar du?” Alex visste mycket väl att Kim var det rätta namnet, men det var roligare att säga fel. “Jodå, jag är kvar.” Att bara försvinna igen hade lockat - men var fanns orken till det? Om inte Linn tvingat upp honom från soffan hade han nog legat kvar där än, eller ruttnat i något dike någonstans. Alex hade sett världen och allt det där och slutsatsen var enkel - det var lättare att hitta någonstans att sova i Stockholm än i en skabbig stad i Europa. När han såg tillbaka på de tre åren på drift förstod han inte hur han överlevt. Han hade sovit i trappuppgångar och på parkbänkar, eller i sunkiga sängar bredvid totala främlingar i olika åldrar. Han hade snortat och rökt på med den sortens människor oroliga föräldrar varnar för, och gjort saker för pengar som han bara ville glömma. Att han hade livet i behåll berodde nog mer på tur än skicklighet. Han hade flytt Stockholm för att överleva, och krupit tillbaka av samma anledning. Mer ärrad än förut. “Jag har fått jobb, på Ica”, berättade Alex och tog ett bloss. “Det funkar bra, det är kul med så mycket människor - även om varannan kund är sjuk i huvudet.” Han skrattade till och log mot Benjamin. “Så det är bra. Linn har hjälpt mig massor.” Han kunde nog fortsätta såhär för alltid. Leva på folks blickar och uppmärksamhet. Se till att hålla sig omgiven av människor och spränga ut tankarna med hög musik. Sudda ut det jobbiga med sprit och lämna dåsigheten bakom sig med kokain. Det spelade ingen roll vilka som flockades runt honom - bara de var där för honom. Han skulle inte kliva snett igen. Livet var äntligen på väg. Han hade varit på botten, nu var han på toppen. Ingen skulle få ta det ifrån honom. Han skulle inte fly och gömma sig mer, han skulle ta kontroll och äga varenda situation han sattes i. Han skulle aldrig tillbaka till det svaga och ynkliga. Den stilla brisen i natten var sval mot hans ansikte och det kändes bra. Han sneglade in genom fönstret men såg till sin belåtenhet att gruppen hade tidigare snackat skit med satt kvar där han lämnat dem. Han litade inte på att John och Mattias skulle hålla käften om de kom ut och såg honom prata med Benjamin, och de skulle nog mer stjälpa än hjälpa. Det här gick ju bra. Alex hade koll på situationen. Han hade ju för fan koll på allt. Han gav sig själv en mental klapp på axeln - fucking kung är du, Alex.
0 notes